Asplunda

Detta torp byggdes upp av byggnadssnickaren Olof Edlund och han var den förste, som var bosatt där. Han hade varit i Stockholm några år, så han ville vara lite förmer av sig. Ursprungligen hette han Nilsson i efternamn och kom, tror jag, från där Öst i Alkärrsrud. Brodern var den skicklige byggmästaren Agust på Hagaby. Tillsammans byggde de upp flera hus i Östra Emtervik, bl a de västra uthusen i Kvarntorp.
Olle hade en egen personlig svordom, som han brukade då och då: ”De var då att själva hin-on.” Hin-on var alltså Hin Onde med Olle Edlunds språkbruk, som var lite fintaligt. Den mest kände av dem, som kom att bo på Asplunda , var utan tvekan Josef Skoglund. Hans fru Elvira (Viran) var också en originell personlighet, som jag minns väl. Även Skoglund hade sin egen svordomsramsa, den hörde jag många gånger: ”Djävlar i min själ, tänkte jag för mej själv.”
Jag tror båda Skoglunds kom från stockholmstrakten från början. Några är var han trapper åt amerikanska armén i Alaska. Men frun slösade bort nästan alla pengar, som han skickade hem. Enligt elakt rykte på brännvin och manfolk. Josef Skoglund var ärligheten och rakheten personifierad i sina uttalanden.
Han och Viran tänkte skiljas sig från varandra, så de blev kallade till Herresta av prosten Sigfrid Åkerblom. Efter en stunds förmaningar om beslutets allvarsamhet, så lyckades Åkerblom avstyra skilsmässan. Josef tog Viran i armkrok, när de gick därifrån med följande avskedshälsning: ”Jag får väl försöka dras med den djävla maran.” En tremänning till min mormor, bildhuggaren Christian Ericsson, fick i uppdrag att göra en staty. Den skulle symbolisera den mänskliga urkraften i den råa styrkans gestalt. Resultatet blev skulpturen Bågspännaren. Modell till denna var ingen mindre än Josef Skoglund, som spänner ett armborst.
Han var även backhoppare på skidor. Där hörde han till de bästa i Sverige en gång i tiden. Efter en kort tids sjukdom, så avled han 1957. Han är en av dessa personligheter, som jag alltid kommer att sakna.
Men hans busklie, med det av honom grovt tillyxade orvet, finns på mitt museum.

Göran Bengtsson

Folkbokföringen 1890