Kvarntorps kvarn
Min fars omdöme om den gamla Skacksjökvarnen var betydligt mer positivt än det om sin sex är äldre bror. ”det var hemtrevligt på den tiden, då den gamla kvarnen mullrade och gick.”
Å r 1909 brast hjulstocken på det större vattenhjulet, så driften vid kvarnen lades nästan ned helt och hållet. Nu drogs planerna på ett nytt kvarnbygger igång, för den gamla kvarnen var både omodern och nersliten. Det var ett stort företag, som drogs igång. 1912 stod bygget färdigt; det hade kostat nära 13 000 kronor.
Turbidrift
Den nya kvarnen kom att stå på mark inköpt från S:a Ås och den kallades Kvarntorps kvarn. Dammen anlades strax ovanför det gamla kvarntorpsfallet. Därifrån gick en tilloppstub av plank. Den tillverkades i sektioner om ca 4 meter uppe på åkern väster om älven. Diametern var ca 70 cm, snickare var Vilhelm Nyström och Natanael Wistman. Sektionerna rullades ned till älven, där de fogades ihop till en ca 50 meter lång tub. Ca 10 meter ovanför vägbron fortsatte tuben ned mot kvarnen i form av järntub i ca 70 meter. Sektionerna till den kördes med häst och vagn från järnvägstationen i Sunne och nitades ihop på plats.
Den nya kvarnen drevs med tre turbiner, som monterades ovanpå tuben inne i kvarnens underhus. Arbetet utfördes av en man från Sunne Mekaniska Verkstad. Än idag kan man se Emil Nilssons mäktiga stenblock på båda sidor om det som var den s k turbingraven.
De två södra turbinerna drev respektive kvarnstenspar med kuggväxling till längjärnet, alltså kvarnstenens axel. Den norra turbinen hade konisk utväxling mot axeln, som drev siktverken. Den axeln hade flera stora remskivor med långa remmar upp till de olika maskiner, som ingick i siktmaskineriet. D v s rensmaskin, valsstol och siktverk. Det var ett omfattande maskineri med elevatorskopor inbyggda i trummor, som transporterade mjölet upp till siktverket i flera omgångar.
Uppbyggnad
Kvarnen byggdes på en plats, som utnyttjade den största fallhöjden i älven på den kortaste sträckan. Tuben var omkring 120 meter lång och fallhöjden ca 15 meter.
Allt detta gjorde, att det gick åt väldigt lite med vatten för att driva kvarnen, jämfört med de vattenslukande stora vattenhjulen vid den gamla kvarnen. På drygt 50 år hade tekniken gått framåt oerhört.
Det som kunde vara till nytta från den gamla kvarnen togs tillvara, när den nya gjordes i ordning, kvarnstenarna t ex. De var numera mindre i diameter, så de gamla stenarna höggs ned och försågs med nya järnband runt om.
Det var även noga, att tilloppstuben för vattnet fick så lång livslängd som möjligt. Därför hade farfar en lykta med sig och kröp inne i tuben; trätuben strök han med tjära, både in- och utvändigt. Järntuben fick samma behandling, men med järnmönja.
Den gamla kvarnen plockades ned. Timmerstockarna bars därifrån på så vis, att farfar gick i ena änden av stocken, min far och farbror bar andra änden, den vilade på en påk, som de bar mellan sig. Även mycket av stengrunden kom att användas vid senare byggen av olika slag, men än idag kan man se en hel del av hur kvarnens underhus var planerat en gång.
Därmed lämnar vi den äldre kvarnen för gott. Året är 1912 och Skacksjö Tullmjölkvarn är nedriven och borta. Nere vid det nya kvarnbygget provades vattnet innan den nedre änden av tuben förslöts med en kraftig järnplatta, som fästes med grova bult.
När dammluckan öppnades, forsade vattnet genom tuben med full kraft och kastades ut som en stor horisontell fontän av flera meters längd.
I fortsättningen strömmade vattnet upp i den eller de turbiner som öppnades. Till skillnad mot ett vattenhjul, så verkar vattnet på alla skovlar i en turbin samtidigt. Efter att ha verkat på turbinens löphjul försvann vattnet ned genom ett sugrör och vidare ut i turbingraven.
Till kvarnen hörde två kvarnstallar för vardera fem hästar och ett torkhus för rostning av havre till skrädmjöl. Innan kvarnen drevs med elektricitet, så drevs omröraren i torkhuset med en stålwire, som kopplades från driften till södra kvarnstenparet. Senare var det en liten elmotor, som drev omröraren. Det var en rolig syn att se den i arbete. Motorn gick på högt varv, så det var flera remskivor uppbyggda för att skovlarna skulle gå sakta. Dessutom luktade det gott av rostad havre lång väg från kvarnen i vindriktningen.
Verksamheten vid Kvarntorps kvarn
Ä nnu under första hälften av 1950-talet var det storrörelse vid kvarnen. Under hela året var kvarnen igång med någon verksamhet varenda dag. Själv såg jag ju mycket av det, för vi hade vårt mjölbord placerat i hörnet, som bildades av kvarnhuset och kvarnkammaren. Jag brukade få åka med i kärran eller släden, när mjölkflaskorna kördes ner på morgonen och hämtades om aftonen.
Det var under dessa färder som mitt intresse för äldre tider delvis grundlades. Dessutom var jag intresserad av vad som hände nere vid kvarnen. Mjölnare på den tiden var Bror Strandberg, en man som kunde allt och verkade hinna med allt, trots att han inte var frisk.
Ibland var det rostning av havre för skrädmjöl, då rök det ur skorstenen på torkhuset. Jag fick även reda på att omröraren och rostningspannan därinne, kom från den gamla Skacksjökvarnen. När havren var färdigrostad, öppnades en lucka i pannans sida och den varma havren rakades ut i en träbinge, som stod på fyra ben, ungefär i bordshöjd Från den kunde sedan kornen rakas ned i säckar och malas till skrädmjöl nere i kvarnen.
En maskin, som var intressant, var det stora utsädesrensen. Den kom senare till Arrendegården i Sunne. Denna rensmaskin var nog en bidragande orsak till att det växte gräs och en massa blommor, främst mandelblom, uppe på taket till kvarnkammaren.
Ett rör från maskinen spydde ut ett fint stoft som lade sig ovanpå tegeltaket år efter år. Ingen tog bort det, så till sist var det bördig åkermark däruppe.
Siktan med alla sina remmar och maskiner var ett annat intressant kapitel att titta på. Det började med en mindre rensmaskin och fortsatte senare in i valsstolen, där kornen maldes av räfflade järnvalsar. När mjölet gått upp och h ned några gången genom valsstolen och sikten, så hamnade det i en stor ark med snedlock. Den rymde nog ca 2,5 m3. Under den kunde säckar anslutas och det färdigsiktatde mjölet rann ned i säckarna, när en plåtlucka drogs ut.
Den södra kvarnen kallades Gröpa för där maldes gröpe till djurfoder. Om jag inte minns fel, så kallades den mellersta kvarnen för kvarna, den användes mera till finmalning.
Det var roligt att se nere i underhuset, hur en av kvarnarna drogs igång. Strömbrytaren slogs på uppe på väggen och motorn gick igång, sakta, sakta. Det var en tung svängmassa, som skulle ingång. Efter hand vevades startmotståndet ner och kvarnen ökade farten. Till sis var den uppe i en våldsam hastighet. Då var det dags att lägga ihop stenarna. Det skedde med en stor ratt uppe vid sidan av kvarnen.
Kvarnvian fylldes med sädeskorn uppifrån kvarnens övervåning. Ditupp kunde säckarna lyftas med ett spel anslutet till siktan.
När kvarnens stenar var lagomt hoplagda för den sort av malning det gällde, så drogs en plåt ut och kornen i vian strömmade ned i den stora tratten av trä, som stod på fyra ben ovanpå kvarnens skömme. Så sattes skakarspaken på skon i rörelse med t ex ett slag av ett kvastskaft och kom in i skakmekanismen, som skakade ned kornen i lämplig mängd till stenarna.
Det var roligt att gå inne i kvarnen och titta även när den stod stilla. Bruset från älven utanför gav ett visst ljud därinne. Inne i kvarnkammaren hade Strandberg en hyvelbänk stående. Om vintern fick en strålkamin hålla uppe värmen därinne. Innan elströmmens tid hade en kamin i kvarnkammarens sydvästra hörn stått för värmen. I kvarnen i övrigt fanns ingen värme av något slag.
Nere i underhuset stod en betningsmaskin. Under den fanns små högar av violett pulver på golvet. Ingen tänkte väl på att det var starkt giftigt kvicksilver i det. På en vägg i kvarnen satt en affisch med texten: ”Viktigt i år! Beta allt utsäde med PANOGEN! Flyghavren hotar!”
Vintertid blev en del nya vägar uppkörda till kvarnen. T ex plogade Axel på Tallåsen upp vägen från Svalhålet och förbi Kvarnlyckan. Folk från Gunnerud och Mosserud kom med släde över Kvarntorps åkrar.

Mjölnare Strandberg
På västra sidan av vägen, hade det tagits material till vägunderhåll under årens lopp, så det bildades en plan, ingrävd i sluttningen. Här hade mjölnaren Strandberg sin smedja under öppen himmel. En s k fältässja med fläkt som trampades, ett städ på en stubbe och några smidesverktyg. Mer behövde inte den mångkunnige mannen för att åstadkomma något. Inne i kvarnen hade han även en hemmagjord bandsåg. Jag minns inte riktigt, men jag tror, att han hade en svarv också någonstans där inne.

Bal i Kvarna
Innan sikten blev uppbyggd på Kvarntorps kvarnens övre våning, så var utrymmet däruppe ganska stort, så ungdomarna brukade dra igång med bal där. Man sade inte dans på den tiden; bal hette det.
Det var vid ett av dessa tillfällen, som rolighetsministern Karl Schack knackade på fönstret hos Katrina på Halla, en äldre tant, som bodde på torpet Halla, alldeles intill det norra kvarnstallet. ”Vem är det, vad är det frågan om?” hördes hennes inte alltför belåtna röst inifrån stugan. ”Kom ut älskade Barbara”, svarade Karl. Då blev det tyst därinne.

Avveckling av Kvarntorps kvarn
Med åren avtog verksamheten vid kvarnen mer och mer. Folk köpte färdigt mjöl i affärerna och lantbrukarna malde på gröpkvarnar hemma åt husdjuren.
Å r 1960 flyttade mjölnaren Haldow Andersson med familj därifrån. Ingen annan var intresserad av att fortsätta med att driva kvarnen, som nu var ganska nersliten och fordrade en rejäl upprustning för fortsatt lönsam drift. Resultatet blev, att kvarnen revs ned 1966 och mjölnarbostaden blev sommarställe.
Bästa kvarnen i Östra Emtervik genom alla tider? Det kanske låter som skryt, men det var vad jag förstått av folks omdöme. Den nyare kvarnen borta i Ås siktade sämre, hörde jag sägas. Och mjölnarfrun vid Gårdsjö kvarn grät av harm, när kvarnlassen åkte förbi där och vidare till Kvarntorps kvarn.
Man blir lite förvånad, när man hör att den äldre sikten i Kvartorpskvarnen var bättre än den nyare i Ås. Ändock var den begagnad, när den inköptes från en annan kvarn någonstans.
Men var detta den sista kvarnen i älven? Vi får se, en gång kanske jag får möjlighet att bygga upp den gamla Skacksjökvarnen igen. Området där den stod, är i min ägo, så en gång kanske det som är borta och glömt återuppstår.
Göran Bentsson