"Rockmakaren"

Jan Nilsson, som var född 1791, ägde en av elva bondgårdar i Askersby Där Bort¹². Som sidoinkomst till jordbruket tillverkade han bl a spinnrockar. I husförhörslängderna fick han därför titeln "Rockmakare". Han avled 1849 och i bouppteckningen, som upptar förutom fastigheten, kreatur, lösöre och gångkläder finns en förteckning över "Snickeri- och Swarf Redskap": l Handsåg, l foghöfvel, 6 mindre höfter, l Swarfstol med 2 ne Järn och 5 bor, l Borwind, 2 ne Huggjärn, l Ritmått, 3 ne filer, l Rasp, l Bandknif, l Swarfstol i stallet.

Sistnämnda svarvstol användes vid tillverkning av spinnrockshjulen. Jan Nilsson hade ett särskilt hus på gården, där han snickrade och svarvade olika slag av bohag och redskap Efter hopsättning av spinnrockshjulens sektioner skulle dessa formas i en svarv av större mått än den trampdrivna, som han hade i snickeriverkstaden. Ett trähjul på upp till två meters diameter och försett med en vev, anordnades på en vägg inne i stallet. En medhjälpare drog veven och det stora hjulet, som blev drivkraften till svarven. Från hjulet löpte en lina till själva svarvstolen. På grund av storleken hade Jan placerat den på lämplig plats i stallet och som ett minne från "Rockmakarens tid" finns det stora trähjulet fortfarande kvar.

"Forbönder"

Vårtinget 1690:
Per Svensson i Munkebacka intygar, att Jon i Askersby Där Bort¹² till
bruksskrivaren Lars Milander lämnat sedel på två skeppundjärn men ej fått betalt.

Då skogstillgången minskat i Bergslagen spreds under 16- och 1700-talen järnhanteringen ut över stora områden. Även Fryksdalen blev då en
betydelsefull bruksbygd. Man forslade tackjärnet från masugnarna till nya anlagda järnbruk med hammarsmedjor.

Forbönder var benämning på bönder, som på förtjänst transporterade varor främst kol, malm och järn till järnbruken. Detta kallades att köra foror. (Skeppund = äldre benämning på viktmått, l skeppund var 170 kg.)