VERKSAMHET LÄNGS SKACKSJÖÄLVEN - KVARNTORPSÄLVEN

Verksamhet längs Skacksjöälven - Kvarntorpsälven
Egentligen är det bara en bäck, men en ganska stor sådan. Utflödet från Skacksjön, som originellt nog, rinner norrut. Enligt min uppfattning finns det, sett ur kulturell synvinkel, bara två vattendrag, som rinner norrut i hela världen. Det ena är den ovan nämnda Skacksjöälven, eller Kvarnbäcken och den andra är Nilen. Vad bäcken, eller älven, som den vanligen kallas, hetat från början, vet vi inte. Namn på gamla kartor och i folkmun är Skacksjöbäcken, ’Skacksjöälven och Kvarntorpsälven. Längre norrut kallas den Lerbråtälven och ännu längre norrut heter den Schackälven. Gårdsjöälven kallas för Skogerälven i området där den möter Schackälven. Alltsammans tillhör ju Klarälvens vattenområde, det är ju dit, som allt vatten härifrån kommer så småningom. Biologiskt – eller kanske geologiskt – eller om det finns något som heter hydrologiskt sett, så borde ju området här alltså höra till Klarälvdalen. Men juridiskt är det ju, som bekant, Fryksdals härad.
Men nu tillbaka till bäcken, som avvattnar Skacksjön, och dess historia med kvarnar, sågar och andra små industriella anläggningar. Själv skulle jag tro att den kallats Kvarnbäcken i riktigt gamla tider, med det menar jag senare delen av medeltiden. Forskare är helt övertygade om att det funnits flera kvarnar där redan då. Små, enkla och primitiva s k skvaltor av enklaste slag, som drevs av några av vattenfallen i bäcken.
Det finns även forskare, som på fullt allvar tror, att det nordrinnande vattnet haft rituell betydelse i hednisk tid. ”Räkna med, ” har de sagt, ”att kullen där Kvarntorps byggnader ligger idag, har varit hednisk kultplats.” Andra forskare har också påpekat, att Kvarntorp kan ha en forntida historia med tanke på att det förekommit tillverkning av järn från myrmalm. Tydliga rester av slagg finns i en åker på gårdens västliga del. Det verkar ha legat någon sorts primitiv masugn där.
Att jag blandar in Kvarntorp i det som till stor del ska handla om Skacksjös historia, beror på att delar av Kvarntorps ägor verkar komma från Skacksjö. Men huvudsakligen är ju det mesta av arealen gammalt säterområde från S:a Ås, som troligen blev bofast omkring år 1617. Om man granskar lantmätare Arvidhssons karta över Kvarntorp från 1646, så verkar Skacksjö ha markområden även på västra sidan av Kvarnbäcken. Troligen är de två översta vattenfallen tillhöriga Skacksjö. Tre kvarnar är utritade på ovan nämnda karta. Överst är Kvarntorps kvarn, därefter Skacksjö kvarn och Södra Ås’ kvarn längst ned. Om jag förstått kartskissen rätt, så når Kvarntorps ägor fram till älven ganska långt norrut. Än idag kallas det tredje fallet, i strömriktningen räknat, för Kvarntorpsfallet. Detta verkar även stämma med Storskifteskartan över Skacksjö. Där finns Skacksjö sågplats utritad i fall nr 2. Nämnda karta är från ca 1780. Men enligt storskifteskartan, så har Skacksjö flera fall i älven än det första och det andra vattenfallet. Där som torpet Kvarnlyckan har sin fördämning idag, låg det som min farbror Sigurd Bengtsson, kallade ”Gunnerudsfallet”. Forskare var tvivlande på att Gunnerud skulle haft en kvarn där. Men på kartan från 1700-talet finns klara bevis för det. Texten lyder: ”Skacksjö kvarnfall. Gunneruds kvarn.”

Sjödammen
När inte vattnet behövdes så dämdes Skacksjön upp för att spara på vattnet. Sjön reglerades av den s k Sjödammen, som låg på samma ställe som nuvarande damm, som f ö byggdes 1918.
Byggare av den var den kände stenarbetaren Emil Nilsson i Gårdserud. När dammen var färdig, så frågade min farfar hur lång garantitid den hade. ”Vi säjer fôll på livstid, da”, svarade Emil. Konstigt nog stämde det nästan exakt. När Emil avlidit, över 90 är gammal, så gick dammen sönder. Inte så allvarligt, men ändock så pass att vi fick bygga om för att hålla uppfartsvägens bro intakt. Sedan dess har småproblem avlöst varandra, men snart är dammen lagad igen. Nu med en fast miniminivå, en nivå i höjd med vad som Arvid i Skacksjö och Gustaf i Mosserud fastställde 1967.
Vad det gäller garanti, så har jag fastställt den till evig tid. På kyrkogården är ”evig tid” på förslag att motsvara 70 år, men jag menar för alltid.
Den gamla sjödammen, alltså före 1918, bestod av en stenvalvbro, som var försedd med timrade jordkar på sydsidan. Hur mycket vatten, som skulle släppas igenom, reglerades med en uppdragbar lucka, ett s k stämbord.
Flera hundra meter uppströms från sjödammen kan vi se rester av flera gamla dammar än idag. Det är grova stockar, som sticker ut från sidorna av älven. Dammar, som i äldre tider varit avsedda för att hålla en vattenreserv i Skacksjön.
Det är många, som tycker att jag ska anlägga ett minikraftverk i älven. Jag skulle inte tveka, om det funnits en fastställd vattendom för Skacksjön. Men det blev aldrig någon sådan. Kanske tur för jordägarna runt sjön, men otur för mig. I gamla tider var Spängers-broa uppdämningsgräns. För att kunna dämma upp sjön mer, så höjdes bron. Ny gräns för sjön blev stalldyngstadsgluggen på gården där Ner i Mosserud. Naturligtvis en gräns satt av folkhumorn, men Gustaf Nilsson visade mig hur långt upp sjön kunde gå, när det varit god tillgång på vatten.
Med nuvarande höjd på vägbron vid Spängra, så skulle jag klara långa torrperioder för ett mindre kraftverk. Men utan lagligt tillstånd, som nu, skulle jag ofta lida av vattenbrist, trots hög fallhöjd. Så ett kraftverk kostar nog mer än det smakar.
Skacksjö såg
Forskare är fundersamma på om det verkligen legat en såg i ravinen vid det andra fallet i älven. Exakt var själva sågen var belägen i förhållande till fallet vet vi inte. Men texten lyder i alla fall just där: ”Skacksjö sågplats”. Med tanke på oländig terräng, så låg ju S:a Ås’ ramsåg knappast bättre till. Den var placerad nedanför ett högt bergstup, så att få dit stockarna, som skulle sågas var nog inte så väldigt lätt. Det sågade virket fraktades en bit norrut enligt min farbror, innan det lades upp och kördes därifrån.
Jämfört med detta högst opraktiska läge, så var väl inte placeringen av Skacksjö såg så illa vald. Alltså tror jag på vad kartan från 1700-talet säger om sågens placering. Senare i tiden blev vattenfallet, där Skacksjö såg skulle ha legat, platsen för Mosseruds kvarn. Den var starkt förfallen och ur bruk i början av 1900-talet. Rännan, som ledde vattnet till det troligen horisontellt ställda vattenhjulet, bestod av en grov, urholkad stock. Kvarnstenarna från Mosserudskvarnen finns kvar än idag. Den ena är trädgårdsbord i Kvarnlyckan och den andra är trappsten vid Kvarnbråten. Enligt muntliga berättelser, så skulle Mosserudskvarnen stått oanvänd redan omkring 1860. Den användes då av tre gamla tanter, som höll till där med illegal hembränning.
Hur det var med äganderätt och hemmansgränser vid kvarnar och dammar vet jag inte. Det verkar i alla fall inte ha varit så noga. Mosseruds kvarn drevs av ett Skacksjöfall och låg på Kvarntorps mark. I samma fall drev Rafstedt, som bodde på Kvarntorps ägor i torpet Färgertomta, en vadmalsstamp. Den var troligen uppbyggd på Skacksjös sida av älven.
Skacksjö Tullmjölskvarn
Å r 1858 slog sig några bönder i Skacksjö, Fölsvik och Rud samman och åstadkom det största kvarnbygge som någonsin skådats i Kvarnbäcken. Det blev den s k Skacksjö Tullmjölkvarn. Tull innebar att den av bönderna anställde mjölnaren fick en viss mängd mjöl eller säd som betalning. Ofta hade mjölnaren grisar, som han födde upp delvis av vad kvarnen gav.
Kvarnen var belägen i det översta fallet i älven och hela fallhöjden där, drygt fyra meter, utnyttjades till fullo. En kraftig stendamm, den s k lelldammen, låg strax ovanför vattenfallet. Den var även försedd med kraftiga, knuttimrade stockkar, fyllda med jord. Från dammen gick en stor sump, gjord av spontade plankor. Den låg uppbyggd på en ställning av grova stockar. Sumpens botten lutade bara något nedåt, så dess sidor var högre i nederändan, för när stämbordet i dammen var öppnat, så låg ju vattenytan vågrätt i den då till brädden fyllda sumpen. Eventuellt överloppsvatten fick rinna ut över sumpens nedre ände.
Farbror Sigurd och jag ritade upp den noga och gick igenom allt i minsta detalj. Teoretiskt är en återuppbyggnad möjlig. Ett EU-projekt kanske?
Drift
Så till hur kvarnen såg ut. I sumpens botten fanns öppningsbara luckor. När det öppnades, strömmade vattnet ned på vattenhjulen och drev dem runt. Kvarnen drevs av två stora vattenhjul, ett för vartdera stenparet. Det norra vattenhjulet var något större i diameter än det södra, båda var s k överfallshjul, d v s vattnet strömmade ned över hjulen uppifrån. Vattenhjulens axel kallades hjulstock; den var ca 40 cm i diameter. Järnaxeldelen i dess ändar, som löpte i ett lager av sten, kallades hjulnål.
Själva kvarnhuset av timmer, en gång i tiden rödfärgat, stod på östra sidan av älven och vattenhjulen gick ute i själva älvfåran. Hjulstocken gick in i kvarnens källarvåning, det s k underhuset. Där fanns stora kugghjul med kuggar av trä, som gick mot mindre kugghjul av järn; de var placerade i den s k kugg-grava. På båda sidor om älvfåran var kraftiga stenmurar uppbyggda. Den på östra sidan bildade västvägg i kvarnens underhus. Området mellan stenmurarna, där vattenhjulen gick, kallades hjulbäcken.
Från det mindre drevet i kugg-graven gick en axel ut, en till vardera kvarnstenen. Axeln gick horisontellt, så att kraften till kvarnstenens axel, som stod lodrätt, överfördes med koniska kugghjul. Den undre kvarnstenen, som låg still, kallades liggare och den övre, som gick runt kallades löpare. Axeln som drev den kallades långjärnet.
Kvarnhjul
De stora vattenhjulen, nästan två meter breda drygt två meter höga, snurrade ganska sakta. Men utväxlingen från dem gjorde att kvarnstenarna gick runt med ganska hög fart. Då och då fick skårorna i stenarna vässas om, för de blev ju nedslitna. Den övre stenen lyftes upp med grova kättingar, som var fästade i en speciell bom. Den var fästad i en lodrätt stock, som löpte i lager i golv och tak. Bommen skruvades upp, så att övre kvarnstenen lyftes och kunde svängas åt sidan.
De södra kvarnstenarna hade ett runt ”skômme” av trä omkring sig, de norra stenarna ett åttkantigt d:o. Mellan kvarnstenarna och skômmets ytterväggar ströddes det ut en viss mängd mjöl, så att det malda mjölet bara kunde komma fram på ett ställe. Där kom det ut genom en trätrumma, till vilken en lämplig säck knöts fast.
Kvarnhus
Som nämndes, så var själva kvarnhuset uppfört av liggande timmer, men gavelspetsarna var av bräder. I den norra gaveln fanns en glugg, så att man kunde ta sig in på kvarnvinden med hjälp av en stege. Däruppe fanns det ingenting, sånär som på några gamla tomsäckar och, givetvis, en massa mjöldamm, som trängt ditupp. På en takstol var årtalet 1858 inristat med en kniv.
Yttertaket var belagt med enkupigt tegel från Gårdsjö och taklutningen var den vanliga; d v s det som vanligen kallades en tredjedels röste. Det innebär att den triangel, som bildas av gavelspetsen, har en höjd, som motsvarar en tredjedel av husets bredd.
Invändigt
Inne i kvarnen dominerades miljön av de två stora kvarnar, som var uppbyggda på den s k stenstolen. Den höjde sig ca 70 cm över golvet och bildade en plattform längs hela husets längd. Dess nedre del i underhuset bestod av grova stockar med fästen för lager och var grundstomme och stark nog att bära upp kvarnstenarna. Utanför kvarnen låg sumpens underkant ungefär mitt på stenstolens höjd.
Ovanpå kvarnstenarnas träskômme stod en via, heter nog kvarn-vira på korrekt svenska. Det var en stor tratt av trä, vars utlopp kunde stängas av med en skjutlucka.
När kvarnstenarna kommit upp i full fart, öppnades luckan och sädeskornen kunde strömma ned i den s k skon. Den såg ut ungefär som ett trätåg med en öppen sida. En spak från skon gick ned och påverkades av kvarnstenen, så att den skakade ned kornen i kvarnstenens mitthål, det s k ögat. I en lämplig mängd.
Avståndet mellan kvarnstenarna bestämde hur fint mjölet skulle malas. Det reglerades med en jättestor mutter på en grovgängad stång. Med den kunde balken, som långjärnets bottenlager var fästat i, höjas och sänkas.
Till vänster om ingångsdörren stod den stora tullmjölkistan, invändigt försedd med tre olika fack och lika många trattliknande öppningar i locket. Den var försedd med två stora lås. Häri förvarades tullmjölet, som mjölnaren erhöll som betalning.
Till höger om ingångsdörren, alltså i nordöstra hörnet av kvarnen, stod en plåtkakelugn.
På den tiden gick byvägen från Skacksjö närmre älven och strök förbi kvarnens östra sida. Mot vägen fanns två fönster på kvarnen, ett på vardera sidan om pardörren, vars södra halva var delad i en överdel och en nederdel.
Någon s k kvarnkammare fanns det inte, utan gubbarna som kom, samlades på någon ledig bänkplats i närheten av ”plåtommen”. Det skulle visst ha varit en plats, där den muntliga berättartraditionen hölls vid liv i tämligen stor omfattning.
Kvarnen var gråröd i färgen och försedd med en lufttrumma på taket av snedställda bräder. Den gick genom vinden och ned i innertaket, där den kunde öppnas och stängas med en skjutlucka av trä.
När det var mörkt fanns det ingen annan belysning inne i kvarnen, än ett par enkla, fyrkantiga lyktor, som eldades med fotogen. Den ena lyktan var av trä utan handtag och den ställdes bara över fotogenlampan. Den andra var av plåt och kunde bäras omkring.
Inne i kvarnens södra del fanns en trappa ned till underhuset. Där fanns, förutom alla axlar och kugghjul, även en s k samsikt. Den bestod av en stor, lång träbobin, klädd med siktduk, som lutade lite i längdriktningen. Under den stod en stor mjölark, som det siktade mjölet hamnade i. Om jag inte minns fel, så kunde den drivas med en rem från långjärnet på den södra kvarnen.
På kvarnhusets södra gavel, på dess östra del, var vidbyggt ett skjul av bräder med snedtak av spån. Härinne stod en s k blåsmaskin, alltså en primitiv sort av rensmaskin för utsäde.
Mjölnarens bostad
Till kvarnen hörde också en stuga som bostad åt mjölnaren. Det låg uppe vid vägen, på dess östra sida, ca 50 meder söder om det som vanligen kallades Döv-Erks-stugan.
Vägen gick lite längre åt väster då, så de båda stugornas trappstenar hamnade i var sin vägkant. Nedre kvarnbacken gick även den väst och syd om den nuvarande, även den var krokig och besvärlig. Dessutom gick den över några berghällar, som blev belagda med svällis om vintern. Den nuvarande vägen där blev kallad Lars-Ors-svängarna. Det var nämligen Lars Olsson på Åsen i Visterud, som stakade ut den nya vägsträckningen.
Uthusen till Mjölnarstugan, som låg norrväst om Döv-Erks-stuga, innehöll även kvarnstall för några hästar. I början av 1890-talet inköpte min farfar timret från den då förfallna konkurrenskvarnen och uppförde ett svinhus strax norr om Skacksjökvarnen. Grunden av det syns tydligt än idag. Källaren, som de flesta minns, som stod i östra vägkanten söder om Höganäs, hörde till Mjölnarstugan en gång i tiden. Mjölnarstugan flyttades till Ås brunn och blev bostad åt baderskan Lina Wickström.
Uthusen, som hörde till Döv-Erk-torpet, stod sydväst om den stugan, medan uthusen till Mjölnarstugan stod en bra bit åt nordväst. Det blir norr om de nuvarande uthusen på Kvarnfallet, som Döv-Eriks stuga kallades en gång. Andra namn på den är Sand-Kul och Höganäs.
Innan den flyttades hit (omkring 1880?), så stod den i östra vägkanten norr om f d Hagaby skola under namnet Spätt-Haget. Namnet kom sig av att det bodde många hackspettar i den gamla aspskogen där.
Stugan stod öde 1850 och blev förvisningsplats för de tre personer, som drabbades av kolera. De blev begravda på S:a Ås kolerakyrkogård.
Kolergravplats
Det reserverades begravningsplatser för flera hemman i Ö:a Emtervik, om koleran skulle slå till på allvar med hög dödlighet. Men bara den för S:a Ås blev använd. Var Skacksjö kolerakyrkogård skulle ha legat vet vi inte, kanske det var i allmänningen norr om den s k Kavelbrolöcka. Det blir alltså i skogen någonstans uppe på höjden ca trehundra meter öster om älven i gränstrakterna mellan skogen till där Opp och Westlunds på Enkul. Alltså strax väster om gamla vägar från Skacksjö till Tallåsen och Skacksjöängarna. Men det är inte alls säkert att den legat där, men ofta förlades de till avlägset liggande sandjord. Där fanns i alla fall en allmänning avsedd för samfällt sandtag.
Siste anställde mjölnaren
Den siste mjölnaren, som var anställd av bönderna i Skacksjö, hette Fredrik Moström. Han berättade, att en gång stod kvarnen still när han drog på vattnet. Då fick han se en liten grå gubbe, som höll fast vattenhjulet. Ingen vanlig människa hade orkat med något sådant; det var ju åtskilliga hundra kilos kraft, som släpptes fram. Moström stängde av vattnet och gick hem för resten av den dagen. Att reta småfolket kunde sluta illa, både för honom själv och för kvarnen.
Mjölnaren Teodor Bengtsson
Å r 1888 begav sig min farfar Johan Teodor Bengtsson till Fryksdalen för att söka plats som mjölnare. Det var platsen vid Gårdsjö nedre kvarn, som han var intresserad av. Hitintills hade han bara varit mjölnardräng, senast vid Dömle kvarn, men nu ville han bli sin egen, 28 år gammal.
Vid Gårdsjö fick han höra, att en Nordström sökt platsen; de var av ansedd mjölnarsläkt, själv var han ett okänt namn. Så han förstod vem som skulle få platsen. Men han fick tips om att bönderna i Skacksjö skulle sälja sin tullmjölkvarn. Det var inte vad han tänkt sig, bli egen kvarnägare, och priset var ganska högt. 5 000 kronor år 1888 var mycket pengar. Men så blev det. Det nygifta paret flyttade in i Mjölnarstugan och Moström blev kvar som mjölnardräng en tid.
Det blev ett annat ljud i kvarnen, när den nye mjölnaren kom dit, berättas det. Naturligtvis vill jag inte att det ska se ut som skryt över min farfar. Men varför undanhålla en positiv sanning? Dessutom är ju även han en del av Skacksjös historia. Gör jag ett kort sammandrag av vad jag hört om honom, så förstår jag att han var en man, som om han levat idag, varit någon industriman av något slag. Så mer driftig än sin samtida omgivning var han. Men vad hade han varit, om han inte haft en kvinna av järn, fysiskt och psykiskt, vid sin sida?
Eller också kanske inte tidsandan idag hade passat honom? Han, som så många andra framgångsrika personer, kanske hade turen att leva just i rätt tid, som passade just deras begåvning.
De tre äldsta barnen, Valborg, Elisabeth och Sigurd, föddes under tiden familjen bodde inom Skacksjö hemman. Verksamheten vid kvarnen utökades med ännu en byggnad, förutom det ovan nämnda svinhuset.
Torkhus
Mellan kvarnen och dammen uppfördes en byggnad i vars norra del ett s k torkhus inrymdes. I södra delen byggdes det en snickarbod. I torkhuset rostades havre för att sedan malas till skrädmjöl. En stor, rund panna av järn var placerad över en eldstad, en mekanisk omrörare med två skovlar roterade sakta, så att inte havrekornen skulle bränna vid. Till att börja med drevs omröraren runt med en lång ståltrådslina, som löpte från det södra vattenhjulets hjulstock. Trots att linan (vi skulle nog säga stålwire idag) löpte på stora trissor av trä, så gnisslade och slirade den, så det hördes lång väg.
Senare gjorde farfar en turbin av trä. Den drevs med vatten från en trumma under sumpen. Nu blev den långa ståltrådslinan överflödig och turbinen drev omröraren i torkhuset tyst och smidigt.
Dessutom gick det ju åt betydligt mindre med vatten för att driva turbinen. De stora, tunga vattenhjulen var inte direkt energisnåla av sig; det gick åt väldiga mängder vatten för att driva kvarnen. Men nog måste det ha varit ett livfullt skådespel, när vattnet skummade och fräste runt de stora vattenhjulen. ”Det var om ett Niagarafall in miniatyr”, sade min far.
Istur
På vintern frös det till stora grottor av is under sumpen. Dem brukade barnen använda till att leka i. Uppe på dammens is, så åkte ofta min far och Gustaf Wickström skridskor. Det var vid ett sådant tillfälle, som min far nästan skämdes ögonen ur skallen. Orsaken var, som så ofta annars, den jämnårige grannen i Mjölnarstugan, Gustaf Wickström. Min far hade berättat för honom, att lärarinnan, fru Lidman brukade kalla Karin Nilsson där Nol i Skacksjö för ”lilla solstrålen”, för hon var glad och blid för jämnan, något som lärarinnan uppskattade. För övrigt ett typiskt drag hos folk från Nilssons där Nol.
Nu bar det sig inte bättre, än att Karin (senare gift Östergren) kom gående längs vägen förbi kvarnen. Gustaf Wickström, förslagen och lite elak, gav sig till att göra en imitation av Karins far Edvard, vars far, alltså Karins farfar, nyss hade avlidit. Gustaf, med Edvard-röst: ”Nej men se, här kommer ju den lilla solstrålen. Gudag på dej. Hôlls ä dä mä dej? Sörjer du denna gammel gôbben nô?” Men Karin bara skrattade och gick vidare; hon hade säkert bara roligt åt Gustaf, men min far skämdes så han kunde ha sjunkit genom isen. Han visste nog inte, att folket i Skacksjö inte var som vi i Kvarntorp. D v s blev arga för något ett par timmar efter det att något förargligt hade hänt, då det var för sent att ge svar på tal. Det känner jag igen själv än idag; ränderna går tydligen inte ur.
Underhåll
Min farbror var inte så värst gammal, då han fick hedersuppdraget att smörja lager och kugghjul inne i kvarnens underhus. Han brukade krypa in dit genom en fönsterhalva, som var löstagbar på södra sidan. Hur mörkt det än var ute, så var det av någon anledning aldrig riktigt mörkt inne i den gamla kvarnens underhus. Han påtalade fenomenet för sin far, men denne trodde mest det var fråga om inbillning: ”A skit, du var förståss mörkrädd”, var hans kommentar. Men farbror Sigurd var aldrig mörkrädd av sig.
Lagren och kugghjulen smörjdes med konsistensfett, som fanns i en tunna, som rymde ca 25 liter. Det gick åt stora mänger fett till smörjningen, dessutom leddes vatten i små rännor från sumpen till vattenhjulens stenlager.
De stora kugghjulen på hjulstocken hade, som förut nämndes, kuggar av hårt trä. De var fästade i en stomme av järn och fick bytas ut efter hand som de blev nedslitna eller skadade. Arbetet med detta gick så till, att man öppnade vattenluckan i sumpen så pass mycket, att hjulen gick fram några kuggsnäpp.
Olycka
Min farfar var tankspridd av sig vid ett sådant tillfälle, så han höll handen kvar på kugghjulet, när han körde fram det en bit. Följden blev, att han fastnade mellan en träkugg och det mindre kuggdrevet av järn. Det var inget annat att göra, än att dra på mer vatten, så att han kunde följa med runt och komma loss.
Fingern blev ju naturligtvis krossad, så han gick hem till farmor. ”Ta fram en vass sax och klipp av skinnet, så jag blir av med odugligheta. Benet är krossat, så den är fingern är inget att ha.” Farmor försökte klippa, men skinnet var så segt, så hon misslyckades. Farfar blev irriterad: ”Ta hit saxa, så klôpper ja själv.” Han satte saxen mot bordet och klämde till, så att han fick loss den skadade delen av fingret. Farmor förband skadan och konstigt nog läkte det utan att det blev någon infektion. Ibland går tydligen vad som helst bra.
Ä ven farbror Sigurd ställde till det för sig, allt enligt min far. Sigurd var väl omkring 14 år och skulle skära av snöret på en säck nere i kvarnen. Han stack in en skarpslipad kniv, när han inte fick upp knuten och ryckte till. Snöret gick av, tydligen lättare än han trodde, så handen med kniven fortsatte uppåt av bara farten. Följden blev att han skar sig ganska ordentligt i näsan. Han sprang hem till sin mor för att bli omplåstrad. Hon undrade vad som hänt, här han kom springande, nedblodad och eländig. ”Jag har kluvit halva näsan och blöder som en stucken gris”, var svaret. Enligt min far, så gjorde inte Sigurd annat än att ställa till det för sig. ”Men det kunde väl inte bli annat, med en tocken hankskav.” Syskonkärleken frodades som synes även dessa bröder emellan.
Konkurrenskvarn
Längre ned i det som var det s k Kvarntorpsfallet, anlade omkring 1861 Magnus Nilsson en stor kvarn. Troligen var det en s k tullmjölkvarn. Enligt hans egen utsago skulle han ”mala den strida säden.” Hans avsikt var att ta över malandet från de små och tämligen primitiva s k skvaltkvarnarna, som det fanns flera stycken av i älven, och konkurrera ut Skacksjö kvarnen.
Om jag inte minns fel, så skulle det ha funnits sju kvarnar igång, men det låg nog flera efter varandra i det som är flera småfall i rad. Men det gick dåligt för Magnus Nilsson. Efter bara några år gjorde han konkurs. Idag syns bara några grundstenar kvar på skacksjösidan av älven efter det som i dagligt tal kallas ”konkurrens-kvarna.” Ett olyckligt kvarnbygge på flera sätt. Vattenhjulet, som var ett s k underfallshjul, skrämde hästar på den närbelägna vägen i sken. Den typen av vattenhjul kallas även bröstfallshjul, eftersom vattnet träffar hjulet mitt på. Till skillnad från ett överfallshjul, som löpte medsols, så snurrade de motsols. Kvarnen hade ett stenpar och innehöll även s k torkhus för rostning till skrädmjöl..
Längre norrut, omedelbart söder om gränsen mot Skacksjö soldattorp, hade Magnus Nilsson köpt in två tunnland mark. Vi har inga bevis för att det var bebyggt, men vid konkursen tog brodern Per Nilsson i Kvarntorp över konkursboet. Detta gör att ägofiguren Skacksjö 113 hör till Kvarntorp ännu idag.
Köpet av Kvarntorp
Å r 1894 blev det exekutiv auktion på Kvarntorp. En man bosatt i Skacksjö ropade in det, nämligen min farfar. I hemlighet för farmor; hon skulle ha stoppat planerna, så hade han en uppgörelse med procentaren m m Lars Johan Ohlsson i S:a Ås. Denne hade ekonomiska intressen av att det kom en driftig man till Kvarntorp. Han ville inte förlora vad han lånat ut till den förre ägaren där.
Innan auktionen ska börja, säger farfar till farmor: ”Ja, jag lär väl gå ôpp å se vem sôm blir ve den där olycksalie egendomen den här gangen.” När farfar kommer gående, så leder L J Ohlsson fram honom till auktionisten: ”Här har vi rätt person att ta över det här. Du får det för 6 000 kronor, plus att du tar över de där gamla lånen.” Auktionisten frågade, om det fanns några fler bud. Alla var tysta, även min farfar. Då slog auktionisten och farfar gick hem tillbaka till mjölnarstugan.
Känner jag honom rätt, så visste han, att detta kunde bli ett ”klipp”, för tiderna var på väg att vända till det bättre. Men hårt skulle det bli den första tiden, det förstod han säkert. ”Jaha mor, här ser du den nya äger'n te Kvarntorp”, sade han när han kom in till farmor. Hon var lite mer försiktig av sig i affärer och nu blev det storjämmer: ”Ôj, ôj, ôj å ôj, ôj, du ä att en fin juvel du. Här går du å köer denna eländie egendomen, sôm varenda en har gått ikôll på. Nu ä dä ute för ôss mä, o ve sôm nyss ha lôckes å komme ur skullan på kvarna. Jo, du ä att en ljusets hertig du, sôm ställer te’t tocken för ôss”, och så satte hon igång med att storgråta.
Officiellt var ju förstås farfar slokörad och ansåg sig mer eller mindre förd bakom ljuset, innan han fattat, vad som egentligen hänt. Men inom sig var han säkert fylld av tillförsikt och framtidstro.
Naturligtvis var det hårt de första åren. Det var salt sill och välling till mat nästan vid vartenda mål. Barnen var så dåligt klädda, att de sprang och gömde sig, när det kom någon främmande. Så berättade farbror Sigurd för mig. Men det blev bättre tider och skogen blev bättre betald, så en ordentlig stordrivning fick ekonomin på fötter.
Kvarntorps kvarn
Min fars omdöme om den gamla Skacksjökvarnen var betydligt mer positivt än det om sin sex är äldre bror. ”det var hemtrevligt på den tiden, då den gamla kvarnen mullrade och gick.”
Å r 1909 brast hjulstocken på det större vattenhjulet, så driften vid kvarnen lades nästan ned helt och hållet. Nu drogs planerna på ett nytt kvarnbygger igång, för den gamla kvarnen var både omodern och nersliten. Det var ett stort företag, som drogs igång. 1912 stod bygget färdigt; det hade kostat nära 13 000 kronor.
Turbidrift
Den nya kvarnen kom att stå på mark inköpt från S:a Ås och den kallades Kvarntorps kvarn. Dammen anlades strax ovanför det gamla kvarntorpsfallet. Därifrån gick en tilloppstub av plank. Den tillverkades i sektioner om ca 4 meter uppe på åkern väster om älven. Diametern var ca 70 cm, snickare var Vilhelm Nyström och Natanael Wistman. Sektionerna rullades ned till älven, där de fogades ihop till en ca 50 meter lång tub. Ca 10 meter ovanför vägbron fortsatte tuben ned mot kvarnen i form av järntub i ca 70 meter. Sektionerna till den kördes med häst och vagn från järnvägstationen i Sunne och nitades ihop på plats.
Den nya kvarnen drevs med tre turbiner, som monterades ovanpå tuben inne i kvarnens underhus. Arbetet utfördes av en man från Sunne Mekaniska Verkstad. Än idag kan man se Emil Nilssons mäktiga stenblock på båda sidor om det som var den s k turbingraven.
De två södra turbinerna drev respektive kvarnstenspar med kuggväxling till längjärnet, alltså kvarnstenens axel. Den norra turbinen hade konisk utväxling mot axeln, som drev siktverken. Den axeln hade flera stora remskivor med långa remmar upp till de olika maskiner, som ingick i siktmaskineriet. D v s rensmaskin, valsstol och siktverk. Det var ett omfattande maskineri med elevatorskopor inbyggda i trummor, som transporterade mjölet upp till siktverket i flera omgångar.
Uppbyggnad
Kvarnen byggdes på en plats, som utnyttjade den största fallhöjden i älven på den kortaste sträckan. Tuben var omkring 120 meter lång och fallhöjden ca 15 meter.
Allt detta gjorde, att det gick åt väldigt lite med vatten för att driva kvarnen, jämfört med de vattenslukande stora vattenhjulen vid den gamla kvarnen. På drygt 50 år hade tekniken gått framåt oerhört.
Det som kunde vara till nytta från den gamla kvarnen togs tillvara, när den nya gjordes i ordning, kvarnstenarna t ex. De var numera mindre i diameter, så de gamla stenarna höggs ned och försågs med nya järnband runt om.
Det var även noga, att tilloppstuben för vattnet fick så lång livslängd som möjligt. Därför hade farfar en lykta med sig och kröp inne i tuben; trätuben strök han med tjära, både in- och utvändigt. Järntuben fick samma behandling, men med järnmönja.
Den gamla kvarnen plockades ned. Timmerstockarna bars därifrån på så vis, att farfar gick i ena änden av stocken, min far och farbror bar andra änden, den vilade på en påk, som de bar mellan sig. Även mycket av stengrunden kom att användas vid senare byggen av olika slag, men än idag kan man se en hel del av hur kvarnens underhus var planerat en gång.
Därmed lämnar vi den äldre kvarnen för gott. Året är 1912 och Skacksjö Tullmjölkvarn är nedriven och borta. Nere vid det nya kvarnbygget provades vattnet innan den nedre änden av tuben förslöts med en kraftig järnplatta, som fästes med grova bult.
När dammluckan öppnades, forsade vattnet genom tuben med full kraft och kastades ut som en stor horisontell fontän av flera meters längd.
I fortsättningen strömmade vattnet upp i den eller de turbiner som öppnades. Till skillnad mot ett vattenhjul, så verkar vattnet på alla skovlar i en turbin samtidigt. Efter att ha verkat på turbinens löphjul försvann vattnet ned genom ett sugrör och vidare ut i turbingraven.
Till kvarnen hörde två kvarnstallar för vardera fem hästar och ett torkhus för rostning av havre till skrädmjöl. Innan kvarnen drevs med elektricitet, så drevs omröraren i torkhuset med en stålwire, som kopplades från driften till södra kvarnstenparet. Senare var det en liten elmotor, som drev omröraren. Det var en rolig syn att se den i arbete. Motorn gick på högt varv, så det var flera remskivor uppbyggda för att skovlarna skulle gå sakta. Dessutom luktade det gott av rostad havre lång väg från kvarnen i vindriktningen.
Verksamheten vid Kvarntorps kvarn
Ä nnu under första hälften av 1950-talet var det storrörelse vid kvarnen. Under hela året var kvarnen igång med någon verksamhet varenda dag. Själv såg jag ju mycket av det, för vi hade vårt mjölbord placerat i hörnet, som bildades av kvarnhuset och kvarnkammaren. Jag brukade få åka med i kärran eller släden, när mjölkflaskorna kördes ner på morgonen och hämtades om aftonen.
Det var under dessa färder som mitt intresse för äldre tider delvis grundlades. Dessutom var jag intresserad av vad som hände nere vid kvarnen. Mjölnare på den tiden var Bror Strandberg, en man som kunde allt och verkade hinna med allt, trots att han inte var frisk.
Ibland var det rostning av havre för skrädmjöl, då rök det ur skorstenen på torkhuset. Jag fick även reda på att omröraren och rostningspannan därinne, kom från den gamla Skacksjökvarnen. När havren var färdigrostad, öppnades en lucka i pannans sida och den varma havren rakades ut i en träbinge, som stod på fyra ben, ungefär i bordshöjd Från den kunde sedan kornen rakas ned i säckar och malas till skrädmjöl nere i kvarnen.
En maskin, som var intressant, var det stora utsädesrensen. Den kom senare till Arrendegården i Sunne. Denna rensmaskin var nog en bidragande orsak till att det växte gräs och en massa blommor, främst mandelblom, uppe på taket till kvarnkammaren.
Ett rör från maskinen spydde ut ett fint stoft som lade sig ovanpå tegeltaket år efter år. Ingen tog bort det, så till sist var det bördig åkermark däruppe.
Siktan med alla sina remmar och maskiner var ett annat intressant kapitel att titta på. Det började med en mindre rensmaskin och fortsatte senare in i valsstolen, där kornen maldes av räfflade järnvalsar. När mjölet gått upp och h ned några gången genom valsstolen och sikten, så hamnade det i en stor ark med snedlock. Den rymde nog ca 2,5 m3. Under den kunde säckar anslutas och det färdigsiktatde mjölet rann ned i säckarna, när en plåtlucka drogs ut.
Den södra kvarnen kallades Gröpa för där maldes gröpe till djurfoder. Om jag inte minns fel, så kallades den mellersta kvarnen för kvarna, den användes mera till finmalning.
Det var roligt att se nere i underhuset, hur en av kvarnarna drogs igång. Strömbrytaren slogs på uppe på väggen och motorn gick igång, sakta, sakta. Det var en tung svängmassa, som skulle ingång. Efter hand vevades startmotståndet ner och kvarnen ökade farten. Till sis var den uppe i en våldsam hastighet. Då var det dags att lägga ihop stenarna. Det skedde med en stor ratt uppe vid sidan av kvarnen.
Kvarnvian fylldes med sädeskorn uppifrån kvarnens övervåning. Ditupp kunde säckarna lyftas med ett spel anslutet till siktan.
När kvarnens stenar var lagomt hoplagda för den sort av malning det gällde, så drogs en plåt ut och kornen i vian strömmade ned i den stora tratten av trä, som stod på fyra ben ovanpå kvarnens skömme. Så sattes skakarspaken på skon i rörelse med t ex ett slag av ett kvastskaft och kom in i skakmekanismen, som skakade ned kornen i lämplig mängd till stenarna.
Det var roligt att gå inne i kvarnen och titta även när den stod stilla. Bruset från älven utanför gav ett visst ljud därinne. Inne i kvarnkammaren hade Strandberg en hyvelbänk stående. Om vintern fick en strålkamin hålla uppe värmen därinne. Innan elströmmens tid hade en kamin i kvarnkammarens sydvästra hörn stått för värmen. I kvarnen i övrigt fanns ingen värme av något slag.
Nere i underhuset stod en betningsmaskin. Under den fanns små högar av violett pulver på golvet. Ingen tänkte väl på att det var starkt giftigt kvicksilver i det. På en vägg i kvarnen satt en affisch med texten: ”Viktigt i år! Beta allt utsäde med PANOGEN! Flyghavren hotar!”
Vintertid blev en del nya vägar uppkörda till kvarnen. T ex plogade Axel på Tallåsen upp vägen från Svalhålet och förbi Kvarnlyckan. Folk från Gunnerud och Mosserud kom med släde över Kvarntorps åkrar.
Avveckling av Kvarntorps kvarn
Med åren avtog verksamheten vid kvarnen mer och mer. Folk köpte färdigt mjöl i affärerna och lantbrukarna malde på gröpkvarnar hemma åt husdjuren.
Å r 1960 flyttade mjölnaren Haldow Andersson med familj därifrån. Ingen annan var intresserad av att fortsätta med att driva kvarnen, som nu var ganska nersliten och fordrade en rejäl upprustning för fortsatt lönsam drift. Resultatet blev, att kvarnen revs ned 1966 och mjölnarbostaden blev sommarställe.
Bästa kvarnen i Östra Emtervik genom alla tider? Det kanske låter som skryt, men det var vad jag förstått av folks omdöme. Den nyare kvarnen borta i Ås siktade sämre, hörde jag sägas. Och mjölnarfrun vid Gårdsjö kvarn grät av harm, när kvarnlassen åkte förbi där och vidare till Kvarntorps kvarn.
Man blir lite förvånad, när man hör att den äldre sikten i Kvartorpskvarnen var bättre än den nyare i Ås. Ändock var den begagnad, när den inköptes från en annan kvarn någonstans.
Men var detta den sista kvarnen i älven? Vi får se, en gång kanske jag får möjlighet att bygga upp den gamla Skacksjökvarnen igen. Området där den stod, är i min ägo, så en gång kanske det som är borta och glömt återuppstår.
Gunnerudskvarn
Om man återknyter till vad som skrivits tidigare här om kvarnar m m i Skacksjöälven, så låg torpet Halla på västra sidan av byvägen, där Skacksjös utarrenderade kvarnfall låg mitt emot öster om vägen. Fallet, som drev Gunneruds kvarn på 1700-talet. På 1940-talet och även senare, så hade de mjölnare, som bodde i Kvarnlyckan, en ålkista utplacerad här. Den bestod av en trumma placerad vi vad som var resterna av den gamla dammen. Den slutade i en stor låda, försedd med flera nätförsedda öppningar. Om någon ål letat sig in i lådan, så blev den kvar där.
Å r 1966 byggde så sommargästerna i Kvarnlyckan, familjen Gustafsson från Sunne, en ny damm på den forna kvarndammens plats. När grävskopan gick fram där, så fann man rester nere i marken efter den äldre dammen. Det var en typisk konstruktion för flera gamla dammar i älven; en kraftig stenvall med knuttimrade träkar fyllda med jord, placerade framom stenmuren.
??? såg
Den såg, som fanns en tid strax norr om kvarnen, var en klingsåg. Den såldes f ö till Emanuel Olsson i Nästa, S:a Ås, som drev den med en elmotor där i flera år. Näste ägare till den sågen lät den ruttna ned sedan snön klämt ned taket på den 1966.
Södra Ås och Kvarntrops såg
Då och då har det skymtat fram i skrivandet, att även S:a Ås skulle ha haft en såg i Skacksjöälven. Den drevs av det näst nedersta vattenfallet och ägdes gemensamt av B Bengtsson i Visteberg, L J Olsson i S:a Ås och ägaren i Kvarntorp.
Det var en s k ramsåg, d v s det var en sågram med flera lodrätt ställda blad, som gick upp och ner. Sedan en stock förts in i sågramen, hölls den kvar i rätt läge av något som liknade stora barkspadar. Anställd sågare där var Johannes Tallberg, som var bosatt på Södra Tjärntorpet. Han kom från Tallåsen, därav namnet.
Men ramsågen i älven försvann innan den senaste kvarnen byggdes. Som det skrevs tidigare, så låg den väldigt oländigt till nedanför ett bergsstup.
Själva sågdammen var ingen stor uppbyggnad. Det var en jordvall, som syntes väl ända till slutet av 1980-talet, då den gick snett fram från fallet och nästan fram till byvägen. Vid dikning längs vägen tippades en massa jord där, så idag syns det inte så mycket av vallen.
Men betydligt mera intressant är, vad som byggts upp kring själva vattenfallet. Enligt en antikvarie, så har dessa stora stenarbeten uppförts där på 1600-talet.
Från vattenfallet gick det en vågrätt sump, som ledde fram vattnet till en lodrätt stående sprängtrumma. I dess nedersta del satt en turbin, som drev sågen. Det rör sig alltså om en betydligt mera effektiv drivkraft, än ett gammaldags vattenhjul.
En dag, när de satt på sågbänken och åt frukost, så hördes det en kraftig smäll och strax därefter hördes ljudet av forsande vatten ”Det där ljudet känner jag igen, nu reste sprängtrumman åt fanders”, sade Tallberg.
Så var det och därmed lades driften ner och sågen revs bort. Idag syns bara några grova bultar i de stora stenblocken ett tjugotal meter nedanför det majestätiska vattenfallet. Åtminstone kan man säga, att det är så när det är vårflodstid.
El i Kvarntorpsälven
Den nya tiden går fram med stormsteg och nu kommer detta med elektrisk ström mer och mer.
Vem som först hade elektrisk belysning i Östra Emtervik vet jag inte. Kanske det var vid Gårdsjö herrgård? I alla fall var det tävling mellan Alkärrsrud och Kvarntorp om vem som först skulle få igång sin elgenerator och få ljus i sina glödlampor. Om jag förstått min fars berättelser rätt, så var det 1915, som likströmsgeneratorn kom igång nere i kvarnen. Projektet i Skogerälva vid Alkärrsrud blev tidsmässigt slaget med flera hästlängder. De var ju tvungna at bygga både damm, tilloppstub och ett hus för turbin och generator m m. I Kvarntorp var det i stort sett bara att lägga en rem från siktans transmission till generatorn och sätta upp ledningstråd.
Det tekniska geniet Carl Jakob Nordström blir gift med min faster Hedvig. Tillsammans med sin svärfar installerar han en likströmsgenerator i kvarnens underhus. Ett par ledningstrådar dras fram, över åkrarna fästs de på stolpar och i skogen delvis på trädstammar. Generatorn gav ström för belysning i Kvarntorp, Mosserud och i Skacksjöängarna. Men elektriciteten utvecklas fort; snart är det dags för trefas växelström Norr om kvarnen var det till att börja med en såg, som drevs av en rem från siktverkets transmission. Nu revs sågen bort och kvarnen byggdes till med en kraftstation i omedelbar anslutning till kvarnens norra gavel.
Folk börjar förstå, att det där med elektrisk ström är något, som har framtiden för sig och avundsjukan mot min farfar växer. Han får veta, att det är fel att en person ska förfoga över så mycket.
Östra Emterviks Elektricitetsförening
Nu bildades Östra Emterviks Elektricitetsförening. De tänkte bygga en kraftstation med utgångspunkt från det som en gång var S:a Ås sågfall. Jag har hört teorier om att N:a Ås skulle ha haft en kvarn i det fallet en gång, men har inte sett några bevis för det. Troligen tillhörde fallet Skacksjö eller S:a Ås från början. Men det kan ju ha varit utarrenderat i liket med Gunneruds kvarn, som drevs av ett Skacksjö-fall.
Uppströms låg Kvarntorps kvarn och min farfar sade till dem, att tillgången på vatten var för liten till att driva en kraftstation med någon större kapacitet. Men det ansåg herrarna i elektricitetsföreningen att han sade bara för att få ha sin kvarn i fred. ”Att driva en kvarn går ju bra med det vatten, som finns. Den förbrukar ju vatten bara när den används. En kraftstation, som ska gå dygnet runt, förbrukar mycket mer vatten, än det går att dämma upp reserver för.” Så ansåg min farfar; han hade ju fått en del erfarenheter av sin egen kraftstation i anslutning till kvarnen.
Å r 1917 sålde han så kvarnrörelsen, inklusive alla byggnader, mark och fallrätt, till elektricitetsföreningen. ”Det är inte förståndigt”, sade han. ”Men jag gör det för grannsämjans skull. Bygger de en kraftstation nere i sågfallet, så blir det bara fiasko och jag får skulden för att kvarnen ligger ivägen.”
Vattentillgång
Med tanke på vattentillgång, så kan man ju fråga sig varför inte elektricitetsföreningen ville anlägga sin kraftstation i Gårdsjöälven i stället. Där var ju tillgången på vatten minst tre gånger så stor som i Kvarntorp. Om de utnyttjat den sammanlagda höjden på de tre vattenfallen där, d v s dem vid övre och nedre kvarnen samt vid sågen. Då hade tilloppstuben haft ungefär samma längd som vid Kvarntorp, men fallhöjden hade nog inte uppgått till 30 meter. Vid Kvarntorp var sammanlagda fallhöjden 43 meter.
Troligen var de inte medvetna om hur liten vattenmängd de hade att röra sig med. Det ser man ju själv idag. Vid höstregn och vårflod forsar vattnet väldeliga, då skulle det vara ett nöje att driva ett kraftverk där. Men under en torr sommar, då är det en liten rännil, som sipprar fram, knappt märkbar ens, ibland. Även under vintern rinner det inte värst mycket, men nog skulle man väl kanske ha ström i några glödlampor, om det inte blev en riktig köldknäpp. Det var detta som blev de stora problemen under den tid som kraftstationen var igång. Vattenbrist under långa perioder och frysning i tuben under vintern.
Men omedvetna om kommande problem, så drog mannarna i elektricitetsföreningen igång sitt stolta bygge. En imponerande anläggning för sin tid. August Nilsson på Hagaby var byggmästare för den övre delen av tilloppstuben. Den byggdes ut från gamla kvarntorpsfallet, upp förbi Skacksjö gamla sågplats och Skacksjös översta kvarnfall.
Dammen
Den gamla sjödammen med sin valvbro av sten revs bort och en massiv stendamm byggdes upp. Den stod klar 1918. Byggmästare för dammbygget var, som tidigare nämndes, Emil Nilsson.
Någon nämnvärd stenbrytning för dammbygget behövdes inte. Man körde stenblock från den gamla dammen för kvarnen och från grunden till den sista Skacksjökvarnen.
Den nya dammen hade två stämbord, ett stort för tuben och strax öster om detta, ett mindre för överloppsvatten. På den gamla dammens tid fanns endast ett stämbord, som öppnades när kvarnen behövde vatten. Blev tillflödet stort uppifrån Skacksjön, så fick vattnet rinna över en lämpligt satt maximinivå. Det var likadant på de gamla dammarna för Skacksjökvarnen och senare Kvarntorpskvarnen.
Dammen för den senare var så pass hög, att det var en jämn vattenspegel ända upp till gamla fallet för Skacksjö såg; det som senare blev Mosserudsfallet.
Problemet här var, att det ofta kom mer vatten än kvarnen förbrukade. Det var svårt att få en lagom öppning på stämbordet i Sjödammen. Dock hade Kvarndammen en öppning av sten i överkanten på den östra sidan, där överflödsvattnet bildade ett eget vattenfall till ingen större nytta.
Byggprojektet
Som nämndes förut, så var hela kraftverksbygget ett omfattande byggföretag, med den tidens mått mätt. Det kanske hade varit mera ekonomiskt att ha gjort det hela åtskilligt blygsammare och nöjt sig med att försörja de närmaste byarna med elektricitet.
Allt tegel, som erfordrades för bygget, gjordes nära nog på plats. Lämplig lera för tegel fanns i området. Ledare för arbetet med att slå tegel var Edvard Nilsson i Skacksjöängarna. Om jag fattat berättelserna rätt, så anlades en s k lerkran i området söder om den blivande kraftstationen. Jag tror mig fatta, att det kunde liknas vid en jättestor gryta nedgrävd i marken och med väggar av stående plankor. Där blandades lera, sand och sågspån till en lämplig gröt, som sedan packades i små träformar och fick stå på tork.
När det blivande teglet torkat, så lades det upp till stora ugnar, där det eldades utav bara sjutton, så att leran blev bränd till hårda tegelstenar. Omkring 38 000 tegelstenar tillverkades därnere i backarna norr om kvarnen; 30 000 till ladugård, stall och svinhus i Kvarntorp och ca 8 000 till kraftstationen.
Innan arbetet med teglet blev färdigt, så utbröt det myteri på arbetsplatsen. Orsaken till det är okänd; kanske var det missnöje med dålig lön och hårda arbetsdagar. En av arbetarna kastade ned en massa verktyg i lerkranen, så en man som var därnere, löpte risk att skadas. Edvard var bredväxt och stark som en tjur, men konstigt nog höll han sig lugn den här gången. Det hela återgick till ordning och reda i fortsättningen. Edvard talade om det senare; han hade varit nära att knäcka åtskilliga ben i kroppen på upprorsmakaren. Men när inte någon blev skadad, så nöjde han sig med att avskeda honom med omedelbar verkan.
Innan själva byggnaden till kraftstationen murades upp, så sprängdes en djup kanal ned i klippan, som bildade grund för den. Här göts sugröret för turbinen in i berget. Det fick mynna ut i älven nedanför det nedersta vattenfallet.
Tub
Det uppstod många oväntade problem innan kraftverksbygget var färdigt ens. August Nilsson t ex hade bekymmer med en ca 200 meter långa nya trätuben. ”Detta var ett sjuhurrande spektakel. Jag får inte mindre än två knä”, sade han lite halvfintaligt. Givetvis hade det varit lättare, om tuben varit nästan rak hela vägen. Till att börja med låg tuben på trästockar, som byggdes upp till olika höjd, beroende på marknivån. Ett tjugotal år senare göts stenar av betong för den; de står kvar än idag. Den här delen av tuben hade lite annan konstruktion än den äldre delen av den. På översidan låg s k tublås av järn genom vilka kraftiga tunnband skruvades åt runt tuben.
Till råga på alla bekymmer, så läckte tuben som ett såll, när vattnet drogs på. Endast den gamla tuben höll tätt, trots att trycket var högre där. Gustaf Haglund i Visterud, som var chef för elföreningen, gjorde följande uttalande: ”Tuben ska bli tätt, om jag också ska bli tvungen att binda fast August på Hagaby nerefter älven.” Om den blev riktigt tätt någon gång, vet jag inte. Själv minns jag, hur det sprutade ut vatten både här och där, riktiga fontäner på ovansidan bildade stora isberg på vintern. Frostsprängningar ställde också till många problem. Frampå vårkanten ett år, så sprack järntuben sönder strax ovanför vägbron vid kvarnen p g a is. Vattnet stod i en stor kaskad över vägen, så folk med häst och vagn blev genomblöta.
Norr om kvarnen var tuben smalare, ca 60 cm i diameter. Den kallades Kristinehamns-tuben, för den var tillverkad i Kristinehamn. Stora sträckor av den delen fylldes över med jord för att motverka isbildning. Längs en bergssida göts tuben in i betong för att motverka att den skulle gå upp i skarvarna om det frös.
Innan vattnet släpptes på, så ströks tuben med mönja invändigt. En av dem som var med på detta arbete, var Gustaf Larsson där Sör i Bogerud. Det fanns flera inspektionsluckor fastskruvade på tuben mellan kraftstationen och kvarnen, berättade han.
Gustaf Haglund tog en lykta med sig för att inspektera arbetet. Han kröp in genom luckan i höjd med platsen för S:a Ås gamla såg och skulle ut norr om kvarnen. Kanske luckan där var något mindre. Haglund fastnade och greps av panik. Men två man lyckades dra loss honom till slut.
Innan kraftstationen var färdig, så drevs kvarnen med vatten genom den nu förlängda tuben uppifrån sjödammen. Det ökade trycket gjorde, att vattenmängden kunde strypas för att uppnå optimal effekt på turbinerna.
Elektrifiering av kvarnen
Elektricitetsföreningen hade även köpt in torpet Kvarnlyckan på Skacksjö mark till bostad åt den anställde mjölnaren. När kraftstationen tagits i drift, så försågs kvarnen med elektriska motorer. Två stenpar och siktverket drevs med varsin stor släpringad elmotor av märket Eck. Det norra, tredje stenparet, kunde liksom förut, drivas med remmar från siktverkets transmission. Detta stenpar användes dock väldigt sällan. Det hade ingen egen via, utan fick matas på direkt med en säck, som man tömde ur i lämpliga portioner.
Turbinerna, som drev kvarnen, monterades bort, men någon form av reservkraft ordnades och fanns kvar några år. Den bestod av ett rör, som gick upp från tuben till en turbin, som kunde driva kvarnen, om den blev utan ström.
Problemen
Med facit i hand är det ju den lättaste sak i världen att vara ”professor Efterklok”. Eller, som man sade här på trakten förr i världen: ”Stå breve’ å var Nirsch-Persa”. Han bodde där som Molly Elfstrand bort idag, alltså på den del av Lerbråtarna, som hör till Älvbäcks hemman. Elvbråten tror jag stället kallades en gång i tiden. Nils Persson hade i alla fall den egenheten, att han talade om efteråt, hur man skulle ha gjort eller sagt, när något inte blev som det var meningen från början. Så om han levat, när kraftstationen byggdes, så hade han nog fått överskott med vatten på sin kvarn. För driften av kraftstationen var det precis tvärtom, vattenbrist långa och många tider. Dessutom var det inte bara vatten, som strömmade fram i tuben; det kom in tjyvluft också. Det senare var ju inte något som ökade verkningsgraden på turbinen. Orsaken var, att sugen låg för högt i utloppet från sjödammen, den t o m sluttade lite uppåt till att börja med. Hade den börjat ca 50 meter nedströms, vid den gamla dammen för Skacksjökvarnen, så hade detta problem aldrig uppstått. Så fort som vattennivån ovanför dammen blev lite för låg, så sögs det in luft i tuben. Det ”ölkade” så det hördes lång väg om kvällarna, när det var tyst ute, berättas det.
Ett annat problem var ålarna, som kom in i turbinen och orsakade stopp i maskineriet. De tog sig in i tuben, trots att dammen var försedd med vålgrind av trästörar i hela älvens bredd och ett tättslutande järngaller framför stämbordet.
När bygget stått några vintrar, började teglet i takkanterna vittra sönder. Det berodde inte på skrömt, utan på att inte taket hade ordentliga utsprång från väggarna. Vatten sögs in och frosten gjorde sitt, när vintern kom.
Ä nnu en framgång för bortalaget var att spefågeln, målare Hagqvist, skördade extra poäng på kraftstationens bekostnad. På västra gaveln var byggåret 1919 insatt med siffror av järn. Den andra nian hade blivit alltför rak i skaftet, dessutom kom den lite för långt ned. ”Hå, hå, hå, det står 191q”, sade Hagqvist och så vrok han upp ett förargligt hånskratt.
Vattenbrist och tekniska problem hörde till standarden. En niddikt om ”Kvarntorpsljuset” sattes ihop av någon i Skacksjö. Den gick ut på att det vore bra om strömmen från Kvarntorp nådde så långt, att de i Skacksjö fick nytta av den ibland.
För att spara vatten stängdes kraftstationen av nattetid, men det gick åt för mycket vatten i alla fall. En blinkning i ljuset förvarnade, att snart bröts strömmen för natten.
Uppe vid Spängersbron monterades en dieseldriven pump upp och valvet i bron stängdes mot sjön. Pumpen drog upp vatten, som fick forsa ned i älven genom en ränna. Ett tappert försök att suga mer vatten ur Skacksjön.
Naturligtvis vet jag inte, om allt jag hört är sant, men före dieselpumpens tid skulle det ha funnits en eldriven pump uppe vid sjön. ’folkhumorn hade roligt åt företaget sägs det ”De har en eldriven pump, som ska ge vatten åt kraftstationen, så att de får ström till pumpen” Några var t o m så elaka, att de kunde konstatera, att elektricitetsföreningen lyckats med vad ingen förut klarat av, nämligen ”evighetsmaskinen”.
Om det nu fanns en eldriven pump, så var ju dock vinsten i fallhöjd ganska stor. Den kanske fick pumpa upp vatten ett par meter, men sedan hade ju vattnet en fallhöjd på 43 meter.
Det fanns även allvarliga planer på att leda Fölsjöns vatten till Skacksjön. Om det hade blivit verklighet, så hade den biologiska gränsen mellan Fryksdalen och Klarälvdalen flyttats. Fölsjön rinner ju till Fryken, alltså tillhör dess vattenområde Fryksdalen.
Eldsvåda
Jämfört med vad som hände vårvintern 1940, så var vattenbristen bara ett irritationsmoment. Då inträffade vad som skulle bli början till slutet för Östra Emterviks Elektricitetsförening. Uppe på kraftstationens vind låg gamla jutesäckar och annan eldfängd bråte. Dessutom hade råttorna en torr och lämplig boplats däruppe. De oskyddade elkablarnas isolering var mums-mums för råttorna, men de föll på eget grepp och tog kraftstationen med sig i fallet.
En natt blev det kortslutning däruppe på vinden med en ödeläggande eldsvåda som följd. Mjölnaren i Kvarnlyckan vaknade av att något inte stod rätt till; han var även maskinist i kraftstationen.
Han tittade ut genom fönstret och såg blåeldslågor slå upp från kraftstationen. Han skyndade upp till dammen och slog av vattnet, men vattnet i den långa tuben fortsatte att rinna till framåt morgonen. Lagren både i generator och turbin skar ihop av värmen. Det gnisslade och vren så det hördes lång väg i natten. Långt borta i nordväst hördes ljudet av något som påminde om stora vägarbeten. Det var tyskarna som bombade sönder Elverum till grus och ruiner. Så jämfört med vad som hände ute i stora världen var ju eldsvådan mindre än en bagatell.
Ordföranden i elföreningen, Gustaf Haglund var säkert så pass klok och framsynt, att han insåg detta. Men nog hade han en minst sagt otacksam position. Eldsvådan, den var givetvis Haglunds fel. Strömavbrotten, liksom vattenbristen, alltsammans skylldes på honom. Allmänheten ska ha en lämplig syndabock och som ordförande så blev Haglund satt i skottlinjen, utan nåd och förbarmande.
Men det går ju bra, när det är folk som har nerver till att rida ut stormen. Det finns många exempel på folk som tagit flaskan till tröst, när det blivit oväder och givit bortalaget en fullständig seger till sist.
När det dagades den där aprilmorgonen 1940, så var hela kraftstationen en utbränd, rykande ruin. Röjningsarbetet leddes av Olof Ulfeldt. Han ordnade även så att högspänningsnätet fick ström från Dejefors efter några dagar.
Kraftstationen renoverades efter branden. Lagren byttes ut och generatorn lindades om. Ett uttag för brandslang ordnades på tuben en bit från huset.
Avveckling av Elstationen
Men i början av 1950-talet var tiden ute för elföreningen i Östra Emtervik. Kvarnen med bostad hade de sålt ifrån några år förut, men nu blev allt det andra uppköpt av Rottneros Kraftaktiebolag. De drev kraftstationen ett par år och sedan lade de ned den.
Å r 1955 revs trätuben bort. Konstigt nog verkade de ha fått nytta av plankorna. Lars på Nytomta körde upp dem till vägen med häst och sedan lastades de på timmerbilar. Det var två man, som var där och rev bort tuben. Det gick så till att de slog med en stor slägga på tuben tills tublåset lossnade. Då lossade järnringen sitt grepp och plankorna blev lätta att slå bort. Den övre delen av järntuben blev kvar ett år till. Då kapades den av strax norr om kvarnen och kördes bort i längder. Troligen blev den vägtrummor någonstans.
Ä ven i fortsättningen fick folk, som ville ha något att gnälla för, bokstavligt talat nästan vatten på sin kvarn. Nu var det jämmer för att vattnet rann där till ingen nytta.
Ä ven om tuben till hälften var bortriven, så stod i alla fall själva kraftstationen kvar nere i lövskogen. Jag hade börjat skolan 1956, så jag åkte ju cykel förbi ute på byvägen. En afton gick jag ned och tittade på kraftstationen. Det var en öde och tyst tegelbyggnad. En bred trappa av trä ledde ner för slänten mot den. Några meter väster om huset gick ett stort dike fram under trappan.
En stor port bestående av två breda pardörrar, mörkbruna i färgen, satt mitt på husets västra gavel. På dörren satt en gul skylt med svart text, troligen ”Obehöriga äga ej tillträde”.
Ovanför porten var det ett långt fönster, uppdelat på längden i ett antal rutor. Fönstrets överkant gick i en lätt båge. Tror även att det var ett litet runt fönster längre upp på gaveln, med två spröjs i kors. På gaveln stod det något skrivet, som jag inte klarade av att läsa då. Enligt utsago, så skulle det ha stått ”Östra Emterviks Elektricitetsförening, Anno 1919”.
Om jag inte minns fel, så var det ett par fönster på varje långsida också, med svängd översida och spröjs, troligen av järn.
Så såg det alltså ut, huset som ljuset kom ifrån för bara några år sedan. Ljuset som då och då lyste med sin frånvaro. ”Nu stängde farbror Strandberg av strömmen”, brukade min mor eller far upplysa mig om, när det blev svart i lamporna. Ibland blev ljuset svagare och svagare, innan det försvann helt. Det tyckte jag var roligare än de där hastiga strömavbrotten, som kom från Rottneros senare. Och visst stod jag där och mindes, hur kraftstationen hördes fram till vägen. ”Hör du ljudet från kraftstationen?” sade min far, när jag var med honom på vägarbete.
Nu på hösten 1956 var allt tyst och öde, bara några dagar senare stod Ulfeldts vinröda Rottneros-lastbil inbackad på vägen till kraftstationen. Han och en man till bar upp elgrejor och annat och lastade det på flaket. Nästa vecka gick jag fram och tittade igen¸ då var hela huset nedrivet. Teglet låg huller om buller. Bara den stora dörrporten stod kvar i upprätt skick.
Inne i huset reste sig en högre och en lägre maskin av järn bland bråten. Den östra av dem var ansluten till den inkommande vattentuben. Jag förstod, att det måste vara turbinen, Den andra fick jag reda på senare, måste ha varit dieselmotorn.
Ä nnu en påminnelse om det nästan ständiga problemet med att få vattnet att räcka till. När det var dåligt med vatten, så drevs generatorn med den ovan nämnda dieselmotorn.
Naturligtvis blev min far halstrad med frågor från mig om kvarnar och om kraftstationen. Särskilt när han var i ladugården om kvällarna, då hade han mera tid att svara. Jag fick reda på, att det stått en stor omformare till högspänning under ett snedtak på kraftstationens norra sida. Avgreningen på högspänningen, som gick över västra sidan av Nästerlyckan, kom ursprungligen från kraftstationen. På senare år var den matning till en transformator, innan ledningen byggdes om på 1990-talet.
Själv är jag nog den siste, som sett vatten rinna genom tuben ned till kraftstationen. Det var en regning höstdag 1957. På väg hem från skolan, så gick jag ned till vad som fanns kvar. Jag hade ofta mina utflyktsmål och undersökningar för mig. Tänk så förvånad jag blev, när det rann vatten ur tuben. Det fortsatte bland resterna av tegelsten på det som en gång varit ett cementgolv och rann ned i sugrörets öppning. Bakom kraftstationsbyggnadens östvägg, långt därnere vid älven, mynnade sugröret ut i en liten fördämning. Det var så att fördämningen därnere fick lagas ibland. Det berättade Gustaf där Sör för mig 20 år senare.
Men nu var det den regniga och vattenrika hösten 1957 och jag undrade, om något stort var på gång. Kanske farbror Haldow i Kvarnlyckan börjat bygga en ny tub?
Men så väldigt var det nu inte, det var bara det att Gustaf i Mosserud öppnad på stämbordet i Sjödammen, för sjön hade tydligen blivit i största laget. Detta gjorde, att vattenmängden steg även vid kvarnen och strömmade in i den gamla turbingravens utloppskanal och nu rann det även in vatten i tuben och vidare ned till vad som varit kraftstationen.
Kraftstationen var alltså det senaste av betydelse, som drivits av vattnet i Skacksjöälven, eller vad som nu egentligen är älvens rätta namn. Kvarnen fanns ju kvar längre, men den drevs ju med elektricitet.
Verksamheter av annan art
Parken på Jätt-Kul
Nordväst om kraftstationen finns det en ganska stor kulle i kanten av älvravinen. Det är den s k Jätt-Kul, här skulle enligt traditionen en jätte från hedenhös ligga begravd. Lars Hult, som bodde på torpet i närheten, hade en liten park på kullens top. Den bestod av en ring med björkar, sittbänkar och akvilejor i en rabatt. Än idag kan man se aklejor blomma uppe på Jättekul.
Vidskepligt folk trodde, att den begravda jätten eller någonting annat, ställde till otur för allt och alla, som utnyttjade det nedersta fallet i älven.
Lumpmaskinsspöket
Det s k Lumpmaskinspöket var ett välkänt begrepp, som det talades om.
Att bygga själva kraftstationen där kunde bara föra olycka med sig. Fru Åsman på Lerbråten hade hand om en tidigare uppbyggd raffelmaskin där i slutet av 1800-talet. Den bestod, om jag förstått beskrivningen rätt, av ett stort, roterande hjul, försett med spikar. Maskinen användes till att riva sönder gamla kläder och liknande till lump, som sedan såldes till olika ändamål.
En pojke råkade få armen avsliten i maskinen och som följd av detta lades verksamheten ner. Maskinen stod dock kvar ett antal år och förföll. Omkring 1905 var min farbror Sigurd där en söndag i lag med gossarna Schack. Påhittliga som de var, så spikade de fast gamla klädtrasor på hjulet och satte igång det hela. När de haft roligt åt den roterande fågelskrämman en stund, så gick de därifrån. Nya rackartyg var säkert på gång. På måndag, när min farfar drog igång kvarnen, så ökade ju förstås vattenflödet nedströms och lumpmaskinen snurrade runt med alltför hög fart. Det fick till följd att ett lager skar ihop och av friktionsvärmen tog det eld i huset, där maskinen var inrymd. Den närboende ”Hult-Lars” fick syn på eldsvådan, så han skyndade ned dit och knuffade alltsammans ned i älven. Därmed var ännu en industrianläggning borta i Skacksjöälven. Vem som ställt till eldsvådan kom ju fram först ca 65 år senare, då farbror Sigurd berättade litet om sina pojkstreck. Då, en gång i tiden, trodde ju folk, att det var skrömt och förbannelse över vattenfallet med i bilden.
Vad eller vem, som var det där lumpmaskinsspöket visste nog ingen riktigt. Var det den begravda jättens osalige ande, eller var det någon annan som inte ville störas av nyare tiders idéer i närheten.
Andra spöken
Många trovärdiga personer har berättat, att de sett livs levande folk, som gått omkring och plötsligt varit borta. Vintertid utan att lämna några spår efter sig i snön. Kan det ha något att göra med den gamla kyrkvägen österifrån? Längs med den bars ju likkistor till kyrkogården. Vi har ju flera trovärdiga berättelser om att likbärarna grävde ned alltför tunga döda personer i närheten av vägarna här och var. Var det lång väg och tungt att bära, så grävdes liket ner någonstans där det passade. Innan de kom fram till kyrkogården, så fyllde de kistan med jord och sten till lämplig vikt. Det borde väl vara lämplig sysselsättning att spöka för sådana som inte blivit begravda på kyrkogården? Så vidskepligt folk tyckte helt naturligt, att platsen för kraftstationsbygget inte var lämplig.
Bal i Kvarna
Innan sikten blev uppbyggd på Kvarntorps kvarnens övre våning, så var utrymmet däruppe ganska stort, så ungdomarna brukade dra igång med bal där. Man sade inte dans på den tiden; bal hette det.
Det var vid ett av dessa tillfällen, som rolighetsministern Karl Schack knackade på fönstret hos Katrina på Halla, en äldre tant, som bodde på torpet Halla, alldeles intill det norra kvarnstallet. ”Vem är det, vad är det frågan om?” hördes hennes inte alltför belåtna röst inifrån stugan. ”Kom ut älskade Barbara”, svarade Karl. Då blev det tyst därinne.
Grävarbete i bäck och älv
Där kvarnen byggdes upp 1912, stod en s k stickhyvel förut, d v s en maskin som gjorde takspån. Troligen drevs den av någon eller några från S:a Ås. Bäcken från Älvbäckstjärnen, som kommer ringlande uppifrån Kvarntorps åkrar, hade sitt utlopp i älven, där kvarnen blev uppbyggd. Så den bäcken grävdes om i en sväng norrut, men man märker, när det är vårflod, att den vill återta sin naturliga bäckfåra.
Det var inte bara bäcken från tjärnen som grävdes om. Torråret 1914 rensades älven i sin sydligare del. Det var då som den s k Strup-öa kom till. Älven var ganska bred ca 300 meter norr om Spängersbron; det området kallades Vamma. Omedelbart efter det gjorde älven en sväng åt öster, innan den fortsatte norrut igen. Det kallades Över-Strupen, den s k Neder-Strupen finns ett par hundra meter nedströms.
Alltså rensades älvfåran då och då, för att ge bättre vattenflöde. Det gick så till, att den stängdes av vid Spängersbron med en fördämning. Längre nedströms gjordes dammar av bräder, alltefter som grävandet fortsatte i uppströms riktning.
Men som nämndes, så uppstod Strup-ön vid 1914 års grävning. Älven rätades alltså ut med en rakare fåra vid Över-Strupen. Kvar mellan den gamla och den nya älvfåran blev den nybildade ön. Senaste gången älven rensades var nog på 1930-talet. Det har även berättats för mig, att Skacksjön riskerat att rinna iväg åt Fryken. Vid högt vattenstånd, så är det inte mycket, som hindrar vattnet från att rinna iväg mot söder vid de s k Skacksjödalarna.
Det skulle visst någon gång ha gjorts en fördämning där, för att hindra detta, men det är inget, som jag sett med egna ögon.
Mjölnare Strandberg
Söder om nämnda damm, på västra sidan av vägen, hade det tagits material till vägunderhåll under årens lopp, så det bildades en plan, ingrävd i sluttningen. Här hade mjölnaren Strandberg sin smedja under öppen himmel. En s k fältässja med fläkt som trampades, ett städ på en stubbe och några smidesverktyg. Mer behövde inte den mångkunnige mannen för att åstadkomma något. Inne i kvarnen hade han även en hemmagjord bandsåg. Jag minns inte riktigt, men jag tror, att han hade en svarv också någonstans där inne.,
Vägsladd och hårda killar
I södra delen av smedjans område stod sladden, som användes för att jämna till vägen då och då. En inte alltför effektiv sladd, som bestod av en svartmålad, rektangulär träram, undertill försedd med några järnskodda, snedställda plankor, som rev lite i gruset. När jag började minnas, så drogs den av en traktor och en man gick efter och såg till att sladden följde vägen. Den hade ett stödhjul av järn i bakre hörnet och ett ordentligt handtag att styra den med.
Senare, omkring 1955, så inköptes en ny sladd, som var upphängd i traktorns trepunktslyft. Men vägen var fortfarande ”hålhoppsvägen” som Robert Eklund brukade kalla den.
Robert var en av dessa gamla oömma människor, som man minns. Han vrok sig in i vad som helst med friskt mod, rasade ned från något tak ibland, men inget verkade stoppa honom. Han brukade göra ett ryck på axlarna, när han skadade sig eller råkade illa ut på något annat sätt. Men arbetet fortsatte, som om inget särskilt hade inträffat.
Även min farfar var en sådan där person, som inte stoppades i första taget. Men 1914 råkade han illa ut i kvarnen. Valsarna i valsstolen skulle göras fria från mjöl då och då. Det gick så till, att man förde en trästicka fram och tillbaka, när valsarna var igång.
En dag kom en person in i kvarnen, som han inte sett på länge. ”Åh, hej,hej. Dä va langsenna”, mer blev det inte. Farfar råkade köra in handen bland de roterande valsarna. Dessbättre lyckades han rycka ut handen, innan hela armen följde med in.
De närvarande lyckades övertala honom att uppsöka läkare. Det var naturligtvis inget annat än häst och vagn som gällde. Farfar tyckte ju det var onödigt; han hade minsann annat att göra än att åka och bli kringrullad med trasor av en doktor.
När han kom hem tillbaka, så var han ännu mera missnöjd. ”Den där doktorn dugde inte mycket till. Det där jag skötte om själv för några år sen, blev mycket bättre gjort.” Han menade fingret som han krossade i gamla kvarnen och klippte bort med saxen.
Men det var inte stort bättre ställt med min farbror Sigurd, men det med honom hände ju i kvarnen uppe i Lersjöfors. Precis som i Kvarntorps kvarn, så var det en stor transmission för siktverket nere i underhuset där också. En lång axel med flera stora remskivor och remmar, som gick till de olika maskinerna.
Min farbror smorde lagren och kontrollerade att remmar och allt gick som det skulle. Naturligtvis gick alltsammans i full fart; att se på det när kvarnen stod still var ju slöseri med dyrbar tid. Han var nog oförsiktig av sig, för plötsligt så griper ett remlås tag någonstans i hans kläder. Han rycks med, slås i golvet, följer med remskivan runt axeln, kommer upp på andra sidan, kläderna slits av kroppen, han slungas iväg och hamnar mot väggen, där han vaknar till efter en stund. Hur många revben, som knäcktes, visste han inte, men blåslagen och mörbultad blev han. Men att uppsöka läkare, det var lika onödigt som tandvärk, trots att grannar och de övriga i familjen försökte övertala honom. De trasiga kläderna hade han kvar som minne i många år och några större men av händelsen fick han inte. Om jag inte minns fel, så var det 1953 som det hände.
Broar
Vad broar beträffar, så vet jag inte vilken av de två, Nilen eller Skacksjöälven, som leder antalsligan. Förutom de två vägbroarna och bron över sjödammen, har det funnits åtskilliga småbroar; flera är borta idag.
Gångstigen från Kvarnlyckan hade en bro, som mjölnaren gick över till kvarnen. Herman Johansson i Svalhålet hade en bro för sin mjölkflaskväg vid Hulttorpet. Vid torpet Kvarnbråten fanns en gångbro, så man kunde gå över till Tallåsbrôten och vidare österut. Vid den s k Älvänga finns en snart bortruttnad bro längs en väg mot Schackbostället.
Hemmansandelar i kvarnar och sågar
Hur många hemman och vilka, som haft äganderätt eller andel i kvarnar och sågar i Skacksjöälven vet vi inte säkert. Strax ovan vägbron vid kvarnen kallas det Visterudsfallet. Även Älvbäck, som till att börja med kallades Skavåsen, skulle ha haft del i en kvarn. Deras kvarnväg gick förbi där Öst i Älvbäck och kom ut i norra delen av Lerbråten. Hemmanet By skulle också ha haft del i en kvarn, troligen i lag med S:a Ås.

Kvarnar och sågar har under åren flyttats och fallrätter ändrats. Vissa forskare har missuppfattat en del, så det blir alldeles felaktigt. Klart verkar i alla fall vara, att sågen, senare med L J Olsson som ensam ägare, till att börja med stod där kvarnen byggdes 1912. Men den kom ju att ligga mera opraktiskt till i näst nedersta fallet.
Framtidsplaner
Men ser jag tillbaka och tänker på vad jag hört berättas, så kanske min farfars mors ord avskräcker mig från att förverkliga idéer om att bygga upp något, som är borta och nära nog bortglömt.
Det var alltså år 1912 och kvarnbygget var i full gång. Min farfar var i sina bästa år då, 52 år fyllda och fylld av energi och framåtanda. Han var ju på väg att förverkliga den kvarn, som var den modernaste och kvalitetsmässigt skett den bästa, som någonsin funnits i Östra Emterviks historia.
Då kommer hans gamla mor ner för att titta på kvarnbygget. Min farfar visar henne runt, men hon är så måttligt belåten. Hennes kommentar efteråt lever kvar: ”Ja förstår mej int på tocke här nymodit. Ja tycker att dä ä bätter, när fôlk harver å plöjer.” Senare på året avled hon, den 12/12 1912.
Nu är det 2003, alltså ett femtioårsminne. Ett annat kvarnminne såg jag häromdagen, två stycken till och med. Det var begravning inne i Sunne och jag var i tjänst där. På vägen ut mot den då aktuella graven, så passerade vi graven åt Bror Strandberg, han som var mjölnare, när jag började minnas. Han som gjorde en getdoning åt mig och gav mig på födelsedagen. En annan gång fick jag parhästar, som kunde dras omkring på hjul med en vagn efter sig.
Men till och med han kunde ställa till det för sig, men det var ju något, som jag i mitt oförstånd bara hade roligt åt. Farbror Strandberg kunde ju inte göra någonting, som var fel. Jag skrattade gott åt när de talade om att vedspisen exploderat i Kvarnlyckan. Strandberg hade slängt in sågspån i spisen. Tydligen uppstod det en s k torrdestillation; lysgas bildades, den exploderade, när den blandades med luft. Plattor och ringar flög upp från spisen och sotluckan for ut på köksgolvet, allt med en ordentlig smäll.
När vi, bärarlaget och jag, går tillbaka från graven, så går vi en annan väg. Nu passerar vi en gammal kvarnsten på en grav. Haldow Andersson står det på stenen med hans egen namnteckning avkopierad. Han var alltså den siste i sitt slag, åtminstone om man ser till Skacksjöälven. Den siste som var mjölnare i den sista kvarnen där.

Om det var den sista kvarnen eller inte, kanske beror på mig. Teoretiskt så kan jag låta bygga upp en kopia av Skacksjö tullmjölkvarn. Ekonomiskt är det nog en omöjlighet. Men kunde president Nasser i Egypten bygga upp Assuandammen i Afrikas svar på Skacksjöälven, så får väl inte jag ge upp hoppet om att lyckas en dag.
Som avslutning på allt detta vill jag påminna om vilka möjligheter vi har var gång vi passerar över Skacksjöälven. Enligt gammal tradition har man rätt att önska något, när man passerar över ett nordrinnande vattendrag. Det är alltså lämpligt för mig själv att köra södra vägen mot kyrkan och samma väg hem tillbaka.
Då passerar jag den norrut rinnande älven två gånger, både morgon och kväll!

Göran Bengtsson, 2003