Åsan

Den gamla stugan på Leråsen stod längre österut, strax nordväst om den nuvarande källarboden. När de byggde nytt, så gick det ganska sakta med bygget. När vintern kom, så hade de inte ens fått upp takstolarna, så bygget stod där för väder och vind ända till våren kom. Folk hade ganska roligt åt när de fick en ny piga på Leråsen i början av 1900-talet. Exakt på dagen nio månader sedan hon kom dit, så födde hon ett barn. Så hon avancerade snabbt till ny husmor på stället.
Den jag tänker mest på, när jag hör talas om Leråsen, är min skolkamrat Lennart Ohlsson. Han var två år yngre än mej, men vi hade mycket roligt tillsammans, när vi växte upp. Lennart var totalt omedveten om något som hette rädsla och försiktighet. Det resulterade ofta i blåmärken, näsblod, avbrutna skidor och liknande. Men Lennart var ingen misslyckad våghals, som bara ställde till det för sig.
Om man ska se lite av humor och stôllighet i tillvaron och ta fram det positiva, så innehar Lennart ett världsrekord. Han lånade min motorcykel, en BMW. Det var en höstdag 1968 och han kom upp i 110 km/tim i den gamla Bogerudsvägen. Det var i backen mellan dåvarande tillfartsvägen till Leråsen och gamla vägen upp mot skolhuset från Bogerudshållet. Dessvärre råkade hans morbror Evert i Svenserudsätter se stollkörningen. Så det blev slut på vårt tävlingsåkande.
Några år senare försökte jag ta revansch, men det lyckades inte för mig. Nu hade jag en Suzuki, en riktig getingcykel från Japan. Med den borde jag kunna slå det gamla världsrekordet, trodde jag. Men nu var den gamla oanvända vägen så spårig och dålig att jag misslyckades totalt. Det blev inte mer än 85 km/tim och det var nog ett skräckfärdsrekord på sitt sätt.
Ett annat minne om Lennarts våghalsighet pratar vi om då och då på Tallåsen. Han och pojkarna där hade hjälpt Birger Lindgren med att skotta snö av uthustaken. Om jag inte minns fel, så var det i januari 1969.
Lennart stod vid uthusgaveln uppe på taknocken och tittade. Birger kom gående nedanför: ”Där törs du i alla fall inte å hôpp ner.” Till Birgers förskräckelse hoppade Lennart utan tvekan; det var ju ganska många meter ned till marken. Birger hörde en sättning i kroppen på Lennart, då denne landade i snödrivan nedanför. Han var lite omtöcknad en stund, men allt gick bra. Ella var ursinnig på Birger: ”Dä ska var du din kop, sôm lurer pôjken te å hôpp tocken.” Det kanske också var något slags rekord; hopp från hög höjd utan fallskärm ned i snö.

Göran Bengtsson

Folkbokföringen 1890