Bruddansen

Det i ordningen sjunde kapitlet i Selma Lagerlöfs roman Liljecronas hem (1911) har getts rubriken Bruddansen. En analys av berättelsen kan anses försvarbar. Kapitlet innehåller två huvudmotiv, dels en skildring av bröllopet för diktens ”Britta i Lobyn” (förebild Britta Jönsdotter ”i Gata” i Södra Ås) en händelse, där den då 12-åriga fröken Selma själv hade varit närvarande, och dels - med större tyngd i framställningen - muntliga traditioner om hur det första, oplanerade mötet mellan hennes egen blivande farmor, prästdottern Elisabet Maria (Lisa Maja) Wennervik (1784-1864) och farfar, Daniel Lagerlöf (1776-1852), hade förlöpt. Farfadern, i dikten nämnd som ”smed från Henriksbergs bruk i Västmanland”, har ”kommit till Lobyn för att tinga upp hö” i bröllopsgården, och blir sålunda även han deltagare i vigseleln. Faktum är att Daniel Lagerlöf en tid är skrivare vid Kymsbergs bruk i Gräsmark, därefter mönsterskrivare och från 1812 regementsskrivare vid Kungl Värmlands infanteriregemente, för författarinnan spelar detta möte mellan hennes farmor och farfar helt naturligt större roll än det överdådiga bondbröllopet. Då mötet såväl i verklighet som dikt sker på Mårbacka (Lövdala) behöver Selma Lagerlöf ta till konstgreppet, att låta brudpar med följe i en romantisk färgad slädfärd- i ”klart och stjärnljust ”väder med ”rimfrost på träden” och brudens krona blänkande ”i det vita snöljuset” - lämna Lobyn för att uppsöka ”Maja Lisa”. Man noterar namnomkastningen. Prästdottern har nämligen hindrats att delta i bröllopet av sin dominanta styvmor, berättelsens ”syster Racklitz”. Detta oaktat ”Maja Lisa” och bruden Britta är ”läskamrater och har varit goda vänner sedan dess och att det inte ”firats något bröllop där i gården ( dvs i Lobyn” ) - utan att en av den gamla prästsläkten hade dansat med bruden.” Författarinnan låter Britta sucka: ”Oj, oj, oj att inte mansell Maja Lisa ska få se mig som brud.”
Läsarna får veta, att ”prästparet” från Lövdala - författarinnan åsyftar uppenbarligen här sin farmors far, kaplanen i Ämtervik Erik Wennervik (1750-1801) och hans hustru, Anna Maria Racklitz (1747-1833) - ”inte behövde åka ända hem till Lövdala, utan att resan fick avbrytas i Lobyn, där de skulle vara med om ett stort bondbröllop. Det var åtminstone en fjärdingsväg, som de slapp fara.” – ”det var rikligt med bjällerklang i luften, Häruppe i Lobyn möttes vägar från fyra håll, och på allihop kom det slädar med folk, som skulle till bröllopet. Det var att vänta, att det skulle bli storståtligt.” Här må infogas, att landsvägen förbi Ö:a Ämterviks (Svartsjö) kyrka - Östanby skola löper mot Övre Ulleruds socken vid Klarälven. Vid Södra Ås (diktens Lobyn) korsas länsvägen av en bygata norrut mot Norra Ås och Mårbacka, åt söder går en smal kärrväg genom Säljvålen fram till Gunnerud.
Det heter: ”Gamle Björn Hendriksson och hans hustru hade fått hålla på i flera år, innan de hade kunnat övertala den yngsta dotterdottern (bruden Britta var i verkligheten gårdens yngsta dotter, sålunda ej dotterdotter) hon, som skulle ärva gården, att gifta sig med en man, som de hade valt ut åt henne.” Resonemangspartier var ännu under 1800-talet vanliga, dvs brudens och den tilltänkta brudgummens föräldrar hade ingående diskuterat och planlagt de båda kontrahenternas giftermål. Allt under beaktande av ev syskons arvsrätter. Huruvida de unga tu på så sätt ”bortgifta” möjligen kunde fatta tycke för varandra, hade i dåtiden avgjort en underordnad betydelse.

Selma Lagerlöf skriver : ”Om till lön för eftergivenhet ville de nu att hon (Britta) skulle få ett bröllop så hedersamt, som de kunde åstadkomma.” – ”Brudgummen visste med sig hur mycket han hade fått tigga och be, innan denna rika bondotter hade beslutat sig för att ta honom. Folk viskade redan om att hon hade blivit tvingad av morföräldrarna, och när bruden satt med en sådan uppsyn vid bröllopsbordet, skulle det talet ta riktig fart. Han börjad förmana henne. Det gick inte an, att hon tog så illa vid sig. Prästdottern kunde hon ju få råka en annan dag.”
Vigselakten - i dikt som verklighet - skulle ske ”däruppe i stora saln i övervåningen” och ”prästfrua”, berättelsens ”syster Racklitz”, ”gick runt och hälsade på alla dem, som stod uppställda utmed väggarna och väntade på vigseln.” Manbyggnaden ”i Gata” i södra Ås var och är fortsatt en nattstubyggning i två våningar i präktigt furutimmer, vars sal på övre botten benämns nattstuga - man övernattade här - och är belägen i husets södra del. Varje våningsplan innehöll 1870 vardera tre utrymmen, i markvåningen ”gang”, kök och en ungefär lika stor sal, som den på övre botten. Manbyggnaden var och är 21 alnar lång, 18 bred och 14 alnar mellan mark och takröst. Den stod och står på stenfot.
Då prästdottern ”Maja Lisa” uteblir uppstår, som framgått, ett tyngande bekymmer på Brittas bröllpsdag, vars glädje fördunklas. Den tryckta stämningen löses upp, när brudpar och ”släde efter släde med följefolk” beger sig till Lövdala och ”Maja Lisa”. ”Spelmännen kom först. Där på klockar Moreus (i annat sammanhang kallad Svartling, verklighetens Nils Melanoz) med Ulla under armen. Sedan bruden och brudgum, lysta av två brudsvenner med trearmade ljusstakar, och efter dem en hel skara ungdom, både jäntor och drängar.” - ”Det var nu så, att Britta i Lobyn promt hade velat, att prästdotra skulle få se hur vacker hon var som brud –”
Värdefulla ur kulturhistorisk synvinkel är de sedvänjor och traditioner kring bröllopsfirande, brudklädsel mm som Selma Lagerlöf förmedlar från sin hembygd. Hon skriver: ”På bröllopsdagen skulle alla människor, både stora och små, dansa med bruden, och var och en, som dansade med henne, fick lov att ge henne danspengar.” --”Borta på bordet i salshörnet hade hon (dvs Britta) ställt upp luktvattenflaskan och brudskrinet med pastiljer och russin, brudkryddorna, som hon skulle bjuda på efter dansen.” ”Maja Lisa” saknar ”danspengar” men smeden ”från Henrikbergs bruk” (=hennes blivande make Daniel), som egentligen ej tillhör brudföljet, har gett den kuvade prästdottern en ”speciedaler” och därmed löst hennes dilemma.
Citat och glimtar ur den Lagerlöfska sagoväven i kap Bruddansen är framlagda, nu återstår att så vitt möjligt särskilja inslagen av fakta resp fantasi. Allt i avsikt att i någon mån nalkas författarinnans idéer, tankar och uppslag, där hon sitter i sin diktarverkstad. Redan har det visat sig att ej allt stoff är produkten av en väl utvecklad fantasi. Ränningen i väven löper ut och in från den verklighet berätterskan på Mårbacka omformade efter eget skön, Här som annorstädes i sitt författarskap nyttjar hon flitigt en eller flera urskiljbara händelser eller förebilder i personer och miljöskildringar. Relationen fakta och fiktion må vara värd att belysa och diskutera.
I kapitlet figurerade personer i hennes egen släkt, yngst i detta fall Daniel Lagerlöf och hans hustru Lisa Maja Wennervik, är all döda vid tiden för storbröllopet i Södra Ås år 1870. Den i dikten befriande slädförden till Mårbacka är sålunda blott en drömscen utan verklighetsanknytning. Farfadern Daniels ankomst till Ö:a Ämtervik har skett i annat sammanhang, Nå, vem är då förbilden till diktens ”Maja Lisa”, hon befinner sig i så nära relation till bruden Britta, att denna känner djup ångest över att ej få visa ”hur vacker hon var som brud”. Svaret är givet: Maja Lisa i kap Bruddansen är ingen annan än Selma Lagerlöf själv! Påståendet kan möjligen ifrågasättas, men ev tvivel i ärendet må strax avfärdas. När den då 73-åriga änkan Britta Jönsdotter ”i Gata” -diktens Britta i Lobyn - dött och skulle begravas 1921 yttrade författarinnan om den bortgångna: ”Tänk, jag har en gång sett henne stå brud!” Ej ens efter 50 år hade Selma Lagerlöfs minne från ett präktigt bondbröllop i Södra Ås förbleknat.

Roland Khilstadius