Storåsen

Storåsen
Om jag inte minns fel, så kom stugan på Storåsen att bli uppbyggd 1894. Lars Fredrik Östlund och hustrun Malvina bodde där. Östlund kallade sig nästan alla, som bytte sitt ”vedsågarnamn” mot något som skulle kallas finare. Därför finns det flera släkter Östlund i Östra Emtervik, som inte är släkt med varandra. Många fick inte namnet godkänt; det blev strängare regler för namnbyte från och med år 1903.
Simon Östlund på Storåsen minns jag som en lättsam och rolig person. Han och svågern Holger Nilsson högg i skogen hemma åt oss i Kvarntorp några vintrar. Simon på Storåsen hade den första motorsåg, som jag såg på nära håll. Ett stort tungt åbäke, som han drog omkring med på en spark eller kälke.
Han hade roligt åt mig också, så det var ömsesidigt. Jag var åtta år och min syster Ingrid var tre år yngre. Hon var envis och bråkig ganska ofta och jag skulle hålla ordning på henne. När vi var och hälsade på Simon och Holger nere i skogen, så var hon riktigt på femtioelva den dagen. Så jag sade till Simon: ”Ja tror ja blir bet mä te å hôll orning på dänna ongen.” Simon hade roligt åt det, hörde jag flera år senare. ”Bara åtta år och uttala sej som om han vore en vuxen person.”
Simon var gift med Hanna f Nilsson från torpet Backen. Naturligtvis ställde skacksjöhumorn till det: ”Simon mä hanna i backen”, kallades han.
Hanna Östlund var även söndagsskollärarinna; för min del i Visteruds missionshus.
Det jag tänker på nu, hände hösten 1959. Kjell ve Lellsten och Jan i Kvarnlöcka började slåss, när Hanna vände ryggen till. Hon blev ju alldeles förskräckt, slagsmål i bönhuset var nog inte vad hon tänkt sig:” Nu ska ne vare snälle pôjker.” Så löd hennes kommentar och jag såg Kjells pojkstrecksleende. Så jag förstod, vad som skulle komma att höras i skolan på Hagaby nästa dag. Mycket riktigt; redan när Bo Elfstrand och jag kom ute på verandan, så hörde vi Kjells imitation av Hanna: ”Hanna på Storåsen säjer såhär. Nu ska ne vare snälle pôjker. Hi-hi-hi-hi!”

Göran Bengtsson

Folkbokföringen 1890