Hemmanet var indelat i tre trejingar. Norra trejingen bestod av gårdarna Kalvhag, När Jong Lar, Nysta, där Fram och Gata. Mellersta trejingen bestod av Backen, Nästa och När Ol Månsa. Den södra trejingen bestod av Kul och När Alfred.

Äldst i norra trejingen är När Jong Lars, under sent 1600-talet avsöndrades i Nysta från När Jong Lars. I början av 1700-talet avsöndras så Vaal från Nysta.

Norra Trejingen

När Fruudal eller när Jonglars är sannolikt den äldsta gården i norra delen av södra Ås. Från När Jonglars avstyckas sedan Kalvhagen eller som det kallas i dag Haga. Vid sekelskiftet 1600 – 1700 avstyckas så Nysta och strax därefter Vaal från när Jonglars. Till sist avstyckas en gård öster om när Jonglars, vad den gården kan ha hetat vet vi inte men På Jal eller ….. är omnämnda i den muntliga traditionen. Sistnämnda gård köps upp av gården Gata i mellersta trejingen i början av 1800-talet. Även Nysta kommer på obestånd och splittras. Den större delen går tillbaka till när Jonglars. Dessförinnan har i samband med lagaskifte Lars Nystedt från i Nysta byggt sig en ny gård i södra delen av ”byn” med mark motsvarande 75 skatteören från i Nysta.

Vi sekelskiftet 16 – 1700 finns alltså 3 gårdar här och som mest 5 gårdar och i dag finns 3 gårdar kvar.

Mellersta trejingen

Den äldsta gården är sannolikt Där Fram. Det boningshus som finns där är troligen det tredje i ordningen sedan första huset byggdes. Där näst bildades gården Nästa sedan Gata och yngst är Backen som bildades vid sekelskiftet 1600-1700-talet. Backen flyttas i samband med lagaskifte ut till södra delen av byn och heter i dag Backkul.

Vid sekelskiftet 16 – 1700 finns alltså 3 gårdar här och som mest 4 gårdar och i dag finns 3 gårdar kvar.

Södra trejingen

Oklart vilken gård som är äldst. Ol Månsa ligger närmast gårdarna i mellersta grejingen men gården går nästan ut i mitten av 1800-talet då mycken mark köps upp av Hagen som innan dess är en liten gård. I samband med Laga skifte flyttas Ol Månsa ut och två hus byggs på gårdens mark längst söderut, dels Björkås och dels Vallänga. Kul ligger uppe på Kullen men flyttas också ut i samband med Laga skifte det behåller sitt namn på sin nya plats. Söder om Kul ligger så När Alfred som enligt berättelser låg längre norrut innan storskifte. Huset var då vänt i öst västlig riktning. Från När Alfred avstyckas så gården på Åsen. Öster om Åsen skall så en går legat som kan ha hetat Ve Linna, denna gård var sannolikt den yngsta men gick ut helt.

Vid sekelskiftet 16-1700 fanns alltså ? gårdar här och som mest ? gårdar och i dag finns 3 kvar i området.

Gårdarna i byn Södra Ås 1600–1950

En by växer fram

Värmland koloniserades sent och det var först under 1600-talet som bygderna bortom de stora vattenvägarna började bebyggas på allvar. Sedan gick utvecklingen snabbt. Landskapet tog snabbt igen grannarnas försprång i utveckling och blev efter ett par århundraden en av landets rikaste provinser tack vare den omfattande järnhanteringen som skapade välstånd och inkomster till kronan och en blomstrande herrgårdskultur. I den trånga Fryksdalen där skogen, bergen och slätterna trängdes med vattnet om utrymmet tog det längre tid att etablera jordbruk än i slättbygderna och längs Klarälven. Utefter de värmländska sjöarna och vattendragen hade det funnits mänsklig aktivitet i tusentals år, men innan folk blev bofasta på allvar hade man kommit in på 1400-talet. 1600-talet blev århundradet då folk etablerade sig på allvar i våra bygder och under 1700-talet skedde den snabba expansionen som kulminerade under 1800-talets första hälft och som följdes av urbanisering, emigration och industrialisering.

Den första kartan - en s k geometrisk uppmätning - över Norra och Södra Ås byar i Östra Emteviks socken i Fryksdals härad gjordes år 1645 av lantmätaren Håkan Arfvidsson. Södra Ås var ett skattehemman skattat för 8 öre, en summa som skulle komma att ändras i takt med att byns skatteunderlag växte till. Det är inte en karta i vår moderna mening, snarare en tecknad bild av åkrar, stängsel, vattendrag och vägar efter en uppmätning i skalenliga mått. Byns bebyggelse anges med en schematiskt avbildad hussymbol. Den är gemensam för den bebyggelse som fanns i byn. Enskilda byggnader markeras på kartor i enstaka fall först vid 1700-talets slut och mera utförligt först i mitten av 1800-talet.

Det är först 1645 som gränserna mellan byarna i formell mening definierades. För ägofördelningen inom byn gällde gammal hävd och sedvanerätt och någon ägouppdelning på papper finns inte bevarad före 1789 års storskifteskarta. Att ägogränserna byarna emellan trots allt var viktiga framgår av den segslitna tvisten om ett markområde vid Ämtan, ån som avvattnar Mårbackadalen ner mot Fryken, som pågick mellan byarna Norra och Södra Ås under nära 200 år och som bilades först 1790.

Det går inte att säga någonting om när människor började slå sig ner i Ås by för gott. Säkert har det funnits mänsklig aktivitet i området i tusentals år men fasta bosättningar uppstod först sedan Storvänerns vatten dragit sig tillbaka för något årtusende sedan. Gravar på Herrestaudden tyder på att människor rört sig i området och vid Ämtans utlopp under mycket lång tid. Det är därför rimligt att tro att grupper av människor strövat omkring i dalgången på jakt efter föda utan att därför ha slagit sig samman till någon bygemenskap. Att människor finns omnämnda med namn först under 1500-talet, har snarare med överhetens ointresse för det glesbefolkade och omtvistade Värmland att göra, än att människor saknades. Det var först under senmedeltiden som Värmlands gränser definierades och landskapet blev en del av det Sverige som då började få fastare konturer.

I takt med landhöjningen torkade sjön ut. Selma Lagerlöf kallar den Svartsjön. Efter digerdödens härjningar på 1300-talet kan det ha varit så pass gynnsamma förhållanden att några familjer på vandring norr och öster ut längs Ämtan funnit för gott att slå sig ner i sluttningarna där dalen mötte skogen. Ytterligare ett par sekel skulle det dröja innan lantmätare började rita kartor och fogdar dyka upp för att räkna och skattskriva medborgarna och därmed göra dem beroende av mark och fast boende för att klara sin försörjning och sina skatter.

Uppgifterna om husbönderna och deras hushåll finns bl a i mantalslängderna som var kungamaktens underlag för beskattning. De dokument som upprättades kallades mantalslängder och blev den beskattande kungamaktens verktyg för att kunna överblicka och övervaka den jordägande befolkningens och därmed landets tillgångar. All beskattning utgick från jordens värde och hushållets storlek, bondens familj och tjänare inräknade. Sporadiska uppgifter finns också i underlagen för kyrkans beskattningsrätt.

Sporadiska uppgifter finns också i rättsväsendets handlingar, i de s k domböckerna som i Fryksdals härad finns dokumenterade och bevarade sedan 1602. I dessa rättsliga protokoll nämns Södra Ås första gången 1610 i samband med ett uppbud (lagfart) för tredje gången på en av de tre fastigheter (”1/3 i S.Ås”) som vid den tiden var registrerade i byn. (db 1610/24) Det talar för att rättsförhållanden funnits i fråga om ägande och arv långt tidigare fast inga handlingar längre finns bevarade. Det talar också för att bofast befolkning funnits i byn långt innan det redovisas i några dokument. Man kan också räkna med att förutom de tre gårdar som 1610 var stora nog att registreras i domsagans handlingar så fanns det också bosättningar av mera ringa värde.

1540

Först under 1500-talets första hälft dyker det upp namn som kan förknippas med stadigvarande bosättning och ägande i byn. Frälsehemmanet By som låg halvannan kilometer bort på andra sidan dalen fanns från mitten av 1400-talet och betyder att mänsklig och organiserad verksamhet funnits i trakten sedan länge. Södra Ås by nämns vid namn år 1503 men först 1540 i Värmlands jordebok (Sten Stures skattebok) förknippas den med ett personnamn. Bonden Per(Peder) redovisar då å andra sidan större skattekraft (betalningsförmåga) än någon annan i hela socknen. Han skall betala 8 öre i ”oxeskatt” och hans namne i Norra Ås 7 öre, tillsammans 15 öre vilket motsvarade en 2/3-dels oxe. Vid den tiden värderades en fullvuxen oxe till 24 öre eller 3 mark.1566 lämnar Per i Ås två skäppor (ca 75 liter) bygg (korn) till kyrkan.

1600

I en tiondelängd - avgift till prästerskapet - från år 1600 upptas två ägare i Södra Ås. Den ene bonden är Måns Larsson som skall betala dubbelt så stor avgift till kyrkan som grannen Måns Jonsson. Det får antas att Måns Larsson ägde två tredjedelar i byn, medan den tredje tredjedelen tillhörde Måns Jonsson. I jordeboken - kungamaktens beskattningsunderlag - från år 1600 framgår att Måns Larsson betalade 3 mark 1 ½ öre i årlig ränta - den tidens fastighetsskatt - medan Måns Jonsson slapp undan med 1 ½ mark 2 öre.

Det första häradstinget i Fryksdals härads nedre tingslag ägde rum år 1602. Av protokollet från häradstinget 1610 kan man utläsa att det sedan tidigare funnits en rättsordning som reglerade arv, förvärv och ägande. Det beskriver också att det vid det tillfället hade två gårdar i byn blivit tre. En av dem ägdes nu av ytterligare en Måns nämligen Måns Börjesson och hans förvärv beskrivs så här: Måns Börjesson äger 1/3 i S. Ås som nu uppbjudes för 3. gången. Han har köpt av Jon Börjesson hans del i S. Ås för två fat järn, av Sten i Rådom och Sten i Sanderud deras del för 4 fat, av Jöns i Gunnerud hans del för 800 järn och av hustru Kerstin hennes del för 1 fat. (Uppbud tre gånger var den ordning som ledde fram till fasta eller lagfart enligt modernare språkbruk)

Vem var denne tredje Måns? Han begärde fasta för tredje gången 1610 och det är första gången fast tinget funnits sedan 1602. Hans två tidigare uppbud hade alltså skett tidigare än så i en rättsordning som är okänd för oss. Det verkar som att han har löst ut sin bror Jon (samma efternamn) och sedan kanske hans systrars makar och slutligen sin egen hustru. Av allt att döma har Måns Börjesson funnits länge i byn.

I 1610 års jordebok finns Måns, David samt en ”husfattig änka” som byns tre bönder, kanske i besittning av varsin tredjedel av dåvarande Södra Ås. Måns är nog den Måns Börjesson som nämns i stycket ovan. Uppgiften i domboken (häradstinget protokoll) värderar hans ägande i ”fat järn” som motsvarade klumpar av hemgjort järn (myrmalm) som kunde smidas och var ett av tidens betalningsmedel såväl inom som utom riket.

Då skatterna till Älvsborgs lösen - svenskarnas återköp av Älvsborgs fästning vid inloppet till Göteborg från danskarna - skulle taxeras ut fanns tre skattskyldiga bönder i Södra Ås: Måns, David och Nils. Måns (Börjesson) skall betala 21 mark för sitt hushåll på fyra personer och påförs samma belopp åren 1615 och 1619. David (Jonsson) betalar 12 mark 1613. 1615 - 17 är han husfattig (saknar eget hus) och nästföljande år får hans änka betala. Nils (Larsson), den tredje bonden, debiteras 15 mark 1613 men kan därefter inte betala på nytt förrän 1619. (Troliga efternamn inom par.)

1626

Från åren 1626 och 1628 finns utsädes- och boskapslängder som bl a har med krigsmaktens försörjning att göra. Av de fem bönder som då finns i byn uppges tre av dem hålla boskap i beredskap för krigsfolkets räkning. Erik och Lars sår vardera 2 ½ tunna utsäde och Erik har 1 sto, 7 kor, 2 stutar, 2 kvigor, 4 får och 1 svin. Lars har en oxe som dragare och bara 3 kor. Den tredje bonden är Jon (Davids son) som är soldat. Han sår inget men håller boskap och de två övriga som håller ”krigsfolkets boskap” är Måns (Davids son) och Nils. Nils sår också 2 ½ tunna och har 4 kor, 2 stutar, 1 kviga och 1 get. (1 tunna = 146 liter)

De första skattebönderna

Efter bonden Per (se Södra Ås för första gången) på 1540-talet gick utvecklingen under lång tid sakta framåt. Fortfarande skedde alla kontakter med omvärlden till fots eller på hästryggen. Gustav Vasas fogdar hade ännu inte hittat vägen så här långt in i Fryksdalen, men kyrkan hade ändå förhört sig om Pers betalningsförmåga fast någon präst hade ännu inte synts till. I början på 1600-talet och den begynnande stormaktstidens ökande krigskostnader, börjar så kungamakten mera noggrant räkna sina skattskyldiga undersåtar bland de enskilda bönderna. Från och med den tidpunkten registreras medborgarna och deras skattekraft bedöms och år 1641 fanns de tre bönderna Måns Davidsson, Nils Larsson och Olof Månsson (sannolikt Måns Börjessons son, se ovan) upptagna som beskattningsobjekt i skattelängden. Jordägandet var grunden för all beskattning och systemet var med mindre justeringar i bruk ända in på 1900-talet. Det förblir okänt för oss vilka och hur många de var som brukat byns jordar innan dess, men när lantmätare och skatteindrivare gjort sitt, har de år 1644 till slut registrerat sex hushåll i byn Södra Ås.

De gårdsägare i Södra Ås som med stor sannolikhet kan identifieras år 1644 är:

- Nils i Kalvhagen (Haga),

- Karin när Domrân (Furudal),

- Britta där Fram,

- Olof Månsson, gästgivaren i Nästa,

- Lars på Kuul och

- Per när Måns (när Alfred)

Vi kan räkna med att alla var släkt med varandra och kanske kom de ursprungligen ur en och samma familj. I de äldsta dokumenten finns inga släktnamn, det är endast personernas förnamn vi känner till. Det finns heller inga uppgifter om var i byn de bodde. Det går därför inte att med säkerhet säga något om detta. Däremot kan man följa uppgifterna i mantalslängderna år för år och med dessa uppgifter om ägande, ingångna äktenskap, barn och tjänstefolk och om hur ägandet skiftade över tiden, med stor sannolikhet så småningom också binda enskilda familjer till boplatser i byn.

1650

Några år senare - i början av 1650-talet - redovisas de sex familjerna så här:

- Per Arvidsson i Kalvhagen med hustru,

- Olof Jonsson När Domraan med hustru,

- Måns Davidsson Där Fram med hustru,

- Olof Månsson i Nästa med hustru och dotter,

- Nils Larsson på Kuul med son, dotter och sonhustru, och

- Per Nilsson när Måns (När Alfred) med hustru.

Den enda källa som med stor tillförlitlighet kan knyta samman ett namn med en speciell gård i Södra Ås under mitten av 1600-talet är förteckningen över nämndemän och häradsdomare i Gunnar Almqvists ”Sammandrag av Fryksdals härads domböcker, del 1”. Den Olof Jonsson som nämns där och som var nämndeman 1657-96, de sista 15 åren dessutom häradsdomare (ålderman i tinget), han bodde i gården När Domrân - Jong Lars - Furudal.

Frestande men osäkert

Lika frestande som det är osäkert är det att försöka koppla samman de sporadiska uppgifter som finns om 15- och 1600-talets bönder med deras boplatser.

1540-talets Per (eller Peder) var ensam bonde i byn som kunde betala skatt, men hans betalningsförmåga var god och rimligen var han ensam ägare till all uppodlad mark.

1566 betalade samme Per sin tribut till kyrka och präst, det som kallades tionde. Ett betalningssystem som infördes efter reformationen och som finansierade kyrkans verksamhet ännu in på 1900-talet.

År 1600 fanns det två bönder i byn, de hette Måns Larsson och Måns Jonsson. Båda betalade skatt och enligt Jordeboken ägde Måns Larsson dubbelt så mycket mark som Måns Jonsson. Enligt tiondelängden för samma år som var underlaget för kyrkans utdebitering bekräftas styrkefördelningen mellan dessa två gårdsägare.

I 1610 års tingsprotokoll sägs att ”Måns Börjesson äger 1/3 i S.Ås…”, d v s en av tre gårdar.

Av 1610 års Jordebok framgår att det finns tre jordägare i Södra Ås nämligen Måns, David och ”en husfattig änka”. Måns bör vara den Måns Börjesson som omtalas i tingsprotokollet och som äger en tredjedel, men vart har storbonden Måns Larsson och Måns Jonsson från år 1600 tagit vägen? Efter en 10-årsperiod är de försvunna men för den skull inte borta ur historien.

Sannolikt kan det vara på följande sätt. Av de två skattebönder som fanns i byn år 1600 - 16 år efter att Karlstad fått stadsprivilegier - var Måns Larsson den store markägaren, han ägde två tredjedelar av byn och Måns Jonsson en tredjedel.1610 hade byns utveckling tagit fart och familjerna växte och genom döttrars giftermål kom nya husbönder in i bilden. Måns Larssons jord var stor nog att föda flera och mellan 1600 och 1610 har hans ägande delats upp. Endera har det skett genom att Måns Larsson har dött och släktingar tagit över, eller att Måns Börjesson (från tingsprotokollet) har gift sig med Måns Larssons ena dotter Kerstin (Jmf db 1610/24) och David (från 1610 års jordebok) med en andra dotter och etablerat sig i sina bosättningar alldeles i närheten. Det finns inga dokument som kan bekräfta denna hypotes som trots allt är sannolik.

Utan att veta hur och var kan man enligt samma bräckliga men trovärdiga idé, utgå från att storbonden Måns Larssons gård genom David och Måns Börjesson i nästa generation kom att bilda de två gårdarna Där Fram och Nästa (Närstuga), där en av boplatserna, sannolikt Där Fram, är den äldsta.

Vad hände då med Måns Jonsson, den mindre bemedlade av de två bönderna år 1600? Tio år senare är han också ute ur bilden men det finns fortfarande detta år (1610) bara tre bönder i byn. Två av dem - David och Måns Börjesson - har slagit sig ner på ömse sidor om den lilla bäcken som sakta forsar fram mitt emellan deras enkla bostäder. De tillhör redan från början de besuttna, de har tagit den bästa jorden och de bästa boplatserna i besittning. De jordar som röjts upp norrut mot grannbyn Norra Ås är deras och de bestämmer också över markerna runt om bäckflödet som driver den lilla kvarnen och som ger vatten till deras djur. Detta som är deras livsrum kan komma att behövas för att föda deras avkomlingar.

Det betyder att Måns Jonsson har måst röja livsrum för sig och sin avkomma en bit undan. Han har etablerat sig ett stycke söderut på västra sluttningen av den lilla höjden som löper i nord-sydlig riktning. Marken är kargare och torrare där än runt bäcken och är därför ett passande djurbete. Jorden är sandblandad och lättbrukad. Solen ligger på och det är gott om vatten i källflödena och torrt i marken för den som vill bygga ett hus. Framför hans bosättning breder dalen ut sig och ängarna skuggas av knotiga tallar som ger skugga åt en frodig grönska.

År 1600 är Måns Jonsson alltjämt husbonde i sin gård som redan då (kanske) hette När Måns efter honom själv och hans gärning. Men 1610 är han död och i gården sitter nu hans ”husfattiga” änka och några vuxna barn finns inte. Hon kommer inte att klara sin försörjning ensam, hon måste se till att få ett yngre manfolk till gården.

1613 till 1619 skall svenskarna lösa ut danskarna från Elfsborgs fästning i Götaälvs mynning nere vid västerhavet. I den utdebitering som följer drabbas åter samma tre bönder i Södra Ås by, Måns Börjesson (Nästa), David (Där Fram) som troligen heter Jonsson och så Nils som verkar vara den husfattiga änkans nye husbonde (När Måns). Måns Börjesson har etablerat sig med familj medan det går utför för David och han avlider under de här åren och Nils Larsson När Måns har det knapert och kan inte betala sin skatt förrän sista året.

Vid den här tiden blir det tydligt att det finns en maktstruktur etablerad i byn. Den utgår från dessa tre urfamiljer som i sin tur utvecklas till dynastier inom varsitt område. Alla nya gårdsetableringar utgår från denna ursprungliga familjestruktur och de korsvisa befruktningarna inom byn är få till en början. Strukturen är en klassisk tredelning som är etablerad och godtagen också i officiella historiska sammanhang och som hänvisas till vid t ex rättstillämpning. Byn indelas i ”tredingar” (trejinger), den norra, mellersta och den södra. I Södra Ås utgår dynastierna i den norra från Där Fram (med Nysta, När Domrân/Furudal, Kalvhagen/Haga och På Jaal), i den mellersta från Närstuga/Nästa (med Vaal, Gata och Backen) och den södra från När Måns/När Alfred (med Kuul, Ol´Månsa, Hagen och På Åsen).

På 1620 talet började den svenska stormakten runt Östersjön att ta form och stormaktstiden ställde krav på krigsmaktens försörjning av foder och mat. Vid inventeringen 1626-28 omfattade den fem bönder i Södra Ås som omnämns med namn, minst två nya etableringar hade skett under en tioårsperiod. Lars och Erik får ses som utbrytare från Måns Börjessons hushåll (Nästa) medan Jon och Måns kan knytas till David (Jonssons) (Där Fram)(Jmf db 1633/:2 Ester Larsdotter, hans svägerska). Den femte är Nils (När Måns) som nu har god uppsättning av husdjur.

Från 1640-talet blir uppgifterna om de jordägande bönderna och deras familjer allt flera, men svårigheterna att tolka dem rätt består ännu en tid. 1641 redovisas på nytt endast tre gårdsägare. Nya brukningsenheter utvecklades under hela 1600-talet och att antalet varierar från år till år kan bero på att gårdarna periodvis saknade skattekraft och därför uteslöts eller att de ännu inte var fast etablerade. Nils Larsson (När Måns) är alltjämt i farten 1641 medan Måns Börjesson (Nästa) lämnat över till sin son Olof Månsson. Vi befinner oss där omedelbart på säkrare historisk mark eftersom han, ”Olof i Ås”, vid tinget 1634 har utsetts till gästgivare (Jmf db 1634/vt 1), en av en handfull i hela Fryksdalen. Davids son (Där Fram) Måns Davidsson var den nye husbonden i gården och brodern Jon Davidsson var på väg att etablera sig i en ny gård strax öster om bygatan och hans son skulle så småningom bli både nämndeman och häradsdomare.

(Jmf db 1633/2: Gifte mannen Jöns Jönsson i Ås* och änkan Ester Larsdotter ib är åtalade för hor. Eftersom Ester är trolovad med Jöns systerson Jon Davidsson, föreligger sådan släktskap att de enligt Mose lag bör mista livet. Änkan har sju faderlösa barn.)

* N Ås -48ht/18, Jöns fru och Jons mor är systrar, jmf db1672ht/62)

Södra Ås by år 1645

Då den förste lantmätaren kom år 1645 och gjorde sin uppmätning var byn sedan lång tid tillbaka väl organiserad. Södra och Norra Ås var redan då etablerade som skilda ägoområden uppbyggda runt starka inbördes släktband. Folk hade bott här under lång tid och odlat upp de jordar som var lättast att bruka med de primitiva redskap man hade. Den vidsträckta dalgången var ännu inte helt uttorkad efter Svartsjön som hade brett ut sig där för något årtusende sedan. Hela Mårbackadalen söderut var efter landhöjning och torrläggning på den tiden en hagmark i ett skede av utveckling från sankmark till bördig åkerjord och det tidiga Mårbacka var en sätergård till byarna västerut närmare Fryken. Men fortfarande fanns det mossmarker i låglänta områden och i övrigt bredde trädbevuxna ängar ut sig som skördades till djurens vinterfoder och på den gamla sjöbottnen växte enar och tallar och stenrösen låg i sluttningen upp mot byn. Ängarna brukades gemensamt till höslåtter och mulbete. (bete för kor, oxar, får, getter och hästar). (Se Geometrisk uppmätning 1646, textförklaringar)

Byn var inte stor. I norr gränsade den emot grannbyn Norra Ås, det var bara en liten bäck som skilde. Den gränsen har varit densamma i alla tider intill vår tid. I söder däremot slutade byn vid foten av grusåsen som tornade upp sig som ett hinder för 1600-talets odlare. Ungefär där den nya (sedan 1939) landsvägen nu går fram. De sanka slåtterängarna i väster förvandlades till odlingsbar jord en bit upp i sluttningen mot öster och sträckte sig sedan upp till branten och skogen. Från bäcken i norr till grusåsen i söder var det ca 450 meter och ca 600 meter mellan slåtterängen i väster och skogskanten i öster. Över denna yta på ca 28 moderna hektar var åkertegar utspridda för sådd och djurbete.

Byns marker brukades till stora delar gemensamt av byborna vilket krävde ett intimt och följsamt samarbete under ledning av byns ålderman. Åkerlotternas storlek och belägenhet byggde på en uppdelning i sämja efter försörjningsbehov och förmåga att ta för sig. På 1645 års ”karta” är ägolotterna inhägnade med gärdsgårdssymboler för att markera en hävdvunnen besittningsrätt. Stängsel hindrade betande kreatur att ta för sig av den gröda som växte på lotten. Det framgår också av kartans kommentarer hur mycket utsäde som gick åt för att beså de olika åkertegarna.

Det fanns tio gärden avsedda för sådd, resten var ängar för kreatursbete och foder. De tio åkrarna är bokstavsmarkerade från P till Z och det anges hur mycket utsäde som fick gå åt till varje åker. Till gärde P gick det åt 4 11/16 tunnor, till gärde Q 3 5/8, till R 1 7/16 tunnor osv. Ett tunnland var en yta som mättes upp med en 9 alnar lång stång, 9 gånger längden på ena sidan, 18 gånger på den andra. Storleken på den uppmätta ytan varierade i olika landsdelar beroende på vilket alnmått man använde. Den officiella svenska ytan motsvarade 4936 nutida kvadratmeter (m2), medan ett tunnland i Närike liksom på norska sidan om gränsen var ca 4000 m2. 1 tunna utsäde som skulle räcka till ett tunnland motsvarade på 1600-talet 146 liter (= 32 kappar = 56 kannor). Om utsädet var havre motsvarar det 80 kg/tunnland och för vete ca 108 kg. (0,55 kg/l resp 0,74) Enligt uppgifterna på den geometriska uppmätningen gick det åt ca 20-25 tunnor för att beså byns tio åkertegar på lika många tunnland. Med den beräkningsgrunden motsvarade den uppodlade arealen ca 10-12 hektar med vår tids mått, d v s mindre än hälften av byns hela areal på ca 28 hektar. Såddes alla åkrarna med havre, vilket alldeles säkert inte var fallet, skulle det ha gått åt ca 1800 kg utsäde år 1646. Avkastningen av jorden skulle räcka till familjernas försörjning samt dryga skatter till kronan och krigsmakten samt ett tionde till kyrkan.

Geometrisk uppmätning över Södra Ås upprättad av Håkan Arfvidsson 1646.

Södra Ås är ett skattehemman skattat för 8 öre.

Utsäde i det gärdet med P noterat 4 11/16

“ Q “ 3 5/8

Osv gärde R, S,T,U,V,X,Y,Z

Byns gemensamma tillgångar:

1. Höö aff en måsse och hårduallsäng med 2 noterat 36 lass

2. Höö aff jerdesslinderna 16 lass

3. Skogh och mulbete till nödtårfft

4. Humblegård 200 stänger

5. Squaltquarnen i Skackeskiö elffuen som går höst och wåår

6. Höö aff en måsseualss engh kåmmer By till,

finss afrijtat folio 7 med 3 noterath 8 lass

Byn gränsar i söder mot Wästemyrss ägor och i norr mot Noor åås.

Jordens kvalitet är “Ler iord”

Uppmätningen inkl översättningen 1-6 finns i Lantmäteristyrelsens arkiv.

Den gemensamma brukningen i översättning:

- Hö från en mosse och hårdvallsäng (från dalen västerut) 36 lass

- Hö från gärdeslindorna (dikesrenar runt åkrarna) 16 lass

- Hö av mossvallsäng (ängsslåtter vid Ämtan) 8 lass

- En humlegård med 200 stänger

- En skvaltkvarn i Skacksjöälven som går höst och vår (Kvarntorp)

De tio uppodlade åkerlotterna skulle ge bröd till de sex familjer som vid den här tiden bodde i Södra Ås och som bildade ett skattehemman. Det bör ha varit mellan 25 till 30 personer. Resten av byns marker var gemensamma för skörd av vinterfoder och för kreatursbete. Det ursprungliga Södra Ås åkrar var samlade runt bykärnan vid Åsbäcken där det snart byggdes en kvarn för att mala säden från byns åkrar. Kvarnen som ägdes av Per Nilsson i Nysta, Lars Månsson Där Fram och Per Persson på Jaal, brann ner år 1715. (Jmf db 1717/ht 49 Byns första boplatser fanns där och i den miljön ritade lantmätaren 1645 in den gemensamma symbolen för hela den bebyggelse som fanns i byn. Platsen för den inritade symbolen för bebyggelse säger därför ingenting om var enskilda hus eller hyddor fanns. (kartbild)

1645 års bebyggelse är försvunnen. Den har endera brunnit ner, rivits eller ruttnat för att ersättas av bättre byggnader. Vi vet därför ingenting om var husen låg eller hur de såg ut. Flera av dagens byggnader i Södra Ås är sannolikt ändå uppförda på eller nära de ursprungliga tomterna. Familjer bodde tillsammans i flera generationer så antalet boningshus var färre än de sex familjer som upptas i mantalslängden. Med den generella kunskap vi har om 1600-talets bebyggelse, var åsböndernas hus låga timrade med ett rum och med ljus från ett rökutsläpp i taknocken. Det skulle dröja ytterligare mer än hundra år innan ljus släpptes in genom fönster och ytterligare hundra innan fönstren fick glas. Taken var täckta med näver och torv. Människornas bostad kunde vara sammanbyggd med djurens bl a för värmens skull. Matlagning skedde över den öppna härden som också var den viktigaste ljuskällan under den mörka årstiden. På avstånd från boningshusen låg smedjor och andra byggnader med eldfarlig verksamhet.

Södra Ås var till ytan en relativt liten by vid den här tiden. I söder mot grusåsen var gränsen otydlig och gränsade till Västmyrs hemmans utmarker och kom att flyttas söderut upprepade gånger innan den fastställdes 1854. Förutom den första bebyggelsen kring den lilla bäck som rinner genom byn fanns det sannolikt verksamhet och bebyggelse också på grusåsen i södra delen av byn med tanke på det utmärkt torra läget och med utblicken över dalen. Den grunda jorden där var lättodlad och väl lämpad för boskapsändamål som var den tidens dominerande näring. Allteftersom slåtterängarna i dalen torkade upp och markerna runt den gamla gårdskärnan var upptagna, uppodlades också västsluttningen på grusåsen och gav utrymme för ytterligare fyra nya gårdar. Det bör ha skett från 1640-talet om inte tidigare. Uppmätningen från 1645 ger där en annan bild än mantalslängderna.

En intressant indikation på att annan verksamhet än boskapsskötsel kan ha funnits, är de rester av myrmalm som hittats (av Gustav Hagestam (1900 - 1997) i det källområde som ligger sydväst om Hagen och nordväst om när Måns. Vi vet genom fynd att sådan primitiv järnframställning skedde på många platser under tidig medeltid, bl a i Kvarntorp som tidigt var nära anknutet till Södra Ås södra treding. Vindförhållandena i västsluttningen är sådana att där kan ha varit platsen för sådan enkel smältugnsverksamhet. Den sortens företagande var dessutom mera lönsamt än den torftiga jordbruksnäringen vilket talar för att förutsättningarna för tidig bebyggelse och näringsverksamhet var goda i det västliga vinddraget på grusåsen. (Jmf. ”järn” som betalningsmedel i tingsprotokollet 1610)

Markerna i dalgången var enligt den geometriska uppmätningen uppdelade mellan Södra och Norra Ås samt Västmyr som av hävd hade sätermarker i dalen. Från bykärnan vid bäcken sträcker sig Södra Ås gemensamma mark i ett smalt utskjutande bihang åt söder nedanför grusåsen När Måns (Alfred). Resten av dalen västerut är Västmyrs sätermarker. Södra Ås gemensamma marker breder ut sig mot nordväst och norr om landsvägen mot Skatbroa, längs med Ämtån. Den marken kom tidigt att kallas Vammân (kanske efter formen på en komage) och blev i tiden framöver ett tvisteämne med Norra Ås by som ansåg att detta var deras ekonomiska område. (Se Charta 1790)

Den vidsträckta och bördiga dalgången som idag breder ut sig väster ut är bottnen på den sjö som för något årtusende sedan var en vik av Storvänern som sträckte sig upp mot Bergskog och Östanås. Det är ingen tillfällighet att Selma Lagerlöf kallar Östra Ämtervik för Svartsjö socken i sina böcker, väl medveten som hon var om bygdens geologiska historia. 1645 års uppmätning ger en uppfattning om hur helt annorlunda landskapet såg ut på 1600-talet.

Bebyggelsehistorien i Södra Ås är ca 400 år gammal. Först vid 1600-talets början nämns namn som med kreativ fantasi kan knytas till vissa bosättningar, men uppgifterna är mycket osäkra. Men från och med 1645-50 bedöms ändå uppgifterna vara så pass tillförlitliga att det är möjligt att knyta samman bondens namn med hans gård. Dessa namn kan också bindas till nyare och mera tillförlitliga dokument.

För de fyra ursprungliga gårdarna i den gamla bykärnan är det rimligt att göra en sådan koppling. Svårare är det att säkert veta hur bebyggelsen uppstod i den södra delen av byn. Med tanke på markförhållandena är det rimligt att tro att man från början etablerade sig där förutsättningarna var mest gynnsamma och det är på tomten När Måns som erbjuder en idealisk boplats i en torr och svag västsluttning. Den bosättning som växte upp där blev tidigt två genom att sönerna etablerade sig alldeles nära varandra men i två olika gårdar. Den gård som byggdes strax norr om Månsgården hade i allt sämre förutsättningar i den stenbundna sluttningen. Utan att exakt veta hur det förhöll sig så redovisas de sex familjerna i byn i början av 1650-talet så här:

- Per Arvidsson i Kalvhagen med hustru, (i sambruk med Olof Månsson i Nästa)

- Olof Jonsson När Domraan med hustru, (brorson till Måns Davidsson Där Fram)

- Måns Davidsson Där Fram med hustru,

- Olof Månsson i Nästa med hustru och dotter, (Måns Börjessons son, gästgivare)

- Nils Larsson På Kuul med son, dotter och sonhustru, (g m David Jonssons husfattiga änka), och

- Per Nilsson när Måns med hustru.

Vid 1600-talets slut var de medeltida likstora tredingarna (tredjedelarna) i byn uppdelade så att den norra bestod av två lika stora gårdar, Kalvhagen (Haga) och När Domrân (Furudal) om vardera 1/6 mantal, den mellersta av tre gårdar med i Nästa dubbelt så stor som i Gata och Där Fram och den södra av de tre jämnstora gårdarna På Kuul, På Hagen och När Måns.

I 1700-talets första år har den nya gården Nysta etablerats mitt i den ursprungliga byn som en avstyckning från det gamla domarstället När Domrân. En mjölkvarn hade byggts i Åsbäcken, som ägdes gemensamt av Jon Nilsson i Nysta, Lars Månsson där Fram och korpralen Per Persson på Jaal. Den brann ner 1715. (Jmf db 1717ht/49) Gården Jaal (eller Ol´Nischa efter sista ägaren Olof Nilsson) låg ungefär mellan När Domrân och Gata och fanns från ca 1675 fram till början av 1800-talet då den inkorporerades med granngården Gata. Sista husresterna odlades bort så sent som på 1970-talet.

1700

Slutet av 1600- och början av 1700-talet var en period av expansion där nyodlarna också ville försäkra sig om besittningsrätt till sina marker. Konflikten med Norra Ås från 1633 har beskrivits tidigare och 1709 tog Södra Ås-bönderna andra bygrannar i upptuktelse i en vägfråga:

”Åborna i Södra Ås utverkar förbud för åborna i Svenserud, By och Högberg att köra vid sidan av vägen, varigenom de fördärvar S. Ås äng”, står det i protokollet.

Redan 1699 begärde byborna ”mätning och jämkning” av sina egna ägor inom byn. 1723 är det Olof Nilsson När Måns som fått påhälsning i sin åker av kor som bönderna från Västmyr hade gående på ängarna som gränsade till Södra Ås. Han fick ersättning för skadan och byarna uppmanades se till att rågången var röjd och gärdsgården lagad. 1726 mättes och jämkades markerna mellan å ena sidan Nils Persson på Kuul och hans bror Olof, som brutit sig ut och bildat egen gård nordväst om gamla gården Kuul, (kallad Ol´Månsa) och på södra sidan de nya bönderna Nils Johansson på Hagen och David Persson på Åsen.

Livet i byn under 1600-talet kan man bara ana sig till. Konturerna är bleka och kyrkans anteckningar om födsel, vigsel och död börjar inte förrän ett stycke in på 1700-talet i Östra Emterviks socken. Dessförinnan får man lita till indicier med stöd av mantals(skatte-)längder och tingsprotokoll. Alla antaganden kan därför inte styrkas och sannolikheten har därför en viktig plats i slutsatserna. Notiserna i domstolsprotokollen innehåller ofta namn som kan knytas till lagfarter, köp och byten av ärvda jordlotter, gåvor, testamenten och tvister och beskriver ofta de inblandades relationer och släktskap.

Under 1600-talets slut började åsbönderna att bebygga och bruka Lerbråten och Älvbäck öster och sydöst om byn som sina sätermarker. Sedan urminnes tider hade dessa marker liksom Mosserud tillhört Södra Ås by. Så tog t ex Erik Håkansson från Nästa upp torpet Älvbäck på Södra Ås ägor år 1651. Bönderna i byns södra treding, När Måns m fl, var dock inte helt delaktiga i denna process. Mycket tyder på att de istället hade blicken riktad mot markerna längre söderut i Kvarntorp och Mosserud. Eller också var det så enkelt att markerna inte räckte till för alla. Byten av drängar och pigor och giftermål under 16- och långt in på 1700-talet tyder dock på en nära relation mellan de södra gårdarna i Södra Ås och då speciellt När Måns och gården Kvarntorp.

I slutet av februari 1753 ströks elva dagar ur almanackan. Då övergavs den julianska kalenderns tideräkning som hade gällt i Sverige sedan kristendomen infördes.

Vägarna

Bortsett från några sätes- och frälsegårdar var Fryksdalen glesbefolkat under lång tid. I mitten av 1600-talet - då den första kartan ritas av Södra Ås - bodde dubbelt så mycket folk enbart i Ekshärads socken i Klarälvdalen som i hela Fryksdalen. En teori är att det hade med tidens primitiva jordbruksredskap att göra och att det var lättare att bruka de sandiga jordarna i Klarälvdalen än de tunga lerjordarna i Fryksdalen (Ernvik). Det hade också att göra med att Klarälven var en viktig kommunikationsled mot ekonomiska och religiösa stödjepunkter på norska sidan och ett viktigt fiskevatten.

Kommunikationerna hade också stor betydelse. De var bättre utbyggda i låglandet längs Klarälven än i den branta dalgången kring Fryken. ”En bygds isolering varar till dess att körbara vägar iståndsätts”, skriver Arvid Ernvik.(”Att resa i Värmland”). År 1658 fanns endast en väg för hjulfordon mellan Kil och Torsby (Fryksände). Den var svårframkomlig under vår och sommar och rimligt farbar endast vintertid. Den gick på östra sidan Fryken över Sundsgårdsbergen mellan Kil och Nilsby och vidare förbi Prästhamna och över Bössvikbergen fram till Prästbol och Östra Ämterviks kyrka. Den fortsatte genom Arvidstorp och By, genom Lillhögberg fram till gästgivargården i Högberg och vidare norrut på östra sidan om Fryken till Fryksände. Fortfarande år 1906 då Selma Lagerlöf på våren reste från Kil till Östra Ämtervik för sin fasters begravning, beskriver hon denna väg som näst intill ofarbar. (Återkomsten till Värmland, Höst, 1933). På västra sidan om Fryken söder om Sunne (Sund) fanns ingen farbar väg för hjulfordon under 1600-talet.

I Östra Ämtervik fick en annan vägsträcka stor betydelse då verksamheten vid Gårdsjö bruk startade genom karlstadsköpmannen Torbiörn Nildman år 1694. Redan 1634 hade det första skjutsstället med gästgivaruppdrag inrättats i gården Nästa i Södra Ås som en bekräftelse på att trafikleden i öst-västlig riktning mellan Fryksdalen och Klarälvdalen var en viktig förbindelseled såväl i freds- som i krigstid. Denna väg fann sin förbindelse med den syd-norrgående vägen mellan Kil och Fryksände vid gästgivargården i Högberg. Den öst-västliga vägen mellan Klarälvdalen och Fryksdalen fick sin stora ekonomiska betydelse då järnet från Gårdsjö bruk skulle köras ner till Frykenskutorna som lastade vid Ämtåns utlopp för resan ner mot Fryksta och stora världen. Den blev den viktiga Jernvägen som fraktade de smidda produkterna från bruket i Gårdsjö till köpare i Carlstad och Göteborg. Det var en av de bästa vägarna i mellersta Värmland och skapade tidigt både mänskliga och materiella kontakter till nytta för byns utveckling. Därför hade byn Södra Ås redan under 1600-talet och långt före många andra byar, farbar förbindelse ut mot omvärlden på väg med tio alnars lagstadgad bredd. Vägförbindelsen österut hade god standard och blev viktig för byns kontakter med andra byar åt det hållet och ledde över till Klarälvdalen och Vänern och Carlstad med sina stadsprivilegier.

Ägotvister

Vid åtminstone tre tillfällen under 1600-talet ledde tvister mellan Södra och Norra Ås till tingssak. Redan 1644 tvistar Södra Ås med grannarna i Norra Ås ”om någon skog mellan landsvägen och älven”, men rätten konstaterar att ”förlikning därom” skett redan 1634. Nästa gång var vid hösttinget 1686. Bönderna i Norra Ås hävdade att ”S Ås innehar en äng som bör tillhöra N Ås”. Södra Ås-bönderna motsatte sig detta men den här gången beslutade rätten att ”laga syn skall förrättas”. Vid denna syneförrättning, som berörde det område av Södra Ås marker som sträcker sig norrut efter Emtån mot Mårbacka och Staviks rågång som kallas Vammân (jmf komagen våmmen) och som gällde var Nils Pålssons lada egentligen hade stått, fanns vid 1680-talets slut följande nio gårdsägare i Södra Ås - från norr till söder:

Måns Persson, Kalvhagen (gårdsägare men inte uppräknad i protokollet)

Olof Jonsson, nämndeman, när Domraan

Per Persson, korpral, på Jaal (gård nordväst om Gata),

Lars Månsson, där Fram,

David Månsson, i Gata

Bonde Olofsson, i Nästa

Måns Nilsson, på Kuul

Johan Jonsson, på Hagen

Nils Persson, när Måns

Tvisterna om Vammân levde kvar och löstes slutligen i en lantmäteriförrättning först 100 år senare, år 1790 som kom fram till att Norra Ås inte lidit någon skada och att de gränser som fastställdes mellan byarna i den geometriska uppmätningen 1645 alltjämt gällde (och gör så fortfarande) och inte hade kränkts. Konflikten hade då varat i bortemot 160 år.

Charta med kommentarer

Över en Äng under Södra Ås om hvilken Twist emellan berörde Hemman och hemmanet Norra Ås upstådt, uti Wärmlands Län, Fryxdals Härad och Östra Ämterviks Sockn, Affattad År 1790 af Joh xxxxxxxxxman

År 1790 den 1. November, infant sig undertecknad Extra Ordinarie Landtmätareuti hemmanet Norra Ås, beläget uti Wärmlands Län, Fryxdals Härad och Östra Ämterviks Sockn att i följd af erhållet Högwederbörligt förordnande under den 14. Sistlidne Augusti, företaga afmätningå en Inägotract, hwarom twist emellan berörde hemman och Hemanet Södra Ås uppstått, och å hvilken Häradssyn den 3die Junä innevarande år hållen blifwit.

Efter Skedd Laglig kallelse, infunno sig härvid från Norra Ås Olof Bengtsson, Nils Nilsson, Måns Pålsson, Arvid Nilsson, Mattis Ersson, Sven Andersson, Anders Larsson, Olof Nilsson och Jon Larsson från Mårbacka, äfwen jordägare i detta Hemman.

Från Södra Ås Måns Nilsson, Per Nilsson, Nils Nilsson och Olof Persson samt för att som Witte förrättningen bevista nämndemannen Olof Larsson uti Gålsjö, Sunne Sockn.

(Anm: Måns Nilsson när Måns, Per Nilsson i Kalvhagen, Nils Nilsson i Gata/eller på Kuul, Olof Persson när Ol´Månsa)

Af lofl: Härads SyneRättens utslag, hvilket wid Landtmätarens erhållne förordnande var bilagt, inhämtades, twisteplatsen icke allenast borde behörigen avmätas, utan jämväl undersökning ske, huruvida gränserna emellan berörde Hemmans Ägor, för det närvarande vore enliga med den af framlidne Landtmätaren Håka Arvidsson Åhr 1645 öfwer thesse Hemmans Inägor upprättade Charta, på det Domstolen, med hwisshet måtte kunna inhämta, om Norra Ås Jordägare erhållit den Ängetract, hwartill föreningen af den 26 Junü 1687 föranleder, eller om Södra Ås därutav ännu äro innehavare.

I närvaro af förut anteknade Jordägare blef avmätningen sålunda företagen och hwarwid stället No 1 af Norra Ås Åboer först utvisats, hwilka tillkännagåfvo, att den så kallade Nils Pålssons lada därstädes stått, ehuru de sådant ej närmare kunde bestyrka än som wid Häradssynen skedt, äfven som inga Rudera efter densamma vore synlige, därifrån utvistes gränsen till No 2. där en bäcksidd träffas, hvilken påstås vara den samma som 1687 års föreningsdom omnämner, intill hvilken i fråga varande tract skall sträcka sig, till No 3. Hwarefter denna bäck stöter ut i Älfven Ämtan, hvilken elf efterföljes till skillnadsgjärdesgården emot twisteplatsen vid No 4. därest Norra Ås ägor wid eleven tillstöter, och hwarest den i föreningen omtalte Södra Ås yttersta målstake skall warit stående; ifrån hvilket ställe gränsen ytterligare uppgavs efter berörde Gjärdesgård till No 5. Och slutligen rätt fram till No 1. igen. Denna tract omgifves sålunda af Punkterna 1, 2, 3, 4, o 5. , och innehåller 24 Tunnl: 14 Kapl:

Södra Ås Jordägare tillkännagåfvo, att som de icke uti bevis kunna leda att den bäck och Ladutomt, som de vid HäradsSynen uppvisat, värkeligen äro de märken som 1687 års förening utstakar, yrka de att de sammas afsättande; de tro likväl att Norra Ås norr om denna bäck redan erhållit den tract som föreningen dem tillägger, äfven som de göra sig försäkrade, att blifwa bibehållne vid de Ägor de nu bruka och från urminnes tider innehaft.

Uppå Landtmätarens begäran blef desse Märken icke dess mindre uppgivne, och hwarvid först omtalte Bäcken uppvistes, hvilken wid No 4. stöter uti Älfven följer förutnämnde gjärdesgård ett stycke i Söder, men försvinner slutligen och har ej utseende af Bäck. Därefter utvisas Punkten No 6. hwarefter Södra Ås Åboer trodde att Nils Pålssons Lada varit stående.

Sedan avmätning sålunda blivit wärkställd, återstår för Landtmätaren att meddela upplysning huruvida Norra Ås för närvarande tid innehaver de ägor som 1645 års Charta utvisar. Till erhållande hwaraf den öfwer Twiste Tracten författade Charta med berörde Charta blef jämförd, och hwarvid, Landtmätaren inhämtade att denna gräns sedan 1645 ingen betydlig förändring undergått; och kan, Landtmätaren med wisshet försäkra att Norra Ås åt denna kant icke vunnit minsta tillökning, tvärtom syns det som gärdesgården vid Norra ändan af Twisteplatsen blivit flyttad inåt Norra Ås Ägor, hvilket likväl kan härröra af en mindre Aqurat Mätning, äfwen som gärdesgården wid Södra ändan blifwit uppsatt uti flere krokningar än Chartan utvisar.

Huruwida Punkten No 1. må vara det ställe hwarest Nils Pålssons Lada stådt, eller den utviste bäcken den samma som föreningen omnämner, därom kan Landtmätaren icke meddela pålitlig underrättelse, ehuru desse ställen äro mot hwarandre … det wäderstreck som berörde förening utstakar. Landtmätaren har ytterligare under avmätningen funnit, att Norra Ås wid norra ändan af Twisteparken(?) åt älven knappast innehafwa så många ägor som 1645 Års Charta utmärker, och att ej någon tillökning därstädes detta Hemman tillfallit, hvilket så mycket mindre kunnat ske, som Södra Ås, enligt 1645 Års Charta, icke haft ägor norr om Punkten No 4. Och wharföre det synes troligt att den i föreningen omtalte målstake därstädes warit stående, samt att den utviste bäcken från Noris 2 till 3 närmast med föreningen inträffar.

Sålunda befunnet betygar Norra Ås den 2. November 1790.

På Ämbetets Wägnar

I Norra Ås var grannarna osams redan 1604 vilket slutade med syn och delning 1609. Nittio år senare beviljades mätning och jämkning av ägorna i Södra Ås som sannolikt resulterade i en första ekonomisk ”karta” med ägogränser som dessvärre inte finns bevarad. Inbördes strider inom byn Norra Ås mellan norra tredingen och de två övriga pågick under stora delar av 1600-talet och refereras i domstolarnas protokoll.

1792 - enskiftet

Blott trettio år efter den omvälvande storskiftesprocessen som avslutades 1792 och som bl a gjorde Nils Månssons far till herre i Månsgården, startade ett andra skifte1823, kallat enskiftet som utgick från Enskiftesstadgan från 1807. Anledningen är oklar men kan ha varit ett missnöje med resultatet av den förra förrättningen 1789 - 92 och som knappast ledde till den genomgripande förändring av markernas användning som var syftet. Det fanns också en kritik mot kvalitén i genomförandet av förrättningen och mot den ansvarige lantmätaren. Stora förändringar i ägande hade också skett inom byn under de trettio åren vilket kan ha skapat ett reformintresse bland bönderna.

1823 års skiftesförrättning utarbetades ett förslag till ägarstruktur i Södra Ås som väsentligen skilde sig från 1792 års skiftesbeslut. Radikala förändringar gjordes för att samla jordlotterna i stora sammanhängande skiften i anslutning till gårdarna.

Jordägarna i Södra Ås 1823 med ungefärlig skatterätt

Lars Larsson Kalvhagen/Haga 77 öre

Lars Larsson När domrân/Furudal 59

Olof Persson Nysta 75

Jon Månsson Där Fram 99

Unge Lars Nilsson Gata 169

Lars Persson I Backen 76

Olof Larsson På Vaal 60

Nils Bengtsson I Nästa 66

Olof Olofsson Ol Månsa/Där Ner 50

Håkan Persson Hagen 88

Lars Persson På Kuul 21

Nils Månsson När Måns 57

Nils Nilsson På Åsen 57

Det är ovisst om 1823 års välgjorda andra storskifte i praktiken åstadkom några förändringar. En karta upprättades med protokoll, men resultatet klandrades och dömdes till s k häradssyn. Förslagen var kanske för genomgripande för somliga och vi vet inte vad som kom ut av den processen. Det sannolika är att den blev vilande. Den s k skiftesstadgan om Laga skifte antogs nämligen av riksens ständer 1827och det blev därmed uppenbart att ytterligare en tvingande landsomfattande skiftesprocess skulle komma att genomföras i en nära framtid. Troligtvis av den anledningen blev 1823 års skifte vilande men blev en förövning till det mer genomgripande Laga skifte som genomfördes i Södra Ås först trettio år senare, åren 1853 - 54.

1854 - Laga skiftet - den stora jordreformen

Under åren 1853 -54 genomfördes det Laga skiftet i Södra Ås och fastställdes genom ”Kungl. Majt:s nådiga utslag den 22 oktober 1861”. Skiftesstadgan från 1827 hade givit Konungens befallningshavande (landshövdingen) i varje län i uppdrag att genomföra ytterligare en skiftesprocess. De två föregående 1789 och 1823 hade inte åstadkommit den rationella markanvändning som riksdagen ville ha. Syftet var att få till stånd en effektiv brukning och att jorden skulle samlas helst i ett skifte för varje brukare och bondens gård skulle ligga på eller i anslutning till den brukade jorden. Det kunde inte ske om alla fortsatte att bo sammangyttrade i en bykärna eller annan tät gårdssamling.

Skiftesprocessen var omvälvande och smärtsam. De flesta kunde ändå bo kvar i sina hus men alla fick sina gamla gränser ifrågasatta och fick bekanta sig med delvis nya marker. Marker kvittades mellan Södra Ås och Kvarntorp och om skogsmarken blev det segslitna tvister ända in på 1870-talet. Lantmätaren hade ett tydligt mandat och lät sig inte styras. Jöns Larsson i Gata var mest påstridig och ville riva andras hus för att själv få bättre brukning och Jon Larsson när Jong-Lars var också missnöjd. Eftersom dessa två storbönder inte fick som de ville vägrade de att skriva på och deras underskrifter saknas därför på det slutgiltiga skiftesprotokollet. De fick också med sig Börje Jonsson där Fram i sin protest och lantmätaren Bäckström anmälde till protokollet med en syrlig formulering att de tre trilskades och ej ”meddelade sine underskrifter, utan att därtill uppge något skäl”.

Skiftet innebar att några familjer fick flytta på sig. I Södra Ås flyttades fyra gårdar och ägarna blev anvisade plats söderut i byn. Samtliga deras byggnader fick rivas för att byggas upp på nytt och plogen fick sättas i nya jordar. I byar där de utflyttade kände sig förfördelade fick skiftet obehagliga följder för lång tid framåt. I skiftesprocessen i Södra Ås drabbades familjerna I Backen och På Kuul av stora påfrestningar. De var väl etablerade familjer med djur och många byggnader som måste flytta på sig. För familjen i Nysta - mitt i byn - blev skiftet en del i det uppbrott som redan var påbörjat. Den fjärde utflyttade blev Maria Olsdotter. Hon var änka efter Håkan Larsson På Hagen och bodde inhyst där, men ägde resterna av Ol´Månsagården nordväst om Hagen. Något hus fanns inte att flytta men ekonomibyggnaderna flyttades till Björkås/Vallänga längst söderut i byn. För de utflyttade som var i aktiv gärning skapades betydligt bättre utvecklingsmöjligheter i den nya miljön än vad den gamla kunde erbjuda. Jon Olsson på Kuul t ex såg själv dessa möjligheter och hade sett ut sin nya boplats och yrkade på att få norra Stacklyckekullen (nuvarande Kuul) vilket han också fick.

Gården låg vid foten av den branta backen upp mot Solbacka efter gamla vägen, ett stenkast öster om i Gata. 1854 fick de boende besked om att hela gården skulle flyttas till nya marker långt söderut byn, men det är ändå samma släkt som än idag lever i gården som sedan fick namnet Backkullen.

Laga skiftet 1854 ritade upp de gränser som i allt väsentligt fortfarande gäller, och som var tämligen oförändrade ända fram till 1960-talet. Innan dess hade det skett mycket små förändringar i ägostrukturen under nästan 100 år. Under 1960-talet var det tid för nästa stora omfördelning i ägandet, lika omfattande som det 1854 men inte lika dramatiskt. Denna gång skedde förändringarna genom de statliga lantbruksnämndernas styrning, stimulanser och påbud men trots allt på frivillig väg.

Det laga skiftet som var ett nationellt projekt, sattes i verket så snart en by eller någon i byn begärde det. Syftet var att jorden skulle brukas mera rationellt och att samla ägandet i tydliga enheter. I Södra Ås var det faktorn Anders Andersson på Vaal som tog initiativet att döma av den centrala roll han fick i processen. Skiftet blev dramatiskt och påfrestande för de familjer som drabbades. Det är en smula oklart på vilka grunder gårdarna valdes ut, men principen var att tomten där bostaden låg och gärdena som skulle brukas skulle hänga ihop och så var det inte tidigare. Ett annat skäl kunde vara att byggnaderna låg för nära varandra och behövde glesas bl a för brandfaran skull. Möjligen kan byggnadernas skick ha spelat en roll.

För Olof Nilsson När Måns var det inte tal om att flytta. Gården var gammal men nyligen tillbyggd och för väl etablerad för att flyttas. För honom innebar skiftet ingen förändring för hans byggnader men han fick jorden, tomten och hemskogen samlade i ett sammanhängande skifte och ett nytt åkerskifte i Rönningen (eg.röjningen) väster om Långgatan ner mot Ämtån. En rationell ordning som delvis hade förberetts i det andra enskiftet 1824 som aldrig blev fastställt. De ägogränser som bestämdes 1861 slutgiltigt fastigheterna emellan, gäller i allt väsentligt fortfarande. Gårdarna fick varsin littera-bokstav och ett fastighetsnummer. När Måns fick beteckningen K och nummer 1:11 som fortfarande är gällande fastighetsbeteckning, en av ett fåtal ursprungliga beteckningar som finns kvar oförändrad.

Mellan 1650 och 1690 ökade antalet mantal(skattskyldiga brukare) i byn från 6 till 8. Efter 1690 skedde sedan en snabb och kraftig utökning upp till ca 13 mantal som sedan gällde under praktiskt taget hela 1700-talet fram till storskiftet 1789-91. Den snabba utvecklingen kan ha att göra med att vägförbindelserna då blev påtagligt bättre och kontakterna med omvärlden underlättades, men framför allt med att ny mark röjdes och lades under plogen. En jämförelse mellan kartbilderna i den geometriska uppmätningen från 1645 och kartan över Södra Ås år 1823 visar på en intensiv uppodling under 200 år. Av det tiotal gärden som fanns mitt i byn år1645, har därefter hela dalen från Ämtån i väster upp mot bergskanten i öster odlats och röjts, endera för foder- eller spannmålsproduktion eller som betesmarker för kor, får och getter. De öppna markerna nådde sin allra största utbredning under perioden 1825 - 1870 och har därefter gradvis åter minskat.

Utsatthet krävde samarbete

Somliga gårdars öde är lättare att följa än andra. Vissa kan under lång tid ha dominerats av starka släkter med sins emellan starka band som t ex Där Fram och När Domrân- Furudal, med sina häradsdomare och nämndemän. Andra exempel är Nästa i obruten släktföljd fram till 1960-talet eller Nysta med sin aggressiva markexpansion under 1700-talet. På Kuul och i Backen är andra gårdar som i obruten släktföljd kan följas från 1600-talets mitt fram till vår tid.

I andra gårdar finns oförklarliga luckor i kontinuiteten som kan tyda på sambruk eller temporära övertaganden t ex i samband med giftermål. Man får intryck av att bönderna i den södra delen av byn var mera utsatta och inte hade samma ekonomiska styrka som de andra. Det kan ha gjort dem sårbara och mera beroende av varandra för ekonomisk överlevnad. Omständigheterna kan ha tvingat dem till sambruk eller andra former av samarbete som inneburit sammanläggning av skatteunderlag för att överleva och motstå aggressiva uppköpsattacker utifrån. Sådana arrangemang kunde få till följd att gårdar i skatteteknisk mening tidvis kunde försvinna vilket inte behövde betyda att gården i fysisk mening försvann. Det kan förklara varför en gårdsägare finns upptagen i ett juridiskt eller kyrkligt dokument men saknas i ett skattedokument.

Gården När Måns/När Alfred är i det avseendet ett gott exempel på hur död, olyckor och ekonomiska bekymmer skapat svåra situationer som i efterhand inte går att utreda fullt ut.

Den gården har sedan dess fått namn efter sina ägare och kan vid den här tiden ha hetat när Ol´Persa efter Olof Persson - Gunillas far. Senare blev den när Per Nischa efter Per Nilsson, sedan när Nisch Persa efter Nils Persson och så småningom när Måns efter Måns Nilsson på 1740-talet. Gården behöll det namnet långt in på 1900-talet då den på grund av Alfred Nilssons ryktbarhet bytte namn till När Alfred.

Gårdarna i byn Södra Ås

(från norr till söder, äldsta namnet först)

- Kalvhagen, Haga, etablerat före 1650

- När Domrân, Jong Lars, Emil Larsa, Furudal, före (ev långt före) 1650

- Nysta, ca 1700-1895

- På Jaal, ca 1670-1850

- Där Fram, före (ev långt före) 1650

- Vaal, ca 1720

- Där Väst, ca 1925

- Närstuga, Nästa, före (ev långt före) 1650

- Gata, ca 1680

- Backen, ca 1680, flyttad till Backkuul 1856

- Där Ner, Ol´Månsa, När Hansson, ca 1700, flyttad till Björkås1856

- Backlund, Törnqvist, När Herbert, ca 1850

- Hagen, ca 1680

- Kuul, före 1650, flyttad 1856

- När Måns, När Alfred, före (ev långt)1650

- På Åsen, ca 1700

- När Nystedt, När Söderberg, ca 1860, flyttad delvis från Nysta1856

- När Nyqvist, Brôten, ca 1870

Dateringen relaterad till omnämnande i ekonomiska dokument t ex mantals- eller skattelängder eller rättsdokument som tingsrättens domböcker. Namnen bygger på lokal tradition.

Denna genomgång omfattar 16 gårdar i Södra Ås år 1876, som är det år då min farfar Alfred Nilsson (1860-1936) flyttade in i gården När Måns.

Gården Jaal som låg mellan Jong Larsgården och Gata avvecklades omkring 1850.

Där Väst blev ny jordbruksfastighet på 1920-talet på mark som tidigare tillhört Där Fram. Huset Där Väst byggdes omkring 1928-30.

Gården Nysta var fortfarande bebodd 1876 men under delning och revs omkring 1895.

När Backlund var en affärsfastighet byggd på mark som tillhört På Hagen.

Av de 16 gamla bondgårdarna 1876 återstår idag nio som egna jordbruksfastigheter. Övriga är uppköpta av grannfastigheter och sammanlagda.

Efter 1876 har följande boplatser tillkommit i anslutning till de ursprungliga gårdarna:

• Solbacka år ca xxxx

• Missionshuset år 1901

• Södra Ås handel 1925

• Ås Kvarn 1926

• Västeräng ca 1930

• Hagaborg ca 1900

• När Herbert ca 1935

• Där Väst 1928-30

Gårdar

Haga

Haga (Kalvhagen)

På 1789 års storskifteskarta har gården nr 27-36. Tomten har nr 33.

Det framgår av kartorna från 16 - och 1700-tal att en kalvhage hörde till inägorna i varje bondgård. Om en gård byggdes på den inägan var det naturligt att den fick namn därefter.

Kalvhagen är en av de sex gårdar som träder fram ur 1650-talets knapphändiga och osäkra uppgifter. Den är en utbrytning från granngården söder därom, den något äldre gården När Domrân (När Furudal). Förste kända ägaren på 1640-talet heter Nils (1) och han kan ha varit en bror till nämndemannen, häradsdomaren och storbonden Olof Jonsson (se vidare När Domrân). Om det antagandet är riktigt heter fadern Jon Davidsson och kommer från gården Där Fram och Nils i Kalvhagen heter Jonsson efter sin far. Efter Nils´ död gifte hans änka, som var syster till byns förste gästgivare Olof Månsson i den äldre gården Nästa i Södra Ås, om sig 1645 med välbeställde Per Arvidsson (2) från Kålsgården i Västra Ämtervik. Han är gårdens överhuvud från 1645 till 1678.

Två av Per Arvidssons barn deltar i den fortsatta utvecklingen av byn. Dels äldste sonen Måns Persson (3) som under åren fram till1690 är husbonde i Kalvhagen. Måns är gift med Abbelona (eg Appolonia) Nilsdotter (1657 - 1717) från Aplung i Västra Ämtervik.

Efter Måns´ död gifter hon om sig 1691 med Per Staffansson (1662 -1724) (4), en entreprenör från Bogerud.

Han i sin tur hinner gifta sig en andra gång 1718 med Ingeborg Halvarsdotter från Elofsrud i Västra Ämtervik. Efter långdragna tvister såväl med Per Arvidssons, som med tidigt bortgångne Måns Perssons barn, såväl som med sina svågrar i Aplung om mark, får han först något år före sin död full kontroll över Kalvhagen.(Jmf dombok 1693 -1720).

Per Persson (1649 - 1722), en av Per Arvidssons söner, också han gift i Västra Ämtervik, i Sillegården, är korpral och bebygger vid sextonhundratalets slut en ny gårdsdel i Södra Ås nordöst om När Domrân, i fortsättningen kallad på Jaal. Gårdens livstid blev kort och den införlivades med Gata under dess starka expansion under 1800-talets första år. De sista resterna av stengrunden odlades bort så sent som under 1970-talet.

Per Staffansson som blev gift med Abbelona Nilsdotter ägde gården mellan 1695 och 1715. Efter dem kom deras son Olof Persson (1689-1741) (5) och hans hustru Karin Persdotter (1687-1741). De gifte sig 1715 och levde tillsammans in i döden. De dog med fyra dagars mellanrum 51 och 53 år gamla och begravdes tillsammans den 8 februari 1741. Makarna ägde Haga mellan 1717 och 1737. (Jmf db ht 1712/26). 1739 dömdes Olof Larsson att till Anders Lönboms sterbhus på Gårdsjö Bruk betala en skuld på 244 daler och 4 öre kopparmynt. (Jmf db ht 1739/201), sannolikt ett sk kolförskott för kolved som han inte förmått leverera. Han var i gott sällskap med många andra, bl a Måns Nilsson När Måns.

Deras äldste son är “gamle” Nils Olofsson (1717 - 1784) (6) som sedan 1745 är gift med Karin Olofsdotter (1729-1796) från Rud. Nils och hans hustru Karin är goda åskådlighetsexempel på svårigheterna att i efterhand hitta rätt bland personer med samma namn. I granngården - När Domrân - bodde en nästan jämngammal Nils Olofsson (1723-1799) vars fru också heter Karin Olofsdotter. Inte nog med detta! För att skilja husbönderna åt fick de de särskiljande beteckningarna “gamle” respektive “unge”.

Eftersom åldersskillnaden bara var sex år var dessa beteckningar inte heller tydliga nog, utan de måste skiljas åt ytterligare genom kroppslängden. Gamle Nils Olofsson blev “lille” och grannen “store” Nils Olofsson. Detta var logiskt eftersom det dessutom speglade deras sociala status. Lille Nils Olofsson i Kalvhagen var långt ifrån lika förmögen och välbeställd som den store och rike Nils Olofsson När Domrân.

Efter “gamle lille” Nils Olofssons död 1784 gifte änkan Karin Olofsdotter om sig 1785. Denna gång med Jöns Andersson (7) som under några år blir husbonde i Kalvhagen. Efter nio års äktenskap dog han 1794. Ekonomin i Kalvhagen är ansträngd efter två husbönders död med korta mellanrum. Den 28 mars 1796 drabbas familjen av ytterligare en svår förlust då änkan Karin Olofsdotter och hennes näst äldste son Olof (f 1750) gick igenom vårisen och drunknade i sjön Visten. Sonen var husbonde Där Öst i Nolbergsviken.

Karin Olofsdotters och Nils Olofssons äldste son heter Per Nilsson (1749- 1824) (8) och det är han som tar över i Kalvhagen. Han gifte sig 1773 med 18-åriga Karin Olofsdotter (1755-1824) - den tredje i samma århundrade och i samma familj med samma namn. Hon är dotter till Olof Olsson och Marit Nilsdotter i By. Samme Olof Olssons syster Kerstin Olofsdotter är gift med nämndemannen och häradsdomaren Nils Olsson i granngården När Domrân och är därmed unga Karin Olofsdotters faster och grannfru.

Karin och Per bor en tid i By men flyttar till Södra Ås och tar över gården Kalvhagen/Haga omkring 1789 – året då det är revolution i Frankrike. De får tio barn mellan 1774-1797. De två första är sonen Olof (1774) och dottern Kerstin (1777). Vid barndop 1774, -77,-79 och -82 är dopvittnena: nämndemannen Nils Olsson och hans dotter Catharina Nilsdotter från När Domrân och Olof Bengtsson och frun Kersti Bryngelsdotter från Nysta, vilket tyder på nära släktskap med inflytelserika familjer.

Livet i Kalvhagen levs ändå under knapphetens kalla stjärna och så hade det varit under lång tid. Per och hans hustru Karin lever båda till år1824, men redan 1815 antecknas det om Per som då är sextiosex år, att han är “sjuklig och har ingen ting” och om Karin att hon är “sjuklig och orkeslös”.

1800-talet är prövningar och uppbrott

Äldsta dottern Kerstin Persdotter (1777) och Lars Nilsson (1769-1845) (9) från Nolbergsviken gifte sig 1798. Tillsammans får de sex barn. Kerstins sjuka och orkeslösa föräldrar Per och Karin som bor hos henne, dör 1824 med sjutton dagars mellanrum (se ovan). Kerstin och Lars äldste son Nils har vattensot och är sängliggande och dör 32 år gammal (1832). Sönerna Olof, Jöns och Magnus föds 1807, 1811 och 1814. Döttrarna Kattrina och Britta 1816.

Sedan 1810-talet har Kerstin och Lars varit ägare till Kalvhagen, och Lars signerar kartan över enskiftet i Södra Ås 1823 som aldrig blev fastställt. Men på 1840-talet händer något i familjen som får oväntade följder. Äldste levande sonen Olof (10) som en kort tid är husbonde, verkar vara en orolig men företagsam själ. Han gör gårdens piga Karin Persdotter med barn och den sk oäkta flickan Kajsa föds i september1841. Som en följd av det verkar Olof, som då är 35 år, få flytta på sig och han bli dräng hos Magnus Jonsson Där Fram i Södra Ås. Därifrån flyttar han till Stockholm i maj 1845 som en av dem som allra först bryter upp från byn. Han är en av de första sk arbetsvandrarna som ger sig av från Södra Ås för att tjäna pengar och till ett bättre liv på annan ort.

För den tredje sonen Jöns verkar det också gå galet för i november1842 utfärdas en attest till Länshäktet.

Yngste sonen Magnus gifter sig 1843 med Maria Olofsdotter (1808-) från Nolbergsviken. De flyttar år 1842 över till När Domrân som nu blivit Jong Lars (efter nye ägare Jon Larsson) och vidare som torpare till Snara i Fölsvik 1844.

Det blir istället yngsta dottern Britta Larsdotter (1816-) som i december 1839 gifter sig med Olof Olsson (1815-) (11) i Norra Ås, som år 1843 får ta över ansvaret för gården. Brittas bräckliga och prövade föräldrar Lars och Kerstin blir inhysta år 1843 hos Olof Nilsson och hans hustru Kajsa Jönsdotter När Måns längre söder ut i byn. Oklart varför de hamnade där men efter Lars död två år senare flyttar Kerstin därifrån. De är ”bräckliga” och ”ur mantal” d v s de räknas inte längre som ekonomiska objekt.

Till de svårigheter och sorger som drabbade familjen Britta och Olof i Kalvhagen läggs att de två yngsta sönerna Lars och Lars Johan dog 1847 respektive 1849 redan i spädbarnsåldern.

Ekonomiska svårigheter tvingar Britta Larsdotter och Olof Olsson att sälja gården. Med sina två barn flyttar de från Södra Ås till Grava 1851. Samma år förvärvades gården av ”den legendariske, litterärt bekantgjorde procentaren, byggnads- och skjutsentreprenören, kyrkoföreståndaren, kapitalisten, storbonden m m” (citat Kihlstadius) grannen och dannemannen Jon Larsson (1803 - 1891) (12) När Domrân. Genom detta köp kom de två gårdarna att återförenas. Kalvhagen hade något hundra år tidigare avstyckats från ”När Domrân”- en av de ursprungliga gårdarna i byn.

Under åren 1851 till 1878 driver sedan Jon Larsson såväl sin fädernegård som Kalvhagen/Haga. Detta sambruk fortsätter under hans måg Olof Larsson (13) och dennes son Nils Viktor Olsson som brådstörtat dör 1889. Nils Viktor hade påbörjat bygget av det nya bostadshuset i Haga och då arbetet var i slutskedet avled han blott 27 år gammal. I den vida kretsen av sörjande var förlusten särskilt svår för hans trolovade Marie Clementsson på Vall, senare gift med Ludvig Olsson från Bogerud/Älvbäck och bosatt på Hagen i Södra Ås.

Nils Viktor efterträddes av sin bror, sedermera brunnsägaren och predikanten Johan Olsson (14) som fullföljde husbygget och gårdsnamnet Haga togs i bruk.

Sammanfattning (något kan vara ca-år)

Ägare år

Nils Jonsson - 1645

Per Arvidsson 1645 - 1675

Måns Persson 1676 - 1690

Per Staffansson 1662 - 1724 1691 - 1717

Olof Persson 1689 - 1741 1718 - 1737

Kerstin Persdotter 1687 - 1741 1738 - 1741

Nils Olofsson 1717 - 1784 1742 - 1784

Kerstin Olsdotter 1755 - 1824 1785 - 1788

Per Nilsson 1749 - 1824 1789 - 1815

Lars Nilsson 1769 - 1845 1816 - 1840

Olof Larsson 1807 - 1841 - 1842

Olof Olsson 1815 - 1843 - 1850

Jon Larsson 1803 - 1891 1851 - 1878

Olof Larsson 1822 - 1916 1879 -

Nils Viktor Olsson 1862 - 1889

Johan Olsson

Därefter följande ägare enl RK:

Valdemar Larsson

Lars Persson 1914 - 1919

Wilhelm Henriksson 1919 -

Isidor Edlund

Birger Broman 1947 -

2011/2015 /MN/RK

Ordförklaring:

Kalvhagen(ursprungligt) = Haga

När Domraan (ursprungligt - hos domarna

När Furedal

När Furudal, Emil-Larsa, Jong-Lars, När Domraan

På 1789 års karta har gården nr 37-47. Inget tomtkvarter angivet

Gården som vi idag kallar När Furudal efter Linus Larsson - Furudal (1886-1951) är en av byns ursprungliga boplatser. Den hette i gamla tider När Domraan efter de rättstjänande nämndemän, fjärdingsmän och häradsdomare som bott där. Så hette gården fram till Jon Larssons (1803-91) tid. Han beskrivs av Selma Lagerlöf som den förnämsta bonden i socknen och gården fick heta Jonglars efter honom. I 1800-talets senare del förvärvades gården av Emil Larsson och gården fick det nya namnet Emil-Larsa för att under 1900-talet ta namn efter Emils son Linus, som tog namnet Furudal efter sin härkomst från Furåsmyra.

1600-talets nämndemän och häradsdomare

Domaren Olof Jonsson (1) i Södra Ås var nämndeman från 1657 till 1696 och efterträdde år 1680 Bonde Nilsson i Rådom (n om Torsby) som häradsdomare, d v s ålderman i tinget, en befattning som hann behöll fram till 1696 och han avlider något år senare. En betrodd, förmögen och inflytelserik storbonde född ca 1625. Genom uppgifter i häradets dombok kan man spåra hans härstamning långt ner i 1500-talet. Vi vet att hans far hette Jon Davidsson och farföräldrarna David Jonsson och Marit Jönsdotter, hon kom ur en besutten nämndemannaätt från Aplung i Västra Ämtervik. Jons bror är Måns Davidsson Där Fram.

För den tid uppgifter finns, var han den sjätte i raden av nämndemän från Östra Emtervik och efter Bengt Jonsson i Stavik den andre som varit häradsdomare.

Olof Jonssons hustru känner vi inte namnet på men paret har sönerna Nils (nedan) och David (se Hagen) och två döttrar. Den ena gift i Högberg med Jon Jönsson. Den andra dottern Anna Olofsdotter bli gift med Elof Isaksson och de två är vid 1600-talets slut de första bebyggarna på gården Backen i Södra Ås (se vidare Backen). Den gården låg öster om nuvarande gården Gata (motsvarande ung. nuv. Skogsbacken) och flyttades ut i laga skiftet på 1850-talet till nuvarande Backkullen men fortfarande i samma släkt.

Olof Jonsson efterträddes som nämndeman i Fryksdals nedre tingslag av sonen Nils Olofsson (2). Han avlägger först ”huldhets- och ämbetsed” som fjärdingsman inför häradstinget på hösten 1687, är inhoppare som nämndeman 1691 och sedan varaktig ledamot av den tolv man starka häradsrätten mellan 1697 och fram till sin död 1713, då Karl XII hade flytt från Bender till Stralsund på Rügen. Nils Olofsson efterträddes av Erik Persson i Gransjön, Gräsmark.

Far och son har under 1600-talets slut en myndighetsstatus som inga familjer i Södra Ås därefter kommit i närheten av. Som fjärdingsman och nämndeman förekommer de båda och ibland samtidigt, som förlikningsmän och rättsvårdare i tvister som hamnat i häradstinget. (T ex db vt 1686/60) (En fjärdingsman fanns i varje socken och var underställd länsman, vilken i sin tur lydde under kronofogden) De utnyttjar också sitt inflytande och lägger grunden till byns mest inflytelserika familj såväl socialt som ekonomiskt ända fram till 1880-talets slut. Redan under 1700-talets början är Nils Olofsson byns mest aktiva köpare och bytare av jordlotter och hans energi omfattar aktiviteter långt utanför byns gränser. Han lägger på så sätt grunden till en stark förhandlingsposition i byns fortsatta utveckling.

Nils Olofsson var en stridbar person, möjligen maktfullkomlig. I ett referat från tinget 1710 framgår att han stämt brukspatron Karl Schröder vid Ransäters bruk och hans hustru Maria Smitt för förtal. I ett samtal med soldaten Jon Svensson hade Maria Smitt sagt att Nils Olsson varit vållande till Jons far Svens hastiga död i Bogerud vid sista pålsmässotid. (25 januari) Marias man förnekade detta och Nils Olofsson frikändes från misstanken. (Jmf db 1710 ht/14) Kanske ägnade sig Nils åt offensiv skuldindrivning.

Från den mäktiga domargården stammar flera släktband som grundläggs i det här tidsskedet och som kommer att få stor betydelse i den fortsatta utvecklingen i byn. En av dessa är Jon Nilsson som är son till nämndemannen Nils Olofsson (se 2 ovan). Hans hustru heter Marit Halvardsdotter (1685-1732) och de är de första husbönderna i gården Nysta vars mark nu bryts ut från domargården och utvecklas under 1700-talets senare del till byns största gård. De två gårdarna drivs i sambruk ända fram till 1740.

Deras son Olof Jonsson född 1711 i Nysta, gifte sig 1739 med Marit Olofsdotter från Visterud. Olof Jonsson är den förste identifierbara skattebonden på Vaal en bit in på 1700-talet. Hans utbrytning av mark från den relativt nyetablerade bosättningen i Nysta grundlägger en segsliten tvist gårdarna emellan.

1700-tal. Nils Olsson - Nils Olsson Jr - Catharina Nilsdotter

Fortfarande under 1600-talet var det vanligt med giftermål inom den då ganska lilla byn som omfattade sex - sju familjer. Nämndemannasonen Olof Nilsson (3) (1686-) följer den traditionen och gifter sig 1719 med Karin (Kerstin) Isaksdotter som är barn till Isak Olofsson från granngården Nästa, fast sedan 1668 gårdsägare i By.

1723, den 5 mars föds i den familjen arvtagaren Nils Olsson (1723-1799) (4) med tillnamnen den yngre, unge, store och så småningom även äldre. Han har fem syskon: Jöns, Olof, Marit, Jon och Isak födda 1724-31. Nils Olsson blir så småningom också nämndeman och gifter sig år1745, då 22 år gammal med tjugoåriga Kerstin Olofsdotter från Rud (1725-).

Kerstin Olofsdotter är syster till Olof Olsson som bor i By och gift med Marit Nilsdotter. Deras 18-åriga dotter Karin Olofsdotter gifte sig 1773 med Per Nilsson i granngården Kalvhagen. Då hon flyttar till sin Per i Kalvhagen får hon sin faster Kerstin Olofsdotter när Domrân som närmaste granne och släktskapen mellan gårdarna bekräftas ännu en gång. (Jmf Kalvhagen).

Nils Olsson (4) och Kerstin Olofsdotter får sitt första barn 1747 - dottern Catharina Nilsdotter. Catharinas äldste bror Olof Nilsson (f 1750) är först dräng hos komministern Erik Lyselius på Mårbacka och blir sedan husbonde i Södra Gunnerudstorp (Nr 1, Där Ner?) och gifter sig där 1777 med änkan på stället Britta Jönsdotter (1745-)

Det blir istället Catharina Nilsdotter (1747-1811) som blir ny husfru när Domrân. Hon gifter sig år1770 med Jöns Jönsson (5)(1749-1800) som kommer från Norra Gunnerudstorp nr 1 och fadern heter Jöns Johansson.

Catharina Nilsdotter och Jöns Jönssons första barn är sonen Per (1773). Faddrar vid dopet är Maria Catharina Lyselius, dotter till komministern Erik Lyselius på Mårbacka. Hon blir småningom prästfru där och gift med Erik Wennervik, Selma Lagerlöfs farmors far. Lars Jönsson också han från Mårbacka och Catharina Jönsdotter från Södra Ås är de andra faddrarna. Detta antyder en förnäm familj.

På julafton 1774 kommer son nummer två. Han heter Jöns och faddrar vid det dopet är nämndemannen Nils Olsson(1723) och unge Nils Olsson (1742) i Nästa, Södra Ås. Dottern Kari kommer till världen 1777, Maria 1779, Kerstin 1781, och Kattrina 1783.

Också i nästa generation blir det äldsta dottern som tar över. Kari Jönsdotter (1777-1826) gifter sig 1799 med unge Lars Larsson (6) (1768 - 1835). Det finns två Lars Larsson i Södra Ås vid den här tiden. Den ena blir genom giftet med Kari Jönsdotter husbonde “när Domrân” och den andre är på väg in på Vaal.

1800-talet är storhetstid och splittring

Lars Larsson och Kari Jönsdotter grundlägger vid sekelskiftet 1800 Jon Larsson-eran i Södra Ås. Paret får sju barn mellan 1800-1816. Äldst av dem är Kjerstin Larsdotter (f 1800) - ”mäst vanför af gikt i benen” - som gifter sig med Nils Håkansson (1790-) som 1809 flyttat in i gården som dräng. Med tanke på den fortsatta historien och brodern Jon Larssons maktambitioner som kom till uttryck längre fram, ligger kanske en logik i behandlingen av äldsta systern och drängen/svågern Nils Håkansson. Han hade sedan sitt nittonde år varit dräng i gården under tolv år - en för tiden osedvanligt lång tjänstetid på samma ställe. Då han efter så lång tjänst närmade sig gårdens äldsta, förstfödda och något handikappade dotter Kjerstin med giftermål i tankarna, gick det inte så väl. I stället för att den lojalt tjänande drängen och gårdens äldsta barn, som var brukligt fick ta över som husbondfolk, blev resultatet att de båda fick lämna gården. De passade inte som husbönder i gårdens förnämsta familj.1821 får de flytta till Ullerud (sannolikt östra delen av nuv ÖÄ).

Kjerstins bror Nils (f 1805) flyttar som sjuttonåring med sin syster och svåger till Ullerud och efter några år vidare till Skacksjö. År 1829 står det antecknat om honom med stora bokstäver i kyrkboken: ”Är fördärfvad” och att han har frostsår i båda fötterna. ”Såren gå öppna nästan hela året och han är alldeles oförmögen att kunna gå af stället stundom”. Det är okänt vad han varit utsatt för. Om någon vård står inget att läsa trots att han är sonen i byns rikaste familj. Han återkommer från Skacksjö 1834 och gifter sig med Maria Månsdotter (f 1810) i Norra Ås år 1836.

Det blev istället Jon Larsson (1803-1891) (7), den äldste sonen som tar över kommandot och för arvet vidare. Han intar en ledande roll i Södra Ås under hela mitten av 1800-talet och t o m Selma Lagerlöf nämner honom som socknens rikaste bonde. Maria Olsdotter (1802-1877) från Mellastuga i Högberg - f ö släkt med Jan Nilsson i Skrolycka, alias Kejsarn av Portugallien, blir Jon Larssons hustru och de får två barn, Katarina (1828) och Maria (1833). (Jmf Kejsarn av Portugallien, kap Besöket i bondgården)

Jon Larsson är husbonde från 1830-talet och femtio år framåt och gården kallas från och med nu När Jong-Lars. I sockenstämmoprotokollen kallas han ”danneman” - ett hedersuttryck för framstående bönder och kyrkotjänare. Karaktäriserad som ”den legendariske, litterärt bekantgjorde procentaren, byggnads- och skjutsentreprenören, kyrkoföreståndaren, kapitalisten och storbonden.” (Se Kalvhagen) 1847 tar han över grannfastigheten Kalvhagen/Haga och efter det omfattar gården 176 öre skatt (av 960) och är en tid byn största. Den bestod nu av moderfastigheten och granngården Kalvhagen/Haga samt delar av storgården Nysta strax sydväst on Jong-Lars som styckades i etapper under 1800-talets slut.

Jon och Marias yngsta dotter Maria gifte sig annandag jul 1856 med hemmansägaren och gästgivaren Nils Jonsson Där Nol i Prästbol (gården strax nordväst om kyrkan).

Äldsta dottern Katarina Jonsdotter (1828-1900) (8) blev däremot kvar i gården i Ås och gifte sig med Olof Larsson (1822-1916) från Västmyr. Mågen Olof delar officiellt ägaransvaret med svärfadern men verkar i sin svärfars skugga. Katarina och Olof får tre barn, Karolina (1854 - 1893) som blev gift med den alkoholiserade Anders Magnus Nilsson på Hagen och dog ung och efterlämnade många barn (Se Där Fram). Sonen Lars Johan (1858) - “genomgick Högre Folkskolan i Sunne med utmärkelse” och blev brunnsägare på Ås Brunn. Han byggde färdigt huset i Haga och sedan huset i Solbacka. Landstingsman och frikyrkopredikant och en av stöttepelarna i den framväxande missionsförsamlingen. Lars Johans yngre bror hette Nils Viktor (1862-1889).

Högre Folkskolan i Sunne där Lars Johan Olsson var elev, bildades 1860 av Sunne och Östra Emterviks socknar på initiativ av bl a prosten Anders Fryxell för att ge högre utbildning åt böndernas barn. August Strindberg var en av de första sökandena till lärartjänst vid skolan men han ansågs inte ha rätta meriter. Skolan fanns kvar till 1966(?) och låg på platsen för nuvarande församlingshemmet i Sunne.

Lars Johan Olsson (1858-)(9) gifter sig 1883 med Emilia Olsdotter (1864-) dotter till en annan av socknens storbönder, Olof Bengtsson (1820) i Skacksjö (jmf Ol´Bengtsa i Ljusterbyn i Kejsarn av Portugallien). De flyttar efter något år in i det nya hus i Kalvhagen/Haga som färdigställts och som hans bror Nils Viktor hade påbörjat då han dog 27 år gammal år 1889.(Se Kalvhagen/Haga) Den gamla Jong-Larsgården delades och fastigheten Haga blev på nytt en egen gård som den varit från första början.

Lars Johan och pappan Olof Larsson säljer på 1890-talet den mindre men ursprungliga delen av gamla Jonglarsgården (När Domraan) till Emil Larsson (9) (1855-1927) från Älvbäck och hans hustru Maria Larsdotter från Furåsmyra. Maria var dotter till den lokalt kände kolportören och predikanten Lars Olsson - Gråter-Lars. De överlåter i sin tur gården till sonen Linus (10) (1886-1951) – icke döpt av Sv kyrkan - och hans fru Emma Kristina Svensson (1891-) från Bäckalund, Sunne som gifte sig 1921 och antog det nya familjenamnet Furudal. Deras barn är Anne-Marie (f 1926) och Lars Olof (f 1931).

Nils Hansson från Sunne är hyresgäst hos Jon Larsson på 1870-talet och bor med hustrun Maria Kajsa Olofsdotter från “När Måns” i någon av Jon Larssons lägenheter. Hit flyttar sedan hela familjen Nils Olsson från “När Måns” då Alfred Nilsson anländer i november 1876 från Fredriksberg och tar över deras gård.

Då Selma Lagerlöf åkte genom Norra och Södra Ås till kyrkan på sin fars 100-årsdag 1919 tänker hon på vad hennes far skulle ha tyckt om det han såg. “Men när han fick se, att det gamla boningshuset hos Jan Larssons, som var det förnämsta på hans tid, hade blivit rivet, skulle han inte ha kunnat låta bli att känna en riktig saknad”.(Mårbacka, Efterskrift 1922)

Då det nya huset skulle byggdes omkring 1907 anlitades sakkunnig hjälp utifrån i planeringen. Det byggdes på s k rustbädd - en bädd av korslagda träbjälkar - för bättre stabilitet på sank mark. Detta var så ovanligt omsorgsfullt gjort och i kombination med husets utsmyckning med snickarglädje enligt tidens sed, fick huset därför under en tid namnet “När Arkitekten”, för att lägga till ytterligare ett i den långa raden namn på en av de ursprungligaste boplatserna i Södra Ås.

Sammanfattning (något år är ca-år)

Ägare år

Olof Jonsson 1625 - 1696 - 1682

Nils Olofsson 1713 - 1683 - 1710

Olof Nilsson 1686 - 1711 - 1750

Nils Olsson 1723 - 1799 1751 - 1792

Jöns Jönsson 1749 - 1800 1793 - 1800

Lars Larsson 1768 - 1835 1801 - 1830

Jon Larsson 1803 - 1891 1831 -

Olof Larsson 1822 - 1916

Lars Johan Olsson 1858 -

Emil Larsson 1855 - 1927

Linus Furudal 1886 – 1951

2010/2015/MN/RK

Nysta

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: Avstyckat från När Jong Lars
Namn: I Nysta
Byggår:	Rivningsår: 1890 talet	Övrigt:
Siste ägare: s. Hjalmar Frid	Fader Nils Nilsson Frid	Mor Kattarina Nilsdtr

I Nysta

Uppkomst och fall

Den nordligaste hemmanstrejingen i S:a Ås kom med 1600-t att innefatta ej mindre än fem /5/ bebyggda gårdsdelar. Äldst i trejingen är det medeltida “när Jong Lars” (gårdsnamnet pålagt senare), varifrån under sent 1600-t utbryts och bebyggs en ny egendom kallad “i Nysta”. Förste ägaren till det nya “I Nysta” kom från modergården “när Jong Lars” och denne jämte “i Nysta” drivs inledningsvis i sambruk, d v s enheten är oskiftad.

På 1600-t motsvarar “‘i Nysta” 96 styver skatt dvs 1/10 mtl. Vid denna tid bestod hemmanet S:a Ås av tio /l0/ till skatträtt lika stora gårdsbruk eller uppräknade från norr till stöder:

“I Kalvhagen”, “när Jong Lars”, ”i Nysta”, “där Fram”, “i Gata”, ”i Nästa”, ““i Backen”, “När Ol Månsa” ”På Kuul” och ”när Måns”.

På mark under “i Nysta” avstyckas och bebyggs snart ännu en gård "på Vaal”, de båda har mellan 1730-t och 1770-t lika stor skatt, 48 styver, vardera, d v s “i Nysta” har kluvits. In på 1780-t har dock “‘i Nysta” väsentligen utvidgats till hela 120 styver enligt följande:

egen skatträtt 48:--

från ”Kalvhaget” 36:--

från ‘“där Fram” 36: --

totalt 120: --

En kort period, mellan åren ca 1788-92, när den dynamiske Olof Bengtsson sitter husbonde “i Nysta”, övertas ytterligare hemmansjord så att skatträtten uppgår till 160 styver, varav 40 tillhört en utlagd gård i byns södra trejing. Den utlagda gårdsdelens siste ägare än gamle Nils Nilsson,

Högst kortvarig blir dock ““i Nystas” storhet enl ordstävet: Lätt fånget lätt förgånget eller upp som en sol

på knä utarmad. Gårdens varierande skatträtter från tid till annan ger allt annat än trygga garantier för långvarigt fortbestånd. Efter 1792 halveras gårdens nyerövrade skatträtt till 80 styver. Därmed inleds “i Nystas” tillbakagång, fullbordad innan 100 år förrunnit. De 80 styvrarna på l790-t består av:

egen skatträtt 48: — (i norra trejingen)

gl Nils Nilssons gård 32:— (i södra “ )

totalt 80: —

Före År 1801 har även nyss redovisade 80 styver halverats till 40. Skatträtternas förändring i fortsättningen kan beskrivas som följer:

År 1803 63: -- styver (varav 3 styver från “när Ol Månsa”)

“ 1810 74: -- “

” 1820-t -- 1830 75: -- “ 8 pgr (8 pgr läggs på l840-t till gården ‘“i Backen”)

” 1840 -- 1860-t 75: -- “

Laga skifte

Vid åren 1854-59 genomfört laga skifte på samtliga hemmansägor i S:a Ås,

skiftet lagligen fastställt 1862 16

Åsätts “i Nysta” litt F (senare jordreg.nr S Ås 1:7) och ägs av Nils Nilsson. Skatträtten motsvarar enl

ovan 75 styver och sammanlagd gårdsareal (i nutida ytenheter) 62,69 ha, varav avrösningsjord (skog) 48,76 ha.

Brandbrev

Nils Nilsson låter 1849, 29/3 brandförsäkra fem /5/ åbyggnader ”i Nysta”, varav en manbyggnad i två våningar om sex rum på stenfot och med jordkällare. Boningshuset, en påbyggd parstuga orienterad i öst-väst med ingång åt söder, har tre olika utrymmen i varje våningsplan. Huset rivs efter 1885 i samband med att gården upphör och en del av dess jord bebyggs i hemmanets södra ägoområde. Brandbrevet ifråga har nr 124 och ersätts av nytt brev nr 285 tecknat i nov 1861 av samme Nils Nilsson, totalt brandförs.värde 3.960 rdr rmt. Brev nr 285 ersätts av brev nr 368 tecknat Nils Nilsson i juni 1866, förs.värde totalt 4.590 rdr rmt. Nr 368 dödat i okt 1869.

Med l880-t utläggs “i Nysta” så som gården stått i vägskälet vid S:a Ås. Av ursprunglig skatträtt behålls och bebyggs 37 styver 12 pgr av Nystasonen Lars Nilsson Nystedt. Detta kvarvarande “i Nysta” lämnas utrymme Södra Ås’ sydliga och länge obebyggda del och kom efter ägarna att kallas “när Lars Nystedt”, senare “när Martin Söderberg”. Fastigheten erhåller jordreg.nr S Ås 1:24. Innan laga skiftet på l850-t finns ingen gårdsbebyggelse söder om “på Åsen”. Skatträtten för gårdsdelen “när Lars Nystedt” anges senare som 36 styver. Lars Nystedts mor, änkan Kattrina Jansdtr “i Nysta”, se nedan, besitter ex.vis år 1875 skatträtten 36 styver 6 pgr, dvs ung lika stor - dock har 1 öre 6 pgr avgått - lott, som hennes son Lars. Tax.värdet år 1886 på änkan Kattriras gårdsdel är 2.800 kr. Ännu 1887 skrivs hon som hemmansägare, därefter som inhyses.

Ovanberörde Nils Nilsson, född “i Nysta” 1802 1/4, vilken fädernegård om 75 styver, senare 73 styver 18 pgr han ägt 1833-1864, går ur tiden 1872 13/12. Nils var gift två gånger och hade följande 11 kända barn:

Gift 1:o 1824 i ÖÄ m Britta Nilsdtr * 1796 28/4, hon död 1828 1/4

Kända barn i 1:a giftet:

Nils Nilsson * 1824 19/12, adm -39 släktnamn Nystedt, övertar “där Västa” i Svenserud

Olof Nilsson * 1826 6/7

Gift 2:o 1829 m Kattrina Jansdtr * 1808 5/4 i Sunne död 1887 1/8

Kända barn i 2:a giftet:

Jan Nilsson Nyqvist * 1830 27/1 övertar “ i Brôten”, S:a Ås

Lars Nilsson Nystedt * 1832 14/6 adm -47, nybygger enl ovan gårdsdel ± S:a Ås

Katarina Nilsdtr * 1834 13/7 adm –50 g m Nils Nilsson Frid, se nedan

Britta Nilsdtr * 1836 20/10 g m Olof Olsson Zetterqvist, “Noler Bröttningen”, S:a Ås

Magnus Nilsson * 1839 27/lO + 1841 18/12

Kari(n) Nilsdtr * 1842 28/1 adm –57

Magnus Nilsson Nystedt * 1844 13/3 adm —59 + 1875 25/1

Maria (“Marja”) Nilsdtr * 1846 9/8 adm -62

Kajsa Nilsdtr * 1849 26/4 + 1851 31/1

Gården “i Nysta’” övertas åren 1865-72 av mågen

Nils Nilsson Frid * 1822 2/1 i ÖÄ, + 1872 9/9 (dvs samma år son sin svärfar och namne)

vigd 1864 26/12 i ÖÄ m Katarina Nilsdtr, se ovan, (att t äkt.lysn 1864 25/11)

Deras kända barn:

Hilda Maria Frid * 1865 12/2 står utflytt t Argentina 1890 25/9

Nils Hjalmar * 1872 22/10 bev.nr 58 99/l893

När släktens siste gårdsägare, Nils Nilsson Frid, år 1872 gått ur tiden, är “‘i Nysta” skuldsatt och dess åbyggnader i stort nergångna. Någon nämnvärd förnyelse av husbeståndet har ej skett sedan 1780-t. För Nils Frids efterlämnade änka Katarina, och deras två barn är gårdens fortsatta öde sedan länge beseglat. Som förmyndare för de omyndiga Hilda och Hjalmar Frid (se ovan) förordnar häradsrätten 1879 5/5, § 79, hem.äg Per Nilsson ”i Gata”, S:a Ås Sedan änkan Katarina avlidit 1887 1/8 ärver hennes omyndige son Hjalmar 1 öre 17 6/10 pgr skatt ”i Nysta” efter sin mor enl arvskifte 1888 1/4. Lotten häftar 1 skuld för 86 kr 45 öre.

”i Nysta” är i ekonomiskt trångmål. Änkan Katarina har ärvt skatträtten enl arvskifte 1873 16/4, lagfartsbevis av 1888 3/9, r 15. Hjalmars arvslott drivs en tid i sambruk av moder Katarina och sju /7/ av hennes ovanomtalade syskon + Hjalmars syster Hilda Maria Nilsdtr Frid, näml:

Nils Nilsson Nystedt

Olof Nilsson

Jan Nilsson Nyqvist

Lars Nilsson Nystedt

Britta Nilsdtr

Karin Nilsdtr

Maria Nilsdtr

Angivna åtta /8/ arvtagare säljer 1887 20/4 sina arvslotter “i Nysta” till Lars Johan Olsson “när Jong Lars” i S:a Ås och hans hustru Emilia Olsson kommen från gården ”när Ol Bengtsa” i Skacksjö, samt Johans yngre ogifte bror Nils Viktor Olsson, som tagit ”Kalvhagen” i S:a Ås i arv. Sistnämnde låter bygga ny manbyggnad därstädes men avlider i sjörbjugg, innan huset står färdigt. Viktor är trolovad med Maria Clementsson ”på Vaal” i S:a Ås. Hon fick senare Ludvig Olsson från ”där Ôpp” i bogerud, vilka makar blev ägare till gården ”på Hagen” i S:a Ås.

Vid samma tillfälle, 1887 20/4, säljer Per Nilsson ”i Gata” med häradsrättens lov sin myndling Hjalmar Frids nämnda morsarv om 1 öre 17 6/10 pgr skatt till nyssomtalade tre köpare för 107 kr 48 öre. Till försäljningen av morsarvet lämnar Nils Nystedt i Svenserud och Jan Nyqvist i S.a Ås sitt skriftliga bifall 1887 22/4. som skäl till avyttringen av Hjalmars lilla lott nämner förmyndaren att ”åbyggnaderna till hela fatigheten är nedruttnad och skulle nybyggas och det blifvit för dyrbart för myndling..”

Försäljningen av Hjalmar Frids lott godkändes av Fryksdals härads nedre tingslag vid tredje allänna sammanträdet av lagtima vårting på tingstället i N:a Åmberg 1888 8/5, § 367. Hjalmar beviljades lagfart på sitt morsarv 1 öre 13 49/80 pgr av häradstätten 1888 3/9, § 73, medan ärvda 4 11/16 pgr förklarades vilande. 1 öre 13 49/80 pgr + 4 11/16 pgr gör tillsammans skatträtt 1 öre 18 3/10 pgr.

Sentida ägare till gården ”när Jong Lars” kom sålunda att i viss mån återta det därifrån en gång utbrutna ”i Nysta”, vars hemmansklyvning blir lagligen fastställd 1890 3/9 enl följande:

S Ås 1:22 Litt A skatträtt 28 öre 9 pgr överfört till “när Jong Lars” äg Lars Johan Olsson, S:a Ås

S Ås 1:23 Litt B ingen sk. Rätt, avsöndr fr 1:22, motsv Noler Bröttningen äg Olof Zetterqvist, S:a Ås

S Ås 1:24 Litt C skatträtt 36 öre ny gård ”när Lars Nystedt” äg Lars Nystedt, S:a Ås

S Ås 1:25 Litt D skatträtt 7 öre 15 pgr överfört till “på Kuul” äg Olof Leopold Jonsson, S:a Ås

S Ås 1:26 Litt E skatträtt 3 öre överfört till ”Lôckaan” Lerbrôten äg Per Olsson, S:a Ås

Litt A, S, Ås 1:22. ovan kom vid senare ägarstyckning, fast 1913 23/8, att uppdelas i följande:

S Ås 1:52 Litt Aa skatträtt 26 öre 20 pgr överfört till “när Jong Lars” äg Emil Larsson, S:a Ås

S Ås 1:53 Litt Ab skatträtt 1 öre 13 pgr överfört till “på Kuul” äg Karin Jonsson, S:a Ås

Tidiga ägare

a) Per Nilsson * ca 1615 äger 2/3 i 1/6 mtl d v s 1/9 mtl

Hustru okänd

Kända barn:

(gl) Nils Persson * 164(8) se äg b) ärv1/4 i 1/9 mtl

Olof Persson * 165(0) måg hos Jöns Olofsson i Skacksjö ” 1/4 i 1/9 mtl

Olof PS har följande kända barn:

Gunilla Od

Olof OS i Rudstorp, St Kils sn, soldat

Tore OS i ”Toltan” (Tolita), St Kils sn

Anders OS i Göpåsen, Frykerud sn

Kerstin Od i Berg

Kanske avser nedanst uppbud ”i Nysta”

Vt 1640 -23/ (fol 41 v) uppb 1:a gången på en liten del i /S:a?/ Ås

Ht 1640 - 22/ ( ” 44 v) uppb 2:a gången ” ” ” ” ” ”

Vt 1641 - 23/ uppb 3:e ” ” ” ” ” ” ”

Vt 1653 - 6 (f 121 v) Per NS i S:a Ås åläggs att betala 3 mk kpmt skuld till Jon Persson i Kålsgården

Vt 1653 - 7 (f 121 v) Per NS i S:a Ås är skyldig Elof Nilsson i Älvbäck 2 rdr (av lånade 3 rdr)

b) gl Nils Persson, se äg a) + 1728 25/6, ”80 år”, begr 30/6 s år. 1672 - 1713

äger 9/16 i 1/6 dvs 3/32 mtl fattig 1707 vådeld 1727

g 1:o 167(3) i ÖÄ m änk Karin Nilsdtr i Älbäck, ÖÄ, änka efter Björsson i Karins 1:a gifte finns bl a gossen Olof Björsson i mtl 1694 – 96, Karin + ca 1680

g 2:o 168(2) i ÖÄ m Brita dtr * 165(8) hon i mtl 1709 – 10, 1714 – 15

Kända barn: ( i båda giftena)

U Per Nilsson * 167(4) i mtl 1698 – 1703, har hustr 1700 – 03 ärv 2/7 av 9/16 i 1/8 mtl

Jon Nilsson * 167(5) i mtl jämte hustr 1700 – 1704, fattigt 1707 ärv 2/7 av 9/16 i 1/6 mtl

Johan Nilsson * 167(7) se blad!

Marit Nilsdtr * 167(8) ärv 1/7 av 9/16 i 1/6 mtl gm äg c) Nils Johansson ”på Hagen”

gl Olof Nilsson * 168( ) ärv 2/7 av 9/16 i 1/6 mtl i mtl 1714 –15

Nils Nilsson * 168(5) måg ”i Gata”, S:a Ås

Måns Nilsson * 168(7)

I samband med folkräkningen 1890 bodde här:

546

Nysta

Fam 1

Katrina Jansd:r f. 1808, f.d. HEg
Karin Nilsd:r f. 1842
Maria f. 1846
Fam 2

Nils Hjalmar Frid f. 1872, Timmerman

Nysta

På 1789 års karta har gården kvarteren 1 - 15

Storgården som försvann

Det kan tyckas överflödigt att beskriva en gård som det inte längre finns några spår av. Nysta tillhör inte heller de tidigaste bosättningarna i byn men dess historia av medgång och motgång är ett exempel på en utveckling som under seklerna också har präglat andra gårdar i byn som en tid haft starka entreprenörer som ägare. Men det är endast i Nysta som konsekvenserna av en målmedveten ägarens stora betydelse blir så tydlig för uppgång och fall.

Utvecklingen under 1700-talets andra hälft var imponerande. Vid århundradets slut var gården byns största och placerad mitt i byn, strax norr om där missionshuset nu legat i mer än 100 år. I dag finns inte längre några spår av denna storgård - på sin tid mer än dubbelt så stor som någon av de andra. Under en period mellan år 1800 till 1875 upplöstes fastigheten och köptes upp av grannarna, framförallt av Jon Larsson på norra sidan och på Vaal i sydväst. Hälften av Nysta (37 ½ av 75 skatteören) kom som resultat av Laga skiftet på 1850-talet att bilda ny fastighet 300 m söder om På Åsen och strax norr om Kuul och kallas När Nystedt. efter ägaren Lars Nilsson Nystedt. (I senare tid kallat när Söderberg)

Från Nysta härstammar flera släkter som fortfarande bor och verkar i Östra Ämtervik.

Uppbyggnad och storhetstid

Den första husbonden i Nysta i 1700-talets början är Jon Nilsson (1) (1680-1734) som är son till nämndemannen Nils Olofsson när Domrân. Jons hustru är Marit Halvardsdotter (1685 - 1732) och de har åtminstone fyra barn födda mellan 1707 och 1716. De två gårdarna drivs fram till 1740-talet i sambruk byggt på familjeband. I domboken kan man läsa att Jon Nilssons m fl mjölkvarn lagts i aska år 1715. Den bör ha legat i bäcken strax söder om Där Fram. Jon Jonsson (2) (f 1703), sannolikt hans son, är därefter husbonde under fem år fram till 1730 då Bengt Olsson och framförallt hans son Olof Bengtsson omvandlar den relativt obetydliga lilla gården till den dominerande i byn.

I husförhörsprotokollet, den tidens folkbokföring, är Bengt Olofsson (3) (1699-1782), som är född i By, och gårdens dotter Margareta Jonsdotter (1707-1738), de första husbönder som nämns. De får sonen Olof Bengtsson (1730-1799) som vid åtta års ålder mister sin mamma. En situation som kan ha påverkat hans personliga utveckling mot eget ansvarstagande, ravanschlust och stor självständighet.

Bengt Olofsson gifte om sig 1742 med Elin Persdotter (1697-1743) från Ålkärrsrud. Elin hade sedan länge varit piga på gården och blev genom giftet med Bengt ny husmor i Nysta. Men Bengt Olsson drabbades hårt i sina två äktenskap då båda hans hustrur dog tidigt. Andra hustrun Elin redan året efter bröllopet då hon var 46 år gammal.

Bengt Olofsson förmådde inte bemästra de svårigheter som mötte honom och gården splittrades under hans efterträdare Per Olofsson (4) (f 1720), gift med hans dotter Marit Olofsdotter (f 1734). Kyrkboksuppgifterna - visserligen en smula osäkra - tyder på att Marit drabbas av samma oblida öde som sin far - hon blir lämnad ensam före tjugo års ålder då hennes man Per Olofsson dog i bröstsjuka (TBC) 1752, blott 32 år gammal.

Fram till 1740 drevs gården Nysta i sambruk med modergården när Domrân med delvis gemensamma ägare. Därefter bryts sambruket och gården Nysta blir på nytt en egen enhet, men innan den hunnit stabiliseras bryts den i sin tur isär i två delar och den nya gården på Vall bildas. Från början av 1740-talet är Vall en egen skattegård.

Från att ha upptagit en tiondedel av skatteunderlaget i byn hade den nya gården Nysta genom denna utbrytning halverats. Det är gamle Jon Nilssons i Nysta son Olof Jonsson, född 1710 i Nysta, som från 1741 är husbonde på Vall.

Det är en viktig utgångspunkt för att rätt bedöma den kommande ägaren Olof Bengtssons insats. Hans far Bengt Olofsson (ovan)levde som änkeman efter hustruns död 1743 ytterligare 39 år fram till annandag jul 1782 och blev en viktig rådgivare och hjälpare till sin son entreprenören Olof Bengtsson.

Hans far Bengt Olofsson hade inte kunnat förhindra att gården tidigt delades upp och morbrodern Olof Jonssons flytt till Vall hade bekräftat uppdelningen. Vid trettio års ålder år 1760 fick Olof Bengtsson (5) (1730-1799) ansvaret för fädernegården. Under sin uppväxt har han sett den misskötas och halveras och han visar snart sin beslutsamhet att vända utvecklingen rätt. Ett förmånligt gifte var ett första viktigt steg. Det blir av år 1757 och den utvalda blev Kerstin Bengtsdotter (1726-1801), en hemmansägardotter från Örbäck med goda ekonomiska resurser. Hennes föräldrar var Bengt Eriksson och Marit Persdotter.

Under en period på trettio år nära nog fyrdubblar han sitt ägande. Han misslyckas med att återta det som förlorats till granngården Vall, men angriper istället sina andra två närmaste grannar - i Nästa med framgång och Där Fram endast delvis. De släpper ifrån sig betydande delar av sin jord, men Olof Bengtsson har fått mersmak. När Måns, där hans moster är husmor, och nybyggaren Grav-Nisch Nilsson ett stycke söderut i byn hade råkat i svårigheter p g a tidiga dödsfall och därmed blivit uppköpsobjekt som Olof Bengtsson kastar sig över. På 1780-talet förvärvar han delar av de gårdarna och hans egendomar är nu mer än dubbelt större än någon av grannarnas.

Vid den här tiden är han så pass mäktig att han påkallar storskifte i byn. Syftet är förstås att åstadkomma en så fördelaktig ägarstruktur som möjligt för de nyförvärv han gjort. Det impopulära skiftet inleddes 1789 och stadfästes först 1792 av lagmannen Jan Sandelin efter en del klagomål. Det är Olof Bengtsson som tillsammans med sin myndling Nils Nilsson (se nedan) skriver på storskifteskartan över Södra Ås 1789 för sin gårds räkning.

Barnlöst i Nysta

Olof Bengtsson och Kerstin Bengtsdotter levde efter den tidens förhållanden ett långt liv men deras äktenskap förblev barnlöst. En son föddes död då mamman var 37 år, sedan ytterligare en fyra år senare som dog tidigt. Däremellan en Olof som inte hörs av mera. Med de stora tillgångar som Olof Bengtsson så idogt samlat under sin tid, skapade detta sorgliga förhållande ett än allvarligare problem än om tillgångarna varit små. Nysta var fortfarande under1790-talet byns största gård och om arvsordningen inte var säkrad måste gårdens fortlevnad tryggas på annat sätt. Det var i detta skeende som grunderna började erodera under Olof Bengtssons livsverk.

Det är där som storbondsonen och blivande nämndemannen Nils Nilsson (1754-1791) från Svenserud kommer in i bilden. Hans föräldrar är Nils Nilsson (1715-) och Kerstin Jonsdotter (1721-). Det är oklart varför just han kallades in då familjen inte hade några egna barn som kunde ta över. Då det gällde gårdens fortlevnad söktes lösningarna sannolikt inom släkten eftersom stora värden stod på spel. (Se vidare Gata)

Troligen är det så att den unge Nils Nilssons mamma Kerstin Jonsdotter (f 1721) i Svenserud är syster till gamle Bengt Olssons fru i Nysta. Det är 14 års åldersskillnad mellan Kerstin Jonsdotter och Bengt Olssons fru Margareta Jonsdotter (f 1707) och eftersom åren 1721-22 saknas i kyrkboken går det inte att bekräfta deras gemensamma föräldrar. För saken talar att i Nysta bodde också änkan Gertrud Jonsdotter (1723-) (änka efter Nils Månssons död i armod När Måns) med sonen Olof. Hon kan vara en tredje syster som fått husrum där på gamla dar och som bekräftar sambandet.

Det kan ha varit ett bra arrangemang också för den driftige och unge Nils Nilsson. Hans äldre syster Marit och hennes man Nils Svensson hade tagit över föräldragården i Svenserud och Nils kunde, som systerson till gamle ägaren i Nysta, ikläda sig ansvaret för den största gården i Ås.

I Nils Nilsson från Svenserud hade Olof Bengtsson hittat den person som skulle föra hans arv vidare då egna barn saknades. Han knyter tidigt kontakter med Nils och markerar deras samarbete genom att underteckna storskiftets protokoll både med sitt eget och Nils Nilssons namn, fast Nils´ namn med mindre bokstäver. Redan 1782 vid 28 års ålder kallas han “nämneman” i kyrkboken och han etablerar sig i Nysta.

Nysta och Gata - en fusion med stort mervärde

Nils hittade sin hustru Catarina Olofsdotter (1758-1827) där Nol i By. Hennes föräldrar heter Olof Nilsson och Margreta Nilsdotter och hon skulle i prövningen visa sig vara en kraftfull person. Nils och Catarina gifte sig i juni 1777 och bröllopsgåvan på 30 lod silver var ovanligt väl tilltagen och tyder på att välbärgade familjer var inblandade. 8 - 20 lod silver var det vanliga men här fanns det resurser. Tillsammans får de barnen Nils (1778-80), Lars (1780), Kersti (1783) som flyttar till Örbäck, Olof (1787) och Maria (1790).

Då äldste sonen Nils döptes 1778 var grannarna Nils Olsson i Nästa och Jöns Olsson Där Fram mansfaddrar och på kvinnosidan Maria Cajsa (eg Catarina) Wennervik (Selma Lagerlöfs farmors mor) och en prästdotter Lyselius från Mårbacka. Vid dopet av brodern Lars kom mammans bror Nils Olsson i By och grannen Nils Olsson i Nästa, Maria Cajsa Wennervik åter igen samt grannfrun Catarina Nilsdotter från När Domrân.

Men en ny katastrof kastar om alla Olof Bengtssons framtidsplaner. Nils och Catarinas äktenskap blev kort. Nils Nilsson från Svenserud dog plötsligt och oväntat av ”brännesjuka” eller hetsig feber i november 1791- året före mordet på Gustaf III - blott 37 år gammal och på nytt stod Nysta utan efterträdare till den åldrande storbonden och hans imperium.

Då efterträdaren Nils Nilsson går ur tiden är Olof Bengtsson 62 år gammal men inte ännu beredd att ge upp. Mycket tyder på att imperiebyggandet var planerat att fortsätta under unge och energiske nämndemannen Nils Nilsson. Redan i slutet av 1770- talet hade uppstått ett tomrum då en annan Nils Nilsson - den tredje NN i ordningen i Gata - gav upp andan. Nils Nilsson/Olof Bengtsson blev då de nya ägarna där med Nils och hustrun Catarina placerade som husbondfolk. I samband med flytten till Gata tog de med sig Olof Bengtssons förvärv av gården när Grav-Nisch dit.

Änkan Catarina Olofsdotter i ny roll

Ett år efter maken Nils´ död och 35 år gammal gifte Catarina om sig 1793 med Per Håkansson (1766- 1839) från i Backen i Södra Ås. Catarina och Per Håkanssons fortsatta historia är knuten f f a till Gata och till Hagen i Ås. Catharina och Per fick tre barn, Brita (1794 - med brudkistan på Hagen), Håkan (1798), Jon (1803-1810). Då är mamman 45 år och har tillsammans åtta barn med Nils Nilsson och Per Håkansson. (Se vidare Gata och Hagen)

Catharina Olofsdotter kommer att sätta tydliga spår i byns historia. Två av hennes söner blir storbönder i Södra Ås. Hon är tillsammans med Catharina Nilsdotter När Domrân de dominerande kvinnfolken i sin tid.

Ny rekrytering i Svenserud

På nytt är det folk från gamla Olof Bengtsson-släkten som träder in i handlingen för att trygga Nysta-gårdens fortbestånd efter att unga nämndemannen Nils Nilsson lämnat ett tomrum efter sig. Olof Bengtssons svägerska Karin Bengtsdotter (f 1723-) från Örbäck (föräldrar se Kerstin Bengtsdotter ovan) är gift med Olof Ersson (Eriksson) (f 1714) i Svenserud. Det är deras son Nils Olsson (1766 - 1813) som kommer att föra släkten vidare i Nysta. Faddrar vid hans dop är soldaten Sven Svensman och madame Elisabet Morell (g m komministern i Östra Emtervik Erik Lyselius), Mårbacka och dotter till Östra Emterviks förste präst Olavus Bryntonis Morell).

Nils Olsson gifter sig med Catrina Nilsdotter (1765-1855) från Skacksjö.(Föräldrarna är Nils Arvidsson och Marit Bengtsdotter) De får barnen Maria (som är svagsint och inte får ta nattvarden) och därefter Kerstin, Katarina, Nils, Olof och Caijsa mellan 1775 och 1809. I Nils och Catrinas hushåll bor också Nils´ moster Kjerstin - Olof Bengtssons änka.

Men det vilar en olycka över Nysta i Södra Ås. De unga männen som flyttar dit från Svenserud blir inte gamla. Även Nils Olsson dör i sin krafts dagar 47 år gammal 1813.

Catarina Nilsdotter, 90 - sex barn, två makar, tre ägare

Nils´ änka Catrina Nilsdotter gifte om sig den 26 december 1815 med den nio år yngre Olof Persson (6) (1774-1826) från Södra Ås. För ovanlighetens skull skedde rekryteringen denna gång inom byn. Olof Perssons föräldrar är Per Nilsson (1749-) och Karin Olofsdotter (1755-) från gården Haga (Kalvhagen). I gården bor nu också Catrinas son Nils (f 1802) med hustrun Britta Nilsdotter (1796-1828).

På enskifteskartan från 1823 skriver Olof Persson sig som ägare. Gården är nu inte alls längre den största i byn. Haga, Nysta och Backen är jämnstora men Där Fram och Hagen är större. Gårdens kraftcentrum är nu flyttat från Nysta till Gata som nu är största gården. Under Per Håkanssons ledning har granngårdars marker i rask takt köpts upp under de senaste 30 åren. Olof Persson i Nysta har nu gjort sitt och han dör 1826 52 år gammal, men denna gång finns en arvinge redo.

Det är Catarina Nilsdotters son Nils Nilsson (7) (1802- 1872) med förste maken Nils Olsson, som blir ny husbonde i Nysta efter Olof Persson. Han är gift med Britta Nilsdotter (1796-1828) som dör ung men tillsammans får de barnen Nils -24 och Olof -26.

Nils Nilsson gifter sig andra gången 1829 med Katharina Jansdotter (f 1808- 1894) från Sunne och de får ytterligare åtta barn, Jan -30, Lars -32, Katarina -34, Britta -36, Karin -42, Magnus -44, Maria -46 och Kajsa -49. Ett barnrikehus med tio barn i de goda tiderna i 1800-talets början. Deras äldste son Nils Nilsson (1824-53) övertar senare stor gård i Norra Ås.

Nils´ bror Olof (1805) lämnade hemmet 1834 och tog tjänst hos Jöns Elofsson i Svenserud men flyttar vidare till Fölsvik redan 1835. I gården Systa i Fölsvik är dottern Margareta Jönsdotter (1792-1888) änka sedan ett par år. Hennes man där, dannemannen Nils Månsson (1794) från Gunnerud, som hon varit gift med sedan 1821, dog på sommaren 1833 i lungsot 39 år gammal. Två månader senare lämnades hon helt ensam då också hennes mamma dog. Margareta Jönsdotter gifte därför om sig i december 1835 med den unge drängen Olof Nilsson (1805) från Nysta i Södra Ås. Han blev så småningom såväl kyrkvärd som nämndeman och levde till 1889 som husbonde i Systa..

Nils Nilsson är fortfarande gårdsägaren då lagaskiftesproceduren drar igång 1853 och han lever vidare till sitt sjutionde år 1872. Hans mor Catrina Nilsdotter som överlevt två makar, dör den 22 april1855 90 år gammal.

1850 - 1900 - utflyttningen

På 1850-talet börjar det märkas att det blir trångt i gårdarna och att nya möjligheter till försörjning öppnar sig. Den första i familjen som söker sig utanför sockengränsen i jakt på arbete är sonen Jan (f 1830) som 1858 flyttar till Hammarö. Han kommer tillbaka och gifter sig med Maria Jonsdotter (1829) från Högberg och de bosätter sig i Nysta i Södra Ås.

I samband med giftermålet med Maria Jonsdotter 1860, tar Jan Nilsson (8) namnet Nyqvist och övertar ansvaret för gården i Nysta. En kort tid därefter lämnar familjen Nysta och bosätter sig i Bråten ett stycke söderut i byn.

Brodern Lars (f 1832) tar nu över ansvaret för gården efter brodern. Efter beväringstjänst på Trossnäs 1844 begav han sig sedan till Grangärde 1855-56 och sedan vidare till Ransäter 1857. Där träffade han Anna Nilsdotter (1839-) och gifte sig samma år och återvände med henne till Södra Ås 1859. Lars Nilsson (9) har enligt tidens sed bytt efternamn och heter Nystedt. Lars´ fru Anna har nu också sin syster Karolina från Ransäter boende hos sig och Lars och Anna har sonen Nils Johan (f 1862) och en dotter som heter Hilda Maria. Hon och hennes kusin med samma namn är födda med tre veckors mellanrum i januari-februari 1865. Lars och Annas dotter lever dock endast ett och ett halvt år.

Jan och Lars syster Katarina gifter sig 1864 med snickaren Nils Nilsson från Högberg född 1822 (AI:13,226) och de flyttar in i Nysta där föräldrarna Nils Nilsson (1802-1872) och Katarina Jansdotter bor kvar med fyra vuxna barn. Snickaren Nils´ föräldrar heter Nils Nilsson (1790) Kjerstin Nilsdotter (1792). Han har fyra systrar och en bror. 1837 flyttar han hemifrån, först till Västmyr och några år hos Nils Håkansson i Högberg. En sväng till Västra Emtervik 1843 men är tillbaka och är dräng bl a hos Jon Bengtsson som kommer från Nästa i Södra Ås och i Högberg är gift med sexton år äldre Britta Nilsdotter som är snickaren Nils´ moster. Han håller sig i Högberg och Svenserud från 1848 och ett tiotal år framåt. Enligt osäker uppgift har han gjort en utflykt till Stockholm 1855 men kom snabbt tillbaka. 1862-64 arbetar han dock som snickare i Stockholm. Samma år gifter han sig med Katrina som också arbetat i Stockholm samtidigt med Nils. Efter Stockholmstiden heter Nils Nilsson Frid. Han beger sig omedelbart till Karlstad på arbete. Deras första barn är Hilda Maria född 1865. Hon blir en av de tidiga emigranterna från Södra Ås 25 år senare.

Den sista tiden

1870-talet är upplösningens tid i Nysta. I laga skiftet 1854 beslutades att det som var kvar av fastigheten skulle flyttas. Tillgångarna delades och redan 1876 flyttades uthusbyggnaderna. Därefter redovisas gamla Nils Nilssons hushåll i tre olika enheter.

Äldste sonen Jan Nilsson Nyqvist med hustrun Maria från Högberg har byggt en egen gård i Bråten. Deras äldsta dotter Karolina (1859) beger sig till Stockholm 1883. Dottern Matilda (1863) gifter sig 1890 med Edvin Nolinder från Älvbäck (föräldrar är Nils Nilsson och Maria Nilsdotter). De får barnen Rut Maria (1892) och Enok Nathanael (1894). Barnen är födda i frikyrkotiden och Enok är ”döpt av lekman” - frikyrkopredikanten Fritjof Båge i Västmyr enligt anteckning i dopboken. Jan Nyqvists släkt bor fortfarande i gården Bråten.

År 1875 delades fastigheten i Nysta mellan änkan Kattrina Jansdotter och sonen Lars Nilsson Nystedt. Kort därefter lämnade Lars Nysta med sin familj och byggde sig en ny bostad ett stycke söderut i byn och tog med sig den jord och skog som tilldelats honom i skiftet 1856. Lars Nystedt dog i lungsot1899 och hustrun Anna Nilsdotter Nystedt i Bråten i Säljvålen 1918. Äldste sonen Nils Johan flyttade till Jokkmokk 1909 och sonen Lars Oskar som föddes 1875, blev en av de första fyrbyggarna från Östra Ämtervik i en lång tradition, som reste runt Sveriges kuster. Hans son Karl (1909) blev fast på Möja i Stockholms skärgård och gifte sig där. Gården i Södra Ås såldes till Per Söderberg (1844-1924) från Lysvik som flyttade in år 1901 med fru och fem barn.

1876 då min farfar Johan Alfred Nilsson kommer till Södra Ås är den forna storgården mitt i byn ett änkeboställe. Hemmansägaränkan Katarina Jansdotter (10) (1808-1894) efter Nils Nilsson d ä, bor där med tre döttrar. Maken Nils dog på Luciadagen 1872, 70 år gammal. Döttrarna Karin, Britta och Maria bor då kvar hemma. Sonen Magnus som arbetat i Norge en tid och nu kallar sig Nilsson Nystedt, avlider 1875 31 år gammal.

Hemmavarande systern Britta gifter sig fyriotvå år gammal 1878 med Olof Olsson (1839) från Gårdsjö i Sunne, som då också flyttar in i änkehuset. Deras första barn Hilma Maria dör efter en månad.

Dottern Katarina hade blivit änka i september 1872 efter åtta års äktenskap med Nils Nilsson Frid (1822-1872) och flyttat hem. Tre månader senare avled hennes far Nils Nilsson. Förutom Hilda Maria hade hon nu sonen Nils Hjalmar (1872-) att ta försorg om. Katarina född 1834 i Nysta avlider där1886 och hennes dotter Hilda Maria Frid - barnen börjar nu ta faderns efternamn - emigrerar till Argentina i februari 1890. Hennes mormor Katarina Jansdotter överlever både sin dotter och barnbarnets emigration och lever fram till 1 augusti 1894. Döttrarna Karin och Maria och Frids son Nils Hjalmar är de sista som finns kvar och de flyttar ut i december 1896. Han är då 24 år.

Efter flytten från Nysta bor Nils Hjalmar tillsammans med sina ogifta mostrar Karin och Maria inhysta hos Emil Larsson i Södra Ås. Träarbetaren Nils Hjalmar Frid gifter sig den 31 mars 1902 med Karolina Charlotta Tallberg som är sex år äldre än Nils Hjalmar. Bröllopsvittnen var närmaste grannarna Olof Gustav Olsson och Matilda Magnusson i Nästa. Karolina var dotter till Johannes Tallberg (1834 – 1911) och Annika Olsdotter (1826 – 1908) och syster till f d soldaten, skomakaren och jägaren Lars Johan By Nordqvist (1863). Dottern Anna var född redan 1897 och Bror, dragspelaren,1903. Tallberg bodde i ett torp vid Furåsmyren. Det noteras särskilt i kyrkboken att Anna är ”Legaliserad.” År 1903 arrenderar familjen Södra Ås soldattorp på Lerbråten efter sista soldaten nr 17 Johan Emil Järn som avvecklades då. John är född där 1906. 1907 flyttar Nils Hjalmar med sin familj till Västmyrs Säljvål och kallas där lägenhetsägare. Nils Gunnar, Hildur och Sixten är födda i Säljvålen. Karolina dör 1915 då Sixten är ett år gammal.

Det kvarvarande änkehuset köptes 1887 av brunnsägaren Lars Johan Olsson (11) och hans fru Emilia. De flyttar in där på hösten samma år efter att tidigare ha bott När Jong Lars som nu blivit Emil Larsa efter nya ägaren Emil Larsson som redan huggit in sina initialer i grindstolpen vid vägkanten.

Ungefär där tar historien om Nysta slut. Gården som 100 år tidigare varit byns största är styckad. Delar är uppköpta av grannarna och andra uppdelade och utflyttade enligt beslut vid Laga skiftet på 1850-talet, huvuddelen till den fastighet som idag ligger strax norr om Kuul och byggd av Lars Nystedt.(fd när Nystedt och när Söderberg). Skogsmarken fördelades mellan Jong Lars-gården och Nystedt som senare lagts till på Kuul. Huset i Nysta revs och år 1900 påbörjades bygget av Ås missionshus (Betania) på delar av tomten som 1914 såldes av Emil Larsson för 60 kronor till Östra Emterviks Missionsförsamling.

Sammanfattning (några år ca-år)

Ägare år

Jon Nilsson 1679 - 1734 - 1723

Jon Jonsson 1703 - 1724 - 1729

Bengt Olsson 1699 - 1782 1729 - 1745

Per Olsson 1720 - 1746 - 1749

Olof Bengtsson 1730 - 1799 1760 - 1798

Nils Olsson 1767 - 1813 1796 - 1816

Olof Persson 1774 - 1826 1816 - 1832

Nils Nilsson 1802 - 1872 1833 – 1860

Jan Nilsson Nyqvist 1830 - 1861 – 1864

Lars Nilsson Nystedt 1832 – 1899 1865 – 1875

Katarina Jansdotter 1808 – 1894 1876 - 1886

Johan Olsson 1858 1887 -

MN/RK 2010/2015

Nästa

Nästa

På 1789 års karta har gården kvarteren 93-103, tomten nr 100.

Vid mitten av 1600-talet finns två stycken Olof i Södra Ås. Olof Jonsson är nämndemannen när Domrân och Olof Månsson är husbonde i Nästa - eller egentligen Närstuga. Av kända skäl vet vi inte mycket om deras förfäder, egentligen bara att Olof Månsson ingalunda är den första generationen och att han 1655 betecknas som gammal. Det är sannolikt att hans far är den Måns Börjesson som det i 1610 års dombok berättas om hur han löser in sina bröders och systrars arvslotter för att befästa sitt ägande.(Jmf db 1610/24) Han är då en av de tre gårdsägare i byn som betalar den särskilda skatten till Älvsborgs lösen 1613-1619. Hans tribut är 21 mark per år och är dessutom större än vad de andra två orkar betala. Säkert är att grannen David Jonsson där Fram är den andre som betalar. Den tredje är Nils söderut i byn vars hemvist inte kan anges säkert.

Första gästgiveriet i Ås

1634 utses “Olof i Ås” till gästgivare av Nedre Fryksdals häradsrätt (Jmf db 1634 vt/1). Det är Olof Månsson i Nästa som avses. Under hans tid har hans svåger Erik Håkansson år 1651 tagit upp torpet Älvbäck på Södra Ås ägor.

Ur domboken kan man läsa att Olof Månsson (1) år 1651 delade ägandet i Nästa med Per Arvidsson som redan var husbonde i Kalvhagen/Haga een bit norrut och gift med hans brorsdotter. (Jmf db 1651/35/36) Det anges i mantalslängden att Olof Månsson har såväl hustru som son och dotter. Sonen är Isak Olofsson som sedan 1668 är bonde i By och som 1719 gifte bort sin dotter Karin Isaksdotter med nämndemannasonen Olof Nilsson i granngården när Domrân i Södra Ås. Gästgivaren Olof Månsson avlider omkring 1655 (Jmf db 1662 ht/42).

Den nästa ägaren i Nästa Bonde Olofsson (2), som kommer in i handlingen omkring 1660, får väl antas vara en son till Olof Månsson. 1686 äger han en av nu sex gårdar i Södra Ås som innan århundradets slut blir åtta. Under slutet av 1600-talet har byns mellersta tredjedel (treding) där Nästa ingår, delats upp så att gården där Fram har halverats och nya gården Gata har uppstått.

Lars Olofsson (3) (1658-1721) heter nästa ägare i Nästa omkring 1690 till 1715. Han är gift med en av Bonde Olofssons döttrar som sannolikt är Karin Bondesdotter (1667-1743). Före faderns död 1721 träder sonen Jon Larsson (4) in i hans ställe. Han är då endast 20 år gammal men han avlider hastigt samma år - året före sin far.

Bonde Larsson (5) (1698-1732) är Jon Larssons bror som också han under en kort tid blir husbonde i Nästa. 1722 gifte han sig med Marit Månsdotter från Skacksjö och 1724 fick de sonen Lars Bondesson som 1756 gjorde ett änkegifte på Vaal ett kort stycke bort. Bonde Larsson dog i sitt trettiofjärde levnadsår 1732.

De båda bröderna Jon och Bonde Larsson, som var ämnade att föra släkten och gården vidare, dog alltså med kort tids mellanrum.

Nästa husbonde i Nästa är registrerad från 1735 och heter Olof Larsson (6). Det troliga är att han är en tredje son till tidigare ägaren Lars Olofsson och Karin Bondesdotter. 1732 gifte han sig med Kerstin Håkansdotter (f 1706) från “Nol i Gårn” i Norra Ås. Hennes sju år äldre syster Karin gifte sig 1733 med Måns Nilsson När Måns och hamnade där i en svår och fördärvlig konflikt med sin styvdotter. (Se När Måns/När Alfred)

Olof ock Kerstin i Nästa fick sju barn mellan1733 och 1750. Han ger intrycket av att ha varit driftig och energisk i sin bondegärning och han styr och ställer i Nästa under lång tid. Först efter trettiofem år, år 1770 efterträds han av sonen Nils Olsson. Då han lämnar över är fyra gårdar runt den gamla bykärnan jämnstora. Nästa, Vaal/Nysta i sambruk, Där Fram och Kalvhagen har lika stor skattebas.

Ytterligare en Nils Olsson

Under denne Nils Olssons (7) (1742-1820) tid minskar gården i storlek och betydelse och blir ett av de tydliga offren för grannen Olof Bengtssons aptit. Vid storskiftet 1789 har alla gårdar i närheten av Olof Bengtssons Nysta förlorat i storlek, av dem gården i Nästa allra mest. Nils Olsson har inte kunnat motstå aggressiva attacker från grannen på andra sidan Åsbäcken.

Nils Olsson är den tredje gårdsägaren i byn som samtidigt bär detta namn. Följaktligen blir han unge NO som skall skiljas från store NO när Domrân och lille NO i Kalvhagen. Vid tiden för unge Nils Olssons första gifte spillde prästen ut bläcket över kyrkboken så det får vi aldrig veta något om, men han är ung änkeman vid sitt andra gifte 1768 med Brita Jönsdotter (1742-1801) från Västmyr, också hon med ett äktenskap bakom sig. En vanlig morgongåva vid lysning vid den här tiden var 16 lod silver, men i det här fallet var den dubbelt så stor. 30 lod tydde på att familjen hade hög status eller att anbudet skulle vara tillräckligt lockande för bruden att ta sig an brudgummen. (Ett lod = 13,28 g. Morgongåvan skulle tas ur mannens del i boet. Efter makens död hade änkan rätt att ta ut morgongåvan i pengar, i underhåll eller på annat sätt. 30 lod ca 4 hg)

Den 3 januari 1770 kommer dottern Marit Nilsdotter till världen. Faddrar vid dopet är Olof Bengtsson, storbonden i Nysta, nämndemannen Nils Olsson när Domrân, Catharina Jönsdotter - barnbarn till nämndemannen - och Marit Olofsdotter - möjligen syster till gamle (lille) Nils Olofsson i Kalvhagen. Den 21 januari 1781 ser sonen Olof dagens ljus. Dopvittnen den gången är Lars Larsson på Vaal, madame Maria Cajsa Wennervik - prästfrun från Mårbacka - och grannfrun Catharina Nilsdotter, nämndemannens dotter och husfru När Domrân.

Under sin tid hade dock Nils Olssons tillgångar krympt ihop och då han omkring 1805 lämnade över till svärsonen Bengt Olsson och dottern Marit var Nästa tillsammans med Grav-Nisch och På Hagen de minsta gårdarna i byn.

Dottern Marit Nilsdotter gifte sig franska revolutionsåret 1789 med Bengt Olsson (8) (1751-1825) från Svenserud som dog 64 år gammal i håll och styng (lunginflammation). Marit Nilsdotter hade också sviktande hälsa och hon dog år 1820 fem år före sin man och femtio år gammal. Paret får fyra pojkar, äldst är Nils sedan kommer Olof(1799), Lars(1803) och Jon Bengtsson(1806).

Nils Bengtsson (9) (1792-1827) gifter sig den 13/10 1814 – samma år som Sverige sista gången deltog i krig, denna gång mot Napoleon - med Marit Nilsdotter d y (1788 -1835) från Högberg. Hon har samma namn som sin svärmor. Redan en vecka efter bröllopet (se vidare min farfar Johan Alfred När Måns som har snabbhetsrekordet i detta avseende) 20/10 1814 föds första barnet och 1816 det andra. Båda dog år 1818, två och fyra år gamla. De övriga barnen är Maria (1819), Nils (1822), Cajsa (1824) och Lars (1827).

Änkemannen Nils Olsson (Olofsson) som lever i gården fram till 1820, såg barnbarnet Nils Bengtsson ta över omkring 1825. Men Nils Bengtsson blev heller inte gammal, han dog 35 år gammal samma år som yngsta barnet föds.

Clementssonssläkten

Efter något år gifter änkan Marit Nilsdotter om sig med Lars Clementsson (10) (1789-1876).

Släkten Clementsson får stor betydelse för utvecklingen i tre gårdar i Södra Ås. Släkten härstammar från Lars Alexandersson (f 1720) och hans hustru Gertrud Larsdotter (f 1711) i Gunnerud. Två generationer senare har den sitt säte i Arvidstorp och huvudman är äldste sonen och klockaren Måns Clemensson (f 1772). Det är klockarens yngre bror Lars Clementsson som gifter sig i Nästa 1831. Klockaren Måns Clementssons dotter Kerstin blir husmor På Hagen och hans barnbarn husbönder på Vaal.

Nils Bengtssons bror Jon (1806) flyttar till Högberg 1830 och tar hand om sin svägerskas (Marit d y) syster Brita Nilsdotter (f 1790) som blivit änka och han gifter sig med henne som är 16 år äldre och blir därmed husbonde i Högberg nr 2.

Nils Bengtssons äldsta dotter Maria Nilsdotter - Bengtsson (f 1819) gifter sig med Lars Jönsson (f 1819) från By och de bor kvar på gården tillsammans med Lars Clementsson och mamman Marit Nilsdotter fram till 1848, då de tar över en gård i Högberg av en familj som flyttar därifrån till Visteberg. Nils Jönsson (1843) och Johan Jönsson (1847) är deras barn.

Gamle Lars Clementsson är fortfarande husbonde i Nästa vid Laga skiftet 1854 och fastigheten får litteranumret 2 och etablerar sig som en av de många ungefär likstora gårdarna i byn. Marit Nilsdotter d y dog 1853. Det blev inga barn i äktenskapet med Lars Clementsson. Han själv utnämns till nämndeman under 1830-talet och avlider1876, 87 år gammal, två månader innan Alfred Nilsson 16 år gammal dyker upp När Måns i Södra Ås.

Nils Bengtssons andra dotter Cajsa (1824-1894) i hans äktenskap med Marit Nilsdotter, blir kvar i Ås och gifter sig 1851 med jämngamla Olof Olsson (11) (1824 - 1898). Han är ett av sex barn till Olof Nilsson (1786) och Anna Olsdotter (1794) från granngården Backen vid foten av den branta uppförsbacken österut vid nuvarande Solbacka. Cajsa och Olof Olssons barn är Nils Johan (1851), Olof Gustaf (1854), Maria (1858), Elisabet (1861) och Kristina Sofia (1865). Inte förrän på 1860-talet överlåter Lars Clementsson ansvaret för gården på sin svärson Olof Olsson.

I väntan på att få ta över gården skaffar Olof Olsson arbetsbevis till Falu län 1855 och hans svåger - Cajsas bror Lars Nilsson (1827) - som har “svagt bröst”- får arbetsattest till Stockholm 1858 men är fortfarande sjuklig under 1880-talet men “har förmögenhet”. Han lever till 1895. Skräddaren Per Olsson som är hyresgäst och troligen Olofs bror från Backen, beger sig till Falu län 1860. Olof Olsson delade ägandet av nuvarande Ås brunn med Erik Gustaf Lagerlöf och var de som i liten skala startade den brunnsrörelse som senare såldes till den mera kände brunnsägaren Johan Olsson i Kalvhagen och sedermera Solbacka. Nästa är husförhörsstället i Södra Ås år 1858 - Selma Lagerlöfs födelseår.

I enlighet med gästgivartraditionen flyttar privatskolläraren Carl Erik Andersson från Gamleby i Kalmar län in i övre salen i Nästa 1868.

Olof och Cajsa får barnen Nils Johan, Olof Gustaf, Maria, Elisabeth och Kristina Sofia som dör vid ett års ålder. Äldsta dottern Maria vistas 1872 i Stockholm och skickas sedan till nattvardsskola i Sunne 1874. Äldste sonen Nils Johan gjorde 1874 en utflykt till Vikmanshyttan och Hedemora innan han gifte sig 1877 med Maria Nilsdotter Ljungström i Södra Gunnerudstorp. Olof och Cajsas yngsta dotter Elisabet gifte sig 1885 med Gustaf Winqvist och flyttade till Övre Ullerud.

Kvar på gården blev Olof Gustaf Olsson (12) (1854 - 1917) som blir ny husbonde i Nästa. Den tredje januari 1887 gifte han sig med Matilda Magnusdotter (f 1861) från Nystuga i Svenserud. Deras barn är Rut (1886), Naemi (1890) (gift 1920 med fyrbyggarbasen Oskar Nordström från Vallänga), Olof Emanuel (13) (1892)(gårdsägare i Nästa gift med Olga och sågentreprenör), Nanny Carolina (1894) och Einar (1899) (som blir husbonde i moderns föräldrahem i Svenserud). På 1950-talet återvänder han och tillbringar sin sista tid - på källerboa i Nästa.

Gården behölls i obruten släktföljd från tidigt 1600-tal till 196x, då den efter Emanuels död såldes och som ett led i lantbruksnämndernas rationaliseringsprogram delades upp i tre delar. Jorden till Stig Ohlsson på Kul, skogen till dottern Marianne och Lars Westin och bostadshuset som fritidsboende till Göran och Rut Bergstrand, prästfamilj med två barn från Stockholm.

Sammanfattning (några årtal är ca-år) Ägande år

Olof Månsson 1600 - 1660 - 1660

Bonde Olofsson 1661 - 1685

Lars Olofsson 1658 - 1721 1686 - 1716

Jon Larsson 1700 - 1721 1717 - 1721

Bonde Larsson 1698 - 1732 1722 - 1732

Olof Larsson 1733 - 1770

Nils Olsson 1742 - 1820 1771 - 1805

Bengt Olsson 1751 - 1825 1806 - 1825

Nils Bengtsson 1792 - 1827 1826 - 1827

Lars Clementsson 1789 - 1876 1828 - 1865

Olof Olsson 1824 - 1898 1866-

Olof Gustaf Olsson 1854 - 1917

Emanuel Olsson 1892 -196x

Göran och Rut Bergstrand 1980 - 2011

Tommy Ekheden 2013 – 2015

Line Malmsten 2015 –

2010/2015/MN/RK

Där Fram

På 1789 års karta har gården kvarteren 16-26. Ingen tomt angiven.

1600-tal

Där Fram är en av de ursprungliga gårdarna i Södra Ås, kanske den första fasta bosättningen. Det hörs på namnet att då resande kom in i byn från väster på den enda väg som fanns, så var fram-gården den första de mötte. I de tidigaste urkunderna där man kan börjar kunna skilja på folk efter deras efternamn är David Jonsson (1) Där Fram en av de tre bönderna i Södra Ås som erlägger skatt till Älvborgs lösen år 1613, den speciella skatt som togs ut av Sveriges bönder för att kunna återlösa Älvborgs fästning i inloppet till Göta älv från danskarna. 1617 antecknas han som “husfattig” vilket får läsas som att han inte längre skattar för gården. Där Fram är en av de sex gårdar som med visshet fanns i byn omkring 1650. Bonden som då kan knytas till Där Fram är Måns Davidsson (2), med stor sannolikhet David Jonssons son. Hans bror Jon Davidsson finns i domargården. (Se föreg.) Måns efterträds i slutet av 1660-talet en kort tid av Gudmund Eriksson (3) och efter honom Lars Månsson (4) som lever i 80 år fram till 1723 och vars ene son tas ut som knekt 1701.

1700 - talet

Lars Månssons son Jöns Larsson (5) (1657-1747) är också av segt virke. Han är husbonde Där Fram i tjugotalet år fram till 1725 och lämnar därefter över till sin son Måns Jönsson (6). Den 28 december 1728, den dag då visthusboden var full, gifte han sig med Gertrud Håkansdotter från N. Ås. I motsats till sin far och farfar blir Måns Jönsson inte gammal. Han dog blott 35 år gammal år1741, men en arvinge hann se dagens ljus innan dess.

Det är sonen Lars Månsson (7) (f 1730), med samma namn som sin farfars far, som gifte sig - troligen 1754 - med Margareta Jonsdotter från Svenserud (f 1731) och tillsammans får de sonen Måns Larsson (1755-1834) (se nedan). Lars Månssons liv blev också kort och han avled före sin trettioårsdag. Lars´ mor, Gertrud Håkansdotter, gifter sig för andra gången, nu i Munkerud 1742.

Annandag jul 1759 gifter Lars Månssons änka Margareta Jonsdotter om sig med Jon(Jöns) Olsson (8)(1733-1813) från Prästbol. De får barnen Annica (1760), Brita (1766), Katarina (1769) och Maria Jönsdotter (1775). I hushållet finns också drängen Jon Håkansson (1760-) från granngården i Backen en bit österut. Han gifter sig senare med äldsta dottern Där Nol i Mårbacka.

Husbonden Jon Olsson undertecknar protokollet från storskiftet 1789 som hans granne Olof Bengtsson i Nysta hade påkallat. Han äger då tillsammans med hustrun en av de större gårdarna i Södra Ås, fast endast hälften så stor som granngården Nysta men ändå dubbelt så stor som Nästa.

Men tio år senare är det sonen Måns Larsson (9)(1755- 1834) från äktenskapet mellan Lars Månsson och Margareta Jonsdotter, som tagit över. Han och jämnåriga Anneka Olsdotter (1755-1808) som liksom sin svärmor kommer från Prästbol, fick tillsammans tre barn, Kari Månsdotter (1782-), Lars (1790-) och Olof (1794-).

1800-talet

Omkring år 1800 kommer mågen Nils Olsson (10) (1775-1805) från Bävik till gården och gifter sig med ägarens dotter Kari(n) och blir ny husbonde där Fram. Men Nils dör i lungsot redan1805, trettio år gammal och är den tredje husbonden Där Fram som dör i unga år under en period av sextiofem år.

Karin Månsdotter (1782 - 1845) som blir änka 23 år gammal, gifter om sig på hösten 1807 med Jon Månsson (11) (1785-1832) från Gunnerud. Samma år som mamman Anneka dör får Karin det första barnet, Catrina Jonsdotter (1808) och sonen Magnus Jonsson föds 1812. Samma år dog hans syster Catrina i kikhosta, fyra år gammal. 1815 kommer dottern Maria, så Catrina (nr 2)1819 och Anna 1822. (se nedan)

Dottern Anna gifter sig senare med Nils Jonsson (1821-), arvtagare till stor gård i Bävik som återkommer längre fram i historien. Kvar på gården Där Fram är Karins bröder Olof som 1811 flyttar till Bonäs och Lars flyttar tvärs över dalen till By 1818. I hushållet finns också Karins far Måns Larsson och Måns´ styvfar Jöns Olsson.

Gårdens dotter Karin Månsdotter och hennes andra man Jon Månsson, lever vidare med sina kvarvarande fyra barn och år 1823, då nästa skifteskarta görs över Södra Ås, är fortfarande Där Fram näst största gården i byn. Men nu är det Gata som expanderat medan granngården Nysta som var storgården trettio år tidigare nu är mer än halverad i storlek. 1832 blir Karin Månsdotter änka för andra gången då maken Jon Månsson avlider.

Sonen och arvtagaren Magnus Jonsson (12) (1812-) gifter sig 1834 med jämnåriga Britta Larsdotter från Högberg, som är en av gårdens pigor, och han blir ny husbonde Där Fram. Deras första barn, Kattrina Magnidotter kommer till världen 1835, sönerna Jon 1837 och Lars Magnusson 1840 och Karin dy 1842, som dog bara tretton år gammal. Karin Månsdotters far Måns Larsson avlider 79 år gammal år 1834. Karin själv lever fram till 1845.

Olycklige Olof och de första arbetsvandrarna

Den olycklige sonen Olof Larsson, arvtagaren i granngården Kalvhagen, kommer till gården och blir dräng 1842. Året innan har han avlat barn med pigan i huset och en liten Kajsa blev resultatet. Som botgöring fick han lämna Kalvhagen till sin yngre syster och i stället bli dräng i granngården.(Se Kalvhagen/Haga) Våren 1845, 38 år gammal skaffar han arbetsattest och ger sig av till Stockholm. Märkligt nog får han sällskap från Ås till huvudstaden av en tretton år yngre man med samma namn. De är de första arbetsvandrarna från Södra Ås. I gården finns också lösdrivardrängen Jon Olsson från Sunne “som lärer tagit värvning som gardist i Stockholm 1840” som prästen skriver. Omvärlden börjar göra sig påmind.

I slutet av 1840-talet händer stora saker Där Fram. Familjen Magnus Jonsson och Britta Larsdotter drabbas av svårigheter och kommer på obestånd. Ett barn dog under sitt första år liksom ännu en dotter i tidig ungdom. Magnus Jonsson är inte längre herre över sin ekonomi utan ställs under förmyndarskap av Lars Olsson i By. 1850 arrenderas gården av nyinflyttade grannen Anders Andersson på Vall, faktorn från Grava och gårdens storhetstid är till ända.

Äldsta dottern Katrina Magnidotter gifte sig med den tolv år äldre sockenmålaren Johan Martin Frykholm (1823-) och bosatte sig i Westgård (nuv. Herresta). Under 1854 flyttar familjen över till ett annat boende i Södra Ås i väntan på vidare flytt. En Betty Ljungberg (1788-) finns med i bilden. Hon flyttar till Kil 1862.

Magnus Jonsson tvingas sälja sin gamla fädernegård som varit i släkten i bortåt 250 år men han bor kvar till 1854 då nye ägaren, sockenskräddaren Börje Jonsson (13) (f 1819) från Bävik och hans fru Karin Larsdotter träder till. Börje Jonsson är äldre bror till Nils Jonsson i Bävik som är gift med Anna Jonsdotter, född Där Fram 1832 och syster till Magnus Jonsson som ställts under förmyndare. Annas man Nils Jonsson kallas nämndeman.

Den omyndigförklarade Magnus Jonsson och hustrun Britta flyttar tillsammans med sjuttonårige sonen Jon (1837-) till Magnus` syster Annas i Bävik.

Börje Jonssons tid Där Fram blev kort men ändå historisk. Under de år han lyckades hålla sig kvar på gården hann han med att som en av byns fjorton bönder vara med om att modernisera ägodelningen i byn vid laga-skiftet 1854, men som en av tre tredskande vägrade han att signera protokollet. Börje och hans fru Karin stannar bara ett år i Södra Ås och flyttar sedan till Bössviken 1855 och vidare till Rud 1858. Börjes fru Karin är dotter till storbonden Lars Aronsson i Skacksjö.

1855 förvärvar Magnus Jonsson och Britta Larsdotter från Där Fram en gård i Smedsby som sonen Jon sedan tar över. Men 1858 beger sig Jon på arbetsvandring till Gästrikland och 1859 följer brodern Lars - nu nitton år gammal - med till Stockholm.

Främmande fågel in i byn

Där Fram i Södra Ås går livet vidare. 1855 förvärvas gården av Nils Nilsson (14) (1824-1908) och hans hustru Britta Månsdotter (1826-1918). Trots de i Södra Ås-sammanhang välkända namnen kommer de nyinflyttade från Boda respektive Brunskogs socknar. Där Fram var vid den här tiden husförhörsställe.

Nils Nilsson från Boda blev i Ås NN dy då han 31 år gammal bosatte sig där med sin familj. Där fanns sedan tidigare flera Nils Nilssöner, bl a två i granngården Nysta födda 1802 och 1824. Familjen från Boda (Högboda) hade fyra barn med i flytten. De två äldsta Johan och August Olsson från hustruns första äktenskap och Nils Oskar och Emanuel. Anna Kristina, Alfred, Karl (1868-) och Otto Emil föddes i Östra Ämtervik.

Den äldste sonen Johan blir dräng hos kyrkvärden Johannes Nilsson i Västmyr 1868. Kyrkvärden Johannes N hade gift in sig Där Fram i Västmyr 1852, men han kom ursprungligen från Värmskog. Han kände väl till förhållandena i Östra Ämtervik och var den som tipsade Nils Nilsson dy om att gården Där Fram i Ås var till salu (enl RK). På gården i Västmyr fanns ytterligare en yngling som liksom Johan kom från Boda.

År 1870 nådde Östra Emterviks socken sin befolkningstopp med 3021 innevånare. Under 1870-talet börjar den befolkningsminskning som fortfarande pågår. Vid årtiondets slut hade socknen minskat med 142 personer. Befolkningen år 1875 var ca 3000 personer.

Situationen i hemmet Där Fram är ett bra exempel på den utveckling som började med arbetsvandringar till olika delar av landet och som slog igenom med full kraft några årtionden senare då emigrationen till Nordamerika tog fart på 1890-talet. De tre äldsta pojkarna Där Fram lämnade hemmet mellan 1872 och 1877. August Olsson beger sig till Kopparberget (1872), sedan till Kroppa församling (1876) och slutligen till Klara församling i Stockholm 1877. Sonen Emanuel har gjort två soldatmöten innan han beger sig till Göteborg.

Familjens enda dotter Anna Kristina gifter sig 1884 med handlanden Lars Johan Edgren från Övre Ullerud och flyttar med honom till Smedsby där en handelsbod är ledig. Sonen Nils Oskar bor nu i Hedvig Eleonora församling i Stockholm och är timmerman. Han gifter sig där 1894 och lämnar definitivt ÖÄ. Sonen Alfred befinner sig på Ladugårdslandet i Stockholm 1882-83. Yngste sonen Otto Emil Rune emigrerar till Amerika 1892 och tar släktnamnet Rune. Kvar hemma på gården är nu sonen Karl med åldrande föräldrar.

Så snart de egna barnen flyttat ut tog föräldrarna två fosterpojkar, Hugo Kristoffer Nilsson och Nils Harald Nilsson, födda 1884 respektive 1888. De var söner till Anders Magnus Nilsson och Karolina Olsdotter på Hagen och de hade blivit föräldralösa då mamman dog redan 1893 och fadern 1896 av alkoholförgiftning. (se Hagen) Två andra barn i den olyckliga familjen på Hagen togs om hand av Lars Johan Olsson och hans Emilia när Jong Lars, sonen Per Johan (f 1891) och Amanda Katarina (f 1890). Dit flyttade också de två pojkarna från Där Fram år 1899 och 1901. Per Johan flyttade 1906 hem till Östra Fågelvik, där pappan kom från, och Hugo Kristoffer bytte namn till Lindström och blev seminarieelev och flyttade också till Fågelvik 1911. Nils Harald reste till Stockholm 1907 och Amanda Katarina blev kvar i Södra Ås.

Karl Nilsson (1868-) (15)Där Fram (som kändes igen på sitt förkläde av blåtyg som han bar i vardagslag) gifte sig år 1900 med barnmorskan Stina “Stina där Fram“ Lovisa Svensson (f 1870) som flyttade till Östra Ämtervik år 1896 från Östra Fågelvik. De fick barnen Karl Bruno (f 1900), sedermera folkskollärare och verksam i Göteborg och Anna Eleonora “Anna på Hagen“ (f 1902) också hon lärare och verksam bl a i Bäckalund och på Östanby skola i Östra Ämtervik och gift med Gustav Hagestam på Hagen i Södra Ås.

Gården delades omkring år 1925 och gården Där Väst uppstod på marker som tillhört Där Fram. Gården Där Fram var kvar i samma släkt fram till 1984(?) och huvudman var äldste sonen Karl Bruno Nilsson. Gården förvärvades då av Monica Ahrén från Karlstad.

Sammanfattning (vissa årtal är ca-år) Ägare år

David Jonsson - 1620

Måns Davidsson 1620 - 1665

Gudmund Eriksson 1666 - 1670

Lars Månsson 1671 - 1705

Jöns Larsson 1657 - 1747 1706 - 1725

Måns Jönsson 1705 - 1741 1726 - 1741

Gertrud Håkansdotter 1741 - 1742

Lars Andersson - 1758 1742 - 1758

Jöns Olofsson !733 - 1813 1759 - 1795

Måns Larsson 1755 - 1834 1796 - 1799

Nils Olsson 1775 - 1805 1799 - 1805

Jon Månsson 1785 - 1832 1808 - 1832

Karin Månsdotter 1782 - 1845 1832 - 1835

Magnus Jonssom 1812 - 1835 - 1850

Ander Andersson (arr) 1850 - 1854

Börje Jonsson 1819 - 1854 - 1855

Nils Nilsson 1824 - 1908 1855 - 1908

Karl Nilsson 1868 - 1908 -

MN/RK 2010/2015

På Vaal

Vaal

På 1789 års karta har gården kvarteren 48-57, tomten nr 55.

Gården På Vaal uppstod som eget skatteobjekt under första halvan av 1700-talet genom en utbrytning från den något äldre gården Nysta, som i skiftet mellan 16- och 1700-tal i sin tur utgått som en del av den gamla domargården När Domrân/Furudal. Södra Ås by bestod vid den här tiden av 10 gårdsbruk som blev 11 genom uppdelningen av Nysta.

Fram till åtminstone 1720 drevs dessa två gårdar i nära sambruk och ägandet är odelat. Det kan antas på goda grunder att Olof Nilsson (1) som gifte sig 1719 med Karin Isaksson - av hemgiften att döma en välbeställd bonddotter från By - är bror till Jon Nilsson, den förste bonden som bröt mark i Nysta, och att de två bröderna funnit för gott att dela på sig.

Med större säkerhet kan man påstå att näste husbonde på Vaal - Olof Jonsson (2) kommer från Nysta och är gamle Jon Nilssons son. Han är född 1710 och skattskyldig för egen gård på Vaal från 1741. Han dog omkring 1755 och var gift med Marit Olofsdotter (1718 - 1778) från Visterud. Tillsammans fick de fem barn varav äldste sonen Jon så småningom återkommer som gårdsägare efter att mamman Marits nye man gått ur tiden en bit in på 1780-talet.

Nya husbonden efter Olof Jonsson hette Lars Bondeson (3) (1724 -1792) och han kom från granngården i Nästa och gifte sig 1756 med nyblivna änkan Marit Olofsdotter på Vaal. Deras son är Lars Larsson (f 1757). Efter Marits död 1778 gifte Lars Bondesson om sig med Kerstin Nilsdotter (f 1723), dotter till Nils Johansson och Marit Nilsdotter på Hagen i Södra Ås.

Efter Lars Bondessons frånfälle verkar det ha varit en kamp om ägandet på Vaal mellan Marit Olofsdotters son Jon Olofsson (f 1741) i äktenskapet med Olof Jonsson och sonen Lars (f 1757) i giftet med Lars Bondesson. Mantalsuppgifterna kan läsas så att ägandet under en tid på 1780-talet varit delat mellan Jon Olofsson och hans halvbror Lars Larsson. Fast under senare delen av samma årtionde är det Lars Larsson (4) ensam som står som gårdsägare ända fram till 1806. Under hans kraftfulla ledning förmerades ägandet och gården växte till i storlek. Den nuvarande mangårdsbyggnaden På Vaal kom till under hans tid. Efter att han frånträtt ägandet noterar prästen 1815 att han är “mycket vanför av gikt i benen”. Tillsammans med hustrun Kerstin Olsdotter (1756-1826) kom sex barn till världen varav sönerna Olof och Lars återkommer som ägare en bit in på 1800-talet.

Äldste sonen Olof Larsson (5) (1778 -1844) tog vid efter fadern omkring 1806. Han gifte sig med Karin Olsdotter (f 1779) Där Nol (Ner) i Mårbacka år 1801. Hon är den mellersta av tre systrar från Mårbacka som alla gifte sig i Södra Ås. Äldsta systern Kersti gifte sig med Jon Håkansson (Per Håkanssons bror, se Gata och Hagen) från gården Backen (utflyttad 1856) i Södra Ås och blev med honom kvar i hemgården i Mårbacka, medan yngsta systern Kathrina tre år senare gifte sig med Nils Månsson När Måns (nuv När Alfred), också i Södra Ås.

Vid Karins dop 1779 närvarar grannarna från prästbostället i Mårbacka genom prästfrun Maria Kajsa Wennervik och hennes bror Nils Lyselius (som drunknade i Ämtån en höstnatt). Olof och Karin får fem barn - alla flickor - mellan 1807 och 1825.

Äldsta dottern Maria Olsdotter (f 1807) finner sin friare i Olof Olsson (6) i Mosserud (f 1802) och de blir ett par år 1829 och tar samtidigt över ansvaret för gården under en tioårsperiod fram till 1839. Olofs mamma Kerstin dör i gården 1826.

Olof Olsson och Maria Olsdotter får fem barn men inget av dem för släktgrenen vidare på Vaal. Uppenbarligen hände något dramatiskt i gården i början av 1840-talet. Olof Olsson, mågen från Mosserud, lämnar gården med sin familj och återfinns något år senare som “torparen yngste Olof Olsson” och då i sällskap med fru Maria och hennes far, den tidigare gårdsägaren Olof Larsson (ovan) och hans familj. På samma uppslag i husförhörsboken redovisas också torparen Måns Ingemårsson (f 1798) i Bävik och hans hustru Maja Nilsdotter från Södra Ås och deras barn Katarina, Nils och Magnus. De uppges bo i Furåsmyren.

Efter 1840 är det dags för det yngsta av Lars Bondesons barnbarn att ta gården i besittning. Han har samma namn som sin far Lars Larsson (7) och är född 1799 men hans tid är utmätt, han avlider redan 1846. Han är gift med Kattrina Olsdotter (f 1820) från Norra Ås som är tjugoett år yngre men det blev ändå inga barn i det äktenskapet.

Lars Larsson den yngre, som han hette för att skiljas från sin namne när Jong Lars/Furudal, var sedan gammalt sockenskräddare. Det betydde att han var antagen och godtagen av sockenstämman, registrerad i häradsrätten och betalade skatt. Dessa regler gällde inte för de vanliga byskräddarna. Skråväsendet var en organisation i första hand för stadens hantverkare. På landsbygden kallades de för ”gärningsmän”. Kanhända tog skräddarsysslan all hans tid för gården krympte under hans sista år.

Lars Larssons änka Kattrina Olsdotter - blott 27 år gammal - gifte om sig 1847 med en mera jämnårig partner och nu kom nytt blod in i Södra Ås och på Vaal. De gamla släkterna Jonsson och Bondeson från Nysta och Nästa hade gjort sitt och nu var det nya tider. För första gången någonsin kom det in en främmande fågel långt utifrån in i den gamla bondbyn. Det var den här gången inte från Sunne, Ullerud eller Västra Emtervik som brudgummen kom, han kom ända från Karlstad. Den ”före detta” handlanden Anders Andersson (8) (f 1819) från Önnerudstorpet i Grava skulle bli den nya husbonden på Vaal. I köpebrevet kallas han ”Faktorn” A Andersson. (Se vidare om A A Östemtingen nr 22).

Under hans första år var det en flitig flytt ut och in av drängar och pigor vilket kan tyda på hans ringa erfarenhet av jordbruk. Under 1850-60-talet flyttar flera av dessa vidare till arbeten i Stockholm, Jämtland och andra ställen. De första arbetsvandrarna hade visat vägen och under den här perioden var rörelsen i full gång.

I protokollet från laga skiftet 1854 som verkställdes först 1862, får gården Vaal nr. 1 trots att den inte alls är den största. Anders Andersson är den enda av gårdsägarna som tituleras ”herr” i protokollet efter avslutad förrättning. Bakgrunden är att det är han som påkallat det Laga skiftet, som sattes igång enligt Kungl.Majts beslut, så snart någon jordägare i byn begärde det hos överheten. Att han tituleras herr i motsats till de betydligt tyngre namnen i den gamla bondehierarkin, som t ex Jon Larsson eller Per Nilsson i Gata, kan inte ha fallit i god jord. De vägrade också att med sina namnteckningar godkänna det protokoll som upprättades, vilket lantmätaren ju struntade i. Anders Andersson hade också invändningar mot tidsplaneringen för själva skiftesprocessen, han tycktes ha mera bråttom än övriga bybor som prioriterade skördearbetet. (Skiftesprotokollet 1853) Det är lätt att dra slutsatsen att Anders Andersson därefter inte längre var väl ansedd i Södra Ås, särskilt inte bland dem som upplevde Laga skiftet som en omstörtande förändring i deras liv. De var sannolikt inte de få.

Anders Andersson blev heller inte långvarig i Södra Ås. Redan på hösten1865 flyttar han med hustrun Kattrina Olofsdotter tillbaka hem till Lyckan i Grava socken. Periodvis hade han själv vistats där sedan fem år tillbaka. Hans familjesituation hade utvecklats synnerligen olyckligt under åren på Vaal. Till den mobbning han nog utsattes för av missnöjda och avundsjuka grannar kom det sorgliga, att av parets fyra barn som föddes under tiden på Vaal var endast ett i livet vid flytten därifrån 1865.

Under den närmaste tjugofemårsperioden är det familjen Clementsson (se skiss) från Arvidstorp som är husbönder på Vaal. Lars Magnus Clemensson (9) (1836-1889) flyttar in på hösten 1865. På sommaren samma år hade han gift sig med den tio år yngre änkan Maria Nilsdotter från Där Fram i Gjutargården i Sunne. Maria förde dessutom med sig i giftet de fyra minderåriga döttrarna Brita Kajsa, Märta, Mathilda och Kristina, alla med efternamnet Dalström.

Dottern Kristina gifte sig med metodistpastorn Hjalmar Bergqvist från Säffle och flyttade till Finland år 1890. Matilda begav sig till Karlstad 1881 och Märta tillbaka till Sunne.

Lars Magnus och Maria fick de två egna barnen Lars Oskar (f 1866) och Gerda Emilia (f 1871), men båda flyttar ut. Lars Oskar till Grytnäs i Falu län och systern till Finland 1895 - kanske till sin halvsyster. Själv blev Lars Magnus Clementsson under 1870-talet en i raden av byns genom åren många betrodda nämndemän. 15 juli 1877 säljer han tomten på Sions Berg ”ovanför den så kallade Rännarebacken” för 75 kronor till skomakaren och frikyrkomannen med bildningsintresse Nils Jonsson (1844-1886). Nils Jonsson har hittills haft sin verkstad i källarboden i Nästa. Enligt skomakarens son Josef Emanuel Åsberg (f 1880) är fadern född i Bergtorpet, ca 400 meter öster om gården När Alfred, men i kyrkboken uppges det att han kommer från Råda. Nils Jonsson gifte sig med Kajsa Svensdotter (1841), dotter till ”Sven på krogen” i Prästbol. Sven ägde den södra av de två krogarna i Prästbol och var den siste krögaren i Östra Emtervik. Deras barn Hanna Paulina som öppnar sina ögon för världen år 1878, Josef Emanuel Nilsson (Åsberg) 1880 och David 1882.

Maria Nilsdotter-Dalströms äldsta dotter Brita Kajsa Dalström (f 1849) gifte sig på trettonhelgen 1869 med sin styvfars yngre bror Johan August Clemensson (10) (f 1846).

Johan August hade ägt fastigheten Eriksberg i Prästbol (mittemot vägen till sågen) som en gång i världen byggdes av kommisionslantmätaren Erik Noreen på Herresta. (Selma Ls ingifte morbror) Efter giftermålet med Brita Kajsa tjänade Johan August stundtals som dräng hos sin äldre bror på Vaal, men år 1890 var det dags för honom att ta över gården. Dottern Brita Maria (1869-1951) gifte sig 1891 med Ludvig Olsson (f 1865) i Älvbäck. På 1890-talet köpte de gården Hagen i Södra Ås, byggde nytt hus och bosatte sig där 1898. År 1896 flyttar Johan August med hustrun Britta Kajsa åter till Eriksberg i Prästbol.

Vid sekelskiftet 18/1900 ägs gården en tid av Per Nilsson (11) från Där Ner i Åsen fram till 1905 då den förvärvas av Karl Robert Persson (12) (1874-1954) från Gata. Gården är fortfarande i samma släkts ägo.

Sammanfattning (något år kan vara ca-år)

Ägare

Olof Nilsson 1716 -1740

Olof Jonsson 1710 - 1755 1741 -1754

Lars Bondesson 1724 - 1782 1756 - 1782

Jon Olsson 1741 - 1783 - 1785

Lars Larsson 1757 - 1805 1786 - 1805

Olof Larsson 1778 - 1844 1806 - 1828

Olof Olsson 1802 - 1829 - 1839

Lars Larsson 1799 - 1846 1840 - 1846

Anders Andersson 1818 - 1847 - 1865

L M Clementsson 1836 - 1889 1865 - 1889

J A Clementsson 1846 - 1890 - 1896

Per Nilsson 1897 - 1905

Karl R Persson 1874 - 1954 1906 - 1940

Gunnar Persson 1907 - 1981 1940 – 1981

Birgitta och Anders Broman

20101018/MN/RK

När Ol Månsa

Hagen

Hagen

På 1789 års karta har gården kvarteren 104-116. Tomten 114.

De medeltida gränserna

Sedan medeltiden var bondbyarna uppdelade i tredingar (tredjedelar). Enligt Nationalencyklopedin är det ett “ord använt före och under medeltid som territoriell indelningsenhet för en tredjedel av ett större avgränsat område, t ex ett härad”. Både i Södra och Norra Ås var byarna indelade i norra, mellersta och södra tredingen. Att det inom byn kunde uppstå konflikter omkring dessa osynliga gränser och att de hade en reell betydelse i vardagen, finns det belägg för i våra domstolsprotokoll från Fryksdalen. Utgångspunkten för vår (MN/RK) beskrivning av skeendet från de första namngivna bönderna och framåt är, att det från början var tre hushåll som delade på marken i byn. Under seklerna skedde sedan genom arv och skiften en uppdelning på allt fler ägare, men tredingsindelningen behöll sin betydelse långt fram i tiden. Det ser man på att uppdelningen och klyvning av gårdar skett efter mönster som följer den ursprungliga medeltida uppdelningen. D v s att avstyckningen från en gård hamnar alltid inom samma tredjedel av byn, aldrig utanför den. Det är egentligen först i vår tid som dessa gränser förlorat sin betydelse.

Den mellersta tredingen i Södra Ås ligger runt Åsbäcken med gården Nästa som ett troligt gammalt boställe. Den norra norr därom med gården Där Fram som en första boplats. I den södra är det sannolikt När Måns/När Alfred eller på Kuul som först bebos. Vi kan inte med säkerhet veta detta men ett sätt att bygga under sin hypotes är att söka följa de tidiga namnen framåt i historien för att så småningom finna samband som stöder teorin. Med ledning av de namn - ofta endast förnamn - som i olika handlingar dyker upp under första hälften av 1600-talet, knyter vi den första fasta bosättningen i södra delen av byn till gården När Måns i västsluttningen ner mot dalen.

Den första utbrytningen därifrån bör ha hamnat på Kuul - d v s där grusåsen sluttar som brantast norr om När Måns. I en tredje etapp, ett par årtionden senare bebyggs både Hagen och På Åsen genom arv och avstyckningar under senare delen av 1600-talet. Fortfarande i slutet av 1700-talet har gården Hagen det mesta av sina marker norr och öster om bostadshuset och så är situationen ända fram till 1850-talet.

De första bosättarna på Hagen

Johan Jonsson (1) är den förste skattebonden som år 1680 kan knytas till Hagen. Han bör vara född omkring 1650 och dog drygt femtio år senare. I sitt andra äktenskap var han gift med Kerstin Björsdotter och hon dog 1728, 70 år gammal. Med ledning i dåtidens namnskick kan man räkna med att hon var dotter till soldaten Björn Nilsson (f 1630) (Björn ett då mycket ovanligt namn) som kan knytas till granngården När Måns.

Omkring 1706 dyker nästa ägare upp. Det är David Olofsson (2) (1666-1716), son till nämndemannen och domaren Olof Jonsson och överbliven i arvsordningen När Domrân, som finner sin plats genom att gifta sig med Johan Jonssons änka Kerstin Björsdotter på Hagen som med den tidens mått mätt uppnådde hög ålder och överlever sin man med tolv år.

Den tredje säkrade bonden på Hagen är gamle Johan Jonssons son Nils Johansson (3) (1686-1760). Han är gift med jämnåriga Marit Nilsdotter, troligen från domarsläktens förgrening i Nysta, och de blir det nya husbondfolket på Hagen år 1720. Samma år finns en notis i dombokens protokoll där grannarna Nils Johansson , Nils Persson (På Kul) och Olof Nilsson (På Åsen) “beviljas jämkning i åker och äng”. Det är ett tidigt bevis på att gården Hagen i någon del gränsar till två andra gårdar söderut på grusåsens västsida. (Jmf 1765 Grav-Nisch)

Ingmarssons tid

Nils Johansson och Karin Nilsdotters dotter Kerstin (f 1723) gifte sig med änkemannen Lars Bondesson på Vaal omkring 1730 och äldsta dottern Karin (f 1720), 22 år gammal med Per Ingemarsson (1709-1786). Han är född i Norra Ås och föräldrarna heter Ingemar Sonesson och Marit Bengtsdotter. Per Ingmarsson (4) och Karin Nilsdotter på Hagen gifter sig 1742 och 1747 kommer sonen Ingemar Persson. Under 44 års äktenskap får de nio barn.

Efter Per Ingmarssons död 1786 är det hustrun Karin som under några år ensam förestår gården och överlämnar 1789- franska revolutionsåret – ansvaret till sonen Ingemar som hunnit bli 42 år.

Ingemar Persson (5) (1747- 1812) och hans hustru Anna Nilsdotter (1747-1782) får sonen Nils Ingemarsson och dottern Maria Ingemarsdotter som dör ung. Också hustrun Anna dör tre år senare blott 35 år gammal. Då barnet Nils skall döpas är faddrarna Olof Persson och Håkan Jonsson i Backen. Då storskifteskartan över Södra Ås fastställs 1792 är det Ingemar Persson som är husbonden på Hagen. Gården är vid den tiden en av de mindre i Södra Ås och i början av sin utvecklingsprocess. Ingemar Persson gifter om sig 1785 med Kersti Nilsdotter (1744-1803), men det blir inga fler barn.

Nils Ingemarsson (6) (1776-1844) (eg Ingmårsson) som är sonen i första giftet med Anna Nilsdotter, gifter sig med Catrina Olsdotter (1770-1839) från Ålkärrsrud och de är en kort tid husbondfolk på Hagen från 1802 och fram till omkring år 1810. Familjen kommer på obestånd och före 1810 flyttar Ingemarssons som undantagshjon till Ås soldatboställe på Lerbråten (Lyckan) där avlidne soldaten Åsmans änka också bor fram till 1814 då hon ger sig av till By/Västgård. Ingmarssons flyttar senare till Furåsmyren.

Under perioden fram till 1823 är uppgifterna om gårdens öden mycket knapphändiga. Efter 1810 antecknas det att “Byman brukar i gården”. Nils Jönsson Byman (f 1764) brukade gården under några år fram till 1815, kanske som arrendator, då den “togs ur mantal”. Det betyder att gårdens skatterätt hade hamnat under någon annans brukning. Bymans hustru beskrivs också som sjuklig och orkeslös.

Det kan vara så att Nils Ingemarsson trots ekonomiska problem fortfarande formellt är ägare trots att han inte bor där. Det andra alternativet som är mera troligt är att gården hamnat under någon kapitalstark grannes kontroll. Den det finns anledning att tänka på i sådana sammanhang är Per Håkansson i Gata som senare kommer att förvärva gården. Det kan ha varit ett stegvis övertagande under en längre tid som så småningom blev till ett fullvärdigt ägande. I samma situation och samtidigt hamnade också granngården När Måns på grund av ekonomiska problem i händerna på Per Håkansson med den skillnaden att den gården släppte han ifrån sig och blev oberoende. (se När Måns)

Nils Ingemarsson och Catrina Olsdotter återkommer till Hagen. Nils´ far Ingemar Persson bor med dem och Ingemars syster Britta har flyttat in med sin man Håkan Larsson från Smedsby. Så sent som 1808 flyttar dessutom deras son Nils Håkansson in för att året därpå flytta vidare till När Domrâan, där han efter tolv års drängtjänst fick gifta sig med Kjerstin Larsdotter, äldsta dottern i huset för att sedan bli utmanövrerad av sin svåger den blivande storbonden Jon Larsson.(Se vidare när Domrân)

Ägarskifte på Hagen - Håkanssontiden börjar

År 1823 kommer så Per Håkansson (7) (1766-1839) med familj till Hagen. Hans släkt blir kvar på Hagen fram till 1885. Han var Håkan Jonssons son från Backen och gift med nämndemannaänkan Catharina Olofsdotter (1758-1827) och de bodde i Gata. Den gården gjorde han under en period på 15-20 år till den största i byn. År 1817 var han färdig med det projektet och lämnade över till sin styvson men bor kvar i Gata till 1823.(Se Gata).

Hustrun Catharina Olofsdotter kommer ursprungligen från By och var tidigare gift i Nysta med Nils Nilsson IV (1754-1791) och hade fyra barn med honom mellan 1778 och 1790 innan han hastigt dog i november 1791, 37 år gammal. Hon gifte om sig 1793 med Per Håkansson. Han är då 27 år gammal och Catharina 35. I september 1794 föds deras första barn, Britta Persdotter. Efter henne kommer Håkan (1798-) och Jon (1803-10). Då är Catharina 45 år och har sju barn. (Se vidare Nysta och Gata)

Under 1810-talet förbereds äldsta dottern Brittas giftermål. Hon sätts i privat utbildning - någon annan fanns inte att få innan folkskolan infördes efter 1842, om brödernas eventuella utbildning sägs ingenting. “Undervist af Hålsten”(informator på Rottneros) står det i protokollet. Hennes brudkista som hon fick då hon var 14, finns nu på Hagen. Britta gifte sig 1815 med kyrkvärden och blivande nämndemannen Jon Olsson i Västmyr. Sonen Håkan Persson som skall ta över på Hagen står tillsvidare på tillväxt, och hans halvbror, Catharinas son Lars Nilsson (med kortlivade Nils Nilsson från Svenserud), förbereder sig att ta hand om gården Gata

Under sent 1810-talet verkar Per Håkansson och hans familj successivt flytta över till Hagen sedan styvsonen Lars blivit husbonde i Gata 1817. Ingemarssons flyttade till Lerbråten och Per Håkansson börjar utveckla gården. Då han tar vid är Hagen, Nästa och När Måns lika stora och relativt små gårdar i byn, men under hans, hans sons och sonsons tid växer gården i storlek och betydelse. Mellan 1824 till 1834 är Per Håkansson husbonde på Hagen. Makan Catharina Olofsdotter från By, Nysta och Gata dog 1827 men Per Håkansson levde fram till 1839. Han var då 73 år.

25 år gammal gifte sig äldste sonen Håkan Persson (8) på nyårsdagen 1823 med sin syster Britas svägerska Maria Olsdotter (1805-) från Västmyr, och de har sönerna Lars (1823-) och Olof (1825-) Håkansson. Håkan och Maria får ytterligare tre döttrar, Kathrina (1830-), Maria (1833-) och Britta (1837-). Tredje sonen Pehr (1836) blir bara ett år gammal och en andra Per kommer 1841. Allt som allt sju barn.

Far och son dör - Kjerstin Månsdotter ny husmor

På våren 1841 dog Håkan Persson i lungsot blott 42 år gammal. Att far och son gick ur tiden med bara två års mellanrum - det var förstås en omtumlande händelse i familjen. Äldste sonen Lars Håkansson (9) (1823) får nu ta vid i förtid. Han är bara18 år gammal då pappan dör och i november 1843 gifter han sig med Kjerstin Månsdotter (1822). Hon är ett år äldre än Lars och kommer från Arvidstorp. Hennes föräldrar är klockaren Måns Klementsson (1772), ursprungligen från Gunnerud och Katrina Larsdotter (1783). Kjerstin kommer inte till en helt främmande miljö. Sedan 1829 är hennes farbror Lars Clementsson husbonde i Nästa och efter henne kommer hennes brorssöner Lars Magnus och Johan August Clementsson att bli ägare till gården Vaal. (Se skiss,Vaal)

1844 flyttar Kjerstin hon in och blir ny ung husmor på Hagen. Första barnet, sonen Hindrik (1845) kommer ett år efter bröllopet. Deras andra son Mauritz föds 1848, därefter Amanda Katarina (1854), Maria Elisabeth (1857), Johan Clemens (1861), Lars Oskar (1863) och Hilda Kristina (1865).

Gårdspigan Kajsa från grannstället Ol´Månsa fick en sk oäkta son på våren 1843 med drängen Jonas Månsson från Gunnerud. Kajsas syster Britta Olofsdotter och svåger Olof Månsson är faddrar vid dopet. Då Britta och Olof ett par månader senare själva får sonen Jon, är det Lars Klementsson och Marit Nilsdotter från Nästa som är faddrar. Det är så gott som alltid grannarna som är faddrar vid barndopen.

Lars Håkanssons gård har vuxit under de fyrtio år som familjen haft den, från att ha varit en av de mindre i byn till att bli den tredje största vid laga skiftet 1854. Under slutet av 1850-talet förvärvades ytterligare mark och gården blir nu aningen större än både Jon Larssons När Domrân och Jöns Larssons i Gata.

Lars´ mamma, Håkan Perssons änka Maria Olsdotter, bor kvar på gården och har sina fyra övriga barn Olof, Maria, Britta och Per boende hos sig. Som det ser ut är de i samma hushåll som Lars och hans familj. Britta flyttar 1855 till sin faster Britta Håkansson (hon med brudkistan) som är gift med nämndemannen Jon Olsson i Västmyr och 1857 flyttar yngste brodern Per till sin syster Maria som är gift med skrivkarlen Nils Nilsson i Nolbergsviken.

1876 kommer Johan Alfred till granngården När Måns

På 1870-talet rör det sig i familjen som snart kommer att lämna Hagen. I juli 1874 gifter sig Amanda Katarina i Stjärnsfors i Ljusnarsbergs församling med byggmästaren Gustaf Holmström och flyttar dit med honom. Äldste sonen Hindrik prövar lyckan på arbetsvandring till Söderhamn. Efter en tid i Stockholm bosätter han sig i Gävle 1883. Maria Elisabeth flyttar till Ljusnarsberg där systern Amanda Katarina redan bor.

Mor Maria Olsdotter får hjälp med sin ögonsjukdom på Lazarettet i Karlstad 1874. Hon blir ändå blind 1875 och avlider i februari 1879. Sonen Maurits gifter sig 1878 och flyttar till Malungsbo i Falu län men kommer tillbaka och bosätter sig i Humletorp. Johan Clemens gör repetitionsmöte vid Svea Livgarde i Stockholm 1882.

Familjen får en ny granne då Johan Alfred Nilsson flyttar in när Måns i höstmörkret 1876.

Anders Magnus Nilsson och Karolina Olsdotter

Min farmor Hanna Elisabeth Rådström flyttar 18 år gammal in som piga på Hagen den 11 november 1880 och flyttar vidare 1883. Hon är dotter till Lars Nilsson Rådström (Lars i Sätter) och Kerstin Persdotter från Gräsmark. Hon har i en intervju på sin 90-årsdag 1952 berättat om sin tid som piga på Hagen. Min farfar Johan Alfred som nu är 20 år har flyttat in När Måns för fyra år sedan. Tio år senare skulle de två lära känna varandra närmare.

Lars Håkansson och Kjerstin Månsdotter flyttade från Hagen till sin son Maurits i Humletorp och den 10 november 1884 drar Anders Magnus Nilsson (10) (1851-1896) från Östra Fågelvik in på Hagen med hustrun Karolina Olsdotter (1854-1893) som är barnbarn till Jon Larsson från gården När Domrân i Södra Ås, som vid den här tiden bytt namn till När Jong Lars. Med i flytten från Östra Fågelvik är sönerna Per Johan och Hugo Kristoffer och drängen Anders Gustaf Mård. Vistelsen på Hagen blev kort och tragisk. Enligt sitt eftermäle blev Anders Magnus svårt alkoholiserad och hans hustru dog endast 39 år gammal. Själv dog han tre år senare vid 45 års ålder. Men ändå föddes fyra barn på Hagen mellan 1887-92. Signe Maria (död efter två månader), Nils Harald, Amanda Katarina och Otto Julian.

Josef Åsberg som under tre år var dräng på Hagen säger om Anders Magnus Nilsson att “han var egentligen en oresonlig karl, ett riktigt råskinn. Han söp ihjäl sig, en liter brännvin om dagen det drack han då alltid ur. Och brännvinet var en halv gång så starkt som det är nu. Stor och stark var karlen, men hjärtat höll inte. Så han dog knall och fall. Sonen i gården, Per Nilsson hette han, var helt annorlunda än far sin. Han fick ärva en stor gård efter sin farmor nere i Skattkärr och där blev han nämndeman och häradsdomare. Vi hade lekt tillsammans sedan vi var små och vi var och förblev goda vänner så länge han levde” (Citat ur Folkminnesanteckningar från Mårbacka och Östra Ämtervik, Uppsala 1953)

Då mamman Karolina dog var yngsta barnet Otto Julius inte ens ett år gammal. Vid pappans död ett par år senare var barnen mellan fyra och femton år. Alla barnen blev ändå kvar och växte upp i Östra Ämtervik. Otto Julius, den minsta, fick sitt andra hem hos Olof Larsson Byström och hans fru Karolina i Svenserud. Äldsta barnet Per Johan och systern Amanda Katarina fick sitt fosterhem hos Johan och Emilia Olsson När Jong Lars som inte hade några egna barn. Mamman Karolina som dött var Johan Olssons syster och det blev naturligt för honom och Emilia att ta huvudansvaret för barnens uppväxt.

Hugo Kristoffer, som senare blev folkskollärare och kallade sig Lindström, och Nils Harald hystes in Där Fram hos Nils Nilsson och hustrun Britta som också hade plats sedan alla barnen utom Karl flyttat hemifrån. Men det blev bara en kort tid innan också dessa två flyttade över till Johan Olssons familj När Jong Lars.

Äldste sonen Per flyttade tillbaka till Östra Fågelvik redan 1906 (jmf J Åsbergs utsaga ovan) och de tre bröderna följde efter, den siste 1911. Systern Amanda Katarina blev kvar i Södra Ås och gifte sig 1916 med den 18 år äldre “Ingiören” Olof Axel Håkansson och flyttade till honom i Stockholm.

Nils Ludvig och Marie på Hagen

In på gården efter Anders Magnus Nilssons korta tid på Hagen kommer Nils Ludvig Olsson (11) (1865-1919). Han var född i Bogerud och den 30 augusti 1891 gifte han sig med Britta Maria Klementsson (1869-1952) från Vall i Södra Ås. Maria var tidigare trolovad med Nils Viktor Olsson i Kalvhagen som dog 1889 endast 27 år gammal. Nils Ludvig och Maria bodde från 1892 i Älvbäck och kom till det nybyggda huset på Hagen år 1898. De tre sönerna Ragnar, Karl och Algot är alla födda i Älvbäck, endast Gustav på Hagen år 1900.

Sammanfattning (några år är ca-år)

Livstid: Ägandet:

Johan Jonsson 1650-1702 1680-1700

David Olofsson 1666-1716 1700-1715

Nils Johansson 1686-1760 1715-1745

Per Ingemarsson 1709-1786 1745-1785

Karin Nilsdotter 1720- 1786-1788

Ingemar Persson 1747-1812 1789-1802

Nils Ingemarsson 1776-1844 1813-1810

Nils Jönsson Byman 1764- 1810-1815 arrend?

Per Håkansson 1766-1839 1823-1834

Håkan Persson 1798-1841 1835-1841

Lars Håkansson 1823- 1842-1884

Anders Magnus Nilsson 1851-1896 1885-1897

Nils Ludvig Olsson 1865-1919 1898- 1919

Gustav Hagestam 1900-1997

Gunnel och Börje Lagerquist

MN/RK 2010/2015

På Kul

Kuul

På 1789 års karta har gården kvarteren 128-139. Tomten har nr 135

Om man försöker sätta sig in i utvecklingen av de fyra gamla gårdarna söder om nya landsvägen finner man att de sins emellan är hopsläktade med varandra på samma sätt som de gamla gårdarna runt Åsbäcken är det. På Hagen, på Kuul, när Måns/Alfred och på Åsen utgår alla från ett och samma ursprung. Det har också det gemensamt att de inte tillhör den allra äldsta bykärnan utan är från början en utmark byggd på en kargare jordmån än vad de andra hade. Prövningarna kan därför ha varit större för nybyggarna på grusåsen och de kan därför ha varit mera beroende av varandra för sin överlevnad.

Bland de sex gårdar som fanns i Södra Ås 1645 ligger två på grusåsen i söder och de fyra andra runt Åsbäcken. Vi är 99% säkra på de fyra runt bäcken: domaren Olof (Jonsson), Per Arvidsson (från V Emtervik), gästgivaren Olof i Nästa och Måns Davidsson. De två övriga är Nils Larsson och Per Nilsson (ev. Månsson).

Vi vet förstås inte mycket om de första skattebönderna som slår sig ner i västsluttningen i kanten på grusåsen. Alldeles säkert hade det sedan lång tid tillbaka bott folk på de här tomterna, men så obetydliga att de inte någonstans var bokförda. De hade heller inte gjort något som givit dem plats i några rättshandlingar. Men något tiotals år in på 1600-talet hade de vuxit till sig så pass att de kunde börja betala skatt.

Om Nils Larsson (d ca1658) vet vi att hustrun hans hette Sigrid Persdotter och att de var gifta redan 1630 och vid den tiden hade ett hushåll på fem personer. Nils (utan efternamn) finns i skattelängderna från ca 1625. Med största sannolikhet är Nils och hans hustru Sigrid anfader- och moder till alla de senare bosättarna När Måns, På Kuul, På Hagen och På Åsen. Alla är grenar av samma urträd som härstammar från dessa två.

Den andra pionjären Per Nilsson (d ca 1670) skattskrivs ett tjugotal år senare än Nils och allt talar för att han är Nils Larssons son. Han gifte sig med Gunilla Olsdotter som i sin tur ärvt sin gård efter sin far Olof (Jmf db 1687vt/86 och När Måns). Två andra söner är Björn Nilsson och Måns Nilsson (se nedan). Var någonstans dessa två urbönder i byns södra tredjedel slagit ner sina bopålar är inte helt säkert men att de under de första generationerna hade ett tätt samarbete byggt på släktskap är alldeles klart.

Det skall från början sägas att det är långt mer komplicerat att reda ut hur förhållandena i den här delen av byn sett ut än i de gamla släktgårdarna vid Åsbäcken. Omständigheterna är tidvis kaotiska med gårdar och skatträtter som kommer och försvinner medan människorna bevisligen levat kvar. Det tyder på att gårdar sambrukats under svaghetsperioder beroende på nära släktskap och att den sortens kannibalism som förekom bland storgårdarna norrut i byn inte förekom här.

Den ena av dessa tidiga bönder var bosatt på Kuul, den andre När Måns. Det var bara 60 meter mellan gårdarna. Om situationen är en smula dimmig i det tidiga sextonhundratalet så klarnar den längre fram i tiden då vi får mera uppgifter. Allt talar för att det var Nils Larsson och Sigrid Persdotter som slog sig ner på Kuul och att de var de som först blev skattemyndiga. En av deras söner hette Björn Nilsson (f ca 1630) och han togs ut som soldat. Han försvann ur historien och kanske deltog han i Karl X Gustafs fälttåg i Polen och Danmark. Han var husbonde under några korta år i slutet av 1650-talet och lämnade hustrun Helga hemma med dottern Kerstin Björsdotter som återkommer längre fram.

Efter soldaten Björn Nilssons korta tid som husbonde dyker den märklige Måns Nilsson upp - den förste med detta synnerligen vanliga namn. Hans ursprung är dunkelt men troligen är han en av Nils Larsson och Sigrid Persdotters söner. Med den tidens mått levde han länge och genom en anteckning i skattelängden för 1676, vet vi att han var svårt handikappad och hade träben. Han föddes redan 1621 och levde i 96 år fram till 1717.

Den tredje bonden enligt denna hypotes är Per Månsson. Vi antar att han är en av Måns Nilssons (1621-1717) söner och född 1657. När sedan sonen Nils Persson växte upp tog fadern sin son i “fäle” (under beskydd) och de brukade gården tillsammans och bodde under samma tak

Per Månsson (1657-1720) som efterträder sin far som gårdsägare på Kuul omkring 1685 får åtminstone tre barn. Dottern Ingegerd Persdotter, först gift med Olof Nilsson, grannen När Måns och efter hans död med David Persson på Åsen. Sonen Nils Persson (unge) blir husbonde på Kuul omkring 1715 och hans bror Olof Persson startar ungefär samtidigt eget ett stenkast norr om på Kuul. Vi kallar det Där Ner eller Ol´Månsa efter en ägare långt senare.

År 1726 drabbas Nils Perssons familj på Kuul av en allvarlig olycka då hans stuga och visthusbod brann ner. Byggnaderna värderades till 50 riksdaler men ersättningen blev endast nio.

På 1710-talet levde tre Nils Persson samtidigt i Södra Ås - bl a en när Måns och en på Kuul. Den första levde 1648-1728, den andre 1660-1730 och den tredje 1689-1715. Av rent biologiska skäl kan endast den yngste vara Per Månssons (f 1657) son och den naturliga arvtagaren, men den unge mannen dog 1715 endast 26 år gammal om man får tro prästens anteckningar.

Av mantalslängden framgår det att ägaren fortfarande efter 1715 heter Nils Persson ända fram till ca 1730, vilket betyder att den mellersta av de tre Nils Persson tagit över. Uppgifterna är osäkra men vi vet att ett gift par i byn var Nils Persson (en av dem) och Kerstin Björsdotter (1677- 1731) som är brukare fram till omkring 1730 då Nils Persson avlider. Kerstin kan vara soldaten Björn Nilssons dotter, han som kom bort i kriget. Nils och Kerstin har barnen Pär 1704, Nils 1711 och Elin 1715.

Då fanns det en arvtagare i kulissen, av namnet att döma en son till Nils Persson. Den äldste sonen Pär Nilsson (1704 - 1734) som förbereddes för ansvaret för gården genom att gifta sig med Ingeborg Andersdotter från Gunnerud i julhelgen år 1725. De fick leva nio år tillsammans innan Pär mitt i sin ungdom ryktes bort på våren 1734. Änkan stod nu ensam med fyra barn i åldrarna ett till åtta år, två pojkar och två flickor. Yngste sonen hette Pär (f 1733) och återkommer trettio år senare som gårdsägare. Ingeborg måste snabbt se sig om efter en ny husbonde och barnaförsörjare och hittade året därpå en sådan i Måns Olofsson (f ca 1700). Åtminstone två barn, Olof 1736 och Marit 1740 blir födda i deras äktenskap som varar fram till 1759.

Efter mellanspelet med fosterfadern Måns Olofsson som i knappa trettio år varit husbonde i gården, är det dags för yngste sonen i Ingeborgs första äktenskap att ta vid. Han som heter Pär Pärsson (1733 - 1773) var bara två år gammal då pappan dog 1734 och sedan dess hade han säkert varit dräng i gården. 1755 gifte han sig med Olof Larssons dotter Marit Olsdotter (1733-1817) i Nästa, säkert ett förmånligt parti. Två döttrar föddes och Kerstin Pärsdotter, den yngsta blev den som förde arvet vidare. Äktenskapet blev kort som för så många på den tiden, Pär fick förstoppning och dog 1773.

Änkan Marit Olofsdotter hittade en ny friare och gifte om sig fyrtiofyra år gammal med Nils Persson, också han i mogen ålder. De gifte sig 1775 men Nils avled två år senare 60 år gammal. Året innan äktenskapet med änkan Marit, hade han mist sin första fru Britta Olofsdotter (1717-1774) och med henne hade han sonen Nils Nilsson som han förde med sig till boet och som senare blev husbonde på Kuul. Det går inte att härleda Nils Persson men enligt uppgift i kyrkboken då han gifte om sig, hade han tillbringat sitt liv i Södra Ås. Möjligt är att han kommer från grannstället när Ol´Månsa.

Efter Nils Perssons korta tid på Kuul bildas en praktisk familjeallians där möjligen nytta gått före nöje. Den gamla familjetraditionens dotter Kerstin Pärsdotter (1760-1828) gifte sig 1776 med Nils Nilsson (1755-1794), sonen till den kortvarige styvfadern Nils Persson. Också hans liv blev kort och han dog 39 år gammal fem månader efter att parets dotter Britta fötts i april 1794.

Nils hann före sin död ändå uppleva det uppslitande storskiftet 1789/92 som för hans del innebar att huvuddelen av jorden kom att ligga framför och väster om hans hus medan en mindre del hamnade långt söderut i byn dit så småningom hela gården skulle komma att flyttas 80 år senare.

Vid tiden för skiftet beskrivs gården så här av Roland Kihlstadius (RK):

“Gården på Kul ………var på denna tid belägen blott ett stenkast - ca 60 m - norr om och obetydligt nedanför den ännu befintliga parstugan når Måns. På Kul fanns också en i norr-söder orienterad parstuga, som det förefaller något mindre än när Måns. Tillhörande uthusbyggnader stod framför och i vinkel mot stugan. Den åt väster sluttande bogården (gårdsplanen)var sålunda kringbyggd på tre sidor, den södra, östra och den norra. De båda nämnda gårdarna som ursprungligen varit en, låg som framgått nära ihop, och hade i början av 1800-talet tillsammans ett 10-tal större och mindre timmerbyggnader för olika behov bildande ett gytter av hus.”

Mitt i seklet

På Kuul var det som regel änkorna som överlevde sina män. Den här gången tog det änkan Kerstin Persdotter ett drygt år att hitta en ny man som stöd och hjälp att föda det nyfödda barnet och de sjuåriga tvillingarna. Hon hittade honom på andra sidan älven i Nyckelby i Övre Ulleruds socken. Han hette Håkan Larsson (1758-1833) och Kerstin Persdotter gifte sig med honom annandag jul 1795. Med honom fick Kerstin inga nya arvingar till gården som nu allt oftare ärvdes på kvinnosidan. Men från giftet med Nils Nilsson hade hon ju tvillingarna Nils och Katarina som föddes 1787 och Britta 1794.

Håkan Larsson var husbonde på Kuul i trettio år och med fem år överlevde han hustrun Kerstin. Båda hann uppleva att Kerstins dotter Katarina Nilsdotter (1787-1850) gifte sig år 1815 med Jonas Månsson (1785-1859) från Mosserud. De flyttade in i gården och tog över gårdsansvaret tio år senare. Kerstins mamma Marit Olsdotter från Nästa bodde hos dottern och levde som änka efter två äktenskap i 40 år och avled först 1817. Mellan 1815 till 1824 fick paret nio barn vilket var ovanligt snabbt marscherat, fast flera familjer hade många barn under de första årtiondena av 1800-talet. Tiderna var goda och man kunde föda flera barn och flera överlevde också. Andra barnet i kullen var svagsint men övriga artade sig väl. I början på 1830-talet blev det ytterligare två flickor och barnaskaran blev slutligen elva. När på Kuul var husförhörsställe 1858 antecknar prästen särskilt att Jonas Månsson har Bibel. Katarina Nilsdotter, gårdens dotter med de många barnen blev 63 år och avled på nyårsafton 1850, så mitt i seklet man kan komma och Jonas levde sjuklig ytterligare åtta år.

Med så många barn blev det trångt på Kuul. Måns Jonasson, den svagsinte, blev torpare i Södra Ås (Var?)och tog syskonen Jonas, Kerstin och Per med sig i flytten, två av den arbetsvandrade till Smedjebacken och till Carlstad 1855, tio år innan staden brann. Äldsta barnet Nils flyttade till Grava 1857.

Trots att det fanns fem pojkar i familjen var det återigen gårdens dotter, den äldsta av dem i den stora kullen som skaffade en husbonde till gården strax innan pappan Jonas gav upp andan. Britta Jonasdotter (1820-1911) gifte sig annandag jul 1852 med den sju år äldre Jon Olsson (1813-1877) från Västmyr - Ôrder-Jong kallad. Det blev tre barn i äktenskapet och det var äldste sonen Olof Leopold som längre fram i tiden förde gårdsarvet vidare.1873 begav sig Olof Leopold till Bångbro på arbete och året därpå var han beväring på Upplands regemente. Hans syster Johanna dog på juldagen 1875 18 år gammal.

Jon och Brittas första tid skulle komma att bjuda på stora utmaningar. Med början 1854 och under tiotalet år framöver präglades tillvaron i byn av den omvälvande arronderingsprocess som det Laga skiftet var. Alla fick se sina gamla tegar och ängar som brukats i generationer skiftas mellan varandra. Gränser ritades om och jordars värde vägdes och analyserades för att resultatet skulle bli så rättvist som möjligt. Somliga fann sig orättvist behandlade och ansåg att andra fått favörer.

Hårdast drabbades de som tvingades flytta sina lador och hus till helt nya lägen och bryta upp ur granngemenskaper som vuxit fram under generationer och århundraden. På Kuul var en av de gårdar som drabbades av detta stora projekt i hela sin vidd. Med allt man ägde och hade fick man dra en bit söderut till tomter som aldrig tidigare varit bebyggda och ta jordar i bruk som tidigare hävdats av andra.

Det skall nog ändå inte tas för givet att Jon Olsson och Britta Jonasdotter tyckte att detta enbart var en ovälkommen ansträngning. De var unga och i början av sin gärning och kunde säkert se att när väl hus och boskap var på plats på det nya stället, var möjligheterna till utveckling mycket bättre där än på det gamla stället på den steniga sandåsen.

För denna positiva tolkning av vad flytten betydde för framtidstron talar flyttningsprotokollet som berättar att Jon och Britta passade på att bygga på sitt hus med fjorton stockvarv till ett betydligt ståtligare hus än det som rivits och flyttats. De både flyttade och etablerade sedan den nya gården och styrde och ställde i åtminstone 35 år. Britta levde ett osedvanligt långt och händelserikt liv och lade inte igen sina ögon förrän hon fyllt 91.

Före Laga skiftet var det döttrarna som styrde, efter blev det sönerna. Sonen Olof Jonsson (f 1853, hade som liten varit med i flytten och i 40-årsåldern fick han ta över gården. Han hämtade hem sin unga brud Karin Olsdotter Björklund (f 1867)från Brunskog till bröllop 1888. Deras barn är Olof Fritiof 1892 och Lydia Frideborg 1894. Båda barnen är födda i frikyrkotiden och är döpta av lekman, i detta fall predikanten Fritjof Båge. Frikyrkodopen brukade senare bekräftas av prästen.

Resten tillhör mera nutidens historia. Sonen Fritiof och hans fru Nelly från Gjutargården i Sunne vigdes 1919 och deras tid som gårdsägare sträckte sig fram till 1947 och de deltog mycket aktivt i livet i Ås långt därefter.

Sammanfattning: (vissa år är ca-år)

Ägare år

Måns Nilsson 1621-1717 -1680

Per Månsson 1657-1720 1680-1705

Nils Persson 1648-1728 1705-1729

Per Nilsson 1704-1734 1730-1734

Måns Olofsson 1700-1759 1736-1759

Pär Persson 1733-1773 1760-1774

Nils Persson 1717-1777 1775-1777

Nils Nilsson 1755-1794 1778-1795

Håkan Larsson 1758-1833 1796-1825

Jonas Månsson 1785-1859 1826-1853

Jon Olsson 1813-1877 1854-1887

Olof Jonsson 1853- 1888-1920

Fritjof Olsson1882- 1921-1947

Stig Olsson

Anders och Kerstin Stigsson

MN/RK 20110115

När Måns

När Måns/När Alfred

På 1789 års karta figurerna 140-149, tomten 149

Beskrivningen av gården När Måns innehåller mera av detaljerad beskrivning än de andra gårdarna. Till dels spiller det över också i beskrivningen av gården På Åsen, därför att de två genom historien haft ett nära förhållande till varandra. Ett annat viktigt skäl till att beskrivningen är utförligare, är att jag haft ett behov av att så grundligt som möjligt ta reda på vad som hänt genom historien i den gård där jag själv bor.

Nils Larsson - 1600-talets början, första Månssläkten

Markerna väster och söder om den äldsta bykärnan var oskiftade gemensamma och trädbevuxna slåtterängar. Grusåsen söder därom röjdes av och nya gårdar växte upp där under 1600-talet. Den utvecklingen hängde samman med att jordarna på den gamla sjöbottnen västerut började brukas effektivare och på så sätt skapades försörjning för nya generationer. Grusåsen var tämligen ofruktbar men torr och höglänt och lämpade sig just därför väl att bebygga. Rikligt med vatten till djur och människor fanns i källflöden som mynnade ut där grusåsen mötte slåtterängarna. När byggandet skedde är omöjligt att veta eftersom urkunderna saknas. Men mantalslängderna som var underlaget för kungamaktens beskattning, ger ledning och indicier. Tingsprotokollen från 1602 och framåt ger information om tvister och ägarfrågor, men fortfarande saknas den konkreta information som knyter samman ägaren med namngiven egendom. Den informationen kommer först med storskiftets karta och protokoll 1789.

Mantalslängdernas uppgifter talar för att det tidigt funnits bebyggelse såväl efter den gamla landsvägen mitt i byn som på grusåsen i byns södra del, men levnadsvillkoren kan nog ha varit olika. Enligt mantalslängden fanns det år 1650 sex skattskyldiga bönder i Södra Ås. Byn är uppdelad i tre sk trejingar (tredjedelar) med två ägare i varje

Den gård som Nils Larsson från Fredriksberg i all hast fick köpa år 1876 åt sin vanartiga son, låg på den mäktiga grusåsen i den södra tredjedelen av byn. Från slutet av 1600-talet och fram till laga skiftet 1854 låg där fyra gårdar. En av dem- på Kuul - flyttades då bort och när 16-åriga Alfred tog gården När Måns i besittning år 1876 hade han två grannar kvar. Gården Hagen norr om sig och gården på Åsen söder om.(skiss)

De två första bönderna i den södra tredjedelen som i olika handlingar från 1640-talet lämnat spår efter sig, var Per Nilsson och Nils Larsson. (Inte att förväxla med Alfreds far med samma namn 235 år senare!) De två gårdarna Kuul och När Måns låg på grusåsens västsida med boningshusen 50 - 60 meter isär. Gårdarna hade utvecklats ur samma familj. Månsgården låg på den bättre jorden och var därför kanske den första. Gårdarna var kringbyggda med fähus, lador och bodar som trängdes med varandra. Nils Larsson är den första kända bonden som fick lagfart på sin gård och det skedde 1645 och 1659. Han hade en syster (Börit i Tolita) och en broder (Björn i Hån) och inte så mycket mer är känt om honom och hans familj, men allt talar för att Nils och hans hustru Sigrid Persdotter är det gemensamma ursprunget till de släkter som bebyggde och befolkade gårdarna på Kuul och när Måns och ur samma släkt stammar också folket på Hagen och på Åsen något årtionde senare.

Nils Larsson hade en son, en sonhustru och en dotter. Sannolikt levde Nils Larsson från omkring 1600 till 1678, allt utifrån de bräckliga uppgifter som finns.(Jmf dombok 1659ht/20 och 1679vt/50)

På 1660-talet fanns följande personer i hans familj:

Nils Larsson, husbonden

Sigrid Persdotter hans hustru,

Björn Nilsson,

Helga Nilsdotter, hustru

Per Nilsson och

Måns Nilsson

Ur denna familj uppstod de två första gårdarna i byns södra tredjedel, som vi historiskt kan följa och som i fortsättningen kallas På Kuul och När Måns utan att veta vad de hette då. Under 1700-talet bodde kyrkan tjänare i Emterviks socken alltjämt på Mårbacka, och det är först då de började sin mera noggranna folkräkning som man kan bli mera säker i sina slutsatser. 1600-talets antaganden bygger därför mera på sannolikhet än visshet. Det sannolika är att de två gårdarna utvecklats ur en, och att de levat i ett mycket nära förhållande byggt på familjegemenskap. Under 1600-talets slut återfinns Per Nilsson som husbonde i den sydliga gården När Måns/när Alfred och Måns Nilsson i gården strax norr därom - på Kuul. Var någonstans de hade växt upp och var deras föräldrars hus hade legat är ovisst, men med tanke på markens beskaffenhet och läge är tomten När Måns/När Alfred den troligaste.

Dottern Helga Nilsdotter var gift med Björn Nilsson och åren 1659-65 efterträdde de nybyggaren Nils Larsson. Björn Nilsson blev soldat och försvann ur historien vid tiden för Karl X Gustafs krig i Polen och Danmark, men han efterlämnade änkan Helga hemma på gården. Dottern Kerstin Björsdotter gifte sig omkring 1675 med Johan (Jonsson) Johansson och blev den förste bonden på Hagen, den norra av gårdarna på grusåsen.

Per Nilsson och Måns Nilsson - 1600-talets mitt

Konturerna är ofta otydliga på de personer som stiger fram ur historiens töcken. På goda grunder kan man tro att Måns och Per är bröder och söner till Sigrid Persdotter och Nils Larsson, den förste skattebonden i byns södra tredjedel. Men det finns ett annat alternativ som leder ett stycke vidare in i detta ovissa förflutna. Det är att Per Nilsson kommer utifrån och är ingift i en familj som redan tidigare är etablerad vid sidan av Nils Larssons.

På 1640 - talet var gamle Nils Larsson och hans familj redan väl etablerad. På 1650-60-talen var det dags för Per och Måns att bilda eget. De var båda födda under 1620-talet. Per Nilsson levde till omkring 1675 och Måns ända fram till 1717 - ett så långt liv att det särskilt antecknades i kyrkboken.

Per Nilsson (1?) var brukaren När Måns från 1644. Det betyder däremot inte att han är först på platsen men han är den förste som lämnat spår efter sig i skattelängderna. Han var gift med Gunilla Olofsdotter, som enligt en uppgift i domboken var född i gården och ärvt den efter sin far Olof och det är vad som kan tala för alternativet att han var ingift i en ännu äldre familj som det saknas vidare uppgifter om. Antagligen var Per född 1610-20 och någorlunda jämnårig med Måns Nilsson. Att de är jämngamla och etablerar sig bredvid varandra talar för att de var bröder, men helt säkert är det inte och det saknar också praktisk betydelse i den framtida utvecklingen.

Måns Nilsson blev gårdsägare På Kuul omkring år 1665. Han föddes 1621 och avled först den 8 maj 1717 96 år gammal. Hans liv sammanföll ganska väl med den svenska stormaktstiden från Gustaf II Adolfs erövring av Riga 1621 till Karl XIIs död 1718 - en händelserik tid präglad av krig, fattigdom och utskrivningar av bondesoldater. Han bodde vid sin död i gården på Kuul med sin son Per Månsson och dennes familj.

Först på platsen?

Det finns en uppgift i tingsprotokollet om Per Nilsson från 1687 som är en smula motsägelsefull. Första gången söker han lagfart (fasta) år 1673. Det är trettio år efter att han registreras som gårdsägare och han söker andra gången (av tre) först femton år senare. Det kan tyda på att det tagit tid för honom att förvärva de arvslotter som krävdes för att få kontroll över gårdens marker och att han saknade ett eget arv i gården som grund för sin etablering. Det är viktigt att komma ihåg att gårdar sällan förvärvades med pengar i vår moderna mening utan oftare genom byten av jordlotter i en fastighet mot lotter i en annan t ex i samband med giftermål. Jordlotter kunde även bytas mot tjänster t ex för vård till döddagar. Ända fram till 1845 ärvde döttrar endast hälften av sönernas arv, därefter lika.

Av protokollet 1687 framgår det i stället att Per Nilsson har kommit över delar av den mark han då sökte lagfart på ”genom sin hustru Gunilla Olofsdotter efter hennes fader Olof Persson”. Sedan har Per köpt arvslotter av Gunillas utflyttade bröder i Frykerud och en syster i Berg. Det tyder på att Per Nilsson är husbonde i sin hustrus ärvda gård och att han själv kan vara inflyttad, kanske från en grannfamilj. (Jmf db1687vt/86). För detta senare alternativ talar en kommentar i ett av de tvistemål där han åberopas som sanningsvittne (se nedan) och där hans legitimitet i den aktuella tvisten mellan By och Högberg förklaras med att ”Per Nilsson i Ås har bott i By” (ligger tvärs över dalen) (Jmf db 1688ht/13). Med uppgiften om ”Gunillas fader Olof” läggs grunden för bosättningen När Måns flera generationer tidigare i tiden.

Men det är en öppen fråga hur det skall tolkas. Gunilla Olofsdotter kom ur en väl etablerad familj som bör ha funnits i trakten sedan länge och hon hade tre eller flera syskon som alla var utflyttade. Hennes far Olof Persson hade i sin tur förvärvat marken av bl a Börje Månsson. I 1610 års tingsprotokoll finns en lagfartsansökan från Måns Börjesson som äger 1/3 i Södra Ås och han bör vid det laget vara i trettioårsåldern. Enligt tidens namnsed kan det vara Måns´far Börje Månsson som sålt en lott för 100 järn till Gunillas far Olof. (Jmf db 1687vt/86 ”Börje Månsson och Bryngel Olofsson….. deras lotter för 200 järn) Om affären gjordes inom byn, så är det med familjen Månsson som kan knytas till sedermera gästgiveriet i Närstuga/Nästa.

Och vem var då gamle Olof Persson, Gunillas far som gjorde sin affär under slutet av 1500-talet? Det finns ingen med namnet Per som kan vara hans far bland de få namn som finns dokumenterade i mantalslängder, tiondelängder och domböcker från tidigt 1600-tal.

Det är därför en djärv och spännande tanke att gamle Olof Persson var en av sönerna till byns allra första namngivna bonde, Per från 1540-talet och som på den tiden var ensam skattskyldig i hela byn. Det kan i så fall vara resultatet av ett arvskifte efter storbonden Per och det är rimligt att arvet har fördelats mellan hans barn. Om Olof Persson genom släktskap, och med tanke på namnskick, var inblandad i arvet kan någon del av det gått vidare till dottern Gunilla och hennes Per Nilsson som förmerat det och så småningom kunnat etablera nya bosättningen När Måns någon gång i 1600-talets mitt. Som sagt, en spännande men inte ologisk tanke.

Gamle Olof Persson - Gunillas far - bör ha levat ungefär 1570 till 1640. Från Johan III till drottning Kristina. Det ger också det indirekta beskedet att generationer funnits på platsen före Börje Månsson och Bryngel Olofsson redan under 1500-talet och kanske långt tidigare. Hur många får vi aldrig veta men detta är ett av de spår som leder allra längs tillbaka i byns bebyggelsehistoria där några dokument inte längre finns att tillgå. En slutsats är att det fanns bosättningar etablerade såväl kring den gamla landsvägen och bäcken som längre söderut på grusåsen, redan långt innan någon skattmas hade hittat vägen till Södra Ås by.

På äldre dar åberopas Per Nilsson (troligen När Måns) som erfaren och därmed vittnesgill i flera ägotvister under 1680-talet då han uppges vara i 70-årsåldern. (Jmf db 1681ht/20). 1689 vittnade han i en ägotvist mellan Nordsjö i Övre Ullerud och Skacksjö/Sandviken. Där uppges han vara ”inemot 90 år”. Eftersom brukandet av gärden och ängar följde gränser som byggde på urgammal hävd uppstod ofta konflikter mellan de olika byarna om hur denna hävd skulle tolkas och markeras. Som skiljemän inkallades ofta äldre män som kunde vittna om hur förhållandena varit i gammal tid. Per Nilsson var en sådan skiljeman.

Hur det än var med släktskapet mellan Per Nilsson När Måns och Måns Nilsson på Kuul så blev de stamfäder till de släkter som sedan växte fram i de två gårdarna och som sedan förgrenade sig till bl a på Hagen och på Åsen. Måns Nilssons liv fortsatte i föräldrarnas gård som blev kallad på Kuul, medan Per Nilsson gifte sig med Gunilla Olofsdotter i en gård som kanske redan fanns.

Vid en syneförrättning i Södra Ås 1686 representerade Måns Nilsson på Kuul, Johan Jonsson på Hagen och Nils Persson När Måns de tre familjer som fanns i de dåvarande gårdarna på grusåsen söderut i byn.(Jmf db1686/6)

Från 1600- till 1700-tal - de två södra gårdarna blir fem

Av de ursprungliga två gårdarna i byns södra tredjedel blev det snart tre. Omkring 1675 bebyggde Johan Johansson(Jonsson) en ny gård på Hagen. Han var gift med soldaten Björn Nilssons dotter Kerstin Björsdotter. (Jmf ht 1683/1) Nordnordväst om Hagen, strax norr om nuvarande landsvägen, tillkom omkring 1720 en ny gård - Ol´Månsa - genom att två bröder på Kuul delade på ägandet. På 1680-talet tillkom gården På Åsen som en nyodling söder om och i sambruk med När Måns. Såväl På Kuul som utbrytningen därifrån som vi kallar Ol´Månsa efter den sista ägaren, blev flyttade söderut till nya och bättre lägen i 1854 års skifte.

Hagen och När Alfred (När Måns) och På Åsen ligger i huvudsak kvar på samma tomter som på 16-1700-talen. Bostadshuset på Hagen låg före 1896 närmare vägen än det nuvarande som uppfördes då. Mangårdsbyggningen När Alfred tros ligga på sin ursprungliga plats och bär spår från denna tid.

Av de tre familjer som bodde på grusåsen i södra ändan av byn under 1600-talets slut verkade det som om folket på Kuul var de stabilaste och segaste. På Hagen var man ännu inte etablerad på allvar och gamle Nils Persson och hans söner När Måns drog inte jämnt.

Måns Nilsson (1621-1717) på Kuul lämnade en stor och kraftfull familj efter sig. Han och hans hustru, som vi inte vet namnet på, hade döttrarna Sigrid Månsdotter (1660-1729), som gifte sig i Mosserud och vars son David Persson blev förste bonden på Åsen, och Britta Månsdotter (1667-1731), samt sönerna Jon Månsson som gifte sig i Åna i Sunne socken, Per Månsson (1657-1720) som blir faderns efterträdare på Kuul samt Elof Månsson och Nils Månsson gifta i Bergskog och i Svenserud (1659-1741).(Jmf db.1720vt/56, 1724ht/122, 1722ht/205).

Per Månsson (1657-1720) som efterträdde sin far Måns som gårdsägare på Kuul omkring 1685, fick åtminstone tre barn. Dottern Ingegerd Persdotter, var först gift med Olof Nilsson i granngården När Måns och efter hans död med David Persson i nästa granngård På Åsen. Hennes söner var Nils Persson (unge) som efterträdde sin far och blev husbonde på Kuul omkring 1720 och Olof Persson som ungefär samtidigt bröt sig ut och startade eget ett stenkast norr om på Kuul (Ol Månsa). Elin Månsdotter i Aplungstorp (1676-1709) i Västra Ämtervik var en dotter.

År 1726 drabbades Nils Perssons familj på Kuul av en allvarlig olycka då hans stuga och visthusbod brann ner. Först 1731 fick han ersättning från tinget. Byggnaderna värderades till 50 riksdaler men ersättningen blev endast nio. (Jmf db.1728vt/72, 1731ht/194)

Under en period i 1700-talets början fanns en Nils Persson på Kuul född omkring 1695 och en Nils Persson född 1648 i närmaste gården När Måns. De åtskildes i handlingarna som ”unge” respektive ”gamle” Nils Persson.

Gamle Nils Persson När Måns och hans söner

Per Nilsson och hans hustru Gunilla Olofsdotter som nämnts tidigare levde till omkring 1675. De hade åtminstone sonen ”gamle” Nils Persson (2) (1648-1728) som vi känner till.

Johan Nilsson 1676-1734, den äldste sonen

Gamle Nils Persson var herre i sitt hus till omkring 1715. Han hade åtminstone fyra söner som vi känner till som med olika framgång brukade gården När Måns och tidvis i konflikt med fadern som det skulle visa sig. Mot slutet av sin tid hade han skött sin gård i sambruk med äldste sonen Johan (1676-1734). Johan Nilsson (3) var gift med Elin Bryngelsdotter från Skacksjö. Med henne hade han barnen Olof (f 1711) och Margita (f 1713) födda i Södra Ås och Nils född i Skacksjö 1716. Paret bröt då upp från Ås och flyttade till Skacksjö. Skälet till det kan ha varit att Elin hade ett familjearv som väntade i Skacksjö. För det talar att Johan omgående blev skattskyldig bonde i Skacksjö, men redan 1725 var det hustrun Elin som därefter ensam stod för gården. Johan Nilsson avled först 1734, så ett slaganfall eller någon olycka måste ha hänt honom som gjorde att han blev oförmögen att sköta gården. Efter 1730 är det en okänd Per Persson som är ny husbonde på stället. Hustrun Elin Bryngelsdotter dog i Skacksjö 1750, 80 år gammal.

Sonen Olof Nilsson 1686-1723

Johans uppbrott 1715 gjorde yngre brodern Olof Nilsson (4) till ny husbonde när Nils Persa som gården kanske kallades då i väntan på den Måns som skulle komma senare. Olof var sedan något år tillbaka gift med Ingegerd Persdotter som kom från granngården På Kuul och var dotter till Per Månsson, husbonden där. Hon var sondotter till gamle Måns Nilsson som levde och dog samtidigt med stormaktstiden. Tillsammans fick Olof och Ingegerd barnen Elin (f 1715), Nils (f 1716, som återkommer senare i historien) och Karin (f 1718) innan maken Olof avled 37 år gammal 1723. De hade troligen ytterligare de två barnen Olof Olofsson och Britta Olofsdotter (Jmf db 1726vt/67).

En besynnerlig konflikt

En notering i tingsprotokollet från 1726 (ht/63) förbryllar. ”Efter klagomål av gamle Nils Persson i S. Ås avsäges att inget av hans barn får mot faderns vilja ta sig brukning hos honom så länge han lever”. Vilken allvarlig familjekonflikt kunde ligga bakom detta dramatiska beslut som han gjort sig besväret att få stadfäst av tinget - en synnerligen ovanlig åtgärd. Det vet vi dessvärre inte.

Nils Persson var 78 år gammal då han fattade detta märkliga beslut. Enligt tidens mått levde han redan på övertid men var trots sin ålder uppenbarligen ändå vital och angelägen att behålla bestämmanderätten och förhindra att hans barn fick försörja sig på den gård de snart ändå skulle ärva. Beslutet är märkligt också med tanke på att han i femton års tid tidigare brukat gården tillsammans med sonen Johan innan denne flyttade till Skacksjö för att överta hustruns arvsjord där. Därefter ytterligare åtta år med sonen Olof som husbonde innan denne avled 1723. Då var Nils Persson 75 år gammal. I den process som följde efter Olof Nilsson oväntade och för tidiga död inträffade kanske något som förargade den gamle mannen så till den grad att han som straff ville utestänga sina barn.

Vi får aldrig veta vad som drev Nils Persson att vända sig till tinget. Med tanke på hans ålder kan det förstås inte uteslutas att han handlade i ett förvirrat tillstånd även om han fortfarande var myndig och vid sina sinnen. Det som talar för att det låg allvar bakom handlingen är att gårdens brukning under något år efter Olof Nilssons död sköttes av andra än gårdens folk och i sambruk med andra gårdar. Det fanns troligen ytterligare en son - Jon - som flyttat ut till annan verksamhet och i samband med brodern Olofs tidiga död kan det ha ställts krav på att han skulle återvända och ta ansvar för gården. Men det ville inte Jon som hade arbete i gruvdriften i Bergslagen. (Jmf db1748Nht/189, 1750Nht/255) Det kan ha utlöst den konflikt som fick fadern att neka sina barn försörjning på gården.

Måns Nilsson 1686-1743, den yngste sonen

Efter Olof Nilssons förtidiga död När Måns 1723 blev det några oroliga år innan så småningom Olofs yngre bror Måns Nilsson (5) blev den nya husbonden.(Han har samma födelseår som sin bror Olof) Den tredskande fadern Nils Persson hade inte längre något att säga till om och han gav till sist upp andan år 1728. Efter 1730 är sonen Måns officiellt den nya gårdsägaren.

Han var den förste av flera Måns-ar som fick ge namn åt gården. Måns Nilssons tid i 1700-talets början var kristid i Sverige. Stormaktstiden led mot sitt slut och Karl XIIs krig utarmade landet. Resurserna var ansträngda och nödmynten och andra betalningsmedel var inte att lita på. Under den här tiden drabbades gården av ett svaghetstillstånd som ledde till gradvis förfall och obestånd några generationer längre fram. De värsta svårigheterna klarade han sig ur genom ett partnerskap med ägaren till den nya gården På Åsen som bildats söder om och i anslutning till hans egen och i samarbete med sin svåger i Kvarntorp. Hans svårigheter hade bl a att göra med den skuldsättning som många bönder i trakten råkade i genom det ”kolförskott” de fått på leveranser av kol och andra förnödenheter till det mäktiga Gårdsjö bruk som de sedan inte kunde fullfölja.

Samma år som brodern Olof dog gifte sig Måns Nilsson i Kvarntorp med Marit Nilsdotter och var inriktad på att bruka sin hustrus jord där tillsammans med sin svåger. Genom broderns oväntade död kom hans föräldragård i Södra Ås att stå utan brukare. Brodern Olofs änka gifte dessutom snabbt om sig i granngården på Åsen och knöt genom sin arvsrätt ihop de två gårdarna. Det tvingade Måns att ompröva sin och familjens framtid i Kvarntorp och från 1730 är Måns och Marit det nya husbondfolket När Måns i Södra Ås.

Måns Nilsson och Marit Nilsdotter När Måns.

Måns Nilssons anknytning till gården bekräftas av hans ansökan om lagfart (fasta)1729 på

” 6/15 av 1/12* i Ås varav Måns Nilsson ärvt 2/15 och 1728 2/8 köpt av bröderna Nils och Per Nilssöner deras 4/15 för 25 rd. till dem var”. (* en av tolv gårdar) (Jmf db.1729ht/189)

Vid den här tidpunkten finns ingen annan än vår Måns Nilsson i Ås by så det rimliga är att det är sina egna bröders andelar i gården som han köpt ut. Han har således ärvt delar av den jord i Ås som han håller på att ta i besittning. Lagfart på ägandet beviljas först 1733. Vart bröderna Nils och Per tog vägen vet vi inte. Det nya husbondfolket Måns Nilsson och Marit Nilsdotter från Kvarntorp, fick första barnet Karin redan1723 (mer om henne senare), därefter sonen Nils född i Kvarntorp 1728, som så småningom blev husbonde När Måns omkring 1760, och till sist Olof född på nyårsdagen 1731. Hans öde är okänt.

Måns Nilsson fick en olycklig början på sitt bondeliv. Det var hans bror Olof som skulle tagit hand om gården, men efter hans död hade det blivit osämja och fadern Nils hade förbjudit barnen att ta över hans gård så länge han levde. Måns hade då måst se sig om efter annan försörjning och satsat på giftermål i Kvartorp och ett framtida samarbete med sin svåger där. Den bild som framträder av Måns ger inget intryck av att han var den kraftkarl som gården och släkten nu hade behövt. Tvärt om hamnade han i situationer som han inte tycks kunna hantera och hans liv dominerades av ekonomiska bekymmer. Gården råkade under hans tid i ett svaghetstillstånd som den inte helt kom ur förrän nästan 100 år senare. Det kan ju till och med ha varit så att gamle Nils Persson såg att yngste sonen Måns inte var kapabel att ta det ansvar som krävdes och genom sin hänvändelse till tinget därmed ville förhindra detta.

Detta är nog en orättvis bild av Måns Nilsson. Han fick ett ansvar över sig som han inte hade planerat då hans äldre bror hastigt dött. En annan omständighet som ställde till nöd och elände under 1700-talets första årtionden var sviterna efter Sveriges långvariga krigstillstånd som avslutade stormaktstiden. Bondebefolkningen var utarmad efter utskrivningar och skattepålagor och betalningssystemen var i upplösning. Flera år under hans första årtionde som bonde beskrivs som nödår med missväxt och svält. Genom hans faders hänvändelse till rätten kan han dessutom också ha fått en familjekonflikt på halsen.

I samband med att han fick ansvar för gården vidtogs en åtgärd som kom att få betydelse för helheten. Han fick en kompanjon och viktig hjälpare vid sin sida. Hur samspelet mellan dem var kan vi inte veta, inte heller vem som gav och vem som tog. Arrangemanget hade sin grund i att den fjärde gården i byns södra tredjedel började ta fastare form under 1700-talets första år. Det är På Åsen som efter 1725 är byns sydligaste gård. Den hade under lång tid utvecklats tillsammans med När Måns och särskilt skedde det under Olof Nilssons tid fram till 1723 då han dog.

Genom detta partnerskap sammanlänkas de två gårdarnas öden för en tid framåt. Inte nog med det. Avlidne Olof Nilsson När Måns hade hämtat sin fru Ingegerd Persdotter från Kuul, som låg ett stenkast norr om hans boställe. Vid hans död 1723 stod hon ensam med tre, kanske fem barn i åldrarna fem till femton år. Det var en situation hon snabbt måste lösa och redan året efter gifte hon om sig med David Persson från Mosserud och i och med det giftermålet blev de husbondfolk på Åsen. De bör ha känt varandra väl eftersom David var son till Ingegerds faster Sigrid Månsdotter från Kuul.

David Persson, partnern i granngården

Davids ursprung är en smula oklart, men modern är Sigrid Månsdotter (1660-1729), dotter till gamle Måns Nilsson (som blev 96 år) i granngården på Kuul. Hon gifte sig i Mosserud någon kilometer söderut först med David Nilsson, men blev änka något av de första åren in på 1700-talet. Med honom fick hon sonen Per Davidsson vars dotter många år senare också gifte sig på Åsen i Södra Ås. I sitt andra gifte fick Sigrid sonen David Persson som så småningom blev den förste bonden på Åsen. Enligt denna teori bör David vara född på 1680-talet och jämngammal med sin kompanjon Måns Nilsson i granngården när Måns.

Med dessa äktenskap knöts de tre gårdarna på Kuul, när Måns och på Åsen allt närmare varandra under tidigt 1700-tal. Nära släktskap och samarbete underlättade de påfrestningar som uppstod då nya marker skulle odlas upp för att möta behovet av förnödenheter för ökad djurhållning och större familjer. Det finns i domstolsprotokollen många bevis på att byn växte i styrka och omfattning och att ägogränserna hela tiden justerades och bevakades, såväl inom byn som mot grannarna utanför.

Måns Nilsson i stora svårigheter

Gårdarna När Måns och På Åsen var omkring 1725 ett sambruk och hade varit så under en lång tid. David Persson På Åsen och Måns Nilsson När Måns hade ett nära och invecklat sambruk som också innefattade Måns´ svåger Nils Nilsson i Kvarntorp. Att döma av texten i tingsprotokollet från februari 1728 hade Måns Nilsson - som fortfarande befann sig i Kvarntorp - ännu inte fast mark under fötterna i Södra Ås. Han hade ännu inte kunnat lösa ut sina bröder och letade efter någonstans att slå sig ner med hustru, två barn och sina djur. Det är oklart varför han inte fick tillgång till gården När Måns och dess marker redan 1728. Med tanke på fadern Nils Perssons bannlysning av sina barn vid tinget 1726 kan en familjekonflikt tänkas ligga bakom som förklaring. Efter faderns död 1728 sökte han lagfart 1729 och fick den beviljad 1733. David Persson På Åsen och övriga grannar (”medintressenter”) tillsammans med svågern Nils Nilsson i Kvarntorp ställde emellertid upp till hans hjälp. Han fick låna åkerjord av dem båda. I tingsrättens protokoll formuleras det så här:

”Måns Nilsson har den 5 ds för sin till David Persson och hans medintressenter i S. Ås lämnade brukning och för att han ej tagit sin hustrus Marit Nilsdotters arvslott i Kvarntorp i besittning, vilken hennes bror Nils Nilsson brukar, avtalat med dem, att David skall lämna Måns åkerjord till 6 fjärdingar havreutsäde och höslog till tvenne kors foder. Nils har lämnat Måns lika försäkran. På båda ställena slipper Måns skatt och andra avgifter tills de skaffat honom och hans hustru annat hemmansbruk. Under tiden skall David och Nils hjälpas åt att skaffa husrum för Måns och hans kreatur”. (Db 1728 vt/75)

Enligt uppgifter från samma källa sålde Måns Nilsson sin hustrus arvslott i Kvarntorp 1733 till sin svåger Nils Nilsson för 50 riksdaler. Enligt tingsprotokollet ägde han redan mark i Södra Ås genom arv som han 1728 utvidgar genom köp av sina bröders andelar för 50 riksdaler. (Se ovan)

I händerna på fordringsägarna

Något dramatiskt hade hänt som gjorde Måns Nilsson helt beroende av släktingars och grannars hjälp. Trots sina förvärv hade han inte lyckats få ekonomi i gården. En förklaring kan vara att han för lånade pengar (jmf köpet 1728 för 50 riksdaler - en stor summa) har köpt ut sina bröder för att komma över tillräckligt med mark för sin försörjning. Att han fem år senare sålde sin hustrus arvslott i Kvarntorp späder ytterligare på misstanken att han hade dålig ekonomi och var i händerna på fordringsägare och att hans egendom var i fara.

Vid tinget på hösten 1742, ett halvt år innan Måns Nilsson dog, begärde Maria Lönbom, som var änkan efter brukspatron Anders Lönbom på Gårdsjö bruk, att Måns inom två månader skulle betala till henne sin skuld på 127 daler och 28 öre kopparmynt. Han var inte ensam i sin situation. Vid samma tingstillfälle ålades ytterligare elva bönder i trakten att betala sina skulder, ofta ännu större än Måns Nilssons. Värst illa ute var Nils Persson i Skacksjö som var skyldig 378 daler, men han fick i gengäld tre månader på sig. (Jmf db 1742ht/103 mfl).

(1 daler = 4 mark = 32 öre. Fanns enkel och dubbel daler kopparmynt. 1 daler enkelt Kmt 28 öre. Måns Nilssons skuld = ca 6360 kr i 2015 års värde. Skall jämföras med värdet på hela hans gård som var ca 188 riksdaler eller ca 96 000 kr i nutida värde).

Tingsprotokollen från den här tiden visar många exempel på att Gårdsjö bruk bundit ortens bönder genom s k kolförskott med krediter som de sedan hade svårigheter att lösa, vilket fick till följd att fordringsägarna genom reverser intecknade deras egendomar. Det kan ha gällt inköp av förnödenheter från det nya bruket eller kontrakt på leveranser av ved, timmer och foder såväl som malm- och koltransporter som inte kunnat fullföljas. Mycket tyder på att Måns Nilsson blev en av dem som satt sin egendom i pant och hamnat i stora ekonomiska svårigheter. I och med hans frånfälle inleddes en dramatisk och konfliktfylld period i gårdens liv som sextio år senare slutade med att släkten förlorade kontrollen över gården.

Måns Nilssons äktenskap med Marit Nilsdotter från Kvarntorp varade i tio år. Efter Marits död den 1 april 1733 gifte han om sig redan den 28 december samma år med Karin Håkansdotter (1699-1747) från Nol i Gårn i Norra Ås. Detta andra äktenskap varade också i tio år fram till Måns Nilssons död. I äktenskapet föddes sonen Håkan Månsson med förnamn efter sin morfar år1736. 30 år senare blev Håkan husbonde på Åsen (se nedan). Måns Nilsson dog den 24 april 1743 efter två äktenskap och endast 56 år gammal.

Partnerskapet upphör

Kanhända att partnerskapet mellan Måns Nilsson och David Persson kom att bli en dragkamp om inflytande i den fastighet där de delade på ägandet. Genom giftet med Ingeborg Persdotter som från sitt tidigare äktenskap med Olof Nilsson hade barn med i boet, fick David Persson flera styvbarn att dra försorg om. Den arvsrätt dessa barn hade i Måns Nilssons föräldrahem genom fadern Olof (Måns´äldre bror), utnyttjade David Persson - först tillsammans med sin kompanjon Måns - sedan på egen hand som ombud för sina styvbarn för att befästa sitt och styvbarnens rättigheter.(Jmf db 1727vt/100, 1726vt/67, 1729ht/103,108)

Förutom de tre, kanske fem, styvbarnen fick David Persson och Ingeborg Persdotter två egna barn, sönerna Olof 1725 och Nils 1727. Sonen Nils, blev senare gårdsägare på Åsen och gifte sig med dottern till sin fars halvbror.(Per Davidssons dotter, se ovan) En sorts avancerad korsbefruktning.

Förutom Måns Nilssons fru Marit från Kvarntorp, fanns ytterligare en Marit Nilsdotter (1684-1740) knuten till gården När Måns. Hon är troligen Måns Nilssons ogifta syster som år 1728 testamenterade sin lösa och fasta egendom till David Persson och hans styvbarn för skötsel till döddagar. Styvbarnen var hennes bror Olofs (d 1723) barn i giftet med Ingegerd Persdotter, som nu var David Perssons hustru och matmor på Åsen. Genom det testamentet hamnade ytterligare en arvslott från När Måns i nya gården på Åsen. Det är uppenbart att Marit Nilsdotter litade mer på nykomlingen David Persson än på sin bror Måns Nilsson då det kom till garantier för skötsel och vård till livets slut.

Ur det sambruk som pågått i 30-40 år eller mer, avknoppades gården på Åsen och gårdarna skildes åt. Det är ovisst hur Måns Nilsson kom ut ur detta. 1733 fick han lagfart på så pass stor del av sin egen gård att hans ägande var tryggat, men de ekonomiska förutsättningarna var inte goda. Trots allt var det kanske under denna prövosamma tid som gården fick namnet När Måns. Från och med nu och framgent beboddes gården av Månssöner och Nilssöner, Måns- och Nilsdöttrar och några Olssöner på slutet. Gårdsnamnet var därför både logiskt och skäligt och användes långt in på 1900-talet.

Karin Månsdotter och Per Nilsson, 1750-tal

Vid Måns Nilssons frånfälle den 21 april 1743 fanns ingen efterträdare som var vuxen uppgiften att få gården på fötter. Sonen Olof var bara tolv och hans bror Nils femton år gammal. Karin Månsdotter som då trädde in i handlingen, var dottern och storasyster i Måns Nilssons första äktenskap med Marit Nilsdotter från Kvarntorp.

Knappt har pappan hunnit i jorden förrän 20-åriga Karin en smula brådstörtat den 28 december 1743 (ett populärt bröllopsdatum!) gifte sig med Per Nilsson (6) 25 år gammal från Gunnerud, född 1718 - Karl XIIs dödsår. Giftermålet mellan Per och den unga Karin kan ha varit ett sätt att snabbt få manfolk till gården, men skedde av allt att döma mot änkan Karin Håkansdotters vilja. Hon hade blivit kvar i gården och skulle nu dela hushåll med unga Karin och hennes man Per. Det var en kombination av starka viljor som inte ledde till något gott skulle det visa sig.

Unga Karins giftasbeslut kan också ha att göra med att hennes far och styvmor inte hade uppskattat dotters stora intresse för Per och att de inte ville ha in honom som måg i familjen. Efter faderns död 1743 var detta hinder undanröjt, åtminstone vad hans motstånd beträffade, och styvmoderns protester betydde inte längre så mycket för Karin. De ungas äktenskap varade i arton år och kom att innehålla plötslig barnadöd, rättsprocesser och fattigdom som ledde till fortsatta svårigheter.

Döden var påtagligt närvarande för 1700-talets människor. Det hände också på den tiden att enstaka individer lyckades lura epidemier och allehanda sjukdomar och olyckor och bli riktigt gamla, men de var få. 80- och 90-åringarna är inte många men heller inte helt ovanliga. Karin Olofsdotter hann bli 104 år och Nils Hansson 99, innan döden tog dem 1748. Båda hade bott i den friska sjöluften i Fölsvik.

Men det är barnadödligheten som är så påtaglig. Året 1750 antecknade prästen 28 personers död i Östra Emterviks socken. Av dem var det bara elva stycken som blev äldre än 20 år. I de två byarna Skacksjö och Fölsvik dog åtta barn före fem års ålder detta år alldeles i mitten av 1700-talet. År 1752 drog en rödsotsepidemi genom socknen. 64 personer dog det året och av dem var 43 barn under 13 år. 32 stycken av dessa barn hade dött i rödsot. Under augusti och september 1752 dog 37 personer i socknen i denna epedemi som kunde ha varit mässling.

Tillsammans fick Karin och Per sex barn. Tre dog i späd ålder och under märkligt dramatiska omständigheter. Först Margareta född 1744 som dog, förkvävd i sängen efter två månader och åtta dagar, hennes syster Gertrud (1748) blev bara 18 dagar och brodern Nils (1750) dog efter tre dagar i livet. Dottern Marit född1746 och sönerna Olof och Anders 1755 och1756. De överlevde sin barndoms faror men försvinner ut ur den fortsatta historien om gården När Måns.

I Månsgården blommade konflikten mellan Karin Månsdotter och hennes styvmor Karin Håkansdotter och Per Nilsson hade blivit ingift i ett getingbo. Det fanns säkert inget samband mellan denna konflikt och det tragiska förhållandet att tre av deras första fyra barn dog under sina första levnadsdagar. Trångboddhet och kyla gjorde att mor och barn, kanske hela familjen delade sovplats och att barn då och då kvävdes till döds i sömnen var inte ovanligt. Vilka omständigheter som tog livet av de två andra är okänt även om Karin Håkansdotter inte såg någon glädje i hennes styvdotters förbindelse med drängen Per från Gunnerud

Vid sonen Olofs födelse 1755 kallas barnafadern ”soldaten Per Nilsson” och året därefter då sonen Anders skrivs in i dopboken kallas han dessutom för Åssman, vilket betyder att han i trettiofemårsåldern blivit indelt soldat för Södra Ås, vilket var ett sätt att garantera en inkomst till gården. Att familjerna i de olika gårdarna levde i nära förbindelse med varandra förstår man av de uppräknade vittnena vid Olofs dop. Det var Nils Johansson och Marit Nilsdotter på Hagen, där infann sig också Måns Olofsson och Ingeborg Andersdotter på Kuul, David Persson på Åsen och Karin Persdotter där Ner (när Ol´Månsa.)

Konflikten med Karin Håkansdotter

Problemen fortsatte i relationen mellan Karin Håkansdotter - änkan i Måns Nilssons andra äktenskap - och styvdottern Karin och hennes make, soldaten Per Nilsson. De levde år efter år med en inbördes fejd och under samma tak. Konflikten levde sitt eget liv eftersom styvmoder Karin egentligen aldrig tyckt att Per var en lämplig man för unga Karin men hon hade fäst sig vid drängen Per från Gunnerud som nog var både ståtlig och stark nog att ta hand om gårdsbruket. Som änka efter sin man som var den tidigare gårdsägaren, hade Karin Håkansdotter all rätt att vilja få saker och ting utklarade, men tiden gick och inget hände. Hon hade sin son Håkan i giftet med Måns Nilsson att ta ansvar för och hon ansåg att bodelningen brådskade. Men ingenting hände och Per lyckades krångla till arvskiftet efter Måns Nilsson så att frågan hamnade i rätten. I protokollet från tinget hösten 1746 kan man läsa:

”Karin Håkansdotter i S. Ås tvistar med sin styvdotters Karin Månsdotters man Per Nilsson i S. Ås om delning av boet efter hennes avlidne man Måns Nilsson. Eftersom förmyndare för dennes barn av äldre kullen ännu ej tillsatts, uppskjuts målet, och till förmyndare för dem utses Nils Nilsson i Kvarntorp”.

Med ”äldre kullen” menas barnen Nils, Olof och Karin, hon som gift sig med Per, i Måns´ första äktenskap med Marit Nilsdotter från Kvarntorp. Förmyndaren Nils Nilsson som rätten utsåg till förmyndare är barnens morbror. Än en gång påvisas de släktsamband som fanns mellan När Måns i Södra Ås och Kvarntorp.

Karin Håkansdotters klagomål över att boet efter hennes man inte blivit delat, tog rätten inte upp eftersom två av barnen var omyndiga och saknade talesman. Detta var en besvikelse för henne. Bakom hela historien låg en konflikt mellan Karin Håkansdotter, som kämpade för sonen Håkans arvedel, och styvdotterns man Per Nilsson som av rena försörjningsskäl inte vill se gårdens tillgångar splittrade. Det är rimligt att man försökt lösa motsättningarna mellan ingifte Per Nilsson och hans hustru å ena sidan och den styvnackade änkan å den andra, innan saken tog så allvarlig vändning att den hamnade i häradstinget. Man vände sig nog inte dit i första hand.

I det oskiftade boet hade Karin Håkansdotter inte bara sitt eget utan också sonen Håkan Månssons (1736-1799) intressen att bevaka. Även om häradstinget passade i frågan på hösten 1746, kan behandlingen där ändå ha påskyndat en lösning. Hur den såg ut vet vi inte, men på något sätt kompenserades Karin Håkansdotter och hennes son till förfång för Per Nilsson och hans Karin. Själv fick Karin Håkansson ingen varaktig glädje av uppgörelsen. Hon avled kort därefter 1747.

Strax före sin död hade Karin Håkansdotter och hennes son Håkan Månsson ändå sett om sitt hus och förvärvat en lott av bälgmästaren Jon Nilsson vid Grythyttan. Den lotten kom till användning då Håkan Månsson senare blev husbonde i granngården på Åsen. Det är oklart vem Jon Nilsson var, men det kan vara en utflugen bror till Måns Nilsson som fortfarande satt på en arvslott som hans fattige bror Måns inte kunnat lösa. Det är frestande att tro att Jon Nilsson är identisk med den Jon som en kort tid omkring 1723-24 tog över när Måns då Olof Nilsson hastigt dog 1723. I samband med att fadern Nils Persson i den vevan utfärdade sin bannlysning mot sina barn kan det finnas en logisk förklaring till att Jons husbondetid blev så synnerligen kort (1723-1724) genom att han - kanske i vredesmod - då lämnade gården för att söka en lugnare tillvaro och utkomst i den växande järnhanteringen i Bergslagen.(Jmf db1748Nht/189, 1750Nht/255)

Den segslitna konflikten ledde till ytterligare utarmning och Per Nilssons situation blev alltmer ansträngd. På grund av soldatsysslan lämnar han gården omkring 1758. Han avled 1761 och blev det korta mellanspelet mellan alla Nils- och Månssönerna på gården. Efter honom återställdes ordningen i någon mån men släkten gick mot en oviss framtid.

Nils Månsson (1728-73) - den siste i första Månssläkten

Ny husbonde i Månsgården efter Per Nilsson blev hans svåger Nils Månsson (hustruns bror), ett av de barn som Per förhalat arvskiftet för. Nils Månsson (7) var född 1728 i Kvarntorp av Måns Nilsson och Marit Nilsdotter som var dotter i gården där. Han flyttade med sina föräldrar till Södra Ås 1730 och gifte sig troligen 1761 med Gertrud Jonsdotter från Södra Ås (24/12 1722) och de fick sonen Olof den 22 i julveckan 1761. Vid dopet var det som vanligt grannarna som var faddrar. Hustrun Marit Olsdotter på Kuul och husbonden på Åsen Håkan Månsson, som för övrigt var halvbror med barnafadern och född i dopgården när Måns.

Denne nydöpte Olof gifte sig senare i Bössviken och hans son Lars (f 1797) blev soldaten Lars Wistman i Visteberg år 1820. Nils Månsson hann med att vara husbonde När Måns i tolv år, men livet blev kort som så ofta på den tiden och han dog 45 år gammal år 1773 i lungsot då sonen Olof var blott 12 år gammal och för ung att ta över. I den situationen lades grunden till ytterligare problem.

Redan under gamle Måns Nilssons och Marit Nilsdotters tid på 1730-talet kan man ana att gårdsfolket brottades med stora svårigheter. De behövde grannars hjälp för att komma på fötter och Måns Nilssons liv med två hustrur blev aldrig någon framgångssaga. Inte heller hans dotter (Karin M) och måg (Per N) eller senare sonen (Nils M) lyckades hålla gäldenärerna på avstånd. Dessa fick med tiden allt större makt över gården och vid Nils Månssons död 1773 kan situationen ha blivit ohållbar för änkan Gertrud Jonsdotter.

Det fanns många orsaker till att en gård kom på obestånd. Det var heller inte särskilt ovanligt. Somliga släkter var ekonomiskt robustare och andra mindre uthålliga. En vanlig anledning till svårigheter vid den här tiden var oväntad död i sjukdomar och epidemier som idag ter sig harmlösa. Andra skäl var tvist om arvslotter, skulder förstås och andra ekonomiska trångmål, bristande hushållningsförmåga och aggressiva och expansiva granngårdar.

I det gamla bondesamhället var förutsättningen för gårdens fortbestånd att arvföljden var ordnad. Bäst skedde det genom att en son i rätt ålder var beredd att ta över eller att en dotter drog en arbetsför karl till gården. Ett tredje alternativ var att änkan eller änklingen snabbt gifte om sig med en yngre partner. Efter Nils Månssons frånfälle var ingen av dessa förutsättningar självklar, men änkan, visserligen upp i 50-årsåldern, som satt med sin gård kunde vara beredd att ta emot en ny husbonde om den rätte dök upp.

När Nils Månsson (f 1728) avled När Måns 1773 (samma år som nya grannen Grava-Nils Nilsson dog) efterlämnade han hustrun Gertrud Jonsdotter. Året efter makens död finns inte änkan Gertrud Jonsdotter längre kvar i gården När Måns enligt protokollet från socknens första husförhör år1774. Hon är född 1722 enligt protokollet, men den kyrkliga bokföringen från 1760 fram till 1780 som kan bekräfta husförhörets uppgifter är mycket bristfällig eller saknas helt. Uppgifter om giftermål, barnafödande och död är fragmentariska under de åren och slutsatserna därför osäkra. Samma osäkerhet gäller hennes uppgivna födelseår eftersom det året saknas i dopboken.

Istället har hon flyttat in i entreprenören Olof Bengtssons hushåll i gården Nysta ett stycke norrut i byn tillsammans med sin son Olof. Att Gertrud flyttade just dit måste ha med släktskap att göra. Den rimliga förklaringen är att änkan Gertrud och den store Olof Bengtssons mor var syskon, därför sökte hon skydd och hjälp hos sin systerson. De gamla husbönderna Jon Nilsson och Marit Halvardsdotter i Nysta födde fyra barn mellan 1707-16. Olof Bengtssons mor var ett av dessa barn. Eventuellt hade de ett femte barn fött 1722 som skulle vara Gertrud som varit gift med den avlidne Nils Månsson När Måns. Den tanken är trolig men kan inte bekräftas eftersom kyrkboken saknar blad för åren 1720-22!

Skulle det finnas en släktrelation mellan Nysta och gamla Månssläkten förklarar det mycket av de dunkla skeendena under årtiondena från 1770 till 1810. I själva verket kan det vara så att Nysta/Gata-släkterna vann insteg i Månsgården genom att Gertrud från Nysta var gift med Nils Månsson i Månsgården och vid hans död 1773 flyttade hon hem till sin systerson. Eftersom hennes son Olof var för ung att ta vid så överlät hon därför brukningen av gården När Måns på systersonen Olof Bengtsson, den store entreprenören, som nu i början av sin karriär successivt kunde överta kontrollen över gården. Detta var hans plan.

Gården förlorar sin självständighet

I början av 1770-talet var gårdens resurser uttömda När Måns. En kombination av svårlösta arvskiften, barnadöd, familjekonflikter, skuldsättning och svåra förhållanden för en utarmad bondebefolkning efter ekonomisk och politisk oro i landet, hade bidragit till en ohållbar ekonomisk situation. Den utlösande faktorn kan ha varit den 45-årige husbonden Nils Månssons plötsliga död år 1773.

Änkan Gertrud stod inför svåra val. Hon satt förvisso i sin ägandes gård men ekonomin var körd i botten och själv var hon inte ung längre och inget attraktivt giftasbyte och barnen var för unga att ta över. Systersonen Olof Bengtsson hade redan bestämt sig för att bli byns störste jordägare och han var just i början av sin uppköpskarriär. Han hade redan för flera år sedan sett att Gertruds make Nils höll på att tyna bort i lungsoten och att gården skulle bli herrelös. Det var just sådana objekt han tänkte sikta in sig på för att kunna bli storbonden i byn.

Eftersom det fanns släktband mellan Gertrud och Olof var det naturligt att det var till honom hon vände sig då nöden var som störst. På så sätt fick Olof Bengtsson inflytande över gården När Måns men ägandet i gården behöll Gertrud. Hon hade sina barn att tänka på och försörjningen för egen del till döddagar så det fanns goda skäl att inte helt kasta sig i armarna på sin ivrige systersonen Olof Bengtsson i Nysta.

Olof Bengtsson hade ännu inte de ekonomiska muskler som krävdes för att ensam ta ansvar för gårdens skötsel och underhåll. Byggnaderna var i dåligt skick för ingen hade varken haft hälsa eller ekonomi att göra mycket åt dem på länge. Åkrarna skulle sås och skörden bärgas och somligt hamnade i Olof Bengtssons fickor medan Gertrud och barnen fick äta sig mätta vid bordet i Nysta. Men som stöd bakom sig hade Olof storbonden Nils Nilsson II i Gata och redan tidigt stod det klart att det var han som tills vidare skulle ta över ansvaret för gården När Måns. Så rullade det på under bra många år och någon ny familj flyttade inte in i gården som stod där i väntan på bättre tider. Så snart 1770-talet övergått i 1780-tal tycktes äntligen något vara på väg att hända. Nytt driftigt folk hade sedan en tid byggt upp sin tillvaro och försörjning granne med Månsgården och de började nu kasta sina blickar på den herrelösa gamla gården.

Andra Månssläkten. Grav-Nisch-gården och nybyggarna ”Västa Måns” (1774 - 1803)

Grav-Nisch-gården och nybyggarna ”Västa Måns” (1774 - 1803)

Medan den gamla Månssläkten med sina rötter i 1600-talet alltmer försvagades uppstod en ny bosättning under 1760-talet strax sydväst om gården När Måns. Nybyggarna bar till förväxling snarlika namn med folket i den gamla gården vilket skapar svårigheter för oss i eftervärlden att hålla dem isär. Husbonden När Måns hette Nils Månsson och nybyggaren i granngården hette Nils Nilsson. De var inte jämngamla men dog ändå samma år 1773 och satte därmed den lokala historien i gungning. Den nya gården som har lokaliserats genom kartstudier och protokoll, har vi döpt till ”När Grav-Nisch” efter den första bondens härstamning. ”Västa Måns” (väster-om-Måns) kan den mycket väl också ha hetat med tanke på läget.

Hur den nya gården har uppstått vet vi förstås inte. Det kan mycket väl ha skett genom en uppdelning av de marker som dittills hållits i hävd av de gamla ägarna När Måns. Under gårdens svaghetstillstånd som varat under många år, kan markområden ha tagits i anspråk av nya ägare. De åkrar och ängar som hörde till en gård var oftast utspridda. Det var först långt senare som markerna samlades i ett eller två skiften nära gården De ägogränser som fanns före 1780-talet byggde på de uppmätningar som byborna själva begärt hos tinget (Jmf 1699) och på hävdvunnen rätt. Det kan också ha skett genom att ett sambruk med en granne så småningom omvandlats till en egen gård. (Jmf När Måns/på Åsen)

För det senare alternativet talar att granngården Hagens skatterätt minskade mellan 1760 och 1765 med drygt en tredjedel. Det tyder på att Hagen innan dess innehade ett område som man då släppte ifrån sig. Det kan ha varit de marker sydväst om gården När Måns som då uppläts till nybyggarna. Den förlorade skatterätten på Hagen tillsammans med marker från gamla När Måns gav i så fall underlag för en ny gård och en ny bosättning kunde uppstå.

De marker som uppläts åt nybyggarna låg sydväst om dagens När Alfred enligt den karta som upprättades efter Storskiftet 1789. Gården ”Västa Måns” omfattade en tomt hundratalet meter västsydväst om den nuvarande mangårdsbyggnaden När Alfred och åkrar väster därom, samt åkrar i den då nyligen uppodlade Rönningen (eg. röjningen) väster om den medeltida Långgatan, ner mot älven Ämtan. Tomten var kvarteren 8-9 på 1789 års storskifteskarta där varje tomt, äng, åker och hage har sitt eget nummer. Den låg i kanten av den grustäkt väster om när Alfred som exploaterades under 1930-talet. Enligt kartan låg den gamla gården När Måns med sin tomt där den nuvarande manbyggnaden När Alfred alltjämt ligger. Gamla När Måns´ marker omsluter den nya bosättningen (Västa Måns) på ett sätt som tyder på att de från början haft något gemensamt.

Kartan över Södra Ås från 1789 års Storskifte är ofullständig och oklar på en viktig punkt. Endast några få boplatser är markerade, medan bebyggelse som man vet fanns på den tiden inte alls finns markerad. T ex är gårdarna i byns gamla centrum ofullständigt eller inte alls utmärkta. Bristerna kan ha att göra med att kartan endast är en mindre noggrant utförd kopia av ett original som inte längre finns kvar. Viktiga värmländska karthandlingar, bl a över Östra Ämtervik, förstördes i branden 1865 i Karlstad. Trots dessa brister blir det synligt att i närheten av gamla När Måns fanns ytterligare en bosättning, båda dessa bosättningar med sina respektive tomter och inägor är markerade. Endast en av dem är markerad med hussymbol (Västa Måns) medan båda redovisas i kartans protokoll (Nr 8-9 respektive 140-149 ). Det finns inte någon tidigare karta över hur markerna varit fördelade i byn före 1789, så det går inte att veta när och hur denna nya bosättning uppstått.

Nybyggarna kom under 1780-talet att formellt ta över den gamla gården När Måns, som efter 1773 var satt under ekonomiskt förmyndarskap. Gården var inte längre ekonomiskt oberoende och blev på så sätt ett uppköpsobjekt. Olof Bengtsson som ägde gården Nysta mitt i byn, förvärvade nu Grav-Nisch-gården medan gamla gården När Måns, som redan stod under hans förmyndarskap, (genom änkan Gertrud Jonsdotter) lämnades till nybyggarnas försörjning. På grund av Olof Bengtssons död fullbordades dock aldrig affären men gården fortsatte under lång tid att vara ekonomiskt beroende av andra storbönder i byn.

Vilka var nybyggarna?

Den nyinflyttade Nils ”Grav-Nisch” Nilsson med ny hustru hade i början av 1750-talet kommit till Norra Ås. Han kom närmast från Fölsvik i Östra Ämtervik men var ursprungligen från Grava i Västra Ämtervik. I Fölsvik var han gift med Annika Olofsdotter som dog i barnsäng dagarna före jul 1749. Fyra månader senare gifte han om sig med pigan Karin Nilsdotter, född i By i Östra Ämtervik år 1715.

Det blev så småningom nödvändigt för familjen att söka sig en bättre utkomst än den tillfälliga fristad de hade i Norra Ås. Husbonden Per Ingmarsson på Hagen i Södra Ås var uppväxt i Norra Ås. Han kan ha varit behjälplig i valet av ny boplats för Grav-Nisch och hans familj. Flytten skedde någon gång på 1760-talet. ”Grav-Nisch”-familjen lade grunden till den släkt som fem generationer senare på grund av död och sjukdom år 1876 sålde gården till Nils Larsson, byggmästaren från Fredriksberg.

Man kan utgå från att försörjningsmöjligheterna var ansträngda både i den gamla gården och hos nybyggarna, men Grava-Nils Nilssons familj klarade påfrestningarna bra och gården övertogs så småningom av äldste sonen Måns Nilsson (1756-1833) som bara var sjutton år vid faderns död 1773. Han förvaltade sin uppgift väl och uppträdde med auktoritet som ny ägare till gamla Månsgården redan vid storskiftesförhandlingarna 1789-92.

Jag hoppas kunna förklara hur detta övertagande kan ha gått till.

Entreprenören Olof Bengtsson är fast och olyckligt förknippad med gårdens förfall. Han var ambitiös och framgångsrik, kanske också hänsynslös och på toppen av sin karriär. Han var dock inte lyckosam i allt och ett allvarligt problem i hans egendomsbyggande var att han och hustrun var barnlösa och därför fanns ingen naturlig arvtagare till allt det han samlat ihop. Den frågan löstes genom att han skaffade sig en arvtagare. Det blev den unge nämndemannen Nils Nilsson (1754-91), en släkting från byn Svenserud tvärs över dalen. Nils blev Olofs förtrogne och unge kompanjon och planen var att han skulle föra arvet efter Olof Bengtsson vidare. Men först skulle han giftas bort med Catarina Olofsdotter (f 1758) från Där Nol i By, en av socknens förmögna gårdar. Hon var en mycket kraftfull kvinna skulle det snart visa sig.

Fram emot 1780-talets slut hade Olof Bengtsson samlat på sig så mycket ägande i olika delar av byn att han ville få sina åkrar samlade på ett bättre sätt. Han påkallade därför ett storskifte i Södra Ås, allt enligt de regler som riksens ständerna hade bestämt år 1757. Efter alla uppköp var hans gård på 1780-talet nära tre gånger så stor som någon annan gård i Södra Ås och han räknade nog med att som resultat av skiftet, få sina marker bättre samlade. Storskiftet tog sin början 1789 och startade en smärtsam process och kraftmätning mellan byns markägare med en egenmäktig lantmätare som förrättningsman. I sina förberedelser för hur den nya kartan över byn skulle komma att se ut, kände Olof Bengtsson att det krävdes ett avgörande i fråga om gården När Måns och Grav-Nischgårdens framtid.

Med tanke på änkan Gertrud Jonsdotters och Olof Bengtssons släktskap kan det te sig som en historiens kovändning att det var Gertruds gård När Måns, som klarade sig helskinnad ur Bengtssons strypgrepp. Det hade varit lätt att förstå om Gertrud hittat en ny husbonde för sig och sin gård som kunde driva gården vidare, men så blev det inte. Den enda förklaring som är bättre är, att Gertrud blivit imponerad eller rent av betagen av den flitige nybyggaren från Grava i Västra Emtervik och kanske framförallt av hans son, nu i tjugofem-trettioårsåldern, och ansett dem mera lämpade att ta över När Måns än hennes systerson Olof Bengtsson, som redan hade mer än han orkade med och dessutom började bli gammal. För egen del kunde också han lika gott tänka sig andra lösningar. Lösningen blev att Gertrud och hennes systerson Olof tillsvidare överlät brukaransvaret på den driftige nybyggarsonen Måns Nilsson som därmed blev förvaltare av den skuldtyngda gården När Måns.

För Olof Bengtsson återstod möjligheten att i stället lägga under sig Grav-Nischgården, nybyggargården som ännu inte hunnit skaffa sig någon lång och tyngande historia. I skiftet 1789 överfördes också gården Västa Måns till Bengtssons expanderande gård Nysta som låg mitt i byn och en god bit bort. Gården Västa Måns historia blev därför kort och dramatisk. Gården övertogs redan under 1780-talet av Olof Bengtsson och försvann på så sätt ur historien och statistiken. Efter 1789 ingick den som en del i Bengtssons storjordbruk men hans önskan om att samla sina ägor kring sin egen gård i Nysta, blev det inget av. Hans ägande förblev även i fortsättningen utspritt över hela byn.

Dödligt protokoll

I Storskiftets protokoll från 1789 som fastställdes först 1792 står Olof Bengtsson som ägare till gården Nysta som fått numret 1. Vid sidan av sitt eget namn som gårdsägare står namnet på arvtagaren Nils Nilsson, fast skrivet med mindre bokstäver. Då Nils Nilssons namn skrevs med små bokstäver var han 35 år och redan nämndeman. Han var rikt gift och framtiden var ljus. Men just som hans namn blivit infört i protokollet och omvärlden därmed visste att det var han som skulle förvalta den mäktige Olof Bengtssons arv, just då slog sjukdomen klorna i honom. Innan häradstinget hunnit fastställa skiftesprotokollet var han död. En hetsig feber som kallades brännesjuka hade tagit livet av honom bara knappt 37 år gammal, men hans namn skulle för all framtid ändå stå kvar i protokollet. Det var inte fort gjort att ändra i det som redan var skrivet.

För Olof Bengtsson i Nysta var detta ett dråpslag. Det fanns inga barn som skulle ta vid när hans krafter sviktade. Nu var också hans myndling, den unge nämndemannen död. Vad skulle nu ske med hans stora gård? Själv var han 60 år och det var en hög ålder vid 1700-talets slut och hans kraft var bruten. Han dog som ägare till byns största gård 68 år gammal och utan arvingar år 1799.

Före Olofs död hade det hänt viktiga saker som skulle få stor betydelse för framtiden. Nämndemannen Nils Nilssons änka Catarina Olofsdotter sörjde inte länge. Ett år efter hans död gifte hon sig med Per Håkansson. Han kom från gården Backen som låg just i backen upp mot skogen på östkanten och med honom flyttade hon till gården Gata som skulle bli nästa storgård i Södra Ås. Catarina var en driftig och resolut kvinna som lämnade tydliga spår efter sig i byns historia. Det är en rimlig tanke att hon i flytten till Gata som del av sitt giftorättsgods tog med sig den skatterätt som kom från Grav-Nischgården som Olof Bengtsson övertagit ett tiotal år tidigare. Det skulle visa sig att till den ekonomiska miljö dit hon kom, där befanns sig redan den krisdrabbade gården När Måns.

Trots att Olof Bengtsson alltsedan 1785 ägt Grav-Nischgården så låg den alltjämt där den alltid legat, vägg i vägg med gamla gården När Måns och ett gott stycke bort från Bengtssons gård. I praktiken var det bara ägandet som skilde dem åt, i allt annat var de beroende av varandra. Men efter 1785 så är det nybyggarfamiljen från Grav-Nischgården som tagit den ursprungliga gården i besittning.

Hur kan detta ha gått till? Det får vi aldrig riktigt veta, men det troliga är att den unge och driftige Måns Nilsson och hans familj som genom Olof Bengtssons uppköp blivit egendomslös och husvill, erbjöds att ta över När Måns - kanske i någon sorts hälftenbruk med förmyndarna, alternativt som deras arrendator. Det skulle dröja länge innan han blev fri och oberoende men det var den ordning som gällde fram till storskiftet och nämndemannen Nils Nilssons plötsliga död mitt i skiftesprocessen 1791.

Hur övertagandet nu än har gått till så finns en anteckning till skiftesprotokollet 1789 som är förbryllande. Måns Nilsson (1756-1833) som då blivit husbonden När Måns, endera ville eller tvingades han flytta, alternativt byta eller ha kompensation. Om detta skriver lantmätaren: ”Måns Nilsson klagade på Sin tomt denn han för ingen del ville hafva utan han begärte få Söder i Stacklyckedaln för lyckemål och tomten Som honom medgavs”

Det är oklart vad som menas med ”tomt”, men en förklaring kan vara att Måns Nilsson och hans familj blivit avhyst från sitt gamla hem genom gårdens försäljning och han har anvisats en tomt som han inte vill ha. Dessa berörs inte i protokollet. Det kan också betyda att han var missnöjd med den tomt han redan hade och ville ha en annan. Resultatet av förhandlingen blev hur som helst att han fick som han ville, vilket var ovanligt i skiftessammanhang, tomten och en lycka mark i Stacklyckedaln långt söderut i byn.

Gården När Måns1773 - 1800

Vilka var då dessa förmyndare som hade ekonomisk kontroll över gården När Måns sedan Nils Månsson dött utfattig 1773 och änkan och barnen flyttat till Nysta? Gården var en av de äldsta i byn och ett attraktivt objekt för en spekulant. År 1773 hade entreprenören Olof Bengtsson ännu inte hunnit bygga upp den ekonomiska kraft som behövdes för att ta över en så pass stor gård även om släktskapet med änkan skulle ha underlättat. De handlingar som finns pekar i stället ut 1770-talets storbonde Nils Nilsson i Gata som den som hade den kraft och myndighet som behövdes. I samband med att nya barn döptes i de två granngårdarna kan man se att det redan fanns nära relationer mellan Olof Bengtssons familj i Nysta och Gata, samband som skulle fördjupas under de kommande tjugo åren.

Någon måste sköta det praktiska. De som för tillfället hade den ekonomiska makten hade sina brukningar på andra ställen i byn och för skötseln av När Måns krävdes folk på platsen och vem kunde vara mera lämplig än nybyggarens son Måns som fått ta över ansvaret för Grav-Nischgården efter sin far som dött samma år som grannen Nils Månsson När Måns. Måns Nilsson var bara sjutton år men stor och stark och driftig. Han fortsatte att sköta sin egen ärvda gård samtidigt som han arbetade in sig i Månsgårdens skötsel och skapade förtroende hos ägarna. Av allt att döma gick detta så bra att han i mitten av 1780-talet hade kontroll över gården och vid storskiftet 1789 registrerades han som gårdens nye ägare.

Det var mycket som gick snett under åren runt storskiftesprocessen 1789-92. Oväntade och dramatiska saker hände som ställde all planering på ända. Då byns nya karta redan var färdigritad dog en av huvudpersonerna som skulle ta ansvar för de förändringar som man blivit överens om. Mycket kretsade runt den unge arvtagaren Nils Nilssons för tidiga död i Nysta mitt under arbetet med byns omdaning och det fick följdverkningar för folket i Gata och skapade kaos i gården När Måns som var ekonomiskt beroende av dem båda.

Den tanke som tränger sig på är, att genom det alltför tidiga dödsfallet gick luften ur det omdaningsprojekt som Olof Bengtsson planerat för sin arvtagare. Då alla förhandlingar, kartor och godkännanden var klara fanns det bland de fem gårdarna i södra delen av byn, två stycken som trängdes med varandra om utrymmet, den ena dubbelt så stor som den andra. Den mindre ägdes av Olof Bengtsson vars arvtagare nyss hade dött och den andra gården ägdes av Måns Nilsson, nybyggarsonen som nu var 35 år gammal, kraftfull och mitt i livet.

För att försöka förstå de skeenden som är svåra att förklara, kan det vara så att det som till synes är tydligt på en karta i verkligheten kan ha blivit kullkastat av omständigheter som lantmätare och kartritare inte rådde över eller som hände i samma stund som de lagt ifrån sig sina ritverktyg. Trots att Måns Nilsson enligt lantmätare och häradsting är ägare till gården När Måns är det enligt mantalslängden för åren 1790-1800 inte han utan folket från Gata som styr där. Dessutom. I Måns Nilssons föräldrahem, Grav-Nischgården, vägg i vägg som ägs av Olof Bengtsson, är det fortfarande enligt samma dokument, samme Måns Nilsson som styr där trots att han inte längre äger gården. Det är uppenbart att kartan i det här fallet inte överensstämmer med den verklighet som den tecknas i mantalslängderna som bygger på folkräkning och ekonomiska förhållanden.

Den verklighet som kan ha korrigerat kartan är att Olof Bengtsson efter arvtagaren Nils Nilssons död behövt koncentrera sig på det viktiga för framtiden och därmed tappat intresset för Grav-Nischgården. I stället såg han framtiden an i ett samarbete med gården Gata i samband med att Nils Nilssons änka gifte in sig där. Ett annat alternativ är att förvärvet aldrig genomfördes på grund av det oväntade dödsfallet. Allt detta kan ha skett under de tre år som karta och protokoll låg hos häradsrätten i väntan på godkännande vilket skedde först 1792.

Detta är ett sätt att förklara varför Måns Nilsson alltifrån 1774 till år 1800 står som skattskyldig för föräldrahemmet Grav-Nischgården trots att han enligt protokollet inte längre äger det.

Motsatt förhållande gäller för gården När Måns. Där är Måns Nilsson den rätta ägaren enligt protokollet, men då den ekonomiska redovisningen skall göras upp är det inte han som gör den, det är andra utomstående människor som står för gårdens ekonomi.

Hur kunde det komma sig att den gamla gårdens öde skulle avgöras av storbonden Nils Nilsson i Gata? Svaret kan vara så enkelt att det handlar om ekonomiska muskler. Då gården När Måns var bankrutt efter Måns Nilssons död 1773 var det Nils Nilsson i Gata som tills vidare kunde hålla den under armarna. Nils var född 1718 och var nämndeman, betrodd och förmögen och med nära relationer till familjen Bengtsson i Nysta dit änkan Gertrud När Måns hade flyttat. Från är 1774 är det Nils Nilsson som bestämmer i gården När Måns, men han äger den inte, han förvaltar den. Han bor inte där och under vissa år redovisas den inte över huvud taget för att senare dyka upp på nytt som ekonomiskt objekt. 1789 då allt ställs på ända i skiftet som skall ge byn en ny struktur, blir Måns Nilsson, den unge nybyggaren, ägare fast den ekonomiska överrocken från Gata hänger kvar över honom, fast nu i en ny och yngre variant på temat Nils Nilsson.

Andra Månssläkten, 1790-1876

Måns Nilsson och Chersti Jönsdotter

Fragmentariska uppgifter om gårdens öden finns i husförhörslängden i Södra Ås med början 1774. Där framgår att nya husbonden Måns Nilsson (f 1756) var gift med Chersti Jonsdotter (f 1745). Det ter sig märkligt att Måns som då var blott 18 år hade gift sig med en kvinna som var elva år äldre än han själv, såvida det inte fanns ett ekonomiskt och rationellt motiv bakom giftermålet. Ett sådant motiv skulle ha varit att han äktade änkan i Månsgården och tillförde det unga blod som hon behövde, men den teorin har inget stöd i det material som finns och dessutom var åldersskillnaden för stor. Den familj som prästen antecknade 1774 (eller möjligen 1778) bestod av Måns Nilsson (f 1756), hustrun Chersti (Kerstin eller Cathrina) Jonsdotter (f 1745) samt Måns´ mor Karin Nilsdotter, änka efter Grava-Nils Nilsson (d 1773) och sonen Nils Månsson (f 1776).

Chersti Jonsdotter kom från Västra Ämtervik. I husförhörslängden från 1775 är det särskilt noterat att Chersti Jonsdotter var född 30 november 1745 och döpt den 1 december, årtalet är särskilt förtydligat och eventuellt ändrat. Om den uppgiften är riktig finns endast en person som passar till de uppgifterna i nedre Fryksdals härad och hon är född i Kisterud i Västra Ämtervik. Det finns indikationer på att den sammankopplingen är korrekt. Måns Nilssons far kom ursprungligen från den västra halvan av dåvarande Emterviks socken, fast från den södra delen. I den situation som uppstått efter faderns död kan det ha brådskat att hitta en vuxen kvinna som kunde dela ansvaret med unge Måns som var endast sjutton år gammal då ansvaret för gården hastigt blev lagt på honom. Släktskap eller andra relationer kan ha påverkat valet av giftaspartner men av en eller annan anledning var det känt i familjen att i Kisterud fanns en erfaren kvinna ledig för äktenskap. Hennes far Jon Eriksson var född i Liane men bosatt i Kisterud medan modern Ingeborg Svensdotter kom från Smedsby på östra sidan av Fryken och var född före 1710 av Sigrid Arvidsdotter och Sven Bengtsson. Det finns ingen enkel förklaring till den något omaka alliansen över vattnet mellan Chersti och Måns.

Måns Nilsson och Chersti Jonsdotter gifte sig vid mitten av 1770-talet och då Måns var i tjugoårsåldern kom första barnet, sonen Nils (1776) som blev den som förde släkten vidare på gården När Måns. Sedan kom sonen Sven 1778 som hann bli elva år innan han dog. Pär föddes 1781, Jon 1783 blir dräng Där Ner i Mårbacka och flyttar sedan till Mässvik1812 och Catharina föddes 1785. Catharina gifte sig i granngården Där Ner ett stenkast bort(Ol´Månsa) med sonen i huset Olof Olsson och fick dottern Britta 1813 som förde släkten vidare i den gården.

Sonen Per flyttade redan som barn till Aplungstorp på västra sidan om Fryken och han drunknade i november år 1810, kanske på nattgammal is på väg mellan föräldrarna i Södra Ås och sina anförvanter i Västra Ämtervik. På gården i Södra Ås fanns också drängen Jon Månsson som kom från Kisterud, också ett tecken på att det fanns en förbindelse över sjön till Cherstis hemtrakter.

Historien för den släkt som byggde och levde på gården från 1650-talet eller tidigare tog slut i och med Nils Månssons död 1773. Han blev därmed den sista i den första släkten på gården. Ålderman i den släkt som därefter bebodde gården var nybyggaren Nils ”Grav-Nisch” Nilsson med hustrun Karin Nilsdotter. Han dog samma år som Nils Månsson När Måns (1773) och kom därför aldrig att bo i den gården men är ändå den första i släkten nummer två, som kom att finnas kvar på stället fram till 1876.

Med sonen Måns Nilsson (8) (1756 - 1833) och Chersti Jonsdotter (1745 - 1803) från Kisterud i Västra Ämtervik tog den andra Månssläkten gården i besittning.

Måns Nilssons villkor var svåra. Allt talar för att han till en början satt på nåder i en krympande gård. Den gamla gården När Måns som han långt före storskiftet (godkänt först 1792) varit husbonde i, hade varit en medelstor gård. Genom olika transaktioner hade gården sedan dess krympt i storlek och omfattade vid sekelskiftet endast 1/24-dels mantal, d v s 1/24 av den dåtida byns areal. Endast Nästa och Hagen hade lika bräcklig försörjningsbas. Arealer som gården tidigare brukat hörde nu till gården Gata.

Chersti Jonsdotter och Måns Nilsson fick fem barn, tre av dem överlevde barndomen. Först kom sonen Nils som föddes 1776 då pappan Måns var tjugo år och mamman trettioett. Faddrarna vid dopet den gången var mer långväga än vanligt, dit kom Jöns Olsson och hustrun Margareta Jönsdotter från Där Fram i Södra Ås och Olof Bengtsson från Norra Ås och så grannfrun Karin Persdotter på Åsen.

Hustrun Chersti hade varit sjuklig en tid innan hon avled 58 år gammal 1803. Måns levde vidare som änkling i 30 år innan han dog vid 77 års ålder, fast redan i 50-årsåldern räknades han som ”egendomslös och vanför” och det betydde att han inte ägde den gård han bodde i.

Mitt i sin fattigdom måste Måns Nilsson ha varit en märkligt kraftfull person. Alltsedan han som sjuttonåring fick ta det fulla ansvaret för sig och familjen hade han befunnit sig i en ständig kamp med de mäktiga storbönderna som nog till en början hade räknat med att äta ut honom. Men i stället lyckades han bli ägare till gården trots att han var satt i skuld. Hans ägande naggades i kanten som en följd av det och mot slutet av sin aktiva tid ser det ut som att han helt har förlorat kontrollen och ägandet. Trots allt har han lyckats lotsa sin gamla gård genom tjugo svåra år då det nya seklet bryter in. Så småningom ljusnar det för familjen men då har hans hustru redan dött och själv är han gammal och vanför.

Förmyndarperioden 1774-1815, en sammanfattning

De två viktigaste informationskällorna - husförhörs- och mantalslängderna - ger olika och till och med motstridiga besked om gårdens och familjernas öden under årtiondena runt 17/1800-talsskiftet. I husförhören redovisas endast ett hushåll som kan knytas till När Måns och där bodde Grava-Nils Nilsson och hans ättlingar som sedan i obruten följd därefter bodde i gården fram till 1876.

Enligt mantalslängderna - beskrivningen av skatteunderlaget - fortsatte den gamla gården När Måns att vara ett skatteobjekt, fast mindre än tidigare. De som stod för gårdens ekonomi var andra människor än de som redovisas i prästens husförhörsanteckningar som boende på platsen. Enligt mantalslängden huserade Olof Jönsson som husbonde där och han var gift med Nils Nilssons (f 1744) dotter Maria Nilsdotter från Gata. Olof hade förvaltningsansvaret för gården på uppdrag av sin svärfar, men bodde aldrig på gården. Olof Jönsson lämnar scenen år 1800 och gården ”försvann” sedan för gott omkring 1803. En slutsats är att de som hade den ekonomiska makten satt någon annan stans.

Nybyggarnas gård - Grav-Nisch-gården - upphörde att existera i skatteteknisk mening i och med Olof Bengtssons förvärv någon gång på 1780-talet. Därmed flyttades också skatteunderlaget till hans gård Nysta. Uppgifter om förflyttning av skatterätter tyder på att Grav-Nisch-gårdens skatteunderlag överfördes först till Nysta och sedan på grund av dödsfall och omgifte vidare till Gata. Efter 1803 hände samma sak under en tid med skatterätten för gården När Måns, som då förvaltades av den nya storbonden Per Håkansson i Gata fram till omkring 1815. Samme Per Håkansson som senare gjorde den obetydliga gården Hagen - granne med Månsgården - till byns nya storgård.

Under de 40 åren mellan1774 och fram till ca 1815 är gårdens ställning oklar När Måns och komplicerad. Man kan inte förstå de motstridiga uppgifterna om gårdens och släkternas öden under den här perioden på annat sätt än att den ekonomiska makten över gården låg i andras händer. Trots att främmande människor tagit över, fanns gården kvar som skatteobjekt i mantalslängderna fram till 1803, men försvann därefter och återfick först omkring 1815 sitt eget självständiga mantal och den storlek den haft fyrtio år tidigare. Det kan tolkas som att de skuldsatta då kan ha arbetat av sin skuld och var befriade från den pant som belastat gården under lång tid, eller att nytt kapital tillförts som gjort det möjligt att köpa tillbaka förlorad egendom. Att gården klarade denna långa svaghetsperiod och kunde motstå fientliga uppköp kan ha påverkats av att den var en av de allra ursprungligaste i byn.

Vilka var de som förvaltade gamla gården När Måns under den långa svaghetsperioden? I prästens husförhör var alla husbönder, hustrur, barn drängar, pigor och hjon bokförda. Man kan utgå från att detta var en någorlunda korrekt folkräkning byggd på kyrkoplikt och social kontroll. Av de uppgifterna framgår det att det var det förmögna bondfolket i Gata i Södra Ås med husbonden där Nils Nilsson (1718-1796), född under Karl XIIs dödsår, som trädde in När Måns.

Enligt kyrkans husförhörsprotokoll fanns det omkring 1775 två husbönder i byn som hette Nils Nilsson - en ung och en gammal. Den unge Nils Nilsson (f 1718) var den välbeställde husbonden i Gata och den gamle en fattig nybyggare (f 1710), Grav-Nisch med rötter i Grava i Västra Ämtervik, som slagit sig ner ett stenkast från gamla Månsgården. (Se skiss). Av husförhöret 1778 framgår det dessutom att i Gata hette såväl farfar som far och son Nils Nilsson, d v s minst fyra stycken med samma tämligen vanliga namn i samma lilla by!

Mantalsredovisningen hade samma syfte som husförhören - att räkna människorna, men denna gång som skatteobjekt. I denna ekonomiska och världsliga redovisning för Södra Ås fanns emellertid tre Nils Nilssöner: en i Gata, en var nybyggaren från Grava och i gamla gården När Måns fanns ytterligare en Nils Nilsson. D v s det fanns tre ekonomiska objekt som heter Nils Nilsson men endast två kyrkliga med samma namn! Skattemässigt ser det ut som att Nils Nilsson i Gata och Nils Nilsson När Måns var samma person som satt på två skatteobjekt, medan den tredje var Nils Nilsson - nybyggaren från Grava.

Nils Nilsson I i Gata (1718-96) gifte sig 1740 med Karin Håkansdotter från Östmansby (1710-78). De fick barnen Nils, Per, Karin, Britta och Kerstin.

Äldste sonen Nils II - han återkommer nedan- var född på skottdagen 1744 och gifte sig 1768 med Chatarina Jonsdotter (f 1742) från närmsta granngården Backen. De fick fyra barn mellan 1769-1780. Det första barnet, Maria, föddes i juli 1769.

Olof Jönsson, förvaltaren - en sorglig figur

Tjugo år gammal gifte sig Nils Nilssons II förstfödda barn Maria Nilsdotter revolutionsåret 1789 med Olof Jönsson (1765-1818) från Nolbergsviken. 1789 var också året då det genomgripande storskiftet påbörjades i Södra Ås, även det en revolution i det lilla. Olof Jönsson skrevs detta år som ägare till Gata - den gård han gift in sig i. Det tyder på att han och äldsta dottern var utsedda att ta över gården. Men redan två år därefter, innan skiftet ens vunnit laga kraft, byttes han ut mot sin svärfar Nils Nilsson II. Skälet till dessa snabba förändringar är en följd av att Olof Bengtssons skyddsling Nils Nilsson så oväntat hade avlidit 1791 och därmed kullkastades den planering för framtiden som folket i Nysta och i Gata hade stakat ut. I det läget var det Per Håkansson och hans hustru Catarina Olofsdotter från Nysta som drog det längsta strået och från 1793 är de de nya husbönderna i Gata.

Olof Jönsson var i svärfaderns ögon inte duglig nog att ta ansvaret för storgården i Gata i den nya situation som uppstått. I stället fick han bli herre i det mindre viktiga pantstället när Måns. Därför är han under 1790-talet huvudman för gården När Måns enligt skattelängderna. Det får tolkas som att han är satt att förvalta den gård som redan är pantsatt och i sambruk med gården Gata. Mellan 1791 och 1800 fick Olof Jönsson och hans fru Maria fem barn.(Britta 1791, Håkan 1793, Kari 1795, Olof 1797 och Kersti 1800). Dopvittnen var folk från granngårdarna Där Fram, Nysta, När Domrân i norra och mellersta tredingen i byn och så vid ett tillfälle Bengt Håkansson från Mårbacka.

Det talar för att Olof och Maria aldrig varit bosatta på gården När Måns eftersom dopvittnen ofta hämtades från granngårdarna. Men fortfarande 1799/1800 var Olof Jönsson skattemässigt ansvarig för gården. Fr o m 1801 är han däremot borta ur mantalsregistret och hans familj är inte kvar i Södra Ås år 1800 eller därefter.

Det är inte möjligt att få full klarhet i vad som hände med gården När Måns åren kring sekelskiftet 17-/1800 och inte heller vart Olof Jönsson tog vägen. Under 1800-talets första år anges ingen ägare till gården. Slutsatsen blir att gårdens skatteunderlag utnyttjades av en annan gård i byn. Samtidigt som skatteunderlaget minskat eller försvunnit När Måns har det i motsvarande mån ökat vid sekelskiftet i gården Gata under den nye ägaren Per Håkansson. Det tyder på att det överförts dit.

Något dramatiskt hade hänt med Olof Jönsson och hans familj. Från att ha varit husbonde i Gata - en av byns större gårdar 1789 är han 25 år senare änkling och tjänar år 1814 som dräng hos komministern Jan Ågren - den förste prästen i nya prästgården på Halla i Mårbacka. Hans husbonde har antecknat att han är orkeslös och fattig och ”ser och hörer litet…” Den 26 juni 1818 blev han ”af våda ihjälslagen” 53 år gammal. Hans sorgliga utveckling tyder på att hans fru - gårdens dotter i Gata - dött eller på annat sätt försvunnit ur hans liv och att han därmed som ingift i gården förlorat ekonomiska möjligheter och fotfäste och fått ge sig av. Det är oklart vart hustrun Maria och deras fem barn tog vägen för i hennes föräldrahem finns hon inte.

Nils Månsson och Kathrina Olsdotter, ett lyckosamt giftermål

Förstfödde sonen Nils Månsson (9) (1776 - 1839) med samma namn som sin farfar, växte sig stark och var den som tog över efter fadern omkring 1805. Hans hustru blev Kathrina Olsdotter (1782 - 1861) från Norra Mårbacka (Där Nol), eller Där Ner i Mårbacka som det heter i dag. Hon var den yngsta av fyra systrar och föräldrarna hette Olof Nilsson (f 1738) och Marit Jonsdotter. Marit var gårdens dotter och född där år 1742. Norra Mårbacka var vid den här tiden en storgård, det framgår bl a av raden drängar och pigor som fanns i hushållet. Att det fanns starka band mellan Norra Mårbacka/Där Ner och storgårdarna i trakten visade sig bl a vid Kathrinas dop 1782. Kapten Paul Anders von Wachenfeldt på Angersby (efter 1786 på Västegård/Herresta), comministern Erik Lyselius och Olof Morell (son till gamle prästen Morell) från prästbostället Mårbacka var faddrar på manssidan, samt prästfrun Maja Kajsa Wennervik (S Lagerlöfs farmors mor) och Katrina Månsdotter i Norra Ås, barnets faster.

Hur kunde det komma sig att den fattige bondpojken Nils Månsson När Måns kom att intressera sig för dottern i storbondfamiljen i Norra Mårbacka/Där Ner och att han sedan blev accepterad som svärson? Det finns ett par omständigheter som kan vara intressanta i sammanhanget. Den ena är att Kathrinas tre år äldre syster Karin sedan 1801 varit gift i Södra Ås med bonden på Vall, Olof Larsson som var jämnårig med Nils Månsson. Det gjorde att hon kände till förhållandena i Södra Ås och kanske också friaren Nils Månsson.

Den andra omständigheten är mera intressant. Kathrinas tio år äldre syster Kerstin var gift med Jon Håkansson (f 1760) från Södra Ås och de var nu husbondepar Där Ner i Mårbacka.

Jon var äldre bror till Per Håkansson, storbonden i Gata som hade det ekonomiska inflytandet över Månsgården under 1800-talets början. Det var naturligtvis så att Per Håkansson i Gata mycket väl kände till den unge mannen När Måns som nu skulle bli hans svåger - de befann sig såvitt man kan förstå i ett ekonomiskt beroendeförhållande till varandra och var dessutom jämnåriga. Måns Nilsson återfick ju så småningom kontrollen över gården När Måns, vilket inte kunde ha skett utan Håkanssons medverkan, vilket i sin tur kan ha något att göra med ömsesidig respekt och släktskap. Det ligger därför nära till hands att tro att Per Håkansson lade ett gott ord för unge Måns hos sin bror och svägerska då yngsta systern Där Nol i Mårbacka skulle giftas bort.

Nils Månsson och Kathrina Olsdotter gifte sig den 21 oktober 1804. Äldste sonen Nils som föddes 1805 var ”svagsint, enfaldig och bräcklig” som prästen skrev eller ”hvilken är till Sit förståns menlös” som det står i bouppteckningen efter fadern. Trots det blev han ändå 70 år gammal och levde i gården hela sitt liv men lärde sig aldrig läsa. Olof (1808), Jon (1812) som var sjuklig, Magnus (1816), Maja (1819) och Caijsa (1823) var de övriga barnen.

Under Nils Månssons tid återfick gården den storlek den haft före 1770-80-talet då delar köptes upp av Olof Bengtsson i Nysta och som senare - genom nämndemannen Nils Nilssons änkas giftemål - övertogs av Per Håkansson i Gata. Återhämtningen underlättades av goda konjunkturer och ett gott gifte. En bidragande orsak var det kapital som tillfördes genom hustruns arv i gården Norra Mårbacka (Där Ner) som kan ha gjort det möjligt att köpa tillbaka förlorad mark.

Hur denna återhämtning gick till är oklart men mellan 1810 - 1820 vann gården När Måns tillbaka betydande skatteunderlag. Gårdarna i byn förblev i sin grundstruktur som efter skiftet 1792, men då liksom nu skedde stora förändringar genom arv, byten och uppköp. Eftersom köpebrev och andra överlåtelsehandlinger inte längre finns kvar kan man följa förändringarna endast genom att skatteunderlagen för de olika gårdarna skiftar, men det är inte alltid klart hur förändringarna hänger ihop. Såväl När Måns som i granngården På Hagen skedde stora förändringar i storlek och ägande under 1800-talets första årtionden. Gårdarna på Hagen och När Måns var vid den här tiden små men lika stora och omfattade vardera endast1/24-dels mantal. (= vardera 1/24 av byns areal) Genom att Per Håkansson i Gata då köpte gården på Hagen kan det också ha påverkat den positiva utvecklingen för Nils Månsson i granngården När Måns.

Nils Månsson, sonsonen till nybyggaren från Västra Ämtervik under 1750-talet var den som återskapade gården När Måns till den storlek den haft före1773 och före tiden under ekonomiskt förmyndarskap. Vid hans död hade den i stort samma marker och byggnader som Nils Larsson köpte 1876 åt sonen Johan Alfred.

Nils Månsson själv omkom genom en olyckshändelse år 1839. Han blir ”krossad av fall” den 22 februari. Kanske betydde det att han fick ett träd över sig under arbete i skogen med att skaffa timmer till ombyggnaden av huset som hans son fullföljde några år senare. Hustrun Kathrina från den förmögna gården Norra Mårbacka överlevde honom med 22 år.

Enskiftet som genomfördes 1823 ledde inte till något beslut men var en förövning till Laga skiftet som skulle genomföras drygt trettio år senare. Den stora och dramatiska förändringen som föreslogs för Nils Månsson var att han nu för första gången fick sin jord samlad runt gården. Borta var den inmutning av mark som Olof Bengtsson, entreprenören, gjort på 1790-talet alldeles väster om hans tomt och som var ett irriterande intrång i hans naturliga markrum.

Uppgifterna om Nils Månssons djurbesättning på 1830-talet ger besked om en relativt intensiv djurhållning. Den är intressant i en jämförelse med de uppgifter som förekom redan på 1600-talet som underlag för kungamaktens beskattning. Namngivne Lars (förmodligen i Nästa) hade redan på den tiden sju kor på sin gård, vilket är mer än vad Nils Månsson hade 200 år senare. Nils hade fem kor (Siärna, Sommergås, Vithöfda, Lilkulla och Storkulla) och en kullig kvigko (ej könsmogen ko). Ett sexårigt svart sto fanns på gården liksom en kvigkalv, elva får och två gumselamm. Dessutom två sogrisar och en galt.

Inte heller Johan Alfred Nilssons djurbesättning på 1880-talet var större än Nils Månssons femtio år tidigare och fortfarande under1950-talet var besättningarna ungefär lika stora. Av det kan man dra slutsatsen att djurhållningen i bondgårdarna i Södra Ås varit tämligen konstant under 300 år!

Med Olof Nilsson på väg in i nya tiden

Det blev andresonen Olof Nilsson (10) (1808 - 1873) som tog över När Måns sedan fadern slagit ihjäl sig. Han gifte sig 1839 med Jöns Larssons dotter Kajsa Jönsdotter (1819 - 1864) Där Väst i Skacksjö med gemensam födelsedag den 24 februari. Mellan 1840 - 60 fick de barnen Nils, Maria Cajsa, Jöns, Lars, Olof, Johanna, Christina och Ludvig.

Olof Nilsson hade ett stort hushåll med många barn och tjänstefolk. Tiderna verkade vara goda och han förbättrade sin bostad liksom andra grannar gjorde. Istället för att bygga nytt putsade han upp det gamla och byggde under 1840-talet på sin gamla parstuga med en vindsvåning som inte kom till någon användning förrän mer än 100 år senare.

På 1840-talet fanns för första gången möjligheter för bönderna i Östra Emtervik att brandförsäkra sin egendom. Tidigare hade man kunnat få en viss ersättning genom tingsrättens försorg, men nu hade det bildats en lokal brandstods-kommitté som skulle ta hand om brandskadorna. Olof och Kajsa hade åtta hus på gården som ansågs värda att försäkra. Tillsammans med försäkringsombudet som var en betrodd ortsbo, gick man igenom husbeståndet och mätte längder, bredder och höjder i alnar och bedömde skicket med tanke på försäkringsvärdet. De blev överens om att det mesta var gammalt och slitet och hade många år på nacken och för första gången beskrevs nu gården När Måns i en bevarad handling. (1 aln är längden från armbågen till lillfingrets spets, eller ca 60 cm)

Den 9 mars 1843 såg gårdens byggnader ut så här:

1. Manbyggnad (31x12x8 alnar), gammal, en parstuga i 1 vån m 3 rum, ¾ i gott skick, yttertak av näver med ovanliggande torv.

2. Matbod (9x7x7 ½), gammal, under sticktak, 2 vån ett utrymme i varje plan, hälften i gott skick.

3. Stallänga (15x8x8), under tak av näver och torv, 2 vån 4 utrymmen (anm ränne och redskapslider, framför och i rät vinkel mot hus 1), hälften i gott skick.

4. Tröskloge med tvenne lador (23x12x9), under yttertak av näver och torv, tillkommen under 1700-talet men reparerad och ansedd i gott skick.

5. Fähus ((15x12x9), nytimrat och i gott skick, ovanliggande foderränne, råghalmstak.

6. Bodar (21x8x9), gamla, hälften i gott skick, tak av näver och torv, 2 vån 6 utrymmen, 1 med eldstad (anm brygghus).

7. Fårhus (6x7x6), gammalt, ¾ i gott skick, 1 vån, halmtak.

8. Skjul (8x5x7), gammalt, ¼ i gott skick, tak av näver och torv (plac.ill)

Smedja, linbastu (ria) och kölna (torkhus för lin mm) var eldfängda och låg ett stycke utanför gårdens hus och försäkrades inte. Jordkällare och dass fanns förstås på gården men var av ringa värde.

Försäkringsvärdet för Olof Nilssons byggnader var 530 riksdaler banco (rdb), varav stugan var värderad till 220 rdb (motsvarande ca 25 000 kr ) och lösöret till 500. Inbärgad gröda, spannmål och rotfrukter värderades till 250 och kreaturen till 150 rdb. Den sammanlagda försäkringssumman var 1030 rdb vilket motsvarar ca 81527 kronor i 2015 års penningvärde.

Av byggnadsbeståndet bedömdes bara två objekt (4 o 5)vara i gott skick, resten i mer eller mindre dåligt skick. Det är en indikation på att byggnaderna över lag var av hög ålder vilket bör betyda att de härrörde från århundradet före, kanske i någon del ännu äldre.

Av 1843 års byggnader återstår år 2015 manbyggnaden och matboden med samma ytmått. Manbyggnaden höjdes med 1.8 meter strax efter mättillfället.

Av Olof Nilsson och Kajsa Jönsdotters barn var äldste sonen Nils (f 1840) den första i familjen som begav sig utanför socknen i jakten på arbete. Endast 18 år gammal (1858) begärde han arbetsattest till Stockholm. Nödåret 1868 hade han för länge sedan återvänt för att ta över hemgården i Södra Ås.

Dottern Maria Cajsa (f 1842) gifte sig i juli1863 med drängen på gården, Nils Hansson (f 1837) från Sunne efter att de en månad tidigare hade fått dottern Karolina. Nils Hansson kom till Östra Ämtervik som dräng hos fältjägarlöjtnanten Johan Adolf Fredrik Hedberg som bodde några år i Södra Ås. Nils flyttade sedan till Gunnerud och en sväng till nämndemannen Per Larsson i Skacksjö innan han hamnade i säng med Maria Cajsa När Måns. De bosatte sig på gården 1864 men flyttade vidare och omkring 1875 förvärvade de nuvarande gården Björkås.

Genom kraftig befolkningstillväxt under1850- och 60-talen ökade fattigdom och trångboddhet. Allt fler unga prövade sina möjligheter till försörjning på annan ort. Familjen När Måns var inget undantag. Sonen Jöns (f 1845) arbetade i Göteborg 1868 - 69, sedan som dräng i Älvbäck och på Vall i Ås. I sällskap med sin svåger Nils Hansson arbetade han vid Hofors bruk 1871 och reste 1875 tillbaka till Göteborg. Syskonen Olof (f 1850) och Christina (f 1856) flyttade också dit samma år och yngste sonen Ludvig gav sig också av.

Död och sjukdom förföljer Nils Olsson

Olof Nilsson var sjuk i tuberkulos och 1869 var det dags för äldste sonen Nils Olsson (11) (1840-1877) att ta över ansvaret för gården När Måns. Två år tidigare hade han gift sig med Anna Jansdotter (1845) från Westgård (bl a nuvarande Herresta) och de fick fyra barn mellan 1868 och 1875. Ett barn dog vid ett års ålder och ett - Johan Lennart - hade en ögonsjukdom som behandlades i Stockholm 1877. Fadern Olof Nilsson avled av sin lungsot 1873 och hans två yngsta barn Kristina och Ludvig,16 och 13 år gamla blev föräldralösa. Hustrun Kajsa hade dött redan 1864. I hushållet fanns också Olofs farfars svagsinte bror, som dog på gården 1875 70 år gammal, samt två inhysta kvinnor och två pigor. Familjens situation var ansträngd och det underströks av att samtliga dessa flyttade ut mellan 1872-75.

Det är ovisst vad som slutligen drev fram försäljningen av gården När Måns. Av Olof Nilssons bouppteckning från 1873 framgår det att gårdens ekonomi - åtminstone fram till sonens övertagande 1869 - var i balans. De stora skulderna från trettio år tidigare var borta. Någon förmögenhet fanns inte men det var heller inte så vanligt. Orsakerna bör ha varit andra än ekonomisk nöd.

Andra Månssläkten försvagas under 1800-talets mitt av sjukdomar och olyckor. Nils Olsson, som var den siste och fjärde generationen av den andra släkten på gården, var sjuklig och dog bara något år efter sin far. Familjens situation var ansträngd. Barnen var ännu för små att ta vid. Varför Nils Olssons syster Maria Cajsa gift med drängen Nils Hansson inte fick eller ville ta över gården är oklart. De blev dock kvar på andra gårdar i Ås under hela sitt liv. Det var annars vanligt att döttrar blev ”husbönder” om lämpliga söner saknades. Så hade dock aldrig skett När Måns under de senaste 100 åren och det skedde inte nu heller. Efter försäljningen till byggmästaren Nils Larsson 1876 bodde familjen Nils Olsson en kort tid inhysta på gården Jon Lars i Södra Ås för att senare flytta till Kils socken.

Sju månader efter försäljningen dog Nils Olsson i mars 1877 blott 37 år gammal. Förutom Nils hade hans far Olof och hans farbror Nils dött inom loppet av fyra år.

Den första släkten När Måns från Olof Persson på 1630-talet till storskiftet 1789 omfattade nio ägare och sex generationer. Den andra Månssläkten från Måns Nilsson 1789 till Nils Olsson 1876, ytterligare fyra. Därefter Alfredsläkten tillsvidare ytterligare fyra. Fjorton generationer så långt.

Med dessa förbehåll ser den mycket sannolika ägarlängden för När Måns/När Alfred ut så här:

Husbönder, levnadsår År som ägare

Första Månssläkten (ursprungssläkten från Södra Ås)

(Börje Månsson m fl - 1630, ett kvalificerat antagande)

Olof Persson 1580 (ca) - 1645 1630 - 1644 (ett sannolikt antagande)

Per Nilsson 1610 (ca) - 1670 1645 - 1670 (mycket sannolikt, troligt)

Nils Persson 1648-1728 1671 - 1714 (i sambruk med Johan –

Johan Nilsson 1676-1734 1715

Olof Nilsson 1686-1723 1715 - 1723 (Nils Perssons son)

Jon Nilsson 1723 - 1724 ”

Måns Nilsson 1687-1743 1725 - 1743 ”

Per Nilsson Åssman 1718 - 1761 1744 - 1758 (Måns Nilssons svåger)

Nils Månsson 1728 - 1773 1759 - 1773 (Måns Nilssons son)

Andra Månssläkten (inflyttade från Grava, Västra Ämtervik)

Måns Nilsson 1756 - 1833 1780 - 1803 (1/24 mantal)

Nils Månsson 1776 - 1839 1803 - 1839

Olof Nilsson 1808-1873 1839 - 1869

Nils Olsson 1840 - 1877 1869 - 1876

Alfred Nilsson-släkten (inflyttad från Fredriksberg)

Nils Larsson, Karolina Norman 1876 - 1903

Alfred Nilsson 1860 - 1936 1903 - 1928

Nils Nilsson 1899 - 1983 1929 - 1978

Matts Nilsson 1939- 1979 –

Åsen

På Åsen

På 1789 års karta har gården kvarteren151-160. Tomten 160.

På Åsen ligger i byns södra treding (tredjedel/trejing). Den förste registrerade skattebonden där är Nils Larsson och hans hustru Sigrid Persdotter. Uppgifter om deras födelse- och dödsår saknas, men enligt de få informationer som finns i skatte- och mantalslängder bör de ha varit verksamma under 1600-talets första hälft. Var någonstans de bodde på grusåsen som sträcker sig från nya landsvägen (byggd 1939) till På Åsen i söder vet vi inte.

Vid 1600-talets mitt fanns två gårdar i södra delen av byn. Vi kan kalla dem På Kuul och När Måns och innan århundradet var slut hade ytterligare två kommit till, På Hagen och På Åsen. Folket i alla fyra gårdarna härstammade från Nils Larsson och Sigrid Persdotter och var alltså nära släkt med varandra. Under denna första tid bildades nya gårdar genom delning av gamla. På så sätt uppstod en ny bosättning På Åsen genom nyodling och utbrytning från gården När Måns troligen under 1680-talet men registrerades inte som eget skatteobjekt förrän omkring 1725. Under lång tid brukades gårdarna i sambruk. I början av 1700-talet var de två gårdarna lika stora men under Månsgårdens nedgångsperiod i skiftet mellan 17- och 1800-talen var På Åsen den större av de två men på 1830-talet var de på nytt lika stora.

Av 1600-talets byggnader finns ingenting kvar. Första gången som riktiga hus ritas in på någon karta och inte enbart som en symbol för bebyggelse, var så sent som 1854. En jämförelse mellan hur husen ligger idag och hur de låg på kartan från 1854, visar att huset På Åsen flyttats närmare vägen, huset På Hagen flyttat längre från vägen (nuvarande huset byggt på 1890-talet) medan huset När Måns/När Alfred ligger kvar på samma plats. Gården På Kuul som låg norr on Månsstället flyttades till sin nuvarande plats i slutet av 1850-talet i samband med laga skiftet 1854.

När Måns och på Åsen

I skattelängden från 1695 finns för första gången två namn som kan knytas till sambruket När Måns och På Åsen. Det är Nils Persson (1648-1728) och hans “dräng” Olof Nilsson (1686-1723), vilken sannolikt är hans son. Nils Persson var husbonden när Måns som överlevde sin son med fem år. Olof blev bara 37 år gammal men var gift med Ingegerd Persdotter från granngården på Kuul och de hade tre barn - kanske fem - tillsammans, det yngsta fem år gammalt då pappan dog 1723. Det är troligt att Olof kort före sin död hade etablerat sig med sin familj som sin egen brukare på Åsen.

Två år senare, år 1725, blir Olofs bror Måns Nilsson (1687-1743) ny husbonde när Måns och till Åsen kommer David Persson.1726 får David Persson sina ägor utstakade och avgränsade och från den tiden är på Åsen ett eget skattehemman.

Även därefter fortsätter det nära samarbetet mellan granngårdarna. Från tingsprotokollet får man veta att David Persson och andra grannar sträckt hjälpande händer till grannen Måns Nilsson då han och hans familj råkat i svårigheter. (Jmf. När Måns och Db 1728 vt/75)

David och Ingegerd - 1700-tal

Genom detta partnerskap sammanlänkas de två gårdarnas öden för ytterligare en tid framåt. Inte nog med det. Avlidne Olof Nilssons änka När Måns/På Åsen, Ingegerd Persdotter från Kuul med de fem barnen, gifte om sig 1724 med David Persson från Mosserud och i och med giftermålet blev de husbondfolk på Åsen. De bör ha känt varandra väl eftersom David är son till Ingegerds faster Sigrid Månsdotter från Kuul. Med dessa äktenskap var de tre gårdarna på Kuul, När Måns och På Åsen nära knutna till varandra under tidigt 1700-tal.

Vem var då David Persson (1700-1779)? Hans ursprung är en smula oklart. Fadern är okänd, men modern är Sigrid Månsdotter (1660-1729) från Kuul och faster till Ingegerd Persdotter, som är änka med fem barn efter Olof Nilsson i sambruket När Måns/På Åsen. Vi vet att Sigrid gifte sig i Mosserud någon kilometer söderut med David Nilsson men blev änka något av de första åren in på 1700-talet. Med tanke på hennes födelseår kan hon ha hunnit med ett tidigare äktenskap med en Per som blev David Perssons far. I det andra äktenskapet med David Nilsson i Mosserud fick hon sedan sonen Per Davidsson vars dotter Karin Persdotter många år senare också gifte sig på Åsen i Södra Ås. David Persson - den förste bonden på Åsen - var född år 1700 - samma år som Karl XII slogs vid Narva - och var betydligt yngre än sin kompanjon Måns Nilsson i granngården när Måns.

Det nya husbondparet Ingegerd och David fick två egna barn, Olof 1725 och Nils 1727 förutom de fem som Ingegerd förde med sig i boet. Sonen Olof levde bara i sexton dagar. Ingegerds son Nils (f 1716) med förste maken Olof Nilsson När Måns/På Åsen, är det enda av de sju barnen som återkommer senare i historien.

David Persson är husbonde på Åsen under 25 år men 1752 lämnar han över till Jon Persson. Om honom vet vi inget säkert, men han kan förstås vara en broder till David. Davids fru Ingegerd dör under 1750-talet och på luciadagen 1758 gifter David om sig med Kerstin Olofsdotter, en änka i Fölsvik, men han kommer tillbaka till Åsen och dör där 1779. Bilden klarnar på nytt 1764 då Håkan Månsson träder in i bilden.

Håkan Månsson blev till i Måns Nilssons andra äktenskap med Karin Håkansdotter från Norra Ås. Måns Nilsson efterträdde sin avlidne bror Olof Nilsson (g m Ingegerd Persdotter) som husbonde När Måns omkring 1725. Måns var först gift med Marit Nilsdotter från Kvarntorp men efter hennes död 1733 gifte han om sig med Karin Håkansdotter och deras gemensamma barn blev Håkan (Månsson).

Håkan Månsson och Karin Persdotter

Sedan annandag jul 1743 var Karin Persdotter (f 1724) gift med Nils Olofsson (1716-1757 ca, se ovan). Han var son till Olof Nilsson När Måns och Ingegerd Persdotter. Ingegerd som var född på Kuul, gift första gången med Olof Nilsson och andra gången med David Persson På Åsen.

I äktenskapet med Nils Olofsson fick Karin Persdotter fem barn - Kerstin, Margeta, Olof (1750), David och Nils - den sista född 1755. Det är något oklart var Karin Persdotter och Nils Olofsson framlevde sina liv Det mesta talar för att det var På Åsen och att de kan ha delat brukningen med David Persson (Olofs styvfar) och Ingegerd Persdotter (brorsdotter till Karins farmor). Då yngste sonen Nils döptes i september 1755 var David Persson mansfadder och Karin Nilsdotter fadder på kvinnosidan - troligen är hon Grava-Nils Nilssons hustru Västa Måns.(Gården ”Väst om Måns” etablerades på 1760-talet och låg ca 50 meter nordväst om på Åsen.(i kanten av den grusgrop som inte finns längre). Något år efter att sista barnet kom till världen dog maken Nils och hon behövde en ny försörjare för sig och sin barnkull.

Då fanns Håkan Månsson till hands. Då änkor med barn sökte sig en ny husbonde på den tiden skulle han gärna vara ung och stark. Själv var hon 30 och Håkan 23 vid giftet 1759. Han var född i granngården När Måns. Pappan Måns Nilsson dog redan då han var tio år och han levde sedan med sin mamma inhysta hos sin faster Karin och hennes man Per Nilsson Åsman som var soldat. Uppväxten hade varit stormig. Det var osämja i familjen, mamman processade med sin styvdotter Karin om arvet efter avlidne maken Måns. Håkans mor dog 1747, han var då fjorton år gammal.

Genom Håkans giftermål med Karin Persdotter (f 1724) fortsatte korsbefruktningen mellan de tre gårdarna på grusåsen, På Kuul, När Måns och På Åsen. Karin kommer från Mosserud och hon är dotter till David Perssons (förste bonden på Åsen) halvbror Per Davidsson. Mamman är Sigrid Månsdotter från Kuul som är gift i Mosserud för andra gången. Karin hade ett tidigare äktenskap bakom sig.

Håkan Månsson (1733-1799) och Karin Persdotter (1724-) styrde och ställde på Åsen under ett tjugotal år. Karins barn från första äktenskapet Kerstin (1744), Margita (1747) och David (1752) bodde kvar och ett nytt barn fick de gemensamt, sonen Måns 1762. Faddrar i dopet den gången var husbondparet Nils Persson och Britta Olofsdotter på Kuul. Fjorton år gammal är Måns Håkansson dräng Där Fram i Södra Ås. Halvbrodern David flyttade till Södra Aplungstorp i Västra Ämtervik och gifte sig med Elin Månsdotter. Både David och Elin hade träffats då de tjänade som dräng och piga i granngården När Måns.1806 är Elin utfattig och David sängliggande, så deras liv slutade eländigt.

Ond bråd död

1780 var det nytt ägarbyte på Åsen och det var dags för Karins äldsta son Olof Nilsson (1750-1788) i äktenskapet med Nils Olofsson att ta över. Han gifte sig ca 1777 med Anna Andersdotter (1755-1830). De fick barnen Katarina (1778), Ingeborg (1782) och Måns (1786) innan Olof dog vid 38 års ålder i ”brännesjuka”, en febersjukdom liknande tyfus. Fyra dagar efter Olof dog också hans syster Margeta i samma sjukdom 40 år gammal.

Dödsfallet kom i en tid då alla friska krafter hade behövts. Byn rustade sig inför den första stora skiftesprocessen någonsin. Storskiftet inleddes 1788, samma år som Olof Nilsson avled. Därför är det änkan Anna som i alla protokoll företräder gården i den dragkamp om ägandet som skiftet innebar. I slutprotokollet från 1792 överlämnar hon ägandet till sin nya man på det sätt som lagen föreskrev.

Att två unga liv släktes i samma familj under en vecka var en svår prövning. Det dröjde nästan tre år innan änkan Anna Andersdotter på nyårsdagen 1791 gifte sig för andra gången, nu med den sju år yngre Nils Nilsson (1762-1829) från Gunnerud som blir husbonde på Åsen de närmaste 24 åren fram till 1813. I byn fick han heta unge NN till skillnad från sin namne på Kuul som var sju år äldre. Fyra barn blev det i äktenskapet. Yngst är sonen Anders född 1798 och han blir den som för familjens ägande vidare.

Nils Jansson från Stavik

På grund av bräcklighet lämnar Nils och Anna 1814 över ansvaret för gården till Annas dotter Katarina Olofsdotter som gift sig med Nils Jonsson (1775-1819) från Stavik. År 1804 får de dottern Margareta och sonen Jon 1816. Nils Jonsson dog i lunginflammation 44 år gammal. Katarina flyttade till Södra Gunnerudstorp efter något år till ett nytt äktenskap och på Åsen blev det dags för hennes halvbror Anders att ta över.

Det skedde 1822 och han var husbonde på gården i mer än 30 år ända fram till nästa skiftesprocess i Södra Ås 1854 som skulle förändra åtskilligt i byn. Anders Nilsson (1798-) gifte sig i Sunne 1822 med Brita Jansdotter (1799-1853) från Bond-Gårdsjö och mycket talar för att hon fick ett strävsamt liv. Flickor blev det vart fjärde år: Karin, Maria och Katrina föds 1824, 1828 och 1832, sonen Jan 1838. Anders far Nils dog 1829 och mor Anna året därpå efter att ha varit ofärdig och gått på kryckor som prästen noterar.

Gården på Åsen når sin största storlek under 1830-talet. På Åsen och när Måns är vid den här tiden lika stora fast bland de mindre i byn. Efter 1840 krymper arealen och är oförändrad fram till 1970-talet då Karl-Ivar och Karin säljer jord och skog. Drängen Olof Månssons försvinnande är ett av de tidigaste spåren av utvandring från byn. Om honom sägs att han är ”borta i Stockholm sedan våren 1838”.

Brita Jansdotter gick ur tiden 1853 och för Anders Nilsson slutade det inte så väl. Efter hustruns död blev han avsatt som husbonde och omyndigförklarad, alltför begiven på ”spirituosa”. Under laga skiftet företräddes gården av Jöns Larsson i Gata och Nils Nilsson i Nysta. Det hindrade inte att på Åsen var husförhörsställe 1856. S k oäkta barn var inte ovanligt och dottern Katrina fick 1857 ett sådant med drängen Lars Jonsson i samma hushåll i Västmyr där de tjänade. Efter en sådan händelse skulle modern kyrktagas - på nytt upptagas och välkomnas i den kyrkliga gemenskapen - och det skedde fyrtio dagar efter barnets födelse och Katrina blev ”kyrktaken såsom drängen Lars Jonssons hustru”.

Laga skiftet i Södra Ås

Det blev nu äldsta dottern Karin Andersdotters uppgift att ta vid. Sedan 1850 var hon gift med jämnårige Lars Olsson (f 1824) från Där Opp i Mosserud som innan giftet var dräng på Hagen. De senaste fem åren hade han varit sin försupne svärfaders stöd och hjälp men från 1855 är han och Karin de nya husbönderna på Åsen. Betty och Karolina är deras två döttrar som lever vidare medan sonen Lars Magnus bara blir tre månader gammal. Mitt i dessa ägarskiften och med den försupne Anders Nilsson fortfarande med i bilden skedde det viktiga laga skiftet i Södra Ås 1854. Gården på Åsen kom inte helt välbehållen ur den processen.

År 1860 - något år efter det stora skiftet i Södra Ås - säljer Lars Olsson 1/11-del av fastigheten på Åsen till Jan Eriksson och Kajsa Andersdotter. Det gäller torpet Södra Bröttningen (Sönner B) som av gammal hävd hört till Åsen. För det betalade Jan Eriksson, som senare tog sig namnet Åslund, 1100 riksdaler riksmynt (f o m 1873 = kronor). I köpet ingick tre tunnland ”bestående af kritsand och syrjord af dålig beskaffenhet”, den s k Bröttningmyren. Eftersom detta var en nyodling som brutits ut från stamhemmanet skulle en skattesats fastställas innan Eriksson fick sin lagfart och det dröjde ända till 1867 och ett beslut av landshövdingen. Tre riksdaler skulle årligen betalas till stamhemmanet på Åsen och det motsvarade ”två kubikfot två kannor hafra”.

Lars Olsson var ingen energisk bonde. Redan 1858 begav han sig av till Stockholm i jakt på arbete och 1860 återfanns han i Tumba. Därför blev han inte gammal på Åsen. 1860 flyttade familjen till annat boende i Södra Ås som hyresgäster. Gården såldes och 1862 flyttar familjen till Västanå i Ransäters socken. Med Karin Andersdotter lämnade den ursprungliga bondesläkten från början av 1700-talet gården på Åsen och nytt folk flyttade in.

Nya släkter på Åsen

Nykomlingen hette Gustaf Mattias Mattsson som med hustrun Sara Maria Jonsdotter från ”Pardixhyttan och Västerud och Brattfors socken” och dottern Anna Sofia flyttade in i mars 1861. För fastigheten betalar de 3 700 Riksdaler Riksmynt Familjen kom från Brattfors. Efter fem år hade de också tröttnat på livet i Södra Ås och återvände till hemtrakterna, nu till Fageråshöjden i Nyeds socken.

1866 är det dags för den tredje familjen att slå sig ner på Åsen. Den blir å andra sidan mera uthållig och har till nu (2015) suttit på gården i 149 år. Det började med att smeden Nils Nilsson (1806-1875) från Bond-Gårdsjö, Nils Persson och Maja Persdotter var hans föräldrar, och makan Kerstin Olsdotter (1812-1879), förvärvade gården det året. De fick de två barnen Maria (1836) och Olof (1845) och det blev Maria som förde arvet vidare. Brodern Olof sökte sig till Stockholm på arbete redan 1874 men kom hem och återvände till stan 1880. Som så många andra i sin generation sökte han sig bort från fattigdom och ofrihet, men kom ändå hem och gifte sig 1894 och blev s k avsöndringsägare i hemmanet Westgård. Fadern Nils dog 1875 och gården stod då utan manfolk. Maria var sedan 1868 gift med Olof Nilsson, också han smed, från (Bond-)Torsby i Sunne och nu kom deras tid.

Redan då Olof begav sig till Stockholm var det klart att systern Maria Nilsdotter (1836-1900) och hennes Olof Nilsson (1830-1901) skulle överta på Åsen. Det gjordes upp redan i januari och köpesumman var nu 3000 riksdaler för gården och 500 för lösöret. Deras husbondetid på Åsen varade i 25 år fram till år 1900. Första barnet blev Emanuel (1869-1944) som efter 1901 blev den nye gårdsägaren tillsammans med sin bror Nils Oskar. Maria Kristina (1872-) flyttade till Rejmyre i norra Östergötland och bildade familj där. Nils Oskar (1875) lämnade hemmet 1896 men återvände och Karolina Emelia (1878) gifte sig och kom så småningom till Arvidstorp.(se nedan) Yngsta barnet Anna Lavinia (1881-1932) emigrerade till USA. Fader Olof bättrade på försörjningen genom att tidvis arbeta i Örebro län.

Jag har anledning tro att Olof Nilsson och hans familj var de stora hjälparna då min 16-åriga farfar lämnades att sköta sig själv i granngården när Måns 1876. En relation som fördjupades mellan honom och äldste sonen Emanuel på Åsen senare i deras liv.

Emanuel och hans bror

Bröderna Emanuel och Nils Oskar äger gården gemensamt sedan systrarna flyttat ut, fast Emanuel är den som har huvudansvaret. I augusti 1909 köper Nils Oskar en mindre gård i Östra Glänne i Frykeruds socken som han tillträder i mars året därpå. Han drabbas emellertid av tuberkulos och i oktober 1912 är han intagen på tuberkulossjukhuset i Arvika. Där skriver han sitt testamente:

”Som jag märker att den sjukdom jag är angripen af allt mer och mer tar på mina krafter, så vill jag härmed som min sista och yttersta vilja förorda att efter min död skall all min kvarlåtenskap , vare sig i fast eller lös egendom, vilken jag i gemensamt bo haft tillsammans under en lång följd af år med min broder Emanuel Olsson i Södra Ås Östra Emtervik tillfalla nämnde min broder Emanuel Olsson tillika med all min enskilda egendomar hvad namn och beskaffenhet det vara må. Sålunda efter moget betänkande förordnat betygar, Arvika, Gate den 19 oktober 1912. Nils Oskar Olsson, med hand på papper.”

Emauel Olsson gifte sig 1899 med Augusta Viktoria Karlsson (1874-) från Grythyttan i Örebro län. De brukade gården tillsamman under 25 år fram till 1925 och de fick sex barn. Anna, den äldsta, född i Grythyttan (1899-), sedan Hildur (1901-), Karin (1903-), Eva (1909-), Nancy (1913-) och Karl Ivar (1915-).

1920-talet blev en dramatisk tid på Åsen. Fram till brodern Nils Oskars död 1912 ägdes gården gemensamt av de två bröderna. Broderns testamente innebar knappast något ekonomiskt tillskott eftersom gården i Frykerud var både liten och väl intecknad och 1925 tyckte Emanuel och Augusta att yngre krafter kunde ta vid. Dottern Anna hade 1920 gift sig med jordbruksarbetaren Nils Gustaf Wikström (1899-) och de hade redan dottern Ingrid. I maj 1925 fick de köpa gården, som brukligt var med hjälp av inteckningar, för 10 000 kronor.

Gustaf Wikström med familj flyttar till USA 1925

Nils Gustaf Wikström född 1899 gifter sig 1920 med Anna Olsson, dotter till Emanuel Olsson född 1864 och Augusta Viktoria Karlsson född 1874. Gustav Wikströms mor hette Karolina Nilsson född 1867 och Axel Fredrik Wikström född 1861 och dog samma år som Gustaf W föddes.)

(Olof född 1845, morbror till Emanuel sökte sig till Stockholm på arbete redan 1874 men kom hem och återvände till stan 1880. Kom hem och gifte sig 1894 och blev s.k. avsöndringsägare i hemmanet Westgård.)

Gustaf Wikströms mor hette Karolina Nilsson (1867-). Hennes föräldrar var Nils Hansson (1837-), född i Sunne men dräng i Östra Ämtervik, och Maja Kajsa Olsdotter (1842-1887) från När Måns, granngården till på Åsen. Karolina gifte sig med Axel Fredrik Wikström (1861-1899) från Övre Ullerud och de fick sju barn. Gustaf var yngst och föddes samma år som fadern dog. Änkan Karolina Nilsson flyttade 1908 till Mjölnartorpet i Kvarntorp. Systern Selma Teresia var den första som gav sig av och Axel Gottfrid, Karl Einar och Edla reste efter till Amerika 1909-10. Sexton år gammal kom Edla tillbaka till Sverige och flyttade till Gävle 1915. Av de sex syskonen blev bara Gustaf kvar i Östra Ämtervik. Tillsammans med mamma Karolina flyttade han 1913 till Johan Olssons mark i Ängbråten. Karolina blev baderska vid brunnsanstalten Ås Brunn och Gustaf gifte sig 1920 med Anna Olsson på Åsen. 1924 flyttade de till Sunne och inhystes hos Axel Edgren.

Utkomstmöjligheterna hemmavid var begränsade och i familjen ställdes det krav på Gustaf att liksom sina syskon och många andra pröva lyckan i Amerika. Han skulle därifrån kunna sända hem pengar och på så sätt förbättra familjens ekonomi. Den 4 februari 1928 fick Gustaf Wikström flyttbetyg från prästen och han lämnade sin fru med barnen Ingrid, Bengt och Kjell och reste till USA. Därifrån kom han aldrig någonsin tillbaka.

Hustrun Anna flyttade med dottern Ingrid och yngste sonen Kjell till sin faster i Rejmyre i Östergötland (c/o Torps affär, Katrineholm) och sonen Bengt stannade hos morföräldrarna på Åsen.

Karl Ivar som blev nästa husbonde på Åsen var bara tolv år då Gustaf Wikström gav sig av.

Det finns en liten sidoberättelse till den sorgliga Gustaf Wikströmshistorien som också berör familjen på Åsen. Gustaf morfar var Nils Hansson. 1893 gifte han sig andra gången, nu med Karolina Olsdotter (1849-) från Där Väst i Skacksjö. Hon hade med sig en sjuttonårig son då hon flyttade in hos Nils Hansson i den sydligaste gården i Södra Ås. Den hette då ”när Hansson” och kallas nu Björkås. Pojkens namn var Olof Wilhelm Jonasson, men han kallade sig Olsson. Nils Hansson hade inga egna barn utan fostersonen Olof Wilhelm fick ta över gården och han gifte sig med Karolina Emilia Olsson (1878-) på Åsen (Emanuels syster) och de bodde kvar När Hansson till 1929 då de flyttade till Arvidstorp. (Se vidare Björkås)

Ägarsammanfattning Ägare år

Olof Nilsson -1723 (Jmf När Måns)

David Persson 1724-1752

Jon Persson 1753-1763

Håkan Månsson 1764-1779

Olof Nilsson 1780-1788

Nils Nilsson 1789-1813

Nils Jonsson 1814-1821

Anders Nilsson 1822-1854

Lars Olsson 1855-1860

Gustaf Mattsson 1861-1865

Nils Nilsson 1866-1874

Olof Nilsson 1875-1900

Nils Oskar/Emanuel Olsson 1901-1925

Gustaf Wikström 1926-

Karl Ivar och Karin Olsson

Sylvia Olsson Bäcklund

MN/20111210

Gata

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården:
Namn: Gata
Byggår:	Rivningsår:	Övrigt:
Siste ägare:	Fader	Mor

Gata 1:67

Sedan 1870-talets ingång residerade makarna Per Nilsson och Britta Jönsdotter ”i Gata” och sagda år, 1887, föddes deras i ordningen sjätte barn, dottern Signe. Hon blev det yngsta i en syskonrad, som 1872 inletts med sonen Hjalmar, senare gift och bosatt på ”Hagaborg” i Södra Ås, betrodd fjärdingsman under många år. Näst äldst av barnen ”i Gata” var Karl, född 1874, gift och senare ägare till gården ”på Val” i Södra Ås. Därefter föddes 1879 Emilia, gift med Chrispin Andersson ”där Opp” i Mosserud, sedan följde sonen Oskar, född 1882, som förblev ogift, barnlös och övertog fädernegården ”i Gata” . Så kom Selma, född 1885, senare gift med Albin Viklund, ”där Nol” i Korterud. Av nämnda sex syskon ”i Gata” var sålunda dottern Signe yngst, hon tidigt bortgången och ogift. Deras förfäder är i flera led kända sedan 1600-talet och framåt.

Bruddansen

Det i ordningen sjunde kapitlet i Selma Lagerlöfs roman Liljecronas hem (1911) har getts rubriken Bruddansen. En analys av berättelsen kan anses försvarbar. Kapitlet innehåller två huvudmotiv, dels en skildring av bröllopet för diktens ”Britta i Lobyn” (förebild Britta Jönsdotter ”i Gata” i Södra Ås) en händelse, där den då 12-åriga fröken Selma själv hade varit närvarande, och dels - med större tyngd i framställningen - muntliga traditioner om hur det första, oplanerade mötet mellan hennes egen blivande farmor, prästdottern Elisabet Maria (Lisa Maja) Wennervik (1784-1864) och farfar, Daniel Lagerlöf (1776-1852), hade förlöpt. Farfadern, i dikten nämnd som ”smed från Henriksbergs bruk i Västmanland”, har ”kommit till Lobyn för att tinga upp hö” i bröllopsgården, och blir sålunda även han deltagare i vigseleln. Faktum är att Daniel Lagerlöf en tid är skrivare vid Kymsbergs bruk i Gräsmark, därefter mönsterskrivare och från 1812 regementsskrivare vid Kungl Värmlands infanteriregemente, för författarinnan spelar detta möte mellan hennes farmor och farfar helt naturligt större roll än det överdådiga bondbröllopet. Då mötet såväl i verklighet som dikt sker på Mårbacka (Lövdala) behöver Selma Lagerlöf ta till konstgreppet, att låta brudpar med följe i en romantisk färgad slädfärd- i ”klart och stjärnljust ”väder med ”rimfrost på träden” och brudens krona blänkande ”i det vita snöljuset” - lämna Lobyn för att uppsöka ”Maja Lisa”. Man noterar namnomkastningen. Prästdottern har nämligen hindrats att delta i bröllopet av sin dominanta styvmor, berättelsens ”syster Racklitz”. Detta oaktat ”Maja Lisa” och bruden Britta är ”läskamrater och har varit goda vänner sedan dess och att det inte ”firats något bröllop där i gården ( dvs i Lobyn” ) - utan att en av den gamla prästsläkten hade dansat med bruden.” Författarinnan låter Britta sucka: ”Oj, oj, oj att inte mansell Maja Lisa ska få se mig som brud.”

Läsarna får veta, att ”prästparet” från Lövdala - författarinnan åsyftar uppenbarligen här sin farmors far, kaplanen i Ämtervik Erik Wennervik (1750-1801) och hans hustru, Anna Maria Racklitz (1747-1833) - ”inte behövde åka ända hem till Lövdala, utan att resan fick avbrytas i Lobyn, där de skulle vara med om ett stort bondbröllop. Det var åtminstone en fjärdingsväg, som de slapp fara.” – ”det var rikligt med bjällerklang i luften, Häruppe i Lobyn möttes vägar från fyra håll, och på allihop kom det slädar med folk, som skulle till bröllopet. Det var att vänta, att det skulle bli storståtligt.” Här må infogas, att landsvägen förbi Ö:a Ämterviks (Svartsjö) kyrka - Östanby skola löper mot Övre Ulleruds socken vid Klarälven. Vid Södra Ås (diktens Lobyn) korsas länsvägen av en bygata norrut mot Norra Ås och Mårbacka, åt söder går en smal kärrväg genom Säljvålen fram till Gunnerud.

Det heter: ”Gamle Björn Hendriksson och hans hustru hade fått hålla på i flera år, innan de hade kunnat övertala den yngsta dotterdottern (bruden Britta var i verkligheten gårdens yngsta dotter, sålunda ej dotterdotter) hon, som skulle ärva gården, att gifta sig med en man, som de hade valt ut åt henne.” Resonemangspartier var ännu under 1800-talet vanliga, dvs brudens och den tilltänkta brudgummens föräldrar hade ingående diskuterat och planlagt de båda kontrahenternas giftermål. Allt under beaktande av ev syskons arvsrätter. Huruvida de unga tu på så sätt ”bortgifta” möjligen kunde fatta tycke för varandra, hade i dåtiden avgjort en underordnad betydelse.

Selma Lagerlöf skriver : ”Om till lön för eftergivenhet ville de nu att hon (Britta) skulle få ett bröllop så hedersamt, som de kunde åstadkomma.” – ”Brudgummen visste med sig hur mycket han hade fått tigga och be, innan denna rika bondotter hade beslutat sig för att ta honom. Folk viskade redan om att hon hade blivit tvingad av morföräldrarna, och när bruden satt med en sådan uppsyn vid bröllopsbordet, skulle det talet ta riktig fart. Han börjad förmana henne. Det gick inte an, att hon tog så illa vid sig. Prästdottern kunde hon ju få råka en annan dag.”

Vigselakten - i dikt som verklighet - skulle ske ”däruppe i stora saln i övervåningen” och ”prästfrua”, berättelsens ”syster Racklitz”, ”gick runt och hälsade på alla dem, som stod uppställda utmed väggarna och väntade på vigseln.” Manbyggnaden ”i Gata” i södra Ås var och är fortsatt en nattstubyggning i två våningar i präktigt furutimmer, vars sal på övre botten benämns nattstuga - man övernattade här - och är belägen i husets södra del. Varje våningsplan innehöll 1870 vardera tre utrymmen, i markvåningen ”gang”, kök och en ungefär lika stor sal, som den på övre botten. Manbyggnaden var och är 21 alnar lång, 18 bred och 14 alnar mellan mark och takröst. Den stod och står på stenfot.

Då prästdottern ”Maja Lisa” uteblir uppstår, som framgått, ett tyngande bekymmer på Brittas bröllpsdag, vars glädje fördunklas. Den tryckta stämningen löses upp, när brudpar och ”släde efter släde med följefolk” beger sig till Lövdala och ”Maja Lisa”. ”Spelmännen kom först. Där på klockar Moreus (i annat sammanhang kallad Svartling, verklighetens Nils Melanoz) med Ulla under armen. Sedan bruden och brudgum, lysta av två brudsvenner med trearmade ljusstakar, och efter dem en hel skara ungdom, både jäntor och drängar.” - ”Det var nu så, att Britta i Lobyn promt hade velat, att prästdotra skulle få se hur vacker hon var som brud –”

Värdefulla ur kulturhistorisk synvinkel är de sedvänjor och traditioner kring bröllopsfirande, brudklädsel mm som Selma Lagerlöf förmedlar från sin hembygd. Hon skriver: ”På bröllopsdagen skulle alla människor, både stora och små, dansa med bruden, och var och en, som dansade med henne, fick lov att ge henne danspengar.” --”Borta på bordet i salshörnet hade hon (dvs Britta) ställt upp luktvattenflaskan och brudskrinet med pastiljer och russin, brudkryddorna, som hon skulle bjuda på efter dansen.” ”Maja Lisa” saknar ”danspengar” men smeden ”från Henrikbergs bruk” (=hennes blivande make Daniel), som egentligen ej tillhör brudföljet, har gett den kuvade prästdottern en ”speciedaler” och därmed löst hennes dilemma.

Citat och glimtar ur den Lagerlöfska sagoväven i kap Bruddansen är framlagda, nu återstår att så vitt möjligt särskilja inslagen av fakta resp fantasi. Allt i avsikt att i någon mån nalkas författarinnans idéer, tankar och uppslag, där hon sitter i sin diktarverkstad. Redan har det visat sig att ej allt stoff är produkten av en väl utvecklad fantasi. Ränningen i väven löper ut och in från den verklighet berätterskan på Mårbacka omformade efter eget skön, Här som annorstädes i sitt författarskap nyttjar hon flitigt en eller flera urskiljbara händelser eller förebilder i personer och miljöskildringar. Relationen fakta och fiktion må vara värd att belysa och diskutera.

I kapitlet figurerade personer i hennes egen släkt, yngst i detta fall Daniel Lagerlöf och hans hustru Lisa Maja Wennervik, är all döda vid tiden för storbröllopet i Södra Ås år 1870. Den i dikten befriande slädförden till Mårbacka är sålunda blott en drömscen utan verklighetsanknytning. Farfadern Daniels ankomst till Ö:a Ämtervik har skett i annat sammanhang, Nå, vem är då förbilden till diktens ”Maja Lisa”, hon befinner sig i så nära relation till bruden Britta, att denna känner djup ångest över att ej få visa ”hur vacker hon var som brud”. Svaret är givet: Maja Lisa i kap Bruddansen är ingen annan än Selma Lagerlöf själv! Påståendet kan möjligen ifrågasättas, men ev tvivel i ärendet må strax avfärdas. När den då 73-åriga änkan Britta Jönsdotter ”i Gata” -diktens Britta i Lobyn - dött och skulle begravas 1921 yttrade författarinnan om den bortgångna: ”Tänk, jag har en gång sett henne stå brud!” Ej ens efter 50 år hade Selma Lagerlöfs minne från ett präktigt bondbröllop i Södra Ås förbleknat.

Gata Matts N

På 1789 års karta kvarteren 83-92. Tomtkvarteret 90.

Gården Gata har uppstått under sent 1600-tal genom att den ursprungliga gården Där Fram delats i två lika stora delar. Det är troligt att den förste ägaren i Gata David Månsson (1) (1647-1737) är född Där Fram och son till Måns Davidsson och sonson till den förste bonden där, David Jonsson.(Se Där Fram) Det är först omkring 1685 som gården i Gata står på egna ben och blir en egen skattegård. Det finns förstås inga dokument vid sidan av mantalslängderna från den tiden som kan ge fylligare besked.

Under 1600-talets slut grupperades ägorna i anslutning till bostäder och fähus och byn började få en tydligare struktur. Såväl Där Fram som Nästa och Gata tillhörde den mellersta tredjedelen (tredingen) i den ursprungliga medeltida uppdelningen av byn med en huvudgård i varje tredjedel. I den mellersta tredjedelen som hade sina ägor på ömse sidor om den ursprungliga gamla landsvägen, tedde sig en uppdelning mellan Där Fram och Gata som naturlig då befolkningen och näringsbehovet växte.

Som det var brukligt på den här tiden lät David Månsson döpa sin son till Måns (f ca 1685) som blir Davidsson efter pappan och fick samma namn som sin farfar Där Fram. Vi vet inte mycket om David Månsson men domboken ger en antydan om hans personlighet. Eftersom söner och döttrar enligt lagen ärvde olika mycket bad han häradsrätten bekräfta att han “lovat sin enda dotter Marit Davidsdotter att hon skall efter föräldrarnas död få ärva lika med bröder. Hennes bröder Måns, Jon och Nils Davidssöner ger sitt samtycke” (Jmf db 1714 ht/60). David Månsson är ägare i Gata fram till 1711.

Äldste sonen Måns Davidsson (2) tar över efter fadern och är husbonde i Gata en kort tid. Hans fru Kerstin Nilsdotter (ca 1694) kommer från Svenserud och dit flyttar också paret för att ta över en gård.

I Gata inleds nu istället den långa raden av Nils Nilssöner (fyra stycken) som kommer att regera gården under hela resten av 1700-talet. För att försöka hålla reda på dem får de nummer I - IV. Nils Nilsson I (3) (d 1743) är ingift. Det fanns vid den tiden två giftasvuxna ynglingar med det namnet i byn. Den ene son till Olof Nilsson i granngården När Domraan, den andre son till Nils Persson När Måns en bit längre bort. En av dem gifte sig med gårdens dotter Marit Davidsdotter (d 1760), som fick ärva lika med sin bröder. Tre pojkar och tre flickor fick de mellan 1714 och 1726 och det är sonen Nils(!) som för släkten vidare.

Nils Nilsson II (4) (1718-1796) är alltså född i gården samma år som Karl XII får ett skott genom huvudet vid Fredriksstens fästning. Nils IIs hustru blev Karin Håkansdotter från Östsmedsby (Östmansby)(1715-1778) och de tog över som husbondfolk år 1744. De gifte sig 1740 den populära bröllopsdagen 28 december och fick sex barn, den förste i raden döps till Nils(!) 1744. Nils Nilsson II och hustrun Karin styr i gården i drygt fyrtio år. Vid husförhöret 1782 - tio år efter Gustaf IIIs statskupp och slutet på den svenska frihetstiden - är han fortfarande gårdens husbonde, men det kan vara i mer formell mening. Nils Nilsson II avlider 1796.

1768 kallas gårdens ägare “unge” Nils Nilsson - rimligtvis är det sonen Nils som är i tjugofemårsåldern och född på skottdagen 1744, som avses. Denne Nils Nilsson III (5) (1744-) i Gata gifte sig 28 december 1768 med Chatarina Jonsdotter (f 1742), dotter till Jon Håkansson och Marit Olofsdotter i Svenserud. Nils och Chatarina Jonsdotter fick fyra barn mellan 1769-1780. Det första, Maria, föddes i juli 1769. Hon döps av komministern Erik Lyselius (1720-1798) från Mårbacka.

Faddrar vid dopet var storbonden Olof Bengtsson och hans hustru Kerstin Bengtsdotter från Nysta och Håkan Jonsson (1726-1776) med hustru Britta Persdotter (f 1715) från Backen, granngården ett stenkast öster om Gata. Håkan Jonssons närvaro berodde på att han och barnets mor Catharina var syskon med rötter i Svenserud. Deras mor Marit Olofsdotter kom från Kalvhagen (Haga) i Södra Ås. Att Olof Bengtsson och hans fru deltar tyder på släktskap eller andra nära relationer familjerna emellan. Storgården Nysta låg mitt i byn, på samma tomt log missionshuset – idag Södra Ås Kultur.

Nils Nilssons III och Chatarina Jonsdotters barnbarn Britta Jonsdotter, dotter till deras son Jon, gifte sig så småningom med torparen Jan Nilsson – senare känd över hela världen som Kejsarn av Portugallien.

Tjugo år gammal gifte sig Nils Nilssons III förstfödda barn Maria Nilsdotter den 27/12(!) 1789 - franska revolutionens år - med Olof Jönsson (6) (f 1765) vars föräldrar är Jöns Olofsson och Britta Bryngelsdotter i Nolbergsviken. 1789 är också året då det genomgripande storskiftet genomförs i Södra Ås. I ”uppropet” 1789 då skiftet tar sin början efter att ha utlysts från predikstolen i kyrkan, representeras gården Gata av ”gamle” Nils Nilsson, sannolikt Nils Nilsson II, men då skiftet avslutas två år senare och protokoll upprättas, skrivs Olof Jönsson - gift med äldsta barnet i Gata - som ägare till den gård han gift in sig i.

Redan två år därefter, innan skiftet ens vunnit laga kraft, blir han ersatt som gårdsägare av sin svärfar Nils Nilsson III och utplacerad till gården När Måns (nuv. När Alfred). Orsaken till detta snabba byte vet vi ingenting om, men vi har en starkt underbyggd hypotes om anledningen. Däremot vet vi bestämt att 1790-talet var ett decennium då stora förändringar ägde rum och det hade två viktiga orsaker. Det ena var storskiftet som under perioden 1789 - 92 då det pågick, skapade starka motsättningar mellan inblandade familjer och jordägare. Den andra och helt oväntade händelsen var, att en av nyckelpersonerna i den nya maktstruktur som höll på att byggas upp genom skiftet, den unge nämndemannen Nils Nilsson IV plötsligt avled mitt i skiftesprocessen endast 37 år gammal. (Jmf Nysta)

Storskiftesprocessen i Södra Ås påkallades av den store entreprenören Olof Bengtsson i Nysta. Hans huvudintresse var att genom kartor och protokoll få sin ställning som störste jordägare bekräftad. Eftersom han och hustrun saknade egna barn hade han ”adopterat” Nils Nilsson IV som skulle föra hans arv och ägande vidare in i nästa århundrade.1791 anges de båda två som ägare i Nysta - den förra med stora, den senare med små bokstäver - i storskiftets protokoll. Men innan bläcket hunnit torka på skiftesprotokollet var arvtagaren död.

Faddrarna vid barndopet som nämns ovan tyder på att det fanns viktiga ekonomiska band mellan gårdarna i Nysta och i Gata. Tomterna låg bara något hundra meter isär vid samma bygata. Det är sannolikt att gården Gata redan låg inom Olof Bengtssons intressesfär och att någon sorts samgående var nästa steg i hans planering för framtiden. Folket i Nysta hade knutit en ung lovande släkting från Svenserud - Nils Nilsson IV - till sig och ordnade förmånligt gifte för honom. Tanken var att han skulle bli gårdens husbonde så småningom. Genom hans tidiga död vid 37 års ålder 1791 gick den planen om intet. Det är oklart om han hann spela någon roll i Gata före sin död men hans hustru och änka kom att föra hans sak vidare.(se nedan)

Det går inte att få absolut klarhet i vad som sedan hände eller hur folk flyttade på sig under de här åren i slutet av 1700-talet. Det finns en stillbild av vilka familjer som fanns i byn år 1775, då det första husförhöret hölls, och de närmast följande åren, men under de dramatiska åren mellan 1780 till 1800 finns inga sådana kyrkliga uppgifter. De uppgifter man kan stödja sig på är ändringar i skattelängderna (mantalslängder) där omfördelning av jordinnehavet mellan gårdarna kan ge viss ledning.

Bakom de märkliga turerna tycks det ligga en kamp mellan rika och fattiga gårdar i byn som dirigerades från storgårdarna Nysta och senare från Gata. Allt talar för att gården När Måns(När Alfred) var på obestånd och grannen i nybyggarstället när Grav-Nisch också ekonomiskt svag och därför riskerade att annekteras på ett eller annat sätt av mera kapitalstarka grannar (Se vidare När Måns). Enligt denna välgrundade teori med stöd i kartor och protokoll från 1792, hade gården När Måns och Grav-Nisch-gården i byns södra tredjedel hamnat i händerna på Olof Bengtsson i Nysta och därmed indirekt hos hans skyddsling nämndemannen Nils Nilsson IV (1754-1791) med nära anknytning till Gata. Av den anledningen utplacerades folk från Gata som ombud i den utmätta - eller ”under förmyndare” ställda gården När Måns och det är där Olof Jönsson gift med Maria Nilsdotter kommer in i bilden.

Ägarrokaderna i Gata med fyra Nils Nilssöner inblandade är inte heller lätta att förstå. Att Olof Jönsson ena året är ägare till gården i Gata för att ett par år senare sitta med sin fru Maria och familj När Måns (allt enligt mantalslängden), kan enbart förklaras med att När Måns under en lång period i praktiken var en ekonomisk sattelit till gården Gata och att detta ekonomiska beroendeförhållande inte bröts förrän omkring 1815.

Efter att ha placerat sin svärson Olof Jönsson När Måns återtar Nils Nilsson III kommandot som husbonde i Gata fram till 1793.

Redan under 1770-talet stod det klart att storbonden Olof Bengtsson i Nysta och hans fru Kerstin inte skulle få några egna arvingar. Men i gården fanns nu Nils Nilsson IV (7), nämndemannen inhämtad från Svenserud, och hans hustru Catarina Olofsdotter (1758-) som var dotter till Olof Nilsson och Margareta Nilsdotter i By. Under en kort övergångstid delade de två Nils Nilsson III och IV på ägandet innan en ny generation trädde till.

Efter den unge nämndemannen Nils Nilssons IV död 1791 gifte Catarina Olofsdotter om sig 1793 med driftige och affärssinnade Per Håkansson (1766-1839) som härstammade från gården Backen strax öster om Gata. Genom död och ägarbyten och svårigheter för Olof Jönsson att etablera sig som gårdsägare, var det stor osäkerhet om framtiden såväl i Nysta som i Gata. I detta tomrum etablerade sig nu den duglige Per Håkansson och den förmögna änkan Catarina Olofsdotter med sin son Lars Nilsson från förra äktenskapet, som ny husbondfamilj i Gata. Familjen utökades med tre nya barn med Per Håkansson som far. Det första är Britta (f 1794) som blir fint gift i Västmyr 1815, sonen Håkan som blev husbonde på Hagen och i sitt fyrtiofemte år fick Catarina sonen Jon som dog vid sju års ålder.

Med Per Håkansson startade en ny och expansiv period i Gata, som under hans ledning växte till den största gården i byn. Troligen förde Catarina Olofsdotter med sig materiella tillgångar från Nysta t ex den av Olof Bengtsson förvärvade gården när Grav-Nisch (eventuellt kallad Västa Måns - granne till När Måns/När Alfred). Ägandet hade övergått till henne efter maken Nils Nilssons IV död 1791. Från 1805 införlivades den 100-åriga gården på Jaal som låg nordväst om Gata i egendomen. Det gjorde gården Gata till byns största på 1810-talet innan grannen Jon Larsson och sedermera Lars Håkansson på Hagen tog över den rollen i seklets mitt.

Nästa husbonde i Gata är Lars Nilsson (8) (1780-1851). Han är son till Catarina Olofsdotter i hennes gifte med nämndemannen Nils Nilsson (IV). Sedan 1808 är Lars gift med Maria Nilsdotter (1787-1840) från Svenserud. År 1817 tar de över efter Per Håkansson som drar vidare till Hagen för en ny entreprenörsinsats. Lars kallas “yngre” Lars Nilsson för att inte förväxlas med sin äldre (1769) men samtida namne i Kalvhagen/Haga. Lars och Marias barn heter Kerstin, Jöns (f 1811) som återkommer som gårdsägare, Nils, Olof, Lars, Maria och en till Nils (1829) som levde bara två dagar.

Olof Larsson i Gata är den förste att visa att nya tider står för dörren. Arbetsvandraren från Södra Ås som 1845 tar sällskap med sin namne Olof Larsson, drängen Där Fram som kommer från Kalvhagen/Haga, är de första som ser den nya tidens möjligheter då de beger sig till Stockholm i jakten efter arbete. De skulle komma att följas av otaliga drängar, pigor och i arvsordningen överblivna bondsöner och döttrar i sökandet efter bättre levnadsvillkor än de som bjöds i hemtrakten.

Redan 1835 lämnar Lars Nilsson arvet vidare till sonen Jöns Larsson (9) (1811-79). Lars Nilsson är sjuklig och det antecknas om honom att han är ofärdig och hör illa. Jöns är Lars Nilssons och Maria Nilsdotters äldste son och han är sedan julen 1833 gift med Kajsa Olsdotter (1810) från Gunnerud. De får sex barn mellan 1836-48. I mitten av 1800-talet blir Jöns Larssons barnkull i Gata ett exempel på att rörligheten blivit större. Det känns som att det är den första urbaniseringsvågen som drar genom den gamla bondbyn. Barnen gifter sig inte längre endast i grannbyarna eller de närmaste grannsocknarna.

Äldsta dottern Karin gifte sig visserligen med Nils Larsson i By och flyttar ut 1858, men Katarina gifter sig i Nyed 1863. Marias make blir Olof Jonsson år 1872. Han flyttar in i gården men drar vidare med Maria till Sundsvall 1873. Fem år senare är han byggmästare i Sköns församling i Sundsvall och där föds barnen Karolina Elisabet och Elin Viktoria 1873 och 1881. Sonen Olof får arbetsattest till Gävleborgs län 1871. Han tar namnet Olof Jönsson Söderqvist och är en av de förste i byn att komplettera sitt släktnamn med ett tilläggsnamn. Han gifte sig i Grangärde och flyttade till Ljusnarsbergs församling. Kvar i gården blir förutom husbondfolket den yngsta dottern Brita Jönsdotter (f 1848) och Jöns Larssons svärmor Karin Nilsdotter som avlider 1861, 85 år gammal.

Yngsta dottern Britta Jönsdotter (1848-1921) - en dåtidens järnlady - arbetar i Stockholm och Strömsholm men återvände och gifte sig 1870 med Per Nilsson (10) (1845-1908) från Där Öst i Skacksjö.(Jmf “Ett bondbröllop”, Östemtingen 2011) Den allmänna uppfattningen bland grannarna var att i det äktenskapet var det den handlingskraftiga Britta i Gata som förde befälet.

De fick barnen Nils Hjalmar (1872) och som äldste son stod han i tur att ta över gården. I stället blev han fjärdingsman i gården Hagaborg tvärs över vägen, som byggts av Ludvig Olsson på Hagen omkring år 1900 till sina föräldrar och till systern Karolina Olsson. Hjalmar gifte sig senare med Karolina och sonen Göte föddes 1908. Innan dess hade han sovit över hos min farfar Alfreds syster Alfrida och dottern Astrid Karolina med fader okänd, föddes i september 1904 När Alfred i Södra Ås. Karl Robert (1874-1954) som 1905 köpte gården på Vaal, gifte sig år 1900 med Anna Eriksson från Skacksjö, syster till brunnsägaren Hilda Eriksson och till byggmästaren Oskar Skarne. Emilia Kristina (1879) gifte sig 1902 med Krispin Andersson och blev föräldrar till Dagmar gift med hästhandlaren Gustaf Skogfält. Oskar Lennart (11) (1882-1949) var yngste sonen som blev den siste husbonden i den gamla Gata-släkten med sin hushållerska Anna, som kunde “vända ögon“. (D v s hon rullade upp ögonlocket och kunde plocka ut smuts som fastnat.) Slutligen systrarna Selma Maria (1885) som gifte sig med Albin Viklund, kommunalman i Korterud och Signe Elisabet (1887) som dog ung.

I Gata fanns 1894 pigan Anna Kajsa Persdotter från Lekvattnet som den 9 juni födde en flicka som dog samma dag. Modern dömdes därefter av Fryksdals Nedre Tingslags Häradsrätt till tre års straffarbete för barnamord som hon avtjänade i Skaraborgs Länsfängelse, men benådades redan i september följande år.

Från att under lång tid ha varit den största eller en av de största gårdarna i byn förlorar den snabbt i storlek efter Britta i Gatas död. Arvingarna förmådde inte hålla samman arvet utan gården delas upp i arvslotter och den skogrika moderfastigheten såldes efter Oskars död på 1950-talet och exploaterades av den okände men affärssinnade Karl Persson från Lysvik som efter några år sålde gården till Ivar och Karin Sundqvist.

Sammanfattning: (något årtal kan vara ca-år)

Ägare

David Månsson 1647-1737 1683-1711

Måns Davidsson 1687-1748 1711-1714

Nils Nilsson I 1686-1743 1715-1743

Nils Nilsson II 1718-1796 1744-1766

Nils Nilsson III 1744- 1767-1790

Olof Jönsson 1765-1815 1790-1791

Nils Nilsson III/IV 1792-1793

Per Håkansson 1766-1839 1793-1816

Lars Nilsson 1780-1851 1817-1835

Jöns Larsson 1811-1879 1836-1871

Per Nilsson 1845-1908 1872-1908

Oskar Persson 1882-1949

Karl Persson

Ivar Sundqvist

2011/2015/ MN/RK

Minnen från Gata av Kerstin

Tidigare ägare för Gata har varit:

Jöns Larson och Kajsa, vars dotter Britta med make Per Nilsson sedan övertog gården. Britta och Pers son Oskar Persson övertog 1930. Den ursprungliga arealen var total 57 ha, 12 ha åker, 45 ha skog. Mangårdsbyggnaden som troligen är uppförd i början av 1800-talet hade renoverats 1943.

Vid arvskiftet efter Oskar Persson styckades gården i flera delar och såldes sedan till Irene och Karl Persson 1949. De hade gården i bara 4 år och hann då avverka det mesta av skogen innan den såldes vidare.

Hösten 1953 övertog Karin och Ivar Sundquist gården Gata, S Ås 1:67. Areal var då totalt 37 ha. 8,5 ha åker och 28,5 ha skog. Flytters ägde rum den 30 nov. 1953. Karin och Ivars barn är Gunnar, Kerstin och Doris.

Vid köpet fanns kök, en stor sal och en kökskammare. Övre våningen var oinredd. Vatten och avlopp fanns samt centralvärme, vedpanna och vedspis i köket.

Stall och ladugård i sten från 1951 med plats för 1 häst och 6 nötkreatur. Skogen var hårt driven av förre ägaren varför jobbet i skogen bestod av nyplantering. Åkerarealen bestod av ett antal små, mycket våta och svårskötta åkrar, varför jobbet där var att dränera och göra åkerarealen till ett stycke. Året efter flytten till Gata påbörjades restaurering av huset. Övre våningen skulle byggas om till lägenhet för Karins föräldrar Maria och Nils Nordqvist som bodde i Bröttningen, 1955 var det klart. För de gamla att bo i fanns 2 rum och kök, hall och toalett. Dessutom gjordes ett flickrum i ordning på andra våningen, Maria och Nils bodde och skötte sig själva i sin lilla lägenhet. Nils dog i april 1960 och Maria i maj 1965.

Nedre våningen rustades också. Köket byggdes om, toalett och dusch sattes in. För att finansiera allt, jobbade Ivar borta. 1959 köpte han sin första bil, åkte till Deje och jobbade i fabriken där. Sedan, fram till pensioneringen, jobbade han vid Ramströms Tryckeri i Sunne.

Karin skötte djuren, som vid flytten till Gata var 2 kanske 3 kor och har nu blivit 6 st. Till skillnad från tiden i Ängkroken hade nu Karin mjölkmaskin till hjälp. Dessutom fanns mjölkrum med möjlighet att kyla mjölken. Mjölken drogs i 40 liters flaskor på en kärra ner till stora vägen, vid affären, och ställdes på ett mjölkbord tillsammans med grannarnas flaskor, att hämtas av mjölkköraren som transporterade mjölken till mejeriet.

Ivar jobbade fram till feb. 1972, då han blev pensionär 67 år. Korna såldes och gården arrenderades av dottern Kerstin med maken Kjell Nilsson.

Karin och Ivar bestämde sig för att ge bort gården till barnen Gunnar, Kerstin och Doris. Eftersom Kerstin och Kjell arrenderat några år blev det naturligt att köpa gården av syskonen. Detta skedde 31 dec 1975. Karin och Ivar bodde kvar på gården. 1976 blev Ivar sjuk och han dog i januari 1977. Karin bodde ensam kvar tills i nov. 1990.

Då i nov. 1990 såldes gården av Kerstin och Kjell till sonen Jan, som omedelbart påbörjade renovering. Ny grund, nya fönster, ny isolering och brädfodring, En gammal stallhusbyggnad revs samt loge och lada som var byggd som vinkel på ladugården. Ladugården har snyggats upp utvändigt och ett lastbilsgarage byggts till.

Under ett antal år bodde Jan ensam i Gata, med sedan 1999 tillsammans med familjen Viktoria Sundeskog och barnen Emma * 2000 och Emil * 2002.

Dags för Karins flytt.

Kerstin och Kjell hade under hösten 1990 påbörjat bygget av Skogsbacken S Ås 1:110. Av Dagmar och Olov Wiklund inköptes en tomt, som för många år sedan tillhört Gata. I febr 1991 stod huset färdigt och Karin flyttade in. Ett tillbyggt inrett garage färdigställdes 2005.

Den 31 dec 1999 såldes gården Ängåsen av Kerstin och Kjell till sonen Peter och hans fru Ann-Marie /AMO/. 2002 flyttade ungdomarna till gården och Kerstin och Kjell flyttade till Skogsbacken, där Karin fortfarande bodde kvar. I nov 2006 flyttade Karin till servicehuset Brogården 96 år gammal.

Kerstin Nilsson född Sundqvist

På Jal

Backen

På 1789 år storskifteskarta omfattar gården kvarteren 69-82 och tomten har nr 76.

Strax norr om gamla tomten Backen ligger nuvarande fastigheten Skogsbacken, byggt år 19xx.

Laga skiftet 1854-56

När det gällde gården Backen handlade det också om en makt- och markstrid. Nils Olsson i Backen hade gårdens två mäktigaste bönder som grannar, Per Nilsson i Gata och Jon Larsson När Domraan. Båda dessa styvsinta herrar var ute efter större livsrum och ville samla sina ägor och i den kampen var Nils Olsson i Backen en given förlorare.

I Södra Ås blev det Backen, På Kuul, som låg i den branta sluttningen strax norr om När Alfred, När Ol`Månsa nordväst om Kuul och Nysta som kom att flyttas. De två första tillhörde de äldsta i byn och vissa byggnader kan ha varit i dålig kondition. Det finns antecknat i skiftesprotokollet att någon byggnad var så pass dålig att den inte hade något värde.

På sina håll ledde uppsplittringen av de gamla byarna till uppslitande konflikter. Uppbrottet i sig var en ovälkommen åtgärd men upplevelsen att genom skiftet ha hamnat i en sämre situation är de grannar som inte drabbats kunde vara väl så svår. De utflyttade hamnade ju alltid i byns utkanter och skilda från gamla grannar. Sekelgamla samarbets- och sambruksmönster bröts.

Skiftet genomfördes utan varaktiga sår i bygemenskapen i Södra Ås. Det berodde kanske på att det var välplanerat och att de ersättningar som gavs var skäliga samt att de jordar som erbjöds var av samma goda eller bättre kvalitet än de man lämnade. Skiftesprotokollet redovisar mycket detaljerat för de olika momenten vid förflyttningen av byggnaderna, såväl för nedmontering som uppsättning och sätter ett pris i dagsverken och kostnader för varje moment.

Nils Olssons byggnader

I Nils Olssons i Backen byggnadsbestånd som flyttades ingick en manbyggnad 21 alnar lång, 13 alnar bred och 9 ½ alnar hög (ca 13 x 8 x 6 m), en källare med bod, en visthusbod, en klensmedja, en kölna, ett stall med skjul, en ladugård, en loge och ett avträde. För boningshuset återuppbyggnad beräknades t ex 1500 fyrtums- och 500 tretumsspik gå åt. Huset delades vid uppsättningen i två, nedre våningen blev stommen till Backkul och den övre blev fundamentet till Jan Nilsson Nyqvists hus i Bråten. Det har inte gått att utreda varför husets delades, någon släktskap fanns inte vila sig mot.

Grannen Per Olssons manbyggnad på Kuul var något större (16 x 6,5 x 3,3 m) men lägre. I samband med uppsättningen byggdes den på med14 timmervarv. I övrigt hade han samma byggnader som Nils Olsson.

I Nysta flyttades uthusbyggnaderna men inte boningshuset. Det revs senare under Jon Larsson-tiden under 1890-talet.

Historien börjar förstås långt tidigare än så i Backen. Gården har uppstått i sambruk med Nästa några hundra meter västerut och de tillhör samma mellersta tredjedel (treding) enligt den medeltida uppdelningen av byn. Elof Isaksson (1672-1744) är den förste som med namn kan kopplas samman med Backen. Han var timmerman och det berättas om honom att han för allmogens räkning i Emterviks socken (Östra och Västra Emtervik) utfört deras skyldigheter vid reparation av Karlstads östra bro. (Gamla stenbron) (Db 1723ht/93) Hans fru var Anna Olofsdotter (1673-1748), dotter till domaren Olof Jonsson, när Domrân i granngården tvärs över gärdet.

Det finns i domboken (1700 vt/31) en pikant notering om att svikna äktenskapslöften kan få konsekvenser. Då domaren Olof Jonsson år 1697 lovade bort sin dotter Anna till Elof Isaksson, hade han bestämt att hon skulle få ärva honom på samma villkor som hennes bröder, vilket inte var vanligt. (En systerlott var hälften av en brorslott). Det betydde t ex en bättre hemgift. Domaren Olof hade dessutom planerat att själv gifta sig med Elofs mor, men av de planerna blev det ingenting. Då vände sig Annas bröder till tinget och förklarade att deras far Olof hade tagit tillbaka sitt arvslöfte till Anna eftersom Annas svärmor inte velat gifta sig med domaren. Olof kunde inte bekräfta detta, han hade avlidit dessförinnan.

Gården ärvdes som regel av äldste sonen om en sådan fanns i livet. I Backen hette han Olof Elofsson och född på 1690-talet. Han gifte sig första gången 1739 med Ingeborg Nilsdotter från Norra Ås men hon dog redan åtta månader efter bröllopet endast 33 år gammal. I december 1751 gifte han sig för andra gången, nu med Brita Persdotter (f 1720) från Mosserud. I det äktenskapet föddes sonen Nils 1751.

Olof Elofsson gick ur tiden omkring 1757. Gården behövde en ny husbonde så snart som möjligt och 1759 gifte änkan Brita Persdotter om sig med Håkan Jonsson (1726-1776) från Svenserud. Två söner föddes i det giftet, Jon (f 1760) och Per Håkansson (f 1766). Per blev storbonden i Södra Ås i början av 1800-talet som gjorde stor nytta både för gårdarna Gata och Hagen och Jon gifte sig med äldsta dottern där Nol (sedan där Ner) i Mårbacka och blev husbonde där.

Men vid femtio års ålder gick även Håkan Jonsson ur tiden och Brita Persdotter blev änka för andra gången. Femtiosex år gammal år 1776 gifte hon sig för tredje gången, nu med den tio år yngre Olof Nilsson (1730-1807) som närmast kom från Gunnerud men var ursprungligen född i Lilla Bonäs. I Ås kallades han “gamle” Olof Nilsson för att inte förväxlas med änkan Gertrud Jonsdotters son Olof Nilsson (f 1760) i Nysta. (Se Nysta)

Av en eller annan anledning - kanske ålderdom - lämnar gamle Olof Nilsson över till unge Nils Olsson (1751-1803) i samband med storskiftet 1789. Även i granngården Gata sker det ägarskifte vid samma tidpunkt. Efter att Brita Persdotter genom sina många giften hållit kvar gården i släkten så kunde nu hennes och förste maken Olof Elofssons son Nils ta över i Backen som nu är en av de medelstora gårdarna i byn. Nils hämtar sin brud Maria Olsdotter (1761-1848) i Gunnerud och de gifter sig 1781.

Första barnet är sonen Olof i augusti 1785. Dopvittnen är Olof Bengtsson och Kerstin Bengtsdotter i Nysta, styvfadern Olof Nilsson som bor i gården och Lars Larssons fru Kersti Olsdotter på Vaal. Andre sonen Nils kommer till världen år 1788 och sedan ytterligare fyra barn, det sista 1797. Sonen Håkan (1791) går till eftervärlden med prästens anteckning att han är “fånig”.

Nils Olssons liv blev kort och i juli 1803 gav han upp andan, knappt 52 år gammal. Änkan Maria har då sex barn mellan sex och arton år gamla att försörja. Styvfadern, “gamle” Olof Nilsson (f 1730), är på benen och har ytterligare fem år kvar i livet. Maria Olsdotter hittar sin nya man på Kuul, 300 meter söderut i byn. Han heter Lars Persson (1771-1848) och är tio år yngre än Maria. De gifter sig den så vanliga bröllopsdagen 26 december 1804. Med sin andra man får Maria dottern Catrin (1806) och sonen Per (1810). Lars och Maria får efter tidens omständigheter ett långt liv tillsammans och alla de åtta barnen nådde vuxen ålder. Det sägs om Lars på 1840-talet att han är bräcklig, men de levde vidare och avled dessutom med exakt tre månaders mellanrum år 1848. Maria var då 87 och Lars 77 år.

Nästa ägare blev förstås äldste sonen Olof Nilsson (1785-1858). Hans första hustru är Maria Nilsdotter (1788-) från gården “ve Steen” i Visterud. De gifter sig 1815 och tre år senare föds sonen Nils (f 1818) sedan Maria (1821) och Olof (1824). Endast 40 år gammal dog Maria av slag 1828.

Olof gifte om sig på julen 1829 med Anna Olsdotter (1794-1862), en änka från Mosserud och de får barnen Lars (f 1830), Per (f 1833) och Kajsa (f 1836).

Sonen Per Olof (1833) tog namnet Backlund (efter gården Backen) och gifte sig med Maria Månsdotter (f 1837). Paret slog sig ner mitt i byn, ett stycke söder om gamla landsvägen efter byvägen där den stötte på grusåsen. Per blev skräddare och far till Olof Viktor Backlund (f 1863) som startade den första riktiga handelsboden i Södra Ås.

Laga skiftet i Södra Ås närmade sig och Olof Nilsson lämnade över ansvaret för gården till äldste sonen Nils Olofsson (Olsson)(1818-1867) som fick bära det tunga ansvaret för flyttningen. Alla byggnader revs och byggas upp på nytt på annan plats. Alla redskap, djur och lös utrustning fraktades bort och nya marker togs i bruk. Vi vet inte hur lång tid flytten tog, säkert var det inte gjort på ett år. Det är ovisst om det nya huset var färdigt och om gamle ägaren Olof Nilsson fick se det uppfört på ny plats innan han avled 1858.

Nils Olofsson gifte sig 1847 (26/12) med Katarina Månsdotter (f 1822) från Norra Ås. Familjen var stor vid flytten 1855. Hans far Olof och styvmodern Anna Olsdotter var fortfarande i livet och hans fånige bror Håkan bodde i gården. Nils och Katarina hade de egna barnen Maria (f 1848), Johanna, Mauritz och Ida Christina var på väg (1856). Augusta kom något år senare (1861). Sonen Mauritz (f 1853) flyttade till Göteborg 1877 men kom hem och gjorde soldatmöte på Rommehed innan det bar av till Stockholm för timmermansarbete 1879 och sedan för gott 1894.

Nils Olofssons halvbror Lars Olsson (f 1830) begav sig till Örebro 1862 och flyttade 1864 till Ladugårdslandet i Stockholm (nuvarande Östermalm). Halvsystern Kajsa (1836) gifte sig med Jan Nilsson Rådström (f 1837) från Sunne och de fick barnen Olof Gustaf, Karolina, Nils Fabian, Johan, Augusta, Oskar (död ung), Otto, Karl, och Oskar mellan 1861-77. (Jan Nilsson Rådström är yngre bror till min farmors far Lars Rådström i Sätter).

I gården bor också inhyses arbetaren Jonas Jönsson (f 1844) som har ett oäkta barn med pigan Stina Persdotter i Norra Ås. Han skall erlägga 30 (R???) i femton års tid. Därför begär han arbetsattest till Stockholm 1862 för att tjäna ihop till underhållet.

Nils och Katarinas äldsta dotter Maria Nilsdotter (1848 - 1909) gifte sig 1868 med Olof Nilsson (1831 - 1914) med tillnamnet Backlund från Ålkärrsrud. Med stor regelbundenhet mellan 1869-86 fick de nio barn, två dog i unga år. Äldst dottern Katrina Elisabet (f 1869) gifte sig 1904 med änklingen Gustaf Albert Nilsson (f 1867), bror till Johan Alfred När Måns (min farfar). I november flyttade hon till Gustaf Albert som var smed i Mora.

Det blev yngste sonen Karl Albert Olsson (1878-1944) som blev den nya husbonden i Backen som nu blev Backkullen. Han gifte sig år 1908 med Frida Nordström (f 1882) i Vallänga som var syster till fyrbyggaren Oskar Nordström, senare gift med Naemi i Nästa, och bosatt i korsvägen i S Ås.(När Backlund/När Törnkvist/När Nordström/När Herbert)

Karl Albert och Fridas barn är Ingrid (f 1909), Karin (1911), Nils (1915), Sven (1913) och Birgit (1922) och då är vi en bit in i 1900-talet.

Sammanfattning (något år kan vara ca-år)

Elof Isaksson 1672-1744 1695-1720

Olof Elofsson 1696- 1721-1757

Håkan Jonsson 1726-1776 1758-1776

Olof Nilsson I 1730-1807 1777-1785

Nils Olsson 1751-1813 1786-1801

Lars Persson 1771-1848 1805-1841

Olof Nilsson II 1785-1858 1842-1849

Nils Olsson 1818-1867 1850-1870

Olof Nilsson III 1831- 1914

Karl Albert Olsson 1878-1944

Syskonen Olsson (se ovan) 1945-

Backkuul

När Söderberg

Brôten

Bråten

Jan Nilsson Nyqvist (f 1830), den andre brodern från Nysta, skapade sin nya boplats i Bråten ytterligare något hundra meter söderut. Han gifte sig 1860 med Maria Jansdotter (f 1829) från Högberg och de fick dottern Matilda 1863. Hon blev blott 33 år gammal och dog 1896.

Enligt den muntliga traditionen är bostadshuset ena halvan av det hus som i Laga skiftet plockades ner hos Nils Olofsson för att byggas upp på nytt i granngården Backen strax norr om Bråten. Ägofördelningen i skogsmarken mellan de två fastigheterna tyder på att nya gården Bråten brutits ut ur den större granngården Backen (Backkullen). Det är oklart hur detta gått till men uppenbarligen har halva bostadshuset varit en del av en uppgörelse strax efter skiftet 1856.

Dottern Matilda gifte sig 1890 med Edvin Norlinder som var född 1860 i Älvbäck och son till Nils Nilsson och Maria Nilsdotter. De fick två barn, Ruth Maria 1892 och Enok Natanael 1894. Enok föddes i friförsamlingen och döptes av en s k lekman eller kolportör. Saken rättades inte till förrän 1908 då han togs upp i statskyrkan av kyrkoherden Nilsson i samband med konfirmationen. Efter Matildas död gifte Edvin Norlinder om sig år 1900 med Sofia Katrina Hager från Övre Ullerud.

I andra äktenskapet fick Edvin och Sofia Katrina sonen Gustaf Edvin år 1902. Även han döptes i frikyrkoförsamlingen, sannolikt i det nya missionshuset i Södra Ås.

Björkås

Ol`Månsa/När Hansson/Björkås

Suddiga spår

Före 1620 är spåren mycket suddiga då man letar efter de första Åsbönderna. Vid den tiden klarnar bilden något och man kan skönja konturerna av de bosättningar som fanns då. På grusåsen söderut i byn är Nils Larsson och hans hustru Sigrid de första som överlämnat sina namn till historien. Från 1625 har de ett registrerat och skattlagt hushåll och ur den familjen kom sedan de fem familjer som 60 - 70 år senare fanns i området.

Att det saknas uppgifter om människor och bebyggelse från tiden före 1620 betyder inte att mänsklig aktivitet har saknats. Tvärtom kan man räkna med att folk funnits på platsen åtskilligt mycket tidigare, men att de varit otillräckliga som skatteobjekt sett med konungens och fogdens ögon.

Från 1640-talet finns folk registrerat När Måns/När Alfred genom Per Nilsson och Gunilla Olofsdotter. Det framgår av domboken att hon ärvt efter sin far, en uppgift som leder vidare bakåt i tiden.

Bosättningen på Kuul är lika gammal även om alla uppgifter är osäkra.

Ur den Nils Larssonska familjen kom också de första bosättarna på Hagen på 1680-talet och på Åsen något senare.

Av dessa fyra ursprungliga bosättningar ligger När Alfred, På Hagen och På Åsen kvar ungefär på sina ursprungliga platser. På Kuul som låg strax norr om När Alfred, flyttades vid laga skiftet 1856 ett stycke söderut till sin nuvarande plats.

Ol`Månsa eller Där Ner - den femte bosättningen i södra tredingen

Ol`Månsa var en utbrytning från den ursprungliga gården På Kuul. Från 1660-talet och ca 25 år framåt var Måns Nilsson husbonde på Kuul. Vi antar att han var Nils Larssons son, men kan lika väl ha varit Nils Larssons svärson. Måns blev över 90 år gammal och levde ända till 1718, men lämnade tidigt över till sonen Per Månsson. Hans hustru känner vi inte till, men de skaffade många barn och försörjningsbehoven växte. I slutet av 1680-talet föds sonen Nils med efternamn Persson efter faderns förnamn. Han blev sin fars efterträdare på Kuul, medan yngre brodern Olof Persson, född 1690 i sann nybyggaranda startade eget ett stycke bort och odlade upp den nya gården Ol`Månsa omkring 1725

Namnet Ol`Månsa är enbart ett arbetsnamn härlett till den siste ägaren Olof Månsson på 1850-talet. Vi vet förstås inte vad gården kallades i gamla tider, men namnet Där Ner är en god gissning med tanke på läget i förhållande till de andra gårdarna. Efter Olof Månsson utlokaliserades det som återstod av gården till sin nuvarande plats allra sydligast i Södra Ås i samband med laga skiftet som slutfördes 1856. Vi kan anta att den ursprungliga gården På Kuul hade sina betesmarker och slåtterängar i sluttningen västerut och norr om När Alfred, ner mot dalen och att Olof sökte sig mot norr och väster och stötte mot de brukningar som redan var upptagna av bönderna runt den lilla bäcken, de som bosatt sig där sedan en tid tillbaka.

Nybyggaren Olof Persson

Något stenkast nordväst om barndomshemmet På Kuul slog sig unge Olof Persson ner i en ny gård som han byggde upp där. Av kartan från 1856 kan man utläsa att gården låg ca 150 - 200 meter nordväst om nuvarande huset på Hagen och att resterna av bebyggelsen röjdes bort i samband med vägbygget Olsäter - Vägvisaren 1939-40. En anhopning av stenrester ligger i den södra vägkanten och innehåller säkert det som blev kvar av Ol`Månsa-gården efter flytten på 1860-talet. I 170 år låg gården kvar på den plats där den ursprungligen byggdes.

Olof Persson (1690 - 1741) gifte sig ca 1712 med Karin Persdotter (1688 - 1741) och vi känner till fyra barn, alla flickor. Han var husbonde när Ol´Månsa från 1720 till 1741. Märkligt nog dog de båda makarna med fyra dagars mellanrum på vintern 1741 och begravdes gemensamt den 8 februari. De övriga barnen är Margareta 1716, Elin 1725, Karin 1728.

Äldsta dottern tar vid

Efter föräldrarnas samtidiga och tidiga död fick äldsta dottern Kerstin Olofsdotter (1714 - 1774) förbereda sig för att ta över gården eftersom ingen son fanns i familjen. Hon fann sin make och husbonde i Halvard Nilsson (1706 - 1773) från Södra Ås och de gifte sig 1737, mellan jul och nyår då visthusboden var full. Halvard Nilsson blev 67 år gammal och i äktenskapet med Kerstin Olofsdotter fick de de fem flickorna Marit, Karin, Margareta, Britta och Kerstin mellan 1738 och 1756.

Några år före Halvards död dyker det upp en Per Persson i mantalslängderna när Ol`Månsa. Det var säkert så att Halvard av någon anledning blev opasslig då han blev gammal och någon efterträdare hade ännu inte vuxit till sig. Den Per Persson (1733 - 1773) som då tog över är grannen på Kuul som år 1755 gift sig med Marit Olofsdotter, f 1733 och dotter till Olof Larsson i granngården i Nästa, ett stenkast norrut.

Per Persson var sonson till gamle Olof Perssons (se ovan) bror Nils, som blev kvar i föräldrahemmet på Kuul sedan Olof flyttat ut och startat eget omkring 1725. Han förblev gårdsägare i gården Ol´Månsa mellan 1760 och 1773, samtidigt som han var gårdsägare i sin egen gård på Kuul.

Den tidiga kyrkliga bokföringen är bitvis bristfällig. För åren 1720 - 22 saknas t ex de sidor där födelseuppgifterna fanns. Det är mitt i Olof Persson och Karin Persdotters (se ovan) mest produktiva barnafödande med fyra flickor mellan 1714 till 1729, men med ett uppehåll på nio år mellan andra och tredje barnet. Mycket tyder på att det under de åren, då pappren är borta, har fötts en son som fick namnet Per Olofsson (ca 1720) och som är det femte barnet i deras familj.

Bröstsjukan skördar unga offer

Denna Per Olofsson gifte sig 1747 med Britta Olofsdotter från Högberg. Äktenskapet blev dock kortvarigt eftersom Per dog i bröstsjuka (TBC) redan på våren 1752, bara 32 år gammal och hann därför aldrig ta över som husbonde när Ol´Månsa, som det säkert var tänkt. Men två

barn blev det. Katarina född 1748 och Olof Persson 1751, med samma namn som sin farfar (se ovan) och han återkommer senare i berättelsen.

Från omkring 1775 är Olof Persson II (1751 - 1828) husbonde när Ol´Månsa. Han gifte sig på den populära bröllopsdagen 28 december 1772 - året för Gustaf IIIs statskupp som gjorde slut på frihetstiden - med Katarina Jonsdotter (1746 - 1824), yngsta dottern Där Nol i Mårbacka (Där Ner). Hennes äldsta syster Marit Jonsdotter (1743 - 1816) hade gift sig med Olof Nilsson (f 1738) från Bonäs och blev husmor i föräldrahemmet i Mårbacka och så småningom mamma till fyra flickor varav två gifte sig i Södra Ås. Den ena av dem på Vaal 1801 och den yngsta som hette Kattrina gifte sig 1804 med Nils Månsson När Måns/När Alfred.

Per var det första barnet och han mötte världen 1773. År1775 föddes Kerstin som bara blev tre år gammal. Därefter fyra pojkar. Jon, Olof och Sven mellan 1778 och 1782 och Nils 1789.

Sonen Sven Olsson dog 1803 21 år gammal av kolik. Yngste sonen Nils blev dräng på Gårdsjö bruk hos bruksbokhållaren Peter Abrahamsson och hans fru Cristina Björn, båda från Ransäter. (“Gårdsjö Bruk bestående af 2ne Härdar”) och stannade där till 1811.

Alla barnen vaccinerade

De fyra gårdarna Nästa, Hagen, Ol´Månsa och När Måns/När Alfred var de minsta i byn vid 1800-talets början. Under Olof Perssons långa tid som husbonde i gården mellan 1775 till 1815 (ca) hände inte mycket i det avseendet. Ägarbyte började förberedas då sonen Olof Olofsson (f 1780) gifte sig med Catrina Månsdotter ( f 1785), dotter till Måns Nilsson (1756 - 1833) i granngården När Måns/När Alfred. I mars1813 vigdes de och den 6 juni döptes dottern Britta Olsdotter i närvaro av morfar Måns Nilsson och farfar Olof Persson samt Kjerstin Persdotter, husmor i Kalvhagen/Haga.

Från 1815 (ca) var Olof (Ola) Olofsson husbonde i gården och tillsammans med sin Catrina fick de sex barn mellan 1813 till 1824. För första gången finns nu en notering om att alla barnen i familjen är vaccinerade. Detsamma gäller Catrinas syskonbarn När Måns/När Alfred. År 1831 fick äldsta dottern Katrina tjänst som piga hos sin tremänning Jon Jonsson i den stora gården Norra Mårbacka (Där Ner). Två av fader Olofs kusiner från Där Ner var f ö gifta i Södra Ås, något stenkast söder och norr om Ol´Månsa.(se ovan)

Olofs far och mor har bott kvar i gården och levde till 1828 respektive 1824. Olof (Ola) Olsson själv dog i lungsot 1835.

Barnrik familj och namnbyte

Olof och Catrinas första dotter Britta Olsdotter (f 1813) hade år 1829 gift sig med Olof Månsson (f 1796 - 1853) från Visteberg och de blev de nya husbönderna när Ol´Månsa efter 1835. Olof Månsson hade varit dräng i Norra Ås och i Gunnerud och flyttade in på Hagen med den nya ägaren Per Håkansson 1823. Paret fick tio barn under åren 1830 till 1858. Nio av dem nådde mogen ålder, åtta av dem var pojkar.

Mitt i sommaren 1853 dog Olof Månsson. Gården var fortfarande en av de mindre i byn men den hade behållit sin ställning. Hushållet var stort. Brittas mor Catarina från När Måns bodde kvar i gården liksom Brittas bror Nils (f 1820). Åtta barn bodde hemma. Två av de äldre pojkarna bytte namn vilket började bli vanligt i mitten av 1800-talet. Magnus (f 1830) och Nils (f 1835) tröttnade på att heta Olofsson (Olsson) och bytte till Söderqvist.

1850-talet var en omvälvande tid för många hushåll i Södra Ås. Laga skiftet sattes igång 1853 och oron spred sig. Det skulle komma att betyda stora och dramatiska förändringar för i första hand de tre familjer som tvingades flytta till nya bosättningar. Familjen när Ol´Månsa var en av dem.

Förutsättningarna var inte de bästa. Gamle ägaren Olof Månsson hade dött året innan skiftesprocessen startade och änkan Britta Olofsdotter hade gift om sig. Anders Månsson (f 1806) hette den nya mannen i gården. Han var född i Ransäter men kom närmast från ett stort hushåll i Nolbergsviken där han var dräng. Ett och ett halvt år efter Olof Månssons död flyttade han in och i januari 1856 gifte de sig. Glädjen blev kortvarig eftersom Anders dog redan 1860 efter blott fyra års äktenskap.

Äldste sonen Magnus Olsson Söderqvist hade gift sig med Cajsa Nilsdotter (f 1827) från Skacksjöängen och de hade flyttat till arbete i Tumba. De var ett av de allra första paren som lämnade Södra Ås för bättre utkomst någon annanstans. Andresonen Olof (f 1833) fick arbetsattest utfärdad för sig och gav sig av till Sundsvall för arbete i den framväxande skogsindustrin. Brodern Nils följde efter sin storebror Magnus till Tumba 1859 men på 1860-talet befann han sig på okänd ort. Per, den fjärde sonen, blev dräng i Älvbäck innan han drog vidare till Grangärde och till Stockholm 1858, samma år som Selma Lagerlöf föddes på Mårbacka. Per tog sig tillnamnet Åslund, kanske tänkte han på Södra Ås.

Laga skiftet startar och gården flyttas

Efter kallelse som prästen läste upp från predikstolen i kyrkan samlades gårdsägarna i Södra Ås till det första mötet med lantmätaren Håkan Bäckström i gården på Vaal den 4 juli 1853 för att påbörja det Laga skiftet i Södra Ås. Tolv gårdsägare var kallade men endast elva infann sig. Platsen för Ol´Månsa stod tom. Förklaringen var lika enkel som tragisk. Husbonden Olof Månsson hade dött strax före midsommar ett par veckor tidigare och någon ny husbonde hade ännu inte tillträtt som kunde företräda gården.

Händelsen var upptakten till en serie händelser som efter några år beseglade gårdens öde. Efter Olof Månssons död befann sig gården i ett svaghetstillstånd med barn som givit sig ut i världen och andra som skulle försörjas. Dessutom omgiven av grannar som gärna ville komma över de åtråvärda markerna. Då lantmätaren samlade bönderna på nytt i maj 1854 visade det sig att närmaste grannen Lars Håkansson på Hagen hade förvärvat gården Ol´Månsas skatträtt och lagt den ovanpå sin egen.

Näst steg i de snabba turerna kring Ol´Månsa-gården togs då skiftesmännen återsamlades den 2 juli 1854. Genom en ägarrokad inom familjen hade Lars Håkansson överlåtit ägandet till sin mor Maria Olsdotter (1805 - 1879) som också bodde hos sin son på Hagen. Hon var änka efter Håkan Persson, den tidigare ägaren på Hagen, och kom ursprungligen från Västmyr. Allt eftersom skiftesarbetet gick vidare började det klarna vilka gårdar som skulle få flytta på sig och hennes gård visade sig vara en av dem. Hon hade skaffat sig en egen talesman i nämndemannen Nils Nilsson från Där Öst i Nolbergsviken och han begärde på hennes vägnar att få flytta sina ägor söderut och närmast intill Västmyrs rå, mot dagens Säljvålen som vid den tiden hörde till Västmyrs hemman.

Så blev det också. I slutprotokollet för gården numret 12 och litterabokstaven M och det sägs att “Enkan Maria Olofsdotter egare af 42 Silfvermynt Skatt och med utflyttningsskyldighet bekommit sina ägor under följande nummer” osv. Utflyttningsskyldigheten innebar att alla byggnader skulle monteras ner för att sättas upp på nytt på den nya tomten. I Maria Olsdotters flytt ingår inget bostadshus. Det är oklart vad som blev av det. Det kan ha varit gammalt och dåligt och inte värt att flyttas, det kan ha sålts men något boningshus kom aldrig med i flytten. Däremot flyttas en stallbyggnad med bodar, en loge med två lador och en visthusbod. Stallbyggnaden verkar nybyggd, den var hela sex meter hög och hade tegeltak vilket var mycket ovanligt vid den tiden då näver och torv var vanlig taktäckning.

Kostnaderna för husflyttningen skulle bäras solidariskt av samtliga gårdsägare och innebar stora ekonomiska ansträngningar där åtagandet formulerades i riksdaler banco. Man kan utgå från att dessa åtaganden löstes in genom gårdsägarnas eller deras drängars eget arbete och inte med kontanta medel, sådana var det ont om. För Maria Olofsdotters flytt, som var den minst omfattande, bedömdes arbetsinsatsen vara 288 “kardagsverken” och 33 hästdagsverken.

Maria Olsdotters utflyttade gård

Maria Olofsdotter var i 50-årsåldern då hon blev gårdsägare i byns sydligaste gård efter laga skiftet som avslutades 1854 men överklagades och vann laga kraft först 1862. Ingenting talar för att hon någonsin bosatte sig på platsen som saknade bostadshus. Hon fortsatte säkert att leva i sonens hushåll på Hagen och se sitt jordinnehav som sin pensionsförsäkring. Maria blev blind i 70-årsåldern och avled år1879.

Det är troligt att uthusbyggnaderna flyttades som var bestämt, men något bostadshus ingick inte. Troligtvis brukades jorden av Lars Håkansson på Hagen och hans drängar för fortfarande fanns ingen annan brukare år 1875. Men vid den tiden har fastigheten delats upp i två och i den södra delen som fortfarande hörde till Hagen och kallades Vallängen, hade torparen Olof Nilsson (f 1844) byggt sig en bostad och flyttat in med hustrun Maria Nilsdotter som är tre år yngre än han är. Olof kallar sig Norström och paret fick fyra barn varav två - Alma (f 1879) och Oskar (f 1885) blev kvar i trakten. Oskar Nordström blev fyrbyggarbas och reste runt Sveriges kuster med ett arbetslag från Östra Ämtervik, men hans fasta punkt blev den villa som han lät August Söderberg bygga åt sig på tomten där gamla Backlunds affär hade legat mitt i byn. Affären brann ner år 1925.

När Hansson-huset blir till

I den norra fastigheten, det som nu kallas Björkås, bosatte sig Nils Hansson med sin familj. Han var född 1837 i Sunne och hade kommit till Östra Ämtervik som dräng åt en främmande officer som en kort tid bodde i Södra Ås. Han kom att leva resten av sitt liv i Södra Ås bl a beroende på att han gjorde Maja Kajsa Olsdotter (f 1842) När Måns/När Alfred med barn och fick lova att gifta sig med henne. Han var en duglig och betrodd person. Han och Maja Cajsa hade bott en tid i Kalvhagen/Haga norr ut i byn och det är troligt att det är han som byggt det första huset i Björkås efter flytten dit någon gång under 1870-eller 80-talet. I samband med det köpte han ungefär två tredjedelar av Maria Olsdotters fastighet som flyttades dit 1856. Av fastighetens totala skattevärde på 42 silvermynt skatt förvärvade han 28.

Resultatet av det föräktenskapliga äventyret med Maja Kajsa När Måns blev dottern Karolina (f 1863). Hon gifte sig så småningom i Övre Ullerud med Axel Fredrik Wikström (f 1861- 1899). År 1892 flyttade wikströmfamiljen till Östra Ämtervik med sina fyra barn som med tiden blev sju. Det yngsta barnet Gustaf Wikström, Nils Hanssons dotterson, var född 1899 samma år som hans far dog. Gustaf gifte sig på Åsen i Södra Ås men lämnade hustru och barn och emigrerade till Amerika för att aldrig återvända.

Wilhelm Jonasson blir Wilhelm Olsson

Maja Kajsa Olsdotter som var född När Måns, hon dog 1887 och Nils Hansson gifte om sig år 1893 med Karolina Olsdotter (f 1849) Där Väst i Skacksjö. Det fanns långvariga släktrelationer mellan när Måns i Södra Ås och Där Väst i Skacksjö så det var naturligt för änklingen Nils Hansson att kasta sina blickar ditåt. Maja Kajsas mamma kom därifrån och en av Maja Kajsas bröder gifte sig senare i den gården.

Då Karolina Olsdotter från Skacksjö som ny hustru flyttade in hos Nils Hansson, förde hon med sig sin sjuttonårige son i boet. Han hette Olof Wilhelm Jonasson (1876-1944)och var resultatet av mammans tillfälliga förbindelse med drängen Jonas Nilsson (f 1842) från Västmyr. 1877 gifte han sig i Västmyr och blev hemmansägare i Backmansgården. (Se separat utredning om Jonas Nilsson och hans efterkommande. 20120904).

Eftersom Karolina Olsdotter och Nils Hansson inte fick några egna barn blev Olof Wilhelm den naturliga arvtagaren När Hansson som gården nu hette. Han bytte efternamn till Olsson och blev Nils Hanssons naturlige efterträdare. År 1902 gifte han sig med Karolina Emilia Olsson (f 1878) från gården På Åsen ett stycke norrut i byn. De fick fyra barn och bodde kvar När Hansson fram till 1929 då de förvärvade en större gård i Arvidstorp och flyttade dit.

Namnet Björkås är av ett senare datum.

Gårdsägare Ol´Månsa/När Hansson

Husbonde Levnadsår Ägare

Olof Persson 1690-1741 1720-1741

Halvard Nilsson 1706-1773 1742-1760

Per Persson 1733-1773 1760-1773

Olof Persson II 1751-1828 1774-1814

Olof Olofsson 1780-1835 1815-1835

Olof Månsson 1796-1853 1835-1853

Maria Olsdotter 1805-1879 1854-1875

Nils Hansson 1837-1926 1875-1905

Wilhelm Olsson 1876-1944 1905-1929

MN 20120830

Torp

Bolagssättra

Bolagssättra drevs på sin tid i sambruk mellan egendomarna där Fram, i Nästa och på Kuul, Stugan var belägen rakt öster om torpet Sönner Bröttningen, ca 500 m till vänster om den s k Brôttningsvägen i färdriktning åt söder. Stuga aldrig fast befolkad.

Sätterboden stod i rået mellan skogsskiften tillhörande där Fram respektive på Kuul. Varje gård hade eget fähus tillverkat av horisontellt liggande stör. Fähusen hade bindslen för kreaturen, bås och även ytterdörr att stänga. Fähuset under i Nästa, resp där Fram och på Kuul stod på vars och ens gårdsmark med ca 100 m mellan resp fähus.

En av de sista sätesjäntorna i Bolagssättra var Kattrina på Kuul (hon syster till Olof Jonsson och faster till Fritiof Olsson på Kuul, Fritiof farfar till Anders Stigsson), Kattrina skötte ensam alla tre gårdarnas kreatur, dvs utförde t ex mjölkning. Man lär ha skiftat så, att man skötte om sätten tre veckor i taget. Sätesstugan hade öppen eldstad med tre avbalkningar, en för varje gårdshushåll.

Vid samtal den 25/7 1965 m hem äg Emanuel Olsson i Nästa bekräftade denne, att sagda Kattrina blev den sista sätesjäntan i Bolagssättra, där driften upphörde runt år 1900.

Folkräkning 1890

590

Boställ, Älvbäck 4:1

Fam 1

Olof Edvin Åsman f. 1869, Soldat
Kajsa Jonsd:r f. 1838
Hilda Lavinia Larsd:r f. 1876
Karl August f. 1872

Bärj

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: På Vaal
Namn: Bärj	Sionsbärj
Byggår: omkring 1830	Rivningsår:	Övrigt:
Siste ägare:	Fader	Mor

Bärj eller Sionsbärj

Södra Ås 1:36

Alltjämt bebott, i sent 1900-tal har byggnader tillkommit

Ursprungligen ett obetydligt jordtorp med anspråkslös stuga om 1 rum på mark under gården på Vaal i Södra Ås. Bebyggt omkring 1830 och ännu på 1840-talet föga uppodlat och äsatt lågt taxeringsvärde, 8 styver. Dävarande innehavaren, Jon Jönsson och hans familj inflyttade 1839 frå (70) har det fortlöpande fattigt och svårt.

Efterföljande generatiln förmår dock friköpa backstutorpet och avsöndringen fastställs 1877 3/9 med lagfart sökt första gånge vid samma tilfälle. Lägenheten , senare åsatt jordreg. nr. Södra Ås 1:36, beskrivs som belägen ovanför Rännarebacken, beräknad till blott 2 penningar, dvs 1/12 öre skatt. Backen upp till på Bärj var tämligen brant och liknade en halvcirkelrund rätta, därav namnet. Den nyttjades sommar som vinter och kunde inledningsvis ej begagnas som kärrväg, Hålvägen ifråga, som löper strax öster om och någorlunda paralellet med nuvarande väg, hade säker redan på 1800-talet använts av ortsbor i åtminstone 1000 år. Skogsleden var antagligen lika gamal som den Sjövägen söderut mot Skacksjö, även den i vissa avsnitt en hålväg.

Genom arvskifte 1887 31/12 efter nedanstående skomakare Nils Jonsson, beviljas hans änka Kajsa Svensdotter lagfart 1891 17/3 på hälften av torpet. Hennes tre barn: Hanna, Josef och David Nilsson får lagfart på 1/6 vardera av återstående hälft.

Strax söder om Bärjtorpet tar den s k Bönhusvägen mot Gunnerud av åt höger.

- Inhyses, senare torparen Jon Jönsson * 1811 27/12 i Gunnerud + före hustrun 1856 24/2 arbetsbevis till Örebro län 1855

Gift 183? ?/? i Östra Ämtervik med Karin Jansdotter * 1810 26/12 i Mosserud, Östra Ämtervik, fattighjon i mitten av 50 talet.

Kända barn:

Olof Jonsson * 1838 6/7 i Norra Gunnerudstorp, admitt – 54, arb. att.

Till Falu län – 58

Nils Jonsson * 1841 22/10 i Södra Ås + 1841 29/10

Nils Jonsson * 1844 18/7 i Södra Ås, rotehjon i Södra Ås i mitten av 50 talet,

tar över backstugan

Maria Jonsdotter * 1850 20/8 i Södra Ås, rotehjon i Södra Ås.

- Backstugsittaren Nils Jonsson, se ovan, + 1886 2/5

Gift 1877 27/10 i Östra Ämtervik med Kajsa Svensdotter * 1841 28/12 i Prästbol, Östra Ämtervik, ”befr” Kajsa backstugsittare 1890, låg sjuk till sängs i 13 år.

Kajsas var var Sven på ”Kroon” i Prästbol, som drev spritutskänkning till bl a kyrkobesökare om söndagarna. Gamla landsvägen gjorde strax söder om bropassagen över Ämtan en kraftig sväng, där låg ”Kroon”.

Kända barn:

Hanna Paulina Nilsson * 1878 7/8, piga på Hagen i Södra Ås,

dit hon kom 1895 30/10, sedermera gift.

Josef Emanuel Nilsson * 1880 12/3 i Södra Ås,

Åsberg (”Bärjen” kallad) timmerkörare, murare m m berättare av rang blev bekant

med diktaren Dan Andersson och anses förebild till

Björnbergs-Jon i Dans kända Helgdagskväll i timmerkojan.

Dan besökte vid ett tillfälle Östra Ämtervik och framträdde som föredragshållare för Blåbandisterna i Östanby respektive Skacksjö folkskolor. Dan lär vid detta tillfälle

ha hälsat på Josef som visade diktaren skogsvägen till Skacksjö.

David Nilsson * 1882 24/6 i Södra Ås, ogift, kortvuxen,

(”Lell-David”) dräng i Södra Ås och även Nolhagen i S. Gunnerudstorp.

- Josef Emanuel Åsberg se ovan arvskiftshandel 1961 28/6 lagfart 1961 28/6

- Aina Ingeborg Högberg fosterdotter till Josef

Gift Lindgren i Storstôga i Stavik, Östra Ämtervik

testamente 1953 20/7, gåvobrev 1961 24/3, bouppteckning 1961 1/6 efter Josef

lagfart 1961 28/6

- Knut Haldin köpebrev 1961 29/9 lagfart 1961 4/10

- Leg läkare Bo Ivar Sven Sonnsjö * 1935 27/10 i Västerås, Västmanlands län (föd. nr. – 595)

gift 1958 2/4 i ? med receptarie Vivi Taliveer g. Sonnsjö *1934 1/6 i Estland.

Skilda, Vivi sägs ha utbildat sej till tandläkare (föd.nr – 140)

1962 skrivs makarna under adress 17: Olshög 14, Husie, Malmöhus län, från 1966 på Södra Ås 1:36. Köpebrev 1963 22/8, lagfart 1963 28/8.

Nils Nilsson, ovan, och hans familj levde i knappa omständigheter. Nils tillhörde socknens missionsförsamling, därav namnet Sionsbärj. Något politiskt parti, ledare eller folktalare hade ännu ej framträtt. Ännu var sociala skillnader i svenskt dåtida samhälle betydande, någon förhoppningens stjärna hade ej tänts. I Östra Ämtervik som på många andra håll rasade sedan 1870-talet en bitter strid mellan kyrkan och friförsamling. Kyrkorådets auktoritet kändes hotad.

Den kände sångaren och förkunnare Nils Frykman från Sunne berättas ha tagit ett tårfyllt avsked på Bärj från sin vän och broder i tron, Nils Jonsson, när den förre nödgats utvandra till Norra Amerika, då han ej fick behålla sin tjänst som skollärare. Säkert anade de båda vännerna, att avskedsstunden skulle bli deras sista möte i livet.

Nils Jonssons barn lär en gång ha placerat en skomakarsyl på sin fars arbetsstol så, att denne ovetande kom att sätta sig på det vassa redskapet. Trotts smärtan uppges fadern ha behållit sitt lugn och närmast fridsamt yttrat följande över barnen tilltag: Barn, vad haven I gjort eder fader?

En variant av samma historia omtalar, att barnen på Bärj i oförstånd en gång lagt ut ett antal skopligg på sin fars arbetsstol. Även nu råkade Nils Jonsson ovetande sätta sej ner på de spetsiga träpliggen, Nu lär Nils ha uttryckt sej på följande sätt: Åh barn, vad haven i gjort?

Det kunde bli knölar och kallbrand i aschelet på en fattig man!

Vem av historievarianterna, som möjligen kan äga aldrig så liten sanningshalt, kan ej avgöras.

I samband med folkräkningen 1890 bodde här:

572

På Bärj, Sionsberg, 1:85

Fam 1

Kajsa Svensd:r f. 1841, Backstugus

Hanna Paulina Nilsd:r f. 1878
Josef Emanuel f. 1880

(Bo och Vivi Sonsjö)

Kajsa är änka

Dagsverkertôrp

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: Gata
Namn: Dagsverkertôrp	Jolbrosmyra
Byggår: Skifte 1700-1800	Rivningsår: före 1880	Övrigt:
Siste ägare:	Fader	Mor

Dagsverkertôrp

(kallas ”Jolbrosmyren” i ett brandbrev nr 198 tecknat 5/8 1850)

Mindre torpställe, vars mark aldrig blev lagligen friköpt och avstyckad, tillkom kring sekelskiftet 1700/1800, utlagt före 1880. Beläget öster om och nära körväg fram mot torpet ”Föråsänga” i S:a Ås. Större sten upprest på forna stugtomten, där grund- och spismurrester ännu kan iakttas. Torpägorna låg på mark under gården ”i Gata” i S:a Ås och saknar särskilt taxeringsvärde på 1840-talet, d v s lyder direkt under sin huvudgård. Systemet med dagkarlar eller inhysesfolk knutna till större egendomar i Östra Ämtervik med behov av säsongsarbetskraft var ej ovanligt under 1800-talet. Häst lånades för torpets behov. Den i ordningen andre kände torpinnehavaren, den driftige, skrivkunnige Johan (Jöns) Jönsson Bergqvist, se B nedan, lät 1850 brandförsäkra torpets dåtida åbyggnader i samanlagt 300 rdr bko och lösören i 130 rdr bko, allt enligt ovannämnt brandbrev. Detta dödat 1853. Åker- och körredskap omnämns ej.

	”Fast egendom”	Försäkrings-värde i rdr bko
1	Stuga i en våning, timrad under yttertak av näver och torv, omålad, gamal men i gott skick, innehåller 3 utrymmen (farsta, kammare, kök) mått, länd 14 alnar, bredd 15 alnar, höjd från marken till takås 7 ¾ alnar.	150
2	Loge med 2 lador, en våning, timrad, råghalmtak, ny, i gott skick, mått, längd 17 bredd 9 ¾ och höjd 8 alnar	70
3	Fähus i en våning, timrad, råghalmtak, nytt, i gott skick, ett utrymme, mått längd 7, bredd 6 3/4 och höjd 7 alnar.	30
4	Skjul och matbod, en våning, trä, tak av bräder, nytt i gott skick, 3 utrymmen, mått: längd 15, bredd 5 ½ och höjd 5 alnar	40
5	Svinhus, en våning, timmer, halmtak, nytt, i gott skick, ett utrymme, mått: längd 4 ½, bredd 4 och höjd 3 ½ alnar	10
		Summa:	300
	Lösören
	Inbärgad gröda, spannmål, rotfrukter	30
	Kreatur	40
	Husgeråd och andra försäkringsbara lösören	60
		Summa:	130

På torpet bodde nedannämnda, A respektive B säkert identifierade.

A Inhyses Jöns Jönsson * 1794 26/3 i Bävik, Östra Ämtervik, ”fattig”. Kom ur mantal 1818,

”utfattig” enligt husförhörslängd 1826 – 1830, inflyttad med sin familj från Skacksjö 1819,

utflyttad till Västgård 1830, familjen åter från Västgård 1833, ”Fattighjon” befriad från

mantalspengar, ”Utfattige” enligt husförhörslängd 1836 – 1840, ur mantalslängd enligt

husförhörslängd 1841 – 1845 jämte hustru.

Hustru är Anna Ersdotter * 1788 5/2 i Skacksjö.

Fem kända barn däribland en son se B.

B Torpare Johan (Jöns) Jönsson Bergqvist * 1818 13/12 i S:a Ås

Gift 3 gånger (en son i andra giftet, ägde K O Bergqvists stenhuggeri i Karlstad)

C Inhyses Anders Andersson * 1815 29/8 i Frykerud, hustru Maria Olsdotter * 1825 3/11

De bebor torpet 1854 – 1857

D Inhyses Nils Nilsson * 1827 25/12 i Sunne

Gift 1858 3/12 i Sunne med Stina Jansdotter * 1820 4/6 i Sunne

Två barn kända

De bebor torpet 1861 – 1962

Finn-Nisch-brôten

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården:
Namn: Finn-Nisch-brôten	Finnlôcka
Byggår:	Rivningsår:	Övrigt:
Siste ägare: Nils Eriksson

Ett undantag med en enkel timrad bostad, nu sedan länge borta, belägen på mark under gården Brôten. Marken aldrig friköpt. Stugan belägen 50 m väster om stigen mellan Änga och Noler Bröttningen. Stugan var 10 alnar lång och 6 alnar bred, ingång åt öster. Spismurdominerar ruinen, har varit ca 3 alnar i fyrkant. 50 m norr om stugan finns ett odlingsröse 10 m väst om stigen.

Backstugsittare, änklingen sist fattighjonet (1890t)

Nils Eriksson (”Finn-Nisch”) * 1812 5/8 i Östmark, tjänade dräng i S Ås inflyttad till stället 1865 30/10

Finn-Nisch bodde en tid på gården där Fram i S.a Ås i en bod i östra änden av stallängan. Någon gång på 1880-talet inträffade ett kraftigt meteoritfall, som kom människor att förskräckas. En kväll gick även Finn-Nisch ut för att beskåda ”stjärnfallet”. I motsats till övriga uppskakade åskådare syntes han alldeles lugn inför det ovanliga himlaskådespelet, som bjöds, och som några trodde rent av skulle förebåda jordens undergång.

-- Äh, int kan stjärnan rammel ner, dä förstår ne fell, kommenterade han oberört.

En gång gick Finn.-Nisch och slog med lie nere vid Ämtan på gården Hagens ägor. Bredvid betade en av gårdens hästar. Därvid bar det sig inte bättre än att hästen kom för nära åkanten och gled ner i det lösa materialet utan att kunna ta sig upp av egen kraft. Detta hände för övrigt med flera av hemmanets hästar och även kor. Nisch tog ingen notis om det inträffade utan fortsatte sin slåtter tills det var dags att gå hem och äta middag. När denna var överstökad och Nisch reste sig från bordet för att åter bege sig ner på ”änga” sa han liksom i förbigående, att det kanske var lika bra att ta med sig ett rep, för hästen hade ramlat i älven. Gubben hade svårt att bli riktigt upphetsad.

I samband med folkräkningen 1890 bodde här:

586

Finn-Nich-brôten, 1:92

Fam 1

Nils Eriksson f. 1812, Fattighjon

(Borta, ligger på mark under Brôten)

Fôråsmyra ”gamla”

(så i hfl 1831-35)

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: Gata
Namn: Föråsmyra	Efter flytt kallat Brunnshaag eller Parkhyddan
Byggår: ca 1800	Rivningsår: Flyttas till Ås Brunn 1870-talet	Övrigt:
Senaste ägare: Nils Nilsson och Kajsa Nilsdotter och på nuvarande plats Östra Ämterviks hembygdsförening	Fader	Mor

Mindre jordtorp beläget S om det större och äldre ”Föråsänga”. ”Föråsmyra” beläget på mark under gården "i Gata" i S:a Ås. Ägor aldrig friköpta, utgjorde sannolikt ett markarrende (s k 50-årsköp), bebyggt omkr 1800. upphör som torp ca 1870, då marken återgår till jordägaren. Söder om stugtomten finns lämningar efter jordkällare med väggar av sten, läge Ö - V. Stugan om 2 utrymmen flyttades på 1870- talet till Ås brunn och kom där att gå under namnet "Brunnshaag". När stugan på 1890-talet försågs med förstukvist (fanns även utvändig trappa på husets västra sida upp till oinredd vind) kom den att kallas "Parkhyddan". Det gavs ut och såldes ett vykort, där nedanstående Kajsa Nilsdotter och hennes dotter Karolina (Lina) Nilsdotter står uppställda vid sin stuga. Denna stod inledningsvis på en allmänning, innan dåv brunnsägare Johan Olsson lät sammanlägga ägan med övriga (östra) delen av brunnsparken. Allmänningen eller samfälligheten (i jordregistr kallad Brunnsparken nr 1), areal 1,0504 ha friköptes av Johan Olsson, avsöndrad lagligen fastställd 1909 26/4 och åsattes jordreg.nr. S:a Ås 1:35. Den sammanslogs med övriga parkområdet om 0,3040 ha (S:a Ås 1:74) och ännu en äga, 0,2365 ha, från Sol backa (S:a Ås 1:55) till S:a Ås 1:79, d v s nuvarande brunnsparken om sammanlagt 1,5909 ha (alltså 1,0504 + 0,3040 + 0,2365 = 1,5909 ha) som under Brunnsägare Gustav Haglund ( "i Hagen", Visterud) och Lars (Hugo) Larsson ("där Sy" i Bössviken) tid sammanlades enl Ägodomstolens beslut 1949 4/10.

Vilka, som var de första bebyggarna i "Föråsmyra", är ovisst, dock förefaller det ha varit nedannämnde Nils Persson m hustru. Definitiv ägare är unge torparen Olof Olsson, som inne- har stället under bl a 1840-talet, då han taxeras för 32 styver och tycks ha haft god inkomst till skillnad från andra samtida torpare under S:a Ås.

Kända ägare:

Nils Persson * 1790 6/7 utflytt till VÄ-vik 1819 o "Skattskrifven" där från samma år

gift 181? ?/? i ? med Kattrina Nilsdtr * 1794 ?/?

Kända barn:

Nils Nilsson * 1815 ?/?

Kajsa Nilsdotter * 1818 18/9

Avsked sold

Olof Elofsson Westmyr * 1770 ?/? inflyttad från Skacksjö 1820

gift 180? ?/? i ? med Kattrina Olsdotter * 1784 5/10

Kända barn

Olof Olsson * 1807 13/12

Kaj sa Olsdtr * 1811 1/8

Maria Olsdtr * 1814 10/7

Brita Olsdtr * 1820 /

Torp

unge Olof Olsson * 1802 25/3 i V Ä-vik anteckn "Bräcklig Bfr" på 1860-talet

gift 18?? ?/? i ÖÄ med Kattrina Månsdtr * 1788 ?/? i Skacksjö

Fam infyttad 1835 fr N:a Gunnerudstorp

Styvbarn:

Nils Nilsson * 1820 13/7 i Örbäck, ÖÄ utfl 1839 till 24

infyttad 1840 från 24

arb.attest 1845 3/3, i Sthlm sedan 1850, se nedan

Magnus Nilsson * 1821 3/12 i Örbäck, ÖÄ utfl 1841 till 20 , i Sthlm sedan 1850 tar över torpet, se nedan

Inhyseshjon

Magnus Nilsson, se ovan, betecknas "försvarslös" i hfl 1861-65

gift 184? ?/? i ÖÄ med ? ? hon + 1856 8/5

Känt barn:

Kajsa Magnus (eller Måns-) dotter * 1845 6/12 i S:a Ås

Änkling Magnus med dotter Kajsa utflyttad till Katarina församling i Sthlm 1864 19/8

Varken Magnus Nilsson eller hans bror Nils, se nedan, har ekonomisk möjlighet friköpa torpägorna. Efter det markarrendet upphört omkr 1850, skrivs de båda bröderna som inhyseshjon d v s bebor lägenhet på ofri grund.

Inhyseshjon

Nils Nilsson, se ovan, betecknas "försvarslös" i hfl 1861-65, sägs 1855 ha varit 6 år i Sthlm, befinner sej i Sthlm 1856, utflytt -65 25/10 till 428, anteckning som "Lösdrifvare" i Husförhörslängd (hfl) 1886-95, dvs ej skriven på någon fast bostad

gift 1849 26/12 i ÖÄ med Kajsa Nilsdotter * 1823 10/12 i ÖÄ, "Bfr" på 1860-talet o backstusitt på 90-talet

Kända barn:

Styvdotter oäkta Katarina Jansdtr * 1848 7/6 i ÖÄ, admitt -64, utfl -65 24/10 till 278

Karolina (Lina) Nilsdtr * 1850 16/9 i ÖÄ bodde med sin mor i "Brunnshaag" vid Ås brunn dit deras stuga flyttats. Denna tillhörde inledningsvis ej brunnsrörelser utan var en fattigstuga på allmänning.

Folkräkning 1890

569

Föråsmyra, flyttat till Ås Brunn, Parkhyddan

Fam 1

Kajsa Nilsd:r f. 1823, Backstugusittare
Fam 2

Karolina Nilsd:r f. 1850
Karl August Andersson f. 1880

Föråsänga

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: Backen
Namn: Fôråsänga	Fôråsmyra (används i dag)
Byggår: Troligen senare delen av 1700-talet	Rivningsår: Finns i dag	Övrigt:
Siste ägare:

Innan rubr ämne berörs, är en enklare namnanalys på sin plats. Två befintliga bebyggelser på den jämna s k "Fôråsen" (dvs Furåsen) under hemmanet S:a Ås åtskildes förr i tiden genom att det norra, äldre och till areal större torpet benämndes "Fôråsänga", medan ett ca 250 m söder därom beläget mindre, aldrig friköpt ställe, senare tillkommet, kallades "Fôråsmyra". Sistsagda stod betydligt närmare en vattensjuk myr, och namnvalet tedde sej därmed naturligt visavi det nordliga torpet, som låg en bit öster om myren. Tidigt förekom emellertid, att även det norra, ännu kvarvarande torpet fick namnet "Fôråsmyra", som sålunda rätteligen gällde det södra boningshuset, detta f ö sedermera flyttat till dåv Ås brunn. Namngivningen "Fôråsänga" är nu i stort sett bortglömd. Man kan tillåta sej spekulera över orsakerna härtill. Ifrågavarande myr är visserligen ej särskilt stor till arealen men markerad och framträdande i aktuell terräng, där f ö den s k Åsbäcken rinner upp. Myrmarken är lätt identifierbar, ängens läge mera diffus. Kanhända är det sagda omständighet som gjort, att terrängnamnet "Fôråsmyra" helt tagit över, oaktat torpet med samma namn sedan länge upphört. Antagandet är åtm en tolkning bland flera andra tänkbara. Som för alla andra liknande torpställen uppfördes ej heller bebyggelsen vid "Fôråsänga" i ett enda sammanhang. Upptimringen av en ny åbyggnad var en i flera avseenden stor investering för vederbörande torpägare, ekonomiskt ej minst. All utvidgning krävde vanligen år av förberedelser. Äldsta byggnaden på platsen var sannolikt en enklare lada för förvaring av inbärgat foder och ev säd. Om dess beskaffenhet är inget känt. Tidig och mer omsorgsfullt uppförd var en tröskloge med anslutande lada, allt i timmer. Längans yttertak är täckt med råghalm, dess längd 14 alnar, bredd 8 och höjd från mark till ryggås 8 alnar (ca 4,8 m). Utvändig brädfodring förekommer ej och stockarna lyser därmed silvergrå av ålder. Loglängan anges år 1852, när brandbrev nr 59 tecknas, som gammal och blott till hälften i gott skick. Sistsagda uppgift antyder, att byggnaden förmodligen tillkommit i senare hälften av 1700-t. Nämnda brandbrev, som undertecknats av Måns Ingemarsson (ej skrivkunnig), upptar en stuga i timmer i gott skick om en våning och tre utrymmen, antagligen "gång", kök och kammare. Taktäckning utgörs av näver med ovanliggande torv, stugans längd 17 alnar, bredd 13 och höjd upptill ryggås 6 ½ alnar. Förs.värde 200 rdr bko. Sägs reparerad. Även försäkras en visthusbod, timrad i en våning, betecknad ny och i gott skick, l = 9 alnar, br = 6 och höjd 5 alnar (ca 3 m), upplyft åtm 1 aln från mark till skydd mot div skadedjur. Yttertak består av bräder, utvändig fodring saknas.

Till torpet hör fähus i timmer, envånings, betecknat gammalt och blott med 1/4 i gott skick, yttermått resp 8 - 8 - 9 alnar, råghalmstak. Till skillnad från övriga dåtida åbyggnader, måste fähusen underhållas och förnyas med relativt korta tidsmellanrum.

Att befintligt fähus på "Fôråsänga" anno 1852 betecknas gammalt, behöver därmed i själva verket ej innebära, att det skulle vara äldre än omkr 40 - 45 år. Summa försäkr.värde för fyra angivna åbyggnader år 1852 utgör 310 rdr bko. Samtidigt försäkras torpets lösören i ett betydligt större belopp eller 470 rdr bko enl följande

inbärgad gröda, spannmål och rotfrukter 150

kreatur (spec saknas tyvärr) 70

husgeråd och andra förs.bara lösören 250

Sistsagda förs.summa är överraskande hög.

Torpet "Fôråsänga" under hemmanet Södra Ås (S:a Ås 1:14. senare 1:16)

Tillgänglig areal ängsmark i S:a Ås är, som i flertalet andra byar, tidigt begränsad och blir det efter hand alltmer. Disponibelt ängshö står ej i proportion till ett förhållandevis högt boskapsbestånd. Skogsbete i anslutning till säterdrift blir sommartid av utomordentligt stor betydelse för boskapshållningen. Man måste iaktta sträng hushållning med en begränsad mängd ängshö. En äng under gården "i Backen" i S:a Ås är belägen på den plana s k Furåsen i SO vid foten av S:a Åsberget. Gården - senare utflyttad till hemmanets södra, länge obebyggda del har tillkommit först i slutet av 1600-t och är därmed en av de yngsta i byn. Omnämda äng har dock börjat röjas och nyttjas långt tidigare, men ägan står länge obebodd. Först omkr år 1800 upptimras de första, anspråkslösa husen vid "Fôråsänga" och innefattar i mitten av seklet: Stuga, visthusbod, en loge med anslutande lada samt fähus. (Hur dessa åbygnader såg ut, se nedan). Det är en dotter från "i Backen", Maria Nilsdotter (1797-1854), som tar sin arvslott i "Fôråsänga" i samband med sitt giftermål.

I samband med verkställt laga skifte i S:a Ås, lagligen fastställt 1862 16/4, åsätts torpet littera N, senare med jordregisternr S:a Ås 1:14, skatträtt 6 bre 16 pgr silv. mynt. Torpet senare registrerat S:a Ås 1:16. Torparealen, som nämnts avsöndrad från gården "i Backen" (denna med litt J, senare S:a Ås 1:10) utgör totalt 6,7192 ha, var av skog (avrösn.jord) 3,5940 ha, vilken torpareal senare utökas med jord från den angränsande lilla bosättningen kallad "Fôråsmyra". Stugan vid sistnämnda flyttades och finns nu vid f d Ås brum, där den går under namnet "Parkhyddan" nu f ö bildarkiv. Det omregistrerade S:a Ås 1:16 anges motsvara 6,7068 ha och fastställs lagligen 1863 15/8 med lagfart sökt första gång 1864 12/12 av ägare II nedan.

Kända ägare och brukare:

Torpare Måns Ingemarsson (Bäviks-Måns kallad) * 1798 2713 i Bävik, övertar "Fôråsänga" 1826. g 1826 26/12 i ÖÄ m Maria Nilsdtr * 1797 23/12 "i Backen", hon + 1854 2/2 Båda makarna "befr." på 1860-t.

Redan på 1840-t åsätts deras torp ett tämligen högt tax.värde eller 32 styver.

Enl en sentida ättling, Martin Magnusson i "Myrbröten", Fölsvik, (samtal 1967 13/8) var äktenskapet mellan Måns och "Marja" ett kusingifte.

Marias föräldrar var Nils Olsson * 1751 5/9 "i Backen", S:a Ås, + 1803 26/7 i S:a Ås, 51 år 10 mån 21 dagar. g 1781? 26/12 i ÖÄ m Maria Olsdtr * 1762

Måns har en yngre, ogift syster, Brita "Ingemårdsdotter" * 1808 17/1 i Bävik, vilken råkat "i olycka" och inflytt t torpet fr Bävik 1836. Hennes "oäkta" dotter var Kajsa Jonsdtr * 1836 6/7 i S:a Ås. Mor m dotter utfl 1839.

Måns och Marias barn:

Jöns Månsson * 1828 13112 i S:a Ås + s år 26/12

Kattrina Månsdtr * 1831 10110 i " övertar torpet, se 11

Nils Månsson * 1834 27.17 i " utflytt -55

Magnus Månsson * 1839 1519 i " admitt -54, utfl t St Kil -57

Magnus g 1873 15/6 i ÖÄ m Maria Larsdtr * 1843 28/3 i Fölsvik, ÖÄ (hennes för:rar Lars Olsson * 1799 6/2 i Gunnerud, ÖÄ, + 1872 6/5 i Fölsvik, g 1844 8/1 i ÖÄ m Brita Ingemarsdtr, se ovan, Brita syster t Måns Ingemarsson)

Magnus och Maria övertar gården "Bonäs-Brôten" under hemmanet Stora Bonäs. De har flera barn bl a David, og, som bebor "Bonäs-Broten" och Martin Magnusson, se ovan. Deras syster är Anna Elisabet Magnusdtr * 1873 19/11 i Prästbol, ÖÄ. g 1902 22/6 m Karl Johan Jansson * 1870 8/12 i Mannikehöjden, Dalkarlssjöhyttan. Nordmark. Dessa makar bodde en tid i Dalen, ÖÄ.

Torp och lekmannapred. Lars Olsson * 1828 22/7 "där Öst" i Äldebäck (Älvbäck kal- lat), ÖÄ - gemenligen benärmd "Gråter-Lars" - vigd 1854 26/12 i ÖÄ (Iysn t äkt 3/12 s år) m Kattrina Månsdtr, se I

Lars inflytt t svärföräldrahemmet 1855, vilket makarna övertar omkr 1861. Lars, en trogen Herrens tjänare, vars vandringar mellan torpet och Gunneruds missions hus under decennier avsatte en ännu på 1950-t fullt synlig, flitigt upptrampad skogsstig kallad "Bönhusvägen", vistades flera år på s k säsongsarbeten utanför hemorten 1857 27/3, 1858 10/4, 1860 16/4 arb.attest t Smedjebacken

1861 14/9 dito t Jämtland

1862 20/4 dito t Westerås

Tax.värde för "Fôråsänga" 1875: 1.200 kr. Lars och Kattrina har ett barn:

Maria (Mari) Larsdtr * 1855 8/10, döpt 9/10 s år, övertar torpet, se III

I "Fôråsänga" bor även Lars' mor, änkan Sara Holmgren * 1802 1/1 i ÖÄ, inflytt -61 Sara "Bfr" på 1860-t

III

Torp Emil Larsson * 1855 12/8 "där Öst" i Äldebäck + 1927 i S:a Ås

g 1884 i ÖÄ m Maria (Mari) Larsdtr, se II, + 1927 i S:a Ås

Tax.värde för "Fôråsänga" 1890-t: 1.500 kr

Makarna förvärvar ca 1907 gården "när Jong Lars" i S:a Ås och säljer "Fôråsänga"

Barn:

Linus Natanael Emilsson, senare Furudahl * 1886 15/8, odöpt, övertar "när Jong Lars" , +1950

g m Emma Svensson fr Bäck, Sunne + 1951

I samband med folkräkningen 1890 bodde här:

560

Föråsänga, 1:83

Fam 1

Emil Larsson f. 1855, Torpare
Maria Larsd:r f. 1855
Linus Natanael f. 1886
Fam 2

Lars Olsson f. 1828, Kolpotör
Katrina Månsd:r f. 1831

( )

Emil U 1927, Emil och Maria köper ca 1907 när Jong Lars (552).

Maria U 1927

Linus U 1950, byter namn till Furedal

Lars och Katrina är föräldrar till Maria Larsd:r. Lars Olsson kommen från Där Öst i Älbäck ( ) var mycket drivade i den nybildade missionsförsamlingen, både som predikant och byggmästar av Gunneruds missionshus.

Roland Khilstadius

Hagsättra

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: ”Hagen”
Namn: Hagsättra	Gammel-sättra
Byggår: mitten av 1800-talet	Rivningsår: 1900	Övrigt: Huset flyttas till Åsbacken där det blir lillstuga
Siste ägare: Lars Nilsson Rådström (Rômans-Lars)	Fader	Mor

På ekonomisk karat från 1880-talet står namnet “Säter” utsatt.

Ursprungligen säterställe under gården på Hagen i Södra Ås, blev från 1860-talet stattorp under samma gård. Marken aldrig friköpt, stället, med kortvarig fast befolkning, är sedan länge utlagt.

Timrad stuga i en våning stod i gränsen till utskogskiftet och såldes i början av 1900-talet som lillstuga till skomakare Johan Nordqvist i Åsbacken, Södra Ås, flyttades dit, sattes upp och ståt fortfarande kvar.

Från 1860-talet och fram till sekelskiftet 1800/1900 hade Hagen sina kretur sommartid vid Nysättra, beläget ca. 150 m norr om Gammelsättra eller nära torpet Sönner Bröttningen, Vid Nysättra fanns en källa för mjölkkylning och härifrån bar man hem mjölken dagligen till gården.

Nedanstående familj inflyttad 1862 3/11 från (112)

Stattorpare, från ca 1890 inhyses, i folkräkningen kallad jordarbetare.

- Lars Nilsson Rådström (”Rômans-Lars”) * 1825 4/5 i Sunne

Gift 1857 5/6 i ? med Karin Persdotter * 1830 19/1 i Gräsmark

Paret ”bfr” från 1860-talet och framåt och hade det svårt ekonomiskt. Lars´ far, som levde 1795 -1872, berättas i fyllan ha skrivit under ett soldatkontrakt och blivit antagen som indelt knekt för Gårdsjöroten i Sunne sn hösten 1813, Soldaten uppges ha deltagit i en krigsdrabbning i Leipzig i Tyskland. En junikväll fick han ett hästhuvud att äta av.

Lars´ och Karins kända barn:

Karolina Rådström * 1852 11/6 i Östra Ämtervik

Johan Rådström * 1854 22/6 i Östra Ämtervik

Styvdotter Stina Pettersdotter * 1857 11/3 i Östra Ämtervik

Emma Kattarina * 1859 24/7 i Östra Ämtervik,

Emma blev gift med Olof (Olle) Nyström från Nytômta under Södra Ås i hans andra gifte. Olle och Emma bodde i Sätter under Mosserud. På senare år bodde änkan Emma hos snickare Wilhelm Nyström på Östra Sandlôckaan i Södra Ås.

Hanna Elisabet * 1862 6/6 i Östra Ämtervik,

Hanna kom hösten 1885 som piga till torparen Anders Olsson och hans hustru Anna Johannesdotter på Lennartstorp (Sättra) under godset Västansjö i Övre Ullerud sn. Hanna utflyttade hösten 1886 i till Sunnemo, Hanna var en tid piga hos hemmansägare Oskar Nordqvist på Gylleby Sunne sn.

Nils Ludvig * 1864 15/9 i Sätter Östra Ämtervik,

jordarbetare 1890, ej inskriven 1891, adress Gäddede, frånvarande 1893 5ill 1895.

Edin Paul 1867 7/6 i Sätter Östra Ämtervik,

bev. nr. 21 99/1888 frikallade 1889, i hemmet 1890,

led av elefantsjukan, gråblek ansiktsfärg med mörk skäggstubb.

Tilda * 1870 4/5 i Sätter Östra Ämtervik,

utflyttad 1887 31/10 till (332).

Tilda fick en dotter Berta vars far angavs vara hemmansägare Crispin Andersson ”Där Ôpp” i Mosserud. Berta gifte sig sedan med hemmansägare John Löfgren i Västmyr som var son till Peter Löfgren och Kerstin.

Oskar Alfred Rådström * 1872 20/6 i Sätter Östra Ämtervik,

utflytt 1889 13/11 till (340)

inflytt 1890 från (340)

Enligt folkräkning i hemmet 1890.

utflytt 1891 16/11 till gården Hagen i Södra Ås.

Kari i Sätter vandrade en eftermiddag i Åsskogen och fick då i solnedgången se en varelse framför sig på stigen. Det visade sej efter hand vara en jätte, som växte och växte oupphörligen i storlek så, att han till slut blev lika hög som skogstopparen. Kari sökte följa efter i ”slaga” (fotspåren), men gestalten försvann snart ur sikte.

Lars Rådström (hade bl a en bror Jan Rådström) och hans hustru vara varmt religiösa och om somrarna höll ortens missionsförsamling friluftsfester i Sätter under stor tillslutning av ortsbor. Elektriker Isak Jonsson i Änga vittnade om den varma känsla av andakt, högtid och feststämning som förnamns i samband med dessa sammankomster. Bland annat pingstdagen 1909 avhölls en samling i Sätter med god tillslutning. Sonen Edvin kunde för sin sjukdom ej ta sej någonstans, och det var mycket för att han någon gång skulle få se folk omkring sej, som man samlade i Sätter.

Missionsförsamlingens dåvarande pastor Fritiof Båge samlade in pengar till en då nybliven änka i Rud, vars man omkommit genom drunkning i Mellan-Fryken under tragiska omständigheter. Han hade varit och handlat hos bröderna Schullström med handelsbod i Älvvik och var på hemväg. Isak Jonsson berättade, att man på kvällen hört dem drunknandes nödrop från sjön ända till Isaks hem Änga under Gunnerudstorp.

Av skänkta och insamlade penningmedel till den olyckliga änkan hade Båge överlämnat en del även till Edvin i Sätter, far skulle ha stått i släktskap med änkan. För detta lär dock Båge ha fått höra mycken klander.

I samband med folkräkningen 1890 bodde här:

580

Hagsättera, Gammelsättera, 1:101

Fam 1

Lars Rådström f. 1825, Jordarbetare
Karin Persd:r f. 1830
Nils Ludvig f. 1864, Jordarbetare
Edvin Paul f. 1867
Oskar Alfred f. 1872

(Borta, ligger på mark under Hagen)

Jong Lars-sättra

Aldrig fast bebott utan användes bara som säterstuga.

Efter ägarbyte på modergården kallad Emil Lars-sätts. Sätern var en av dem som hölls längst i bruk.

Sätern låg under gården när Jong Lars (senare när Furudahl) och hörde sedan omkr 1850 även grannegendomen Kalvhagen (nu Haga). Sätesstället, markerat av en upprest sten med årtalet 1931 inhugget, (förmodligen ombesörjt av brunnsäg Johan Olsson i Solbacka, S Ås, vars förfäder i oräkneliga släktled bakåt ägt och bebott gården när Jong Lars), dvs detta år restes stenen, driften sedan länge upphörd. Platsen är belägen ca 300 m öster om torpet Noler Bröttningen och 30 m väster om Sjövägen. Stugan var enkel och aldrig fast bebodd.

Fôråsmyra

(så i hfl 1831-35)

Kända ägare:

Nils Persson * 1790 6/7 utflytt till VÄ-vik 1819 o "Skattskrifven" där från samma år

gift 181? ?/? i ? med Kattrina Nilsdtr * 1794 ?/?

Kända barn:

Nils Nilsson * 1815 ?/?

Kajsa Nilsdotter * 1818 18/9

Avsked sold

Olof Elofsson Westmyr * 1770 ?/? inflyttad från Skacksjö 1820

gift 180? ?/? i ? med Kattrina Olsdotter * 1784 5/10

Kända barn

Olof Olsson * 1807 13/12

Kaj sa Olsdtr * 1811 1/8

Maria Olsdtr * 1814 10/7

Brita Olsdtr * 1820 /

Torp

unge Olof Olsson * 1802 25/3 i V Ä-vik anteckn "Bräcklig Bfr" på 1860-talet

gift 18?? ?/? i ÖÄ med Kattrina Månsdtr * 1788 ?/? i Skacksjö

Fam infyttad 1835 fr N:a Gunnerudstorp

Styvbarn:

Nils Nilsson * 1820 13/7 i Örbäck, ÖÄ utfl 1839 till 24

infyttad 1840 från 24

arb.attest 1845 3/3, i Sthlm sedan 1850, se nedan

Magnus Nilsson * 1821 3/12 i Örbäck, ÖÄ utfl 1841 till 20 , i Sthlm sedan 1850 tar över torpet, se nedan

Inhyseshjon

Magnus Nilsson, se ovan, betecknas "försvarslös" i hfl 1861-65

gift 184? ?/? i ÖÄ med ? ? hon + 1856 8/5

Känt barn:

Kajsa Magnus (eller Måns-) dotter * 1845 6/12 i S:a Ås

Änkling Magnus med dotter Kajsa utflyttad till Katarina församling i Sthlm 1864 19/8

Inhyseshjon

gift 1849 26/12 i ÖÄ med Kajsa Nilsdotter * 1823 10/12 i ÖÄ, "Bfr" på 1860-talet o backstusitt på 90-talet

Kända barn:

Styvdotter oäkta Katarina Jansdtr * 1848 7/6 i ÖÄ, admitt -64, utfl -65 24/10 till 278

Hästhaag

senare Ängbrötbacken S:a Ås 1:20

Gamla stugan i Hästhaag låg öster om kyrkstigen från Kvarntorp västerut mot Prästbol. Denna trampväg utgjorde f ö rålinje mellan bolbyn S:a Ås och dess avgärdahemman Mosserud. Att anlägga en väg var ett säkert sätt att befästa rålinjens läge, en metod, som nyttjat: på många håll. Därmed undvek man i möjligaste mån tvister om ägor.

När Mosserud avskiljts från S:a Ås, flyttades stugan i Hästhaag väster om sagda kyrkstig och kom sålunda på S:a Ås marker, dvs under gården på Hagen.

Under sagda Hagen (från början ej stort i areal) hade tidigt uppstått fyra /4/ jordtorp nämligen Sannlöckaan, Jolbrötsmyra, Vallänga och Hästhaag. År 1875 är åsatt tax.värde för sistnämnda 500 riksdaler, för Sannlöckaan 1.000 riksdal, för Jolbrötsmyra 1.500 rdr och för Vallänga 1.200 rdr. Alla torde ha fått fast bebyggelse kring sekelskiftet 1700/1800.

Ekonomin för vederbörande torpägare på t ex 1840t varierade. Per Larsson i Hästhaag taxeras för 32 styver, Nils Nilsson Lager på Jolbrötsmyra i blott 8 styver, Olof Larsson i Sannlöckaan likaledes 8 styver och Vallänga, som ännu lyder under ursprunglig modergård, "när Ol Månsa" i S Ås, saknar särskilt tax.värde.

Huvudarealen till torpet Hästhaag, 3,0230 ha, avsöndrades för nedannämnd ägare, Lars Persson, lagligen 1864 31/8, f ö samtidigt med granntorpet Sönner Bröttningen. Lagfart sökte: första gång 1866 9/7 och arealen åsattes sedermera jordreg.nr S:a Ås 1:20.

En mindre äga, 0,4936 ha, till Hästhaag friköps från Hagen av nedanstående Anders Andersson och hans hustru Anna Larsdotter. Avsöndringen fastst 1874 2/11 med lagfart sökt första gång samma datum. Nämnda areal åsätts sedermera jordreg.nr S:a Ås 1:50.

Tax.värde för Hästhaag på 1890-talet 500 kr, d v s oförändrat sedan år 1875.

Torpet fick elström 1940, samtidigt med torpet Änga under hmt Gunnerud.

Kända

Jordtorp

- Per Larsson

dennes son tar över

Jordtorp

- Lars Persson Hagkvist * 1825 22/9 i ÖÄ N

gift 1849 26/12 i ÖÄ m Kattrina Jonsdtr * 1817 25/7 i ÖÄ Norra Gunnerudstorp +1871 (föräldrar till Kattrina: Jon Olofsson o Lisa Olfsdotter)

Lars i Hästhaag var ej alls släkt med ex.vis målaren Olov Hagkvist på Lerbrôtaan under S Ås, vilken var vallonättad, kortväxt och mörk.

Känt barn:

Anna Maria Larsdotter * 1851 19/10 i ÖÄ tar över torpet

Torp

- Anders Andersson- Strand * 1845 26/ 12 i Humsjön, Mangskog (föräldrar till Ander: Anders Olsson-Strand och Kerstin Andersdotter)

gift 1871 29/1 i ÖÄ med Anna Maria Larsdotter, se ovan + 19 ?

Kända barn: (8 st)

Alfred Julius * 1871 6/6 i ÖÄ,

bev.nr 123 99/1892 utflyttad till Gagnef, Falu län, -92 30/11

Johan Leonard * 187514/2 i ÖÄ

”betyg 15/2 -96 för underg af inskrivn å annan ort”

Alma Kristina * 1876 4/10 i ÖÄ utfl -94 31/10 till 215

Nils Gustaf * 1878 16/10 i ÖÄ

Viktor Emanuel *1881 31/5 i ÖÄ utfl -95 15/11 till 571

Oskar Wilhelm *188317/9 i ÖÄ kom till Norrland

Selma Maria Andersdotter-Strand *1886 14/8 i ÖÄ

gift 1908 8/2 i Gävle med bokbindare Bror Emil Svedberg.

bodde i Gävle, arbetade som servitris, tvätterska, städerska

Fick 8 barn:

Maria Margareta (Greta) Svedberg * 1908 14/6 i Gävle

Anna Ingeborg Emilia * 1910 17/1 Gävle i Staffans församl.

Arbetade som servitris, försäjerska + 1990 3/1 i Sthlm St Görans sjukhus. (En dotter är Agneta Allernäs, Kungsholmsstrand 175 1 tr, 11248 Sthlm vilken gjort släktutredning och haft kontakt m RK)

Ebba Birgitta Svedberg * 1911 28/1 i Gävle + 1992

Anders Sixten Svedberg * 1912 2/9 i Gävle + 1980

Knut Emanuel Svedberg * 1916 5/1 i Gävle

Sara Elisabet (Lisa) Svedberg * 1919 19/7 i Gävle + 1998

Inge Sylvester Svedberg ? * 1919 31/12 i Gävle

Bror Eugén Svedberg * 1921 5/11 i Gävle + 1981 8/6 i Gävle

Anna Katarina Andersdotter-Strand * 1891 27/8 i ÖÄ

blev gift med en lång "räkel", som körde timmer åt bröd Edgren när de drev skog i Skacksjö

- Johannes Persson köpekontrakt 1925 28/10 lagfart 1926 20/1

gift med Signe från "Änga" i Gunnerud

Johannes blev änkling bodelning och arvskifteshandlingar 1947 19/6 lagfart 1947 16/7

deras son

- Bertil Persson

numera sonen

- Jan-Ove Adelwapen

gift med Eva

Bebyggelser utmed vägen genom Lerbrötaan, här uppräknade i ordning från N-~ S

Boställ (soldattorp för roten S Ås stuga i äldre tid V om vägen och nordligast inom hmt S Ås rågång, tillhörande uthuslänga i Ö:a vägkanten , något NO om stugan

Nya boställ (sedan 1870t med sin avstyckade tomt öster om vägen, stuga i vägkanten, m bl a ladugård innanför och något SO om stugan.)

där Fram-läcka (utlagd bebyggelse Ö om vägen i den s k Kvarnbröten, en obetydlig boning förmodligen om enbart ett rum)

Nystes-läcka (utlagd bebyggelse V om vägen, försvunnen ca 1870)

Löckaan eller när Per Orsch ^äldre torp ett kort stycke V om vägen, i östra vägkanten ett

gammalt timrat magasin står kvar liksom ombyggd stuga

när Jong eller när O1 Jönsa gammalt torp Ö om vägen, finns kvar

Bäfmanstörp eller Kalvhag-löcka ej kvar, stod V om vägen i rået mellan Löckaan och nuv Åsmanstörp, sel sent tillkommet och försvunnet ca 1885

Åsmanstörp står kvar V om vägen .jämte uthus i N-S, stugan ditflyttad men utvidgad tillkom ca 1890, bebyggare var f d soldaten för roten S Ås, Jan Åsman, därav namnet Åsmanstörp

Listörp eller Backkull-tegen f d sätesbod liksom övriga stugor på Lerbrötaan stuga borta ca 1880 men uthus kvar öster om vägen

Hulttörp eller när Hult-Lars stuga i Ö vägkanten, verkstad i den västra, finns ej kvar torpet ursprungligen beläget på mark under hmt Kvarntorp.

Gårdarna i S:a Ås hade äldst sina sätesställen samlade inom trakten Lerbrötaan, i öster gränsande till Kvarntorpsälven, äv kallad Skacksjöälven, då den utgör Skacksjöns utlopp i Visten. Nära denna sjö flyter Skacksjöälven samman med utloppen från Gårdsfön resp Arttjärn och bildar en gemensam älv, en treenighet kan man säga.

En längre sträcka av Skacksjöälven har sedan urminnes tid utgjort hemmansrå mellan bolbyarna S:a Ås och Skacksjö, som dock haft åtm en mindre allmänning väster om älven, Båda by- arna men även Gunnerud har nyttjat fall för uppförda, enklare husbehovskvarnar. Under 18( och 1900t tillkom modernare malanläggningar.

När fast bosättning uppstår på Lerbrötaan i senare delen S:a Ås nödsakade att flytta ut sina resp sätesbodar till längst hölls den gamla sätesdriften igång några få år in byn utan bara några gårdar.

Gårdsfä bruk hade inrättat ett gårdsmejeri redan omkr 1880, i början av 1900t tillkom ett andelsmejeri i Prästbok Båda byggnaderna finns alltjämt kvar, det förra kallas Vita huse det senare Sjösala.

av 1700t, ser sej egendomarna i andra delar av Åsskogen. Som på 1900t, detta gällde ej hela

Det var i huvudsak mjölkkor och kvigor, som drevs till sätrarna på försommaren. Nöten fick sedan ströva omkring fritt i omgivningen och söka sej bete. Åtm en ko i skocken hade bjäll- ra runt halsen och kallades av den anledningen skällko. I sätern kärnades smör, kokades vassla över eld och framställdes s k sannost, man ystade även vanliga hushållsostar.

Sommartid fick även böndernas får och getter ströva fritt omkring på skogen, men under upp- sikt av vallarebarn. Anfall av t ex varg förelåg. När rovdjursfaran ej längre ansågs utge ra något överhängande hot, fick djuren ströva mera fritt och söka sej bete. Då och då leta- de man emellertid rätt på dem, så att man på ett ungefär visste, var de fanns att söka, n

de skulle tas hem längre fram på hösten.

Om sätesstugor i S:a Ås har jag följande uppgifter _ - - - -

Jong Lars-sättra - efter ägarbyte senare kallad Emil Lars-sätts - hölls längst i bruk. t er gas en när Jong Lars (senare när Furudahl) hörde sedan omkr 1850 även grannegendomen Kalvhagen (nu Haga). Sätesstället, markerat av en upprest sten med årtalet 1931 inhugget, (förmodligen ombesörjt av brunnsäg Johan Olsson i Solbacka, S Ås, vars förfäder i oräkneliga släktled bakåt ägt och bebott gården när Jong Lars), dvs detta år restes stenen, drif- ten sedan länge upphärd,. Platsen är belägen SO om torpet Noler Bröttningen i södra delen av den s k Sjövägen. Stugan var enkel och aldrig fast bebodd.

(Från Lillbo räknat bedöms avståndet till ca 2,4 km, platsen till höger om Sjövägen sett färdriktning mot hmt Mosserud)

Bolagssättra drevs på sin tid i sambruk mellan egendomarna där Fram, i Nästa och på Kuul, t gan var belägen rakt öster om torpet Särmes Bröttningen, ca 500 m till vänster om den s k Brôttningsvägen i färdriktning åt söder. Stuga aldrig fast befolkad.

Sätterboden stod i rået mellan skogsskiften tillhörande där Fram resp på Kuul. Varje gård hade eget fähus tillverkat av horisontellt liggande stör. Fähusen hade bindslen för kreaturen, bås och även ytterdörr att stänga. Fähuset under i Nästa, resp där Fram och på Kuul stod på vars och ens gårdsmark med ca 100 m mellan resp fähus.

Vid samtal den 25/7 1965 m hem äg Emanuel Olsson i Nästa bekräftade denne, att sagda Katt sina blev den sista sätesjäntan i Bolagssättra, där driften upphörde runt år 1900.

Gatsättra eller Åver eller Noler Tjärntörp, efter det att sätesdriften upphört blev stuga som var gott i ordning, fast bebodd en tid. Att bana sej väg därifrån i form tiders köld- och snövintrar var ett avsevärt problem.

Kalvhagsättra eller Nerer eller Sönner Tjärntörp hade byggts ut och rustats upp och var fast bebodd av flera ägare efter avslutad sätesdrift.

Öde och övergivet, som alla forna sätrar, som blev utflyttade.

Ung 50 m NO om utlagda torpet Åsfalla ligger ett vägkors, där tre /3/ gångvägar möts. a) stig mot Sätter, en bebyggelse som låg på mark under gården Hagen i S Ås_,

b) stig norrut mot utlagda torpet Sönner Bröttningen

c) stig mot söder förbi torpet Ängbrötbacken, dvs fortsättning på Sjövägen, så benämnd

då den ledde ner mot Skacksjön.

Åsfalla beläget V om stig b), där syns rester av spismur och ett spireabuskage.

Nysättra, gården Hagens sista sommarsätes, aldrig fast bebodd, låg öster stig b), tämligen nära stigen.

Gammel-sätter (på kartan står "Säter") stattorp under gården på Hagen i S Ås, stuga har flyttats och utgör lillstuga på stället i Åsbacken, S As) en tid fast befolkad.

S:a Äs "Föråsmyra" (så i hfl 1831-35)

Mindre jordtorp beläget S om det större och äldre "Föråsänga". "Föråsmyra!' beläget på mark under gården "i Gata" i S:a Ås. Ägor aldrig friköpta, utgjorde sannol ett markarrende (s k 50-årsköp), bebyggt omkr 1800. upphör som torp ca 1870, då marken återgår till jordäga ren. S om stugtomtezi finns lämningar efter jordkällare med väggar av sten, läge Ö - V. Stugan om 2 utrymmen flyttades på 1870t till Ås brunn och kom där att gå under namnet "Brunnshaag". När stugan på 1890t försågs med förstukvist (fanns även utvändig trappa på husets västra sida upp till oinredd vind) kom den att kallas "Parkhyddan". Det gavs ut o• såldes ett vykort, där nedanstående Kaj sa Nilsdtr och hennes dotter Karolina (Lina) Nils dtr står uppställda vid sin stuga. Denna stod inledningsvis på en allmänning, innan dåv brunnsäg Johan Olsson lät sammanlägga ägan med övriga (östra) delen av brunnsparken. All- männingen eller samfälligheten (i jordregistr kallad Brunnsparken nr 1), areal 1,0504 ha friköptes av Johan Olsson, avsöndr lag! fastställd 1909 26/4 och åsattes jordreg.nr S:a Ås 1:35. Den sammanslogs med övriga parkområdet om 0,3040 ha (S:a Ås 1:74) och ännu en äga, 0,2365 ha, från Sol backa (S:a Ås 1:55) till S:a Ås 1:79, dvs nuv brunnsparken om sam- man! 1,5909 ha (alltså 1,0504 + 0,3040 + 0,2365 = 1,5909 ha), som under brunnsäg Gustav Haglund ( "i Hagen", Visterud) och Lars (Hugo) Larsson ("där Sy" i Bössviken) tid sammanlades enl Ägodomstolens beslut 1949 4/10.

Vilka, som var de första bebyggarna i "Föråsmyra", är ovisst, dock förefaller det ha var: nedannämnde Nils Persson m hustru. Definitiv ägare är unge torparen Olof Olsson, som inne- har stället under bl a 1840t, då han taxeras för 32 styver och tycks ha haft god inkomst till skillnad från andra samtida torpare under S:a Ås.

Kända ägare:

Nils Persson * 1790 6/7 utf1ytt t V Ä-vik 1819 0 "Skattskrifven" där

g 181 / i m Kattrina Nilsdtr * 1794 /

Kända barn:

Nils Nilsson * 1815 /

Kaj sa Nilsdtr * 1818 18/9

Avsked sold
Olof Elofsson Westmyr	*	1770
g 180 / i
Kända barn:
Olof Olsson *	1807	13/12
Kaj sa Olsdtr *	1811	1/8
Maria Olsdtr *	1814	10/7
Brita Olsdtr *	1820	/

/ inflytt fr Skacksjö 1820 m Kattrina Olsdtr * 1784 5/10

Torp

unge Olof Olsson * 1802 25/3 i V Ä-vik anteckn "Bräcklig Bfr" på 1860t g 18 / i ÖÄ m Kattrina Månsdtr * 1788 / i Skacksjö

Fam inf! 1835 fr N:a Gunn.torp

Styvbarn:
Nils Nilsson	* 1820 13/7 i Örbäck, ÖÄ utfl 1839 t. 24
	inf! 1840 fr' 24
	arb.attest 1845 3/3, i Sthlm sedan 1850, se nedan
Magnus Nilsson	* 1821 3/12 i Örbäck, ÖÄ utfl 1841 t 20 , i Sthlm sedan 1850
	tar över torpet, se nedan

Inhyseshjon

Magnus Nilsson, se ovan, betecknas "försvarslös" i hfl 1861-65

8 184 / i ÖÄ m hon 1 1856 8/5

Känt barn:

Kaj sa Magnus (ell Måns-) dtr * 1845 6/12 i S:a Ås

Änkl Magnus m dtr Kaj sa utflytt t Katarina församl i Sthlm 1864 19/8

Varken Magnus Nilsson ell hans bror Nils, se nedan, har ekonomisk möjlighet friköpa torpägorna. Efter det markarrendet upphört omkr 1850, skrivs de båda bröderna som inhyseshjon dvs bebor lägenhet på ofri grund.

Inhyseshjon

Nils Nilsson, se ovan, betecknas "försvarslös" i hfl 1861-65, sägs 1855 ha varit 6 år i Sthlm, befinner sej i Sthlm 1856, utflytt -65 25/10 t 428, anteckn som "Lösdrifvare" i hfl 1886-95, dvs ej skriven på någon fast bostad

g 1849 26/12 i ÖÄ m Kaj sa Nilsdtr * 1823 10/12 ÖÄ, "Bfr" på 1860t o backstusitt på 90t

Kända barn:

styvdtr oäkta Katarina Jansdtr * 1848 7/6 i ÖÄ, admitt -64, utfl -65 24/10 t 278

Karolina (Lina) Nilsdtr * 1850 16/9 i ÖÄ bodde m sin mor d "Brunnshaag" vid Ås brunn dit deras stuga flyttats. Denna tillhörde inledn.vis ej brunnsrörelser utan var en fattigstuga på allmänning.

S:a Ås 1:31 Noler Bröttningen

Jordtorp upptaget omkr 1840 på mark under gården "i Nysta" i S:a As. Denna åsattes litt l (senare jordreg.nr S As 1:7) i samband med laga skifte i hemmanet fastst 1862 16/4.

Torpets ägor friköpta i två olika arealer av nedanst Olof Sätterqvist efter genomförd hem- mansklyvning av "i Nysta", lagl fastst 1880 3/9. Ena ägoavsöndringen om 2,5902 ha, varav skog 1,8290 ha, benämnt litt B vid nyssnämnd hem.klyvn, fastst lagl 1902 12/5, senare registr som S Ås 1:23.

Andra torpavsöndr om 3,1300 ha kommer ur den utflyttade gårdsdelen "när Lars Nystedt" i Ås och fastställs lagl samtidigt, dvs 1902 12/5, jordreg.nr S:a Ås 1:31, med lagfart söks första gången 1902 1/9.

Kända ägare:

- Jordtorp

Jöns Gustafsson Nyström * 1823 13/1 i Sunne

g 18 / i ÖÄ m Kattrina Jönsdtr * 1813 7/5 i ÖÄ, antecknas "Bfr" på 80t

Makarna tar över 1853, då infl fr Sunne. För Jöns utfärdas följ arb.attester

1858		t Kopparberg
1862	3/5	t Västmanland	(plöj n)
1864	21/3	t Söderhamn	(i Hälsingl,
1866	13/4	t "	(dito)

förmodl sågv.arb)

Lät i mars 1868 teckna brandfärs (brev nr 410), förs.summa 1.610 riksdaler.

Torp, murare och bergsprängare

Olof Olsson Sätterqvist * 1839 16/1 i /Bond-/Gårdsjö, Sunne

g 1878 11/1 i ÖÄ m Brita Nilsdtr * 1836 20/10 "i Nysta", S Ås

Berättas, att Ola ofta använde uttrycket 'förfärle'.

-Torp

Hanna Ottilia Fors köpebrev 1929 30/3 lagfart 1929 15/7

-Nils Nordqvist * 1876 7/12 i N Ny sn köpebrev 1935 18/11 lagfart 1936 15/1 1 1960 28/4 i ÖÄ

g 19 / i m Maria * 1878 6/4 i N Ny sn 1 1965 13/6 i ÖÄ

Makarna, som hade flera barn Daniel (Dan), Karin * 1910 g m Ivar Sundquist "där Väst" i Alkärrsrud, Ester, Nils Edvin * 1914 15/3, 1 1948 10/5 handl i Karlskoga bl a, bod på

senare år i övervåningen "i Gata" i S Ås hos dotter och måg. bodde markarna

Nils N hade som hobby sång (i ÖÄ:s missionsförsamingens kör), älgjakt och trav, och var i ö en mycket trivsam man, ofta på besök "i Haga" i S Ås där meddelaren växte upp. Arrenderade en tid "där Nol" i By, ÖÄ.

- Rektor Lars Daniel (Dan) Nordqvist köpekontrakt 1945 8/1 lagfart 1945 28/2

son t föreg ägare * 1908-19/2

utförde en studieprestation och senare mångårig lärargärning värd stor beundran,

S:a As 1:20 Hästhaag, senare Ängbrötbacken

Gamla stugan i Hästhaag låg öster om kyrkstigen från Kvarntorp västerut mot Prästbo]. Denna trampväg utgjorde f ö rålinje mellan bolbyn S:a Ås och dess avgärdahemman Mosserud. Att anlägga en väg var ett säkert sätt att befästa rålinjens läge, en metod, som nyttjat: på många håll. Därmed undvek man i möjligaste mån tvister om ägor.

När Mosserud avskiljts från S:a Ås, flyttades stugan i Hästhaag väster om sagda kyrkstig och kom sålunda på S:a As' marker, dvs under gården på Hagen.

En mindre äga, 0,4936 ha, till Hästhaag friköps från Hagen av nedanst Anders Andersson och hans hustru Anna Larsdtr. Avsöndringen fastst 1874 2/11 med lagfart sökt första gång samma datum. Nämnda areal åsätts sedermera jordreg.nr S:a Ås 1:50.

Tax.värde för Hästhaag på 1890t: 500 kr, dvs oförändrat sedan år 1875.

Torpet fick elström 1940, samtidigt med torpet Änga under hmt Gunnerud.

Kända

Jordtorp Per Larsson, dennes son tar över

Lars Persson Hagkvist * 1825 22/9 i ÖÄ N

g 1849 26/12 i ÖÄ m Kattrina Jonsdtr * 1817 25/7 1 ??????? Olofsson o Lisa Olofsdtr)

Lars i Hästhaag var ej alls släkt med ex.vis målaren Olov Hagkvist på Lerbrôtaan under S Ås, vilken var vallonättad, kortväxt och mörk.

Känt barn: Anna Maria Larsdtr * 1851 19/10 i ÖÄ tar över torpet

Torp

- Anders Anderssor- Strand * 1845 26/12 i Humsjön, Mangskog (för: Anders Olsson-Strand och g 1871 29/1 i ÖÄ m Anna Maria Larsdtr, se ovan + 19 ? Kerstin Andersdtr)

Kända barn: (8	st)
Alfred Julius	* 1871	16/6 i ÖÄ_, bev.nr 123 1892 utfl t Gagnef, Falu lån, -92 30/1]
Johan Leonard	* 1875	14/2 i " "betyg 15/2 -96 för underg af;inskrivn å annan ort"
Alma Kristina	* 1876	4/10 i " utfl -94 31/10 t 215
Nils Gustaf	* 1878	16/10 i "

Noler Bröttningen

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: Nysta
Namn: Noler Bröttningen	S:a Ås 1:31
Byggår: ca 1840	Rivningsår:	Övrigt:
Senaste ägare: Kjell-Åke Nordkvist och Inger Nordkvist	Fader	Mor

Jordtorp upptaget omkr 1840 på mark under gården "i Nysta" i S:a Ås. Denna åsattes litt F (senare jordreg.nr S Ås 1:7) i samband med laga skifte i hemmanet fastst 1862 16/4.

Torpets ägor friköpta i två olika arealer av nedanstående Olof Sätterqvist efter genomförd hemmansklyvning av "i Nysta", lagl fastst 1880 3/9. Ena ägoavsöndringen om 2,5902 ha, varav skog 1,8290 ha, benämnt litt B vid nyssnämnd hem.klyvn, fastst lagl 1902 12/5, senare registr som S Ås 1:23.

Kända ägare:

- Jordtorp

Jöns Gustafsson Nyström * 1823 13/1 i Sunne

gift 18?? ?/? i ÖÄ med Kattrina Jönsdtr * 1813 7/5 i ÖÄ, antecknas "Bfr" på 80-talet

Makarna tar över 1853, då infl fr Sunne.

För Jöns utfärdas följ arb.attester

1858 Kopparberg

1862 3/5 Västmanland (plöj n)

1864 21/3 Söderhamn (i Hälsingl, förmodl sågv.arb)

1866 13/4 Söderhamn (dito)

Lät i mars 1868 teckna brandförs (brev nr 410), förs.summa 1.610 riksdaler.

- Torp, murare och bergsprängare

Olof Olsson Sätterqvist * 1839 16/1 i /Bond-/Gårdsjö, Sunne

gift 1878 11/1 i ÖÄ m Brita Nilsdtr * 1836 20/10 "i Nysta", S Ås

Berättas, att Ola ofta använde uttrycket 'fôrfärle'.

-Torp

Hanna Ottilia Fors köpebrev 1929 30/3 lagfart 1929 15/7

- Nils Nordqvist * 1876 7/12 i N Ny sn köpebrev 1935 18/11 lagfart 1936 +15/1 1 1960 28/4 i ÖÄ

gift 19?? ?/? i med Maria * 1878 6/4 i N Ny sn

+ 1965 13/6 i ÖÄ

Makarna, som hade flera barn Daniel (Dan), Karin * 1910 g m Ivar Sundquist "där Väst" i Alkärrsrud, Ester, Nils Edvin * 1914 15/3, + 1948 10/5 handl i Karlskoga bl a, bodde makarna på senare år i övervåningen "i Gata" i S Ås hos dotter och måg.

Nils N hade som hobby sång (i ÖÄ:s missionsförsamlingens kör), älgjakt och trav, och var i övrigt en mycket trivsam man, ofta på besök "i Haga" i S Ås där meddelaren växte upp. Arrenderade en tid "där Nol" i By, ÖÄ.

- Rektor Lars Daniel (Dan) Nordqvist köpekontrakt 1945 8/1 lagfart 1945 28/2

son till föreg ägare * 1908 19/2

utförde en studieprestation och senare mångårig lärargärning värd stor beundran.

Folkräkning 1890

567

Noler Brôttningen, 1:23 o 1:31

Fam 1

Olof Sätterkvist f. 1839, Torpare
Britta Nilsd:r f. 1836

( Kjell-Åke o Inger Nordqvist )

Noler Bröttningen Matts N

Någon kilometer längre fram efter vägen förbi Sions Berg levde familjen Nyström i torpet Nytomta. Där delade sig vägen och en avstickare ledde ner mot Norra- och Södra Bröttningen, båda ställena bebodda och odlade sedan länge. Från Nytomta ledde skogsvägen vidare söderut förbi Fallet med de magnifika stenmurarna som sträckte ut sig i västsluttningen ner mot bäcken och myren, och som påminde om en obändig odlarmöda under många generationer. Vidare förbi det lilla torpet Sätter där Hanna Rådström växt upp i en familj om tio personer. Där vägen mynnade ut i landsvägen låg Hästhaget som senare blev Ängbråtsbacken. Ett stenkast därifrån låg Änga där de tre Jonssonspojkarna hade växt upp som Alfred träffat redan under ungdomsåren i Fredriksberg.

I alla dessa småstugor på Södra Ås skog hade Alfred sina vänner. Hans svägerska Emma Rådström gifte sig på äldre dar med snickaren Olof Nyström i Nytomta. Lars Rådström som hade arbetat i Fredriksberg åt Alfreds far, byggmästaren, han bodde i Sätter. Lars dotter Hanna blev Alfreds hustru och Lars och hans fru Karin satt gamla och fattiga i det lilla torpet i vägkanten. Han dog 1909 och hon flyttade till Alfred och Hanna framme i byn, men i de båda gårdarna i Bröttningen levdes det vidare.

I Norra Bröttningen som ligger i en vacker dalsänka med de små åkerlapparna i västligt ljus och med en skogklädd höjd som skydd mot blåsten, där bodde torparen Olof Olsson Sätterqvist som var bergsprängare och gift med Brita, en av döttrarna från Nysta i Södra Ås. 1898 fick de köpa torpet som var »11 tunnland, 15 kappland och 10 kvadratfamnar« stort för 268,50.

Efter bergsprängare Sätterqvist kom ett ungt ogift par och bosatte sig i Norra Bröttningen. Den sortens samboförhållande var synnerligen ovanligt och deras förhållande fördömdes av somliga, mest för att kvinnan varit gift tidigare. Deras hem blev tots detta ett populärt tillhåll för unga som gamla och paret var omtyckta för sin gästfrihet och sin flit. Ernst Hjalmar Karlsson hette mannen som var 26 år gammal då han flyttade in tillsammans med Hanna Ottilia Fors som var några år äldre och änka. Kort efter flytten kom deras dotter Verna Marianne till världen. Hjalmar var född i Övre Ullerud borta vid Klarälven och Hanna kom ursprungligen från Varnum i Värmlands sydöstliga hörn.

»Norra Bröttningen blev en samlingsplats på kvällar och söndagar med många ungdomar och äldre gentlemän. Johan i Sönner Bröttningen och Alfred från Södra Ås var trogna gäster hos familjen. Dessa båda herrar med så stora äventyrliga resor och minnen var högtidsgäster i det hemmet.«

Så berättade långt senare en som visste, om miljön hos den unga gästfria och nyinflyttade familjen. Hanna var en duktig kokerska som hjälpte till vid bröllop och begravningar och Hjalmar arbetade i skogen och gjorde dagsverken hos bönderna i Ås. De var omtyckta och uppskattade av alla innan allt förändrades på ett oväntat sätt:

Allt syntes vara gott och väl i huset och man förberedde sig för att fira julen. Hannas syster hade flera år tidigare rest till Amerika och vid luciatiden kom hon hem för att fira jul med den unga familjen i Norra Bröttningen. Eftersom hemmet var öppet och gästfritt var det mycket folk som kom och gick och ryktet spred sig snabbt att Hannas syster hade kommit hem från Amerika för att stanna över julen. Det var en stor sak med ett Amerikabesök men ändå inte så ovanligt, med tanke på alla som hade rest, att somliga kom hem och hälsade på. Att en ung kvinna kom ensam hela den långa vägen var däremot inte vad man räknade med och det spred sig en känsla av att ett besök i Bröttningen kanske vore värt besväret. Systern hade anammat amerikanska vanor och var öppen och pratsam och van vid främlingar. Det påstods också att hon var klädd på amerikanskt vis och såg bra ut. Till och med rent vacker.

Det blev ingen lugn och fridfull jul i Norra Bröttningen det året. Det var något hos den amerikanska systern som satte unga mäns hjärtan i häftig rörelse och det blev en livlig, ja nästan kaotisk trafik i vintermörkret omkring det lilla torpet mitt ute i storskogen för att få en skymt av den främmande varelsen. Något ledljus förutom måne och stjärnor fanns inte längs den krokiga vägen genom skogen och utanför huset var det som att stoppa huvudet i en säck. Om hon var vacker eller på annat sätt attraktiv eller enbart exotiskt amerikansk visste man inte för det var näst intill omöjligt att få en skymt av henne bakom de fördragna gardinerna, men upphetsningen var ändå stor. Somliga sprang till slut i bara strumporna för att få en skymt av henne och andra tappade sina galoscher i snömodden. Genom fönster med neddragna rullgardiner försökte man förgäves få en skymt av tomten med de kostbara presenterna från Amerika.

Den logiska upplösningen hade varit att någon av de uppvaktande drängarna efter så stora ansträngningar hade fått lön för sin möda, men så blev det inte. När julhelgen väl var över och det blev dags för uppbrott och hemresa till Amerika, så var det svågern Hjalmar som blev hennes ressällskap. Kvar i Norra Bröttningen satt en övergiven Hanna med lilla dottern Verna. Den allmänna uppfattningen var att Ernst Hjalmar Karlsson följt med Hannas syster till Amerika. Om detta var av lust och Hanna därmed övergiven, eller för att skapa nya möjligheter för sig och sin familj, den frågan förblev obesvarad. Hur det nu var med den saken så skapade händelserna under julhelgen sådana svårigheter för Hanna att hon inte ensam klarade av att vara kvar. Hon försvann med sitt barn och Alfred blev av med ett av sina tillhåll. Saknaden var stor och det enda som återstod efter julfirandet var ursprungna skor som smälte fram i vårens tö och svåra förkylningar bland de uppvaktande pojkarna.

Sönner Bröttningen

Östra Ämterviks socken

Hemmanet:

Södra Ås

Under gården:

När Alfred och På Åsen

Namn:

Sônner Bröttningen

Fler namn:

S:a Ås 1:19

Byggår: ca 1850

Rivs ca efter 1935

Siste ägare:

Gustav Erik Johansson

Ragnhild Karolina Nilsson

Övrigt:

Virket från gården används vid byggandet av Haget.

Några ofullständiga anteckningar
Stället utlagt från sent 1930-t och skog har därefter långsamt återtagit uppodlade inägor. Stugbyggnad stod placerad i Ö-V med ingång åt S, längd ca 15 alnar, bredd ca 9. Kök
inrättat i husets V ände (längd ca 7 alnar), en förstuga på mitten och en större kammar i östra änden. Stugan, tämligen rymlig, var timrad och utvändigt brädfodrad, en spismur (ca 3,5 alnar i fyrkant) stod i kökets NO hörn, murad skorsten, sticktak, ingång försedd med dubbeldörrar och en ovanliggande, smal fönsterram om 5 rutor. Porten sålunda traditionellt utformed som för manbyggnader på till areal avsevärt större egendomar i orten. Omkr 40 alnar S om stugan och i rät vinkel mot denna stod en uthuslänga, mestadels i timmer, orienterad i väderstrecken N-S.
John Persson, Ängbråtbacken, S:a Ås, har till bygdens bildarkiv överlämnat ett unikt fo- to taget från stugans framsida, där ett antal personer, däribland legendariske gårdfari- handlaren Johan Jonsson (se nedan), satt sej ner. Framför stugingången skymtar en ovanlig jordramp, sådana förekom sällan vid boningshus men väl vid åbyggnader. Aktuell höjdnivå gjorde måhända en ramp nödvändig.
Hem.ägare Alfred Nilsson, "när Mån” i S:a Ås köpte bonings- och uthus jämte mark och användbart virke kom att nyttjas av hans måg, byggnadssnickare Gustav Johansson, när han lät uppföra en ny villa för sej och sin familj. Här bör nämnas, att Alfred ofta hälsade på hos Johan i Sönner Bröttningen. Båda var mycket goda historieberättare och trivdes bra i varandras sällskap. De hade i regel alltid något nytt att delge varandra, ej sällan av roande slag.
Marken, där torp senare blev upptaget, hade nyttjats som äng åtm från sekelskiftet 1700, 1800 och tillhörde gården "på Åsen", åsatt litt G - senare S:a Ås 1:8 - vid laga skifte i S:a Ås, lagl fastställt 1862 16/4. Efter ett år 1823 av östämtingen A F Stenbeck verkställt storskifte på inägorna i S:a Ås - senare dömt till häradssyn - innehöll hemmanet
12 bebyggda egendomar med skatträtt. Härav utgör "på Åsen" en brukn. del, granngården "när Måns" en annan.
" Sönner Bröttningen" - f ö äldre än ”Noler Bröttningen" - var ursprungligen dvs innan friköpet ett av många s k förpantningstorp, bebyggt omkr 1851 av nedanst makar och blev lagl. avsöndrat från modergården "på Åsen" 1864 31/8 för nedanst Jan Åslund och hans hustru Kajsa under jordreg. nr. S:a Ås 1:19. Total areal: 4,3515 ha (i nutida ytenheter) enl gamla 8 tunnl 26 1/10 kappland. Lagfart sökt första gång 1866 9/7 med fastebrev beviljas 1867 31/5. Tax.värde år 1875: 900 rdr riksmynt, dito 1890-t 1.000 kr.
Till ”Sönner Bröttningen" hörde förutom nämnda S:a Ås 1:19 även ägotrakten "Bröttningsmyra", som en senare ägare till torpet, ovanberörde Johan Jonsson, lät friköpa från gården "på Kuul" i S:a Ås. Avsöndringen ifråga utgjorde 0,4165 ha (eller 27 kappland) fastställd 1890 10/3, § 107, då samtidigt lagfart söktes första gång. Denna areal åsattes sedermera jordreg.nr S:a Ås 1:43.

Ägare: (betecknade a) t o m f))
a)
Jordtorpare Jan Ersson Åslund * 1826 2/9 i Sunne + 1910 22/6
g 1851 26/12 m Kajsa Andersdotter * 1830 7/11 i Ö:e Ullerud
med giftorätt ärver Kajsa som änka hälften av fasta egendomen, motsv 4 tunnl 26 12/10 kappl
Kända barn:
- Maria Kajsa Åslund * 1853 26/4 i Ö Ä-vik, döpt 28/4 s år
g m snickaren Per Johan Johansson i Karlstad
i likhet med sina syskon ärver Maria efter sin far 1/12 i S:r B-en motsv 25 9/12 kappl

- Kristina * 1855 28/9 i ÖÄ, döpt 29/9 s år, + 1855 15/12
Kristina Åslund * 1857 27/7 i ÖÄ ärver som nyss är sagt
g m hem.äg L Gustaf Johansson, Rud, Hammarö

- Johanna Åslund * 1859 30/9 i ÖÄ ärver enl ovan
g m Lars Olsson, Milace, Box 38, Minnesota, USA

- Betty Åslund * 1862 5/10 i ÖÄ og, strykerska, utflytt till Sunne 1889 7/9,
åter fr Sunne 1890 1/11, därefter bosatt i ÖÄ, meddelaren minns henne fortsatt mycket väl då hon bodde i S Ås, det leder alltför långt att berätta härom denna gång, varmt troende, ärver enl ovan

- August Åslund * 1865 26/9 i ÖÄ bevistat beväringsmöte -86, -88, nr 281 99/1886 utflytt
till Söderhamn 1891 3/1, ärver enl ovan
g m Hannah Oslund /Åslund/ 911 E Cook street, St Paul, Minn

- Sofia Aurora Åslund * 1868 24/9 i ÖÄ tidigt död (ej arvtagare)

- Oskar Emanuel Åslund * 1872 5/9 i ÖÄ frikallad -93, kungl majts tillst 1893 24/2 att
emigrera, utvandr till N:a Amerika -93 18/3, ärver enl ovan
g m Frida Oslund, Milace, Minn

I "Sönner Bröttningen" bodde en tid äv "lösdr dreng" Jonas Andersson * 1828 i Ö:e Ullerud, sannolikt en bror till hustrun Kajsa. Enl anteckn i hfl 1854-58 har Jonas "varit borta omkr 2 år -55" och utflyttar t Sthlm -56.
Jan Åslund och hans hustru säsongsarbetar, som så många andra dåtida ortsbor, flera år i följd utanför hembygden för att på så sätt få kontanter till familjens försörjning. Denna var ändå många gånger knapp på det lilla torpet i kanten av hemmanets utskog. Vid dessa regelbundna arbetsvandringar synes mannen och hustrun ha turats om att vara borta från hemmet.

Å r	Datum	Arbetsattest	För Person	Till Ort
1856		--” --	Jan	Uppsala
1857		--” --	Jan	Waxholm
1858		--” --	Jan	Waxholm
1859		--” --	Kajsa	Waxholm
1861		--” --	Kajsa	Waxholm
1862	2/5	--” --	Jan	Waxholm
1863	16/4	--” --	Jan	Waxholm
1864	26/3	--” --	Jan	Söderhamn
1865	13/4	--” --	Jan	Söderhamn
1866	19/3	--” --	Jan	Söderhamn

Jan Åslund lät i mars 1868 brandförsäkra sina byggnader i "Sönner Brottningen" (brev nr 417) till försäkringsvärdet 1.610 daler riksmynt.
Brevet sägs upp i okt -73, och ersätts av brev nr 562.

Soldaten Olof Andersson Bössman i Bogerud ( + 1878) efterlämnade änkan Ingeborg Eriksdotter i Bogerud (hon trol syster till Jan Åslund) jämte fem minderåriga barn, nämligen

August Olsson * 1859
Lars * 1861
Oskar * 1864
Johan * 1866
Gustaf *'1871

Vid lagtima vårting 1879 13/1 föreslås torparen Jan Åslund i S:a Ås till de faderlösa barnens förmyndare.
Bouppteckning efter Jan Åslund sker 1910 1/7, registr av Häradsrätter 1910 6/9 (nr 22). Arvskifte efter Jan förrättas av brunnsägare Lars Johan Olsson "i Solbacka", S:a Ås, 1911 15/8. Personligen närvarande vid skiftet är änkan Kajsa Andersdtr Åslund och ogifta, myndiga dottern Betty Åslund samt Johan själv med skriftliga fullmakter från samtl övriga arvtagare. Arvets fördelning har redovisats ovan.
Handlingen är underskriven och upprättad av L Johan Olsson enl 5 olika fullmakter daterade i jan resp febr 1911, handlingen underskrivs även av Betty Åslund samt modern Kajsa Åslund m h p p (det är Betty som skrivit sin mors namn).
Vittnen: Nils Ludvig Olsson ("på Hagen" i S:a Ås) August Larsson ("i Dalan", N:a Ås)

Tax.värde anges i 800 kr, areal innefattar 9 tunnl 21 1/10 kappl, varav själva torpet "Sönner Bröttningen" 8 tunnl 26 1/10 kappl samt ägotrakten "Bröttningsmyra" 27 kappl.

Lagfartsbevis för ovan uppräknade sju /7/ arvtagare efter torp Jan Åslund. gällande torp och ägotrakt beviljas vid lagtima vårting med Fryksdals nedre tingslag 1912 16/1, § 37.

b)
Gårdfarihandlaren Johan Jonasson (äv kallad Jonsson) * 1856 10/9 i ÖÄ, og
Nämnda sju arvtagare säljer enl av L Johan Olsson den 20 dec 1911 upprättat köpebrev sag- da 9 tunnl 21 f/10 kappl för 1.700 kr till Johan Jonsson i Gunnerud med omgående tillträde.
Johan Olsson säljer fastigheten enl fullmakt från. fem arvtagare enl ovan. Förutom av Ols- son är köpebrev underskrivet av:
Betty Åslund
Kajsa Åslund m h p p (Betty har skrivit sin mors namn)
Vittnen: Edvin Nilsson, Mosserud Olof Wiktor Backlund, S:a Ås
Johan Jonsson meddelas lagfartsbevis vid lagtima vårting F-dals ned tingslag 1912 16/1, § 38, dels på S: r B-en om 8 tunnl 26 1/10 kappl (S:a Ås 1:19), dels på Br-myra om 27 kpl
(S:a Ås 1:43).

c)
elmontören Isak Verner Jonsson "Kontängen" ("Könsa") Gunnerud ogift
Johan Jonasson säljer ovannämnda två lägenheter inkl fast och löst för 3.500 kr enl köpebrev av 1927 26/10 med omgående tillträde
Brevet bevittnat av Hjalmar Carlsson och Olof Berglund (sistn i N:a Gunnerudstorp)
Lagfart på förvärvade S:a Ås 1:19 resp 1:43 lämnas Isak Jonsson 1927 1/11, § 108, vid lagtima hösttinget i Fryksdals härads nedre tingslag.

d)
drängen Per Leo Florentin Hedlund, ogift, i tjänst hos hem.äg Linus Furudahl, S:a A;
Isak Jonsson (äv Jonasson) säljer lägenheterna:1:19 och 1:43 enl köpekontrakt 1933 15/12 för 2.000 kr med tillträde 1/5 1934.
Enl köpekontrakt skulle köpeskillingen erläggas enl följande:
Hedlund övertar inteckning (lån) om 875 kr, och
betalar resterande 1.125 kr vid tillträdet 1/5 1934
villkor
1 Alla skatter och onera av vad slag de vara må, som förfalla till betalning efter tillträdesdagen betalas ensamt av köparen
2 Med köpet följer utan särskild ersättning den verkställda höstplöjningen samt allt hässjevirke och snesstör, som finnas å stället
3 Lagfartskostnaderna för, detta fång gäldas ensamt av köparen varemot säljaren för band sej att tillhandahålla nödiga åtkomsthandlingar
Köpekontraktet egenhändigt underskrivet av säljaren Isak V Jonsson och köparen Per I
F Hedlund. Egenhändiga namnteckningarna bevittnade av
Karl Theodor Olsson "på Halla" i Mårbacka, nämndeman, och hans hustru Ragnhild Olsson (född Båge)
Hedlund får lagfart på lägenheterna S:a Ås 1:19 och 1:43 hos inskrivn. domaren i Fryksdals härads domsaga 1934 17/1, § 38, band X, blad 270, rum 216.
Hedlund mäktar ej fullfölja fastighetsaffären. Enl inteckn.revers av 1934 1/5 betalar Hedlund vid anfordran till säljaren Isak V Jonsson i S:a Ås eller order 1.125 kr jämte 6% årlig ränta från 1/5 1934 till full betalning sker. Valuta bekommen Hedlund genom egendomsköp.
Till säkerhet för summan 1.125 kr jämte ränta medges inteckning i Hedlunds fasta egendom, dels 1:19 och dels 1:43 allt i S:a Ås.
Inteckningsreversen bevittnad av H O Nilsson och I Lexander.
Inteckning i de båda lägenheterna 1:19 och 1:43 beviljas av inskrivn.domaren i Fryks dals härads domsaga 1934 19/9, § 458, band VI, blad 139, rum 83. 6% årl ränta.

e)
elmontören Isak Verner Jonsson,, se äg c) ovan
Per Hedlund nödgas sälja tillbaka 1:19 och 1:43 i S:a Ås för 2.000 kr till Isak Jonsson i S:a Ås enl köpebrev av 1934 17/10. Köpeskillingen till fullo gulden genom kvittning av skuld till motsvarande belopp. Hedlund avhänder sej i köpebrevet sin egendom och tillägnar densamma Isak Jonsson att av honom okvalt ägas och besittas.
I köpet ingår allt å egendomen "Sönner Bröttningen" befintligt hässjevirke och snesstör samt försågat virke.
Bevittnas: Anna Larsson (piga hos L Furudahl i många år)
H O Nilsson. (ombudsman i Sunne)
Lagfart på S:a Ås 1:19 resp 1:43 beviljas Isak av inskrivn. domaren i F-dals härads domsaga 1934,7!11, § 761, band X, blad .270, rum .217.
Isak Jonsson, en välkänd person i sin hembygd, var en godhjärtad och möjligen även godtrogen man. Försöket att sälja "Sönner Bröttningen" blev honom till stort besvär
Per Hedlund och dennes föräldrar var inga säkra köpare.

f)
Makarna Gustav Erik Johansson och Ragnhild Karolina Nilsson
Efter Isak Jonssons återköp av "Sönner Bröttningen" 1934 17/10 säljer han fastigheterna till ovanstående enl köpebrev av 1935 23/2 med lagfart för makarna 1935 13/3.

Johan i "Sönner Bröttningen"
Namnen på åtm två vittbekanta nasare eller - för att nu begagna, en mer vårdad yrkesbenämning gårdfarihandlare i korta varor, båda med hemortsrätt i Ö:a Ämtervik, är väl värda ett räddas ur glömskan. Än råder väl ingen uppenbar fara att detta sorgliga skall ske, men båda legendarerna har gått ur tiden åtskilliga decennier bakåt i ett nu svunnet 1900-t.
Den ene vagabonden och särlingen hette Nils Sandin, "Glas-Nisch" eller "Nisch på Raskenlund" gemenligen kallad, kommen från Lysvik, sist bosatt på "Västerhem" i Bävik och känt för sina pyromanupptåg. Den andre, varom här i någon mån skall berättas, var Johan Jonsson uppväxt på torpet "Kônsa" i Gunnerud och morbror till elektrikern Isak Jonsson. En tid var Johan bosatt på stället "Sönner Bröttningen" under hemmanet Södra Ås.
Historierna om de båda handelsoriginalen är fortsatt legio, en del episoder är alldeles
sanna, åtm näst intill, en del fakta har muntligen förgyllts och omvandlats precis så
mycket, att de fått stanna kvar i folkminnet.
Johan Jonsson var en vittberest varuförsäljare, som ej nöjde sej med att traska runt i
stugor längs vägar i hemorten. Hans handelsfärder sträckte sej enl egen utsago så långt norrut i riket som han förmådde göra sej förstådd. När befolkningen ej längre begrep Jo-
hans fryksdalska tungomål, vände han söderut igen. Vid ett kritiskt tillfälle höll Johan på att drunkna i Torne älv. Det var vårvinter, isen brast, och handelsmannen hamnade plötsligen i det iskalla vattnet. Goda råd var dyra. För att rädda livhanken tvingades han släppa sina båda resväskor med varor, som sakta sjönk ner till älvens botten omöjliga att fiska upp., Åtskilligt våt och frusen tog han sej dock i land.
I närhet av staden Umeå stötte Johan en gång på en skogsarbetare bördig från Gräsmark, en: socken i Fryksdalen. Gräsmarkingen stod just i begrepp att inträda i det s k äkta ståndet. Problemet var emellertid, att brudgummen ej ägde några för tillfället lämpliga skor
att sätta på sej. - Det blev ingen annan råd, förklarade Johan, än att gräsmarkingen fick låna mina. Därefter kunde brudparet äntligen bege sej av till prästen, som lovat viga dem. Under tiden fick Johan vackert sitta skolös vid spisen och invänta de nyvigdas återkomst. Någon rikligare och festligare bröllopsmåltid förmådde ej de visserligen lyckliga, nyblivna makarna prestera. - Även om det ej fanns så mycket mat att äta, var det dock desto rikligare med brännvin av stark, hembränd kvalitet, kommenterade Johan.
I granntorpet "Noler Bröttningen" i Södra Ås bodde en gammal gubbe kallad "Hamahäck". När han dött och skulle begravas, stod de i sorgeakten deltagande släktingarna och vännerna, som seden bjöd, uppställda på led utanför Ö:a Ämterviks kyrka i väntan på att klockorna skulle börja klämta så att processionen kunde sätta sej i rörelse. Dock klockringningen dröjde och dröjde. Det började sprida sej en viss otålighet bland den församlade menigheten. Då steg Johan i Bröttningen fram ur leden och yttrade med hög röst
- Nå, hur ska ni ha det? Ska vi bära in gubben eller ska ni ta honom med hem igen?
Det är på intet sätt förvånande, att Johan under sina vittomfattande handelsfärder efter hand kom att tillägna sej en alltmer förfinad och slagkraftig försäljningsteknik och köp argumentation, allt givetvis i syfte att kunna locka till så många inkomstbringande affärer som möjligt. Bland de skilda ting och artiklar Johan saluförde ingick en tid i sortimentet även läsglasögon. Utbildade optiker var då sällsynta. För sin vara reklamerade Johan på följande sätt: "Glasa ä teverka åttå äkta bärjkristall ifrå Ôljebärj. Ja garanterer, att om ne lever ätter tre års användning, ha ne fått tebakers normal syn igen. Huruvida hedersorden ledde till än större omsättning kan ej bedömas.
Johan sades lida av kronisk arbetsskräck, dvs en stark rädsla att behöva utföra dåtidens ej sällan mödosamma dagsverken i skog, på åker eller äng. Han hade gripits av en näst intill obetvinglig vandringslust och blev på sitt sätt en tidig turist, som fann stor glädje i att uppsöka obekanta trakter. Sina varor bar han oftast i ett blåfärgat knyte över axeln som en riktig knalle. Johan var alls ingen nykterist. En gång hade ryktet om hans vilda framfart nått hemmet, innan han hunnit återkomma dit efter sin handelstur. Det ryktades, att han hamnat i "kôrra" (polisfinkan) någonstädes och fått sitta inburad i flera dygn.
Så fort Johan själv trätt över hemmets tröskel förebrådde honom en kvinna, Betty, för att han så svårt misskött sej och begärde närmare detaljer om händelsen. Johan lär därvid ha sträckt upp sej och ej utan stolthet förklarat, att det i Sveriges land ej finnes någon kurra, som jag ej haver bevistat!

Folkbokföringen 1890

Sönner Brôttningen 561

Jan Åslund f. 1826, Torpare
Kajsa Andersd:r f. 1830
August f. 1865
Sofia Aurora f. 1868
Oskar Emanuel f. 1872
Betty f. 1862

Nytômta

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: Nästa
Namn: Nytômta
Byggår: omkring 1840	Rivningsår: omkring 1925	Övrigt:
Siste ägare:	Fader	Mor

Förpantningtorp markerat på ekonomiska kartan från 1880-talet. Stugan belägen ca 130 m nordost om granntorpet Noler Bröttningen och uppbyggt ca 1840 på mark under gården i Nästa, d v s littrea B vid lags skifte i hemmanet Ås fastställt 1862 16/4. Tillhörande mark aldrig friköpt, odlingen av kortvarig natur och upphörde under 1920-talet.

Stugan i en våning hade ingång åt söder och stod i väderstrecken öst – väst, längd ca 11,5 alnar bredd ca. 8 alnar. I västra änden fanns kök ungefär 7 alnar långt i öst - väst. En murstock av gråsten, ca 4 alnar i fyrkant, var belägen i kökets nordöstra hörn. I stugans östra ände fanns en kammare ca 4 alnar i öst – väst.

Stugan revs omkring 1925, det sades, att boendeförhållandena var sådana, att tre barn i den näst sista bondefamiljen skulle ha drabbats av lungsot. Möjligen mer än ett rykte.

Den siste, som bebodde stället, var Artur Persson från Mörkuul, ett torp under Gårdsjö bruk. Det var mycket fattigt för honom och hans familj, då familjfadern sakande fast arbete. Mat och kläder var en bristvara i hemmet. Josef Åsberg på Bärj i Södra Ås, som själv visste hur det var att växa upp under knappa levnadsvillkor, tog initiativ till en frivillig insamling inom Södra Ås av mat och medel mm till de nödställda i Nytômta.

Ca 25 meter öster om stugan stod tillhörande uthus i norr – söder, vilka hemmansägare Emanuel Olsson i Nästa rev omkring 1918.

Bebyggare.

- Inhyses Jan Persson * 1816 11/2 i Sunne, arb attest till Örebro 1862 21/4, U 1882 31/12

Gift 183? / i Östra Ämtervik med Britta Jönsdotter * 1814 11/8 i Östra Ämtervik, Britta fattighjon 1890, skriven på församlingen 1896 13/10

Kända barn:

Maria Jansdotter * 1840 25/8 nämns inhyses i Södra Ås på 1890-talet

Jan Jansson * 1843 3/10 i Östra Ämtervik, arb. attest till Örebro 1862 21/4, detsamma till Söderhamn 1866 13/4.

Jan Jansson med familj bosatt på undantaget Åsbacken i Södra Ås.

Karolina Jansdotter * 1853 7/11 i Östra Ämtervik, döpt samma dag

Olof Jansson * 1857 21/9, tar över torpet, se nedan.

- Inhyses Olof (Olle) Jansson Nyström, son till Jan Persson, se ovan

Första giftet

Lysning till äktenskap 1886 9/1, gift 1886 13/3 med Karin Olsdotter * 1855 28/12 i Fryksände. Karin inflyttad vigseldagen från gården på Vaal i Södra Ås, där hon tjänat piga hos L M Clementsson.

Kända Barn:

Hulda Elisabet * 1887 17/9 i Södra Ås, tjänste piga hos Emil Larsson i Södra Ås.

Hulda blev där bekant med Ragnar Persson från Mörkuul under Gårdsjö bruk, vilken 1919 tjänade dräng hos Wilhelm Henriksson i Haga Södra Ås.

Hulda och Ragna Persson övertog gården Vålby under Norra Gunnerudstorp

Innan giftermålet med Ragnar hade Hulda en dotter Elsa.

Med Ragnar hade Hulda barnen:

Gunvor gift med Kalle Nilsson i Torp i Norra Gunnerudstorp

Gösta, dog 14 år gammal

Tage, dog tidigt

Ester Maria * 1889 23/8 i Södra Ås dog i lungsot (TBC) i unga år.

Johan Oskar Nyström * 1891 5/10 i Södra Ås, dog i lungsot i unga år

Signe Karolina Nyström * 1895 19/12 i Södra Ås, dog i lungsot i unga år.

Axel Vilhelm Nyström *189? / i Södra Ås, snickare U 1963 21/12

Axel ägde med sin andra hustru Hulda född Sundqvist Östra Sannlôckaan i Södra Ås.

Andra giftet

Olle Nyström gifter sig med Emma Rådström * 1859 24/7 uppväxt i Hagsättera under gården Hagen i Södra Ås. Olle och Emma bebodde senare Sätter under Mosserud. Som änka bodde Emma några år hos sin styvson Vilhelm Nyström.

- Artur Persson från Mörkuul

I samband med folkräkningen 1890 bodde här:

583

Nytômta, 1:2

Fam 1

Olof Jansson f. 1857, Jordarbetare, senare Nyström
Karin Olsd:r f. 1855
Hulda Elisabet f. 1887
Ester Maria f. 1889

(Borta, ligger på mark under Vaal)

584

Fam 1

Britta Jönsd:r f. 1814, Fattighjon

När Ol Jönsa

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: Gata
Namn: När Ol Jönsa	När Jong	Lellestôga
Byggår: omkring 1800-tal	Rivningsår:	Övrigt:
Siste ägare:	Fader	Mor

När Ol Jönsa

S:a Ås 1:37 och 1:46

Äldsta kvarvarande jordtorpet i den så kallade Kvarnbrôten, som ursprungligen utgjorde säterlyckor för gårdar i den mellersta trejingen i Södra Ås. Stället, vars stuga och uthus är belägna öster om vägen, som löper genom området, blev fast befolkat omkring år 1800. Det är fortsatt bebott åtminstone sommartid. Taxeringsvärde på 1840-talet 24 styver.

Lellstôga innehåller två närbelägna lyckor sammanslagna till en, båda senare friköpta av nedanstående ägare Karolina (Lina) Jönsdotter. Dels en areal avsöndrad från gården Åsen i S:a Ås (littera G vid laga skifte fastställt 1862 16/4 med dåvarande ägarna Anders Nilsson / Lars Olsson) beräknad till 2 öre 18 penningar skatt. Avsöndringen fastställd 1889 7/5 för Lina med lagfart sökt första gången samma datum. Areal om ca 2,6 ha åsattes senare jordregistreringsnummer S:a Ås 1:37.

Dels säterlyckan under gården i Gata om i nutida ytmått, 3,7237 ha, lagligen fastställd 1890 14/1 med lagfart sökt första gången vid samma tillfälle. Avsöndringen senare åsatt jordregistreringsnr. S:a Ås 1:46. Efter verkställt laga skifte för gården Gata, fastställt 1930 27/3 utgör delägan totalt 4,5610 ha, varav skog 2,3400 ha.

Dåvarande ägarern av 1:37 och 1:46, Karl Olsson Karlstad, innehar samanlagt 7,2 ha, varav åker 3,5 ha.

Gatdelägan i torpet, från början en säterlycka, kan ha nyttjats även av den gård, som låg ca 130 m nordväst om Gata och vars skatträtt omkring år 1803 gick upp i Gata. Delägan under gården på Åsen var även den ursprungligen begagnad som sommarsäter.

På 1970-talet ägs stället, då sommarnöje, av två systrar med hälften var. Arealen anges som exakt 7 ha, taxeringsvärde 33.000 k. Härav byggvärde 20.000 k, skog 7.000 kr, tomt 5.000 kr och jord 1.000 kr.

Ägare

A Jodtorpare Jon (”Jong”) Olsson * 1784 15/8 ”på Jaal” i S:a Ås U ca 1856

Gift 181? Med Losa Olsdotter * 1786 i Fryksände U 1861 21/12

Fam har det fattigt och bekymmersamt, antecknas 1826 -30 som torpare hos Anders Nilsson på Åsen i S:a Ås, ”u.m”, ”Fattige Bfr från Skatt”

Kända barn:

Kerstin Jonsdotter * 1815 27/6 utflyttad till Skacksjö 1831

Kattrina Jonsdotter * 1817 25/7 admitt -33, utflyttad till Västmyr -35

Nils Jonsson * 1818 24/11 i S:a Ås, admitt -34 ”Fått 1:ex: N:Testamentet” tar över torpet ca 1844, se B

Maria Jonsdotter *1820 18/9 admitt -35 ”fått en cateches 1828”, utflyttad till Mårbacka - 33, åter från Mårbacka -34, utflyttad till Mosserud -35

Britta Jonsdotter * 1822 16/12 i S:a Ås ”fått N. T.” utflyttad till Övre Ullerud – 39

Olif Jonsson * 1825 19/6 i S:a Ås arb. Attest i Waxholm -45, utflyttad till Stockholm i början av 1850-talet.

Hos Jon Olsson bodde hans faster, änkan Britta Nilsdotter * 1765 U 1831 8/5

B Torpare Nils Jonsson, se ovan, arb. attest till Waxholm 1845, mördad i Stockholm 1852

attest till lysning 1844 23/4 i Östra Ämtervik med Kajsa Larsdotter * 1815 9/2 i Östra Ämtervik, hon inflyttar 1844

Kända barn:

Kattrina Nilsdotter * 1844 9/10 i Östra Ämtervik se D nedan.

Änkan Kajsa Larsdotter omgift, se C.

C Torpare Olof Jönsson * 1830 9/10 i Östra Ämtervik U 1898

Mot slutet senil, bar hem en tung kvarnsten bortåt 1 m i diameter från utlagda Mosseruds kvarn i Kvarntorpsälven

Gift 1854 26/12 i Östra Ämtervik med änkan Kajsa Larsdotter, se B, antecknad ”förderfvad i ena handen”, lever t ex 1890.

Efter henne finns följande ordstäv: Fôr mycket blir dä allri, heller en tôtt för lit.

Olof Jönsson arb. attest till Hellefors, Örebro län 1863 19/6

-- ” -- Waxholm, 1864 8/4

-- ” -- Göteborg 1865 9/5 och 1866 18/5

D Jordtorpare Anders Nilsson * 1833 10/10 i Östra Ämtervik

Gift 1869 18/4 i Östra Ämtervik med Kattrina Nilsdotter, se B, styvdotter till Olof Jönsson, hon antecknad ”befr”

Anders var en rumlare, tröttnade på livet och begick självmord genom att hänga sig. Det berättas, att det första hustrun Kattrina gjorde, sedan hon upptäckt vad som hänt, vara att ta hand om makens portmonnä, medan han ännu hängde i repsnaran.

Kända barn:

Emma Kristina Andersson * 1870 26/1, led av skakningar

hennes ”oä” Iris Emilia * 1893 23/7, far har erkänt sig vara Nils Nordkvist i N:a Ås (507)

Fosterbarn

Signe Maria Ottosdotter * 1889 13/7 i Östra Ämtervik inflyttad 1893 25/11 från (504)

utflyttade 1894 31/10 till (488)

Som änka bodde Kattrina Nilsdotter ”på Halla”, ett litet undantag på allmänning nära rået mot Kvarntorp.

E Jordtorpare, avsöndringsägare, änkan Karolina (Lina) Jönsdotter från Vadje, Fryksände gemenligt kallad ”Skrôvvel-Lina” som lär ha flyttat till Västansjö, Sunne socken. Hennes som Per Olsson, kom till Toneby, Sunne socken.

F Karl Olsson-Karlstad (kallad Kallstans-Kal) * 1876 30/8 i S:a Finnskoga

Gift med Elise och hade familj köpte torpet av äg E för 8.000 kr.

Köpekontrakt 1921 8/10, beviljas lagfart 1921 1/11.

Senare ägare:

Helge Johansson gift med Wilma köpebrev 1941 15/5 lagfart 1941 9/7

Per Robert Eklund köpebrev 1943 28/8 lagfart 1843 1/9

Olov Werner Johansson * 1909 23/7 i Sunne (födelse nr. -643) Värnpliktsnummer 338-49-29 gift med Inga-Lisa, de skiljer sig 1963 23/9.

köpebrev 1945 8/1 lagfart 1945 17/1

Majlis Irene Johansson * 1952 19/3 födelse nr. -6364 äg 50%

Hjördis Marianne Skoglund * 1943 9/8 födelse nr. -6520 äg 50%

Noler Tjärntôrp

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gårdarna: Gata
Namn: Noler Tjärntôrp	Åver Tjärntôrp	Gatsättera
Byggår:	Rivningsår:	Övrigt:
Siste ägare:	Fader	Mor

Noler Tjärntorp eller Åver Tjäntôrp eller Gatsättera

Odlingen upptagen åtminstone i början av 1700-talet på mark under gården ”i Gata”. Om odlingen ursprungligen tillhört sagda gård kan ej säkert avgöras. I Gatas areal ingår nämligen en utlagd gårdsdel, som uppstod i den norra trejingen i S:a Ås.

När under tidigt 1800-tal fast bosättning uppstår på i Gatas gamla säterställe beläget i den sk Kvarnbrôten på Lerbrôtan i östligaste kanten av hemmanets utskog, kom marken här vid Äldebäckstjärnet att sommartid utnyttjas för säterdrift. Även här uppkommer i mitten av 1800-talet fast bebyggelse, men marken ifråga blir aldrig friköpt och lagligen avsöndrad. Jordtorpet var bebyggt med en enklare backstuga och dess historia blev kortvarig, d v s upphörde vid sekelskiftet 1800/1900 då torpet lades ut. Nerer Tjärntôrp var jämförelsevis mer uppodlat och bättre bebyggt.

Stället har flera bebyggare, de sista var:

Backstugsittare Magnus Nilsson * 1816 15/8 i Östra Ämtervik ”befr” på 1880-talet, kallas hjulmakare 1890.

Gift 186? med Kattrina Persdotter * 1822 3/2 i Övre Ullerud.

Magnus lär elakt ha kallats ”Kesmôjen”, anledning okänd.

Kända barn:

Nils Johan Kälin * 1857 26/1 i Östra Ämtervik,

bruksbyggmästare i Tobo, Uppland.

Gift 1861 6/2 i Östra Ämtervik med Anna Kristina Larsdotter

* 1852 8/8 i Östra Ämtervik.

Makarna övertar Nerer Tjärntôrp omkring 1881 men

utflyttar till Tegelmora, Uppsala Län, 1887 8/10

Johanna Magnusdotter * 1864 19/11 i Östra Ämtervik sömmerska,

(även Månsdotter) blev den sista i stugan av familjen.

Inflyttad 1889 12/11 från (110) med sin ”oä” son Harald Natanael * 1890 10/5 i Östra Ämtervik,

vars far erkänt sig vara Edvin Ljungfelt i Stockholm.

Johanna flyttade senare till Anders Olsson ”på Klôbben”,

även kallat ”Brännvinstôrp”

Har hört, att en Johan Ljungfelt skulle ha bott här, även en Jan, bror till Kajsa Nilsdotter på ”Môrrbo” i S:a Ås. Riktigheten kan ej bekräftas.

Vid besök hösten 2004 är det lätt att hitta stuggrunden som ligger bara några meter öster om vägen mot Kvarntorp. Stugans som stått vänd i norr söder uppskattas varit 4 m bred och 5 m lång med ingång åt väster.

I samband med folkräkningen 1890 bodde här:

571

Noler Tjärntôrp, Åver Tjärntôrp, Gatsättera, (1:68)

Fam 1

Magnus Nilsson f. 1816, Hjulmakare
Katrina Persd:r f. 1822
Fam 2

Johanna f. 1864
Harald Natanael f. 1890

Harald är son till Johanna

Sönner tjärn / Kalvhagsättera

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gårdarna: Kalvhagen
Namn: Sönner Tjärn	Nerer Tjärntôrp	Kalvhagsättera
Byggår:	Rivningsår:	Övrigt:
Siste ägare:	Fader	Mor

Sönner Tjärn eller Nerer Tjäntôrp eller Kalvhagsättera

S:a Ås 1:29

Torpets areal, angiven som totalt 1,2830 ha varav skog 0,5710 ha, enligt gamla ytmått 3 tunnland 9 kappland, avsöndrades lagligen under littera C för nedannämnda Tallberg och hans familj i samband med hemmansklyvning av När Jong Lars och Kalvhagen fastställd 1890 3/9. Senare åsätts Sönner Tjärn jordregistreringsnummer S:a Ås 1:29. Lagfart söktes första gången 1888 17/1.

Stället, som ursprungligen var säter under gården Kalvhagen (nu Haga) i S:a Ås, torde ha fått fast bebyggelse omkring 1820. Den egentlige uppodlaren och bebyggaren, Johannes Tallberg, kom till sätern först på 1880-talet. Marken här berättas ha varit en ”kolbôtten” (d v s plats för träkolmila) under dåvarande storgården När Jong Lars (där Haga ingick), littera D vid verkställt laga skifte, senare betecknat S:a Ås 1:5.

Stugan vid Sönner Tjärn, orienterad i öst-väst med ingång åt söder, hade nedan ungefärliga mått. Den var timrad i en våning med kök och kammare i en våning med ovanliggande, oinredd vind, yttertaket av spån. Invid stugingången sågs på 1960-talet 2 lönnar, en gammal mossbelupen apel ett syrenbestånd och ett skärt spirea buskage.

Vid besöket 2004 syns inget av dessa växter, tilläggas kan att ca 10 m öster om stuggrunden ligger två stora flyttblock. Källaren som nämns här nedan var i mycket bra skick. Antagligen hade den mångkunnige Johannes fått hjälp med källarbygget av sin måg Hjalmar Frid som var stenhuggare.

Till torpet hörde fähus (för 1-2 kor), lada med tröskloge och en fristående källarbod, belägen ca 30 m väster om stugan. Boden som stod i öst-väst hade underdel av sten i kallmur och befanns ännu på 1960-talet i tämligen gott skick. Invändiga mått, längd ca 3 m, bredd 2,5 med ingång från öster. Bodutrymme ovanpå var furutimmer med ingång mot norr. Dess yttermått kan uppskattas till längd omkring 4 m, bredd ca 3,5 m. Nämnda uthus låg söder om källarboden i norr söder, med fähus längst i söder.

Odlingen utlagd under sent 1920-tal och de forna inägorna växte därpå igen efter hand.

Johannes Tallberg, omtalad även under Staterlôcka i S:a Ås, skötte arbetet vid den vatten drivna, enbladiga såg som fanns i ett fall i Kvarntorpsälven och drevs av Johan Olsson. Denne ägde först fädernegården När Jong Lars i S:a ÅS, som han sålde och övertog därefter Kalvhagen (Haga) som hans bror Viktor hade ärvt. Denne tidigare död. Johan Olsson bebyggde Solbacka och hade innan dess övertagit Ås Brunn, allt beläget i S:a Ås

Johannes Tallberg hade även hand om sågningen med den mobila såg, driven med ångkraft, som kring sekelskiftet 1800/1900 stod uppställd nära Solbacka.

A Inhyses sågare Johannes Larsson Tallberg * 1834 10/8 i Östra Ämtervik

(namnet efter Tallåsen i Skacksjö)

Gift 1859 26/12 i Östra Ämtervik med Annika Olsdotter * 1826 26/1 i Östra Ämtervik

Johannes hade en bror Jan, som bodde på ”Brôten” eller ”Östa älva” under hemmanet Skacksjö.

Kända barn:

Olof Olsson * 1856 6/9 i Östra Ämtervik, ”oä”, underpostmästare i Sunne

Kristina (Kristin) Nordqvist * 1869 13/3 i Östra Ämtervik,

sömmerska -90, ogift, bodde med sin bror Johan på stället Åsbacken i S:a Ås

Lars Johan Nordqvist * 1863 10/6 i Östra Ämtervik, ogift, beväringsnr. 258 99/1884 inflyttad nov 1888 från (59).

Karolina Charlotta * 1866 13/11 i Östra Ämtervik, sömmerska -90,

(Lotta) gift med Hjalmar Frid.

Johan sprang på 1880-talet med postväskan på ryggen mellan postkontoret i Sunne och Torsby i Fryksände socken. Han blev bortrationaliserad av hästtransport. Hans kommentar var ” Ja geck mä posten mella Sun och Torsby men så satt de in en häst iställ, (paus) men han död att”. Johan Nordqvist dog på Ålderdomshemmet i Gunnerud i mitten av 1950-talet.

B Emil August Matsson gift med Karolina (Lina) Olsdotter, bebor torpet 1915 – 1918

C Korpral Nils Gålsman (även stavat Gårdsman) knekt för Bond-Gårdsjö i Sunne socken, bebor torpet 1918 –

Gift med Kajsa Sjökvist * 18?? U 1923 28/8

De köpte torpet för 1.200 kr

Före äktenskapet hade Kajsa sonen Emanuel Sjöqvist.

D Emanuel Sjöqvist gift med Anna Jonsson, hon från Där Fram i N:a Ås.

Bebor torpet 1/1 – 11/8 1925.

Emanuel ärvde halva torpet efter sin mor, den andra hälften köpte Emanuel och Anna år 1925 för 425 kr.

De bosätter sig därpå i Sättra under N:a Ås, som var Annas arvslott och tidigare säterställe under gården Där Fram i N:a Ås.

E Olof Karlsson gift med Johanna Larsson, var av såkallad tattarsläkt och köpte torpet för 800 kr, bebor torpet mellan 12/8 1925 till 19/6 1929. De har ofta besök av andra ”tattare” och de boende i trakten upplever att stölderna ökar och tillskriver detta de boende i Sönner Tjärn.

F Wilhelm Henriksson * 1884 i Öjeberg, Nyskoga socken, ägare sedan 1919 av Kalvhagen i S:a Ås. Gift med Gunda född Martinsson * 1886 i S:a Finnskoga.

Av nyssagda skäl köptes Sönner Tjärn för 800 kr enligt köpebrev 1929 4/5 med lagfart 1929 14/5. Tillträde 1929 20/6.

Det överenskoms muntligt mellan Wilhelm i Haga och Albin Wiklund Där Nol i Korterud, att till torpet hörande jord och skog skulle övertas av förstnämnde för 300 kr, marken var ju ursprungligen avstyckad för Kalvhagen, medan stugan, ladugården, lada, loge jämte friliggande källarbod övertogs och nedrevs av Albin Wiklund för 500 kr. En del av rivningsvirket låg kvar i slutet av 1930-talet invid körvägen strax norr om stället ”Myra” i Korterud. Det blev sannolikt ej nyttjat. Forna torpägor har därefter ingått i skogsmark under i Haga i S:a Ås. Näste ägare efter F blev makarna Isidor och Ester Edlund och efter dem Harald Birger Broman gift med Stina Margareta, född Axelsson.

Köpebrev 1948 18/10 lagfart 1948 10/11.

Skiss över stugan

Roland Kihlstadius

I samband med folkräkningen 1890 bodde här:

579

Sönner Tjärntôrp, Nerer Tjärntôrp, Kalvhagssättera 1:103

Fam 1

Johannes Tallberg f. 1834, Jordarbetare
Annika Olsd:r f. 1826
Kristina f. 1860, Sömmerska
Karolina Charlotta f. 1866, Sömmerska
Lars Johan Nordkvist f. 1863, Jordarbetare

(Borta, ligger på mark under Haga)

Staterlôcka

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: När Jong Lars
Namn: Staterlôcka
Byggår: 1700 / 1800	Rivningsår: efter 1860	Övrigt:
Siste ägare: Johannes Larsson Tallberg	Fader	Mor

Staterlôcka

Ett anspråkslöst kortvarigt bebott ställe beläget till höger /d v s väster) om körvägen mellan torpet Jolbrôtsmyra och Fôråsänga och nära Åsbäcken. Ännu på 1960-talet kunde stugans grundstenar samt rester av en spismur jämte tjärdal iakttas. 2004 efter skogsdrivning var detta ej möjligt utan närmare markundersökning. Stugan tycks ha innefattat 1 rum med en tämligen omfångsrik spismur av gråsten. Stugtomten är belägen ca 360 m NV om stugan i Fôråsängen. Odlingen i Staterlôcka torde ha inletts kring sekelskiftet 1700/1800 och stuginnehavaren hade säkerligen någon form av markarrende med skyldighet att utföra visst antal dagsverken årligen åt huvudgården. Jorden som aldrig blev friköp, hörde till ”när Jong Lars” i Södra Ås. De sista bebyggarna lämnade stället i mitten av 1860-talet, boningshus jämte uthus torde snart därpå ha tagits ner.

Ställets taxeringsvärde på 1840-talet är åsatt så förvånansvärt högt som i 16 styver, nedanstående Erik Jönsson bebor då Staterlôcka med sin familj.

A Innhyses Erik Jönsson * 1807 15/4 i Sunne

Hustru Maria Larsdotter * 1796 ?/4 i Östra Ämtervik. U 1860 27/2

Kända barn:

Erik Eriksson * 1836 29/11

Anna Eriksdotter * 1840 18/7 admitt 1855

B Stattorpare Johannes Larsson Tallberg * 1834 10/8 i Östra Ämtervik, antecknad i

husförslängd 1861 – 1865 som försvarslös.

Gift 1859 26/12 i Östra Ämtervik med Annika Olsdotter * 1826 26/1 i Östra Ämtervik

Johannes inflyttad med sin nybildade familj 1861 från pag (182) och bor här 4 år fram till 1865. För honom utfärdas arbetsattest till Jämtland 1863 och 1864.

Kända barn:

Se S:a Ås 1:29 Nerer Tjärntôrp. Av dessa var åtminstone Krestin och Johan Nordqvist födda i Staterlôcka.

Hustrun Annika hade en ”oä” son Olof (Ola) Olsson * 1856 6/9 i Östra Ämtervik vilken togs om hand av prosten Anders Fryxell i Sunne. Olle fick läsa tidning och annat för Fryxell och han fick gå på HF, d v s den av prosten grundade högre folkskolan för Sunne och Östra Ämtervik. Skolan var hela tiden inrymd i Sunne sockenstuga belägen nära och norr om kyrkan. Ola blev underpostmästare i Sunne. En gång kom Johan Olsson i S:a Ås (ägare till bl a Ås brunn) in i postlokalen i något ärende, men Olle låtsades ej lägga märke till honom. När sedan Johan skulle gå ut, kunde han ej låga bli att vända sig om i dörren och säga: ”Ja, ja` skull fäll häls` dä ifrå mor di, ho va hem` å tiggde sôggel i går”.

Doktor Fryxell i Sunne tog sej även an ytterligare en medellös men begåvad östämtingspojke, Johan Larsson från Bävik, vilken blev länsman.

Efter avflytt från Staterlôcka bodde Tallberg med familj på stället Lôckaan (även kallat när Per Ors) på Lerbrôtan under Södra Ås. Johannes var sågare vid en närbelägen, vattendriven grovbladig husbehovssåg ( 1 ram), som Johan Olsson i S:a Ås drev i Kvarntorpsälven. Av sistnämnde fick Johannes löfte att odla upp och bebygga Nerer Tjärntôrp i S:a Ås, se detta. Det berättas att Johannes hade så brått att flytta från Lerbrôtan, att han ej gjorde sej tid att stilla upp kvarvarande hölager utan drog det upp till Tjärntôrp.

Roland Kihlstadius

1/8 mtl sk Mosserud, Ö:a Ämterviks sn

Torpet "Sätter"

Sent tillkommen tidigt utlagd odling jämte bebggelse på arrenderad dvs aldrig lagligen friköpt, kilformad marklott under gården "där Ôpp" i Mosserud, troligen omkr 1830. Hit hörde lite åker, betesmark och ett "ôrderhag". Här hölls 1 ko, gris, höns, kanske får.

Stugan stod i N-S med ingång i NV hörnet, längd ca 10 alnar, bredd ca 6 alnar. I ingången fanns en smal "svalgång" och innanför den till höger ett enda boningsrum med en i vanlig ordning omfångsrik spismur av gråsten med skôrsten av tegel. Oinredd, låg vind, yttertak av spånstickor, utvändig brädfodring saknades. Här skulle sammanlagt 11 barn ha fötts.

Utan att vara den förste brukaren bodde här:

Olof (Olle) Jansson-Nyström * 1857 21/9 yngste son till inhyseshjon Jan Persson och hans

hustru Brita Jönsdtr, vilka bebodde förpantn.torpet "Nytômta" under hmt S:a Ås. Olle tog en tid över sitt fäderne-torp "Nytômta". (Se anteckningar om detta)

Olof Jansson-Nyström var gift första gången 1886 13/3 i ÖÄ med

Karin Olsdtr * 1855 28/12 i Fryksände, hon + ca 1900

I detta äktenskap fanns 5 kända barn:

Hulda Elisabet * 1887 17/9 i S Ås tjänte en tid piga hos bonden Emil Larsson i S: Ås, blev där bekant m Ragnar Persson fr "Mörkuul" under Gårdsjö bruk, vilken 1919 var dräng hos bonden Wilhelm Henriksson i "Haga", S:a Ås Innan giftermålet m Ragnar hade Hulda en dotter Elsa. Ragnar och Hulda Persson övertog senare gården "Vålby" under N:a Gunnerudstorp.

Med Ragnar hade Hulda barnen:

Gunvor Persson g m Karl (Kalle) Nilsson i "Tôrp", N:a Gunnurudst.

Gösta Persson + 14 år gammal

Tage " + tidigt

Ester Maria * 1889 23/8 i S Ås + i lungsot (TBC) i unga år

Johan Oskar Nyström * 1891 5/10 i S Ås + i lungsot i unga år

Signe Karolina Nyström * 1895 19/12 i S Ås + i lungsot i unga år

Axel Vilhelm Nyström * 189 / i S Ås snickare, + 1963 21/12

Olof Jansson Nyström gifter sig för andra gången 19?? med

Emma Kattring Rådström * 1859 24/7 i "Hagsättra" (Gammel-Sättra) under gården "Hagen" i S Ås I detta gifte är inga barn kända.

Vilhelm Nyström och hans styvmor Emma flyttade ca 1940 fr Sätter till torpet Öster Lôckaan under N Ås. De var de sista bebyggarna i Sätter under Mosserud.

Vilhelm var gift första gången 19?? i Ö Ämtervik med ??? Bengtsson fr Kvarntorp, hon dog tidigt.

Vilhelm gifter sig för andra gången 194? i Ö Ämtervik med Hulda Maria Sundqvist (hon var syster till murare Joel Sundqvist i Svenserud, Hulda därtill halvsyster till Signe gift med Johannes Persson i Ängbrötbacken under S Ås)

Vilhelm och Hulda Nyström hade inga egna barn men en fosterson Bo. Hulda hade emellertid innan sitt gifte en dotter Gerd/a/ med hem äg Emanuel Jansson i Mällomstôga i Högberg. Gerd var sjuksköterska på lasarettet i Karlskoga och gift med Simon Rehn. Gerd och Simon tänkte bygga sej en sommarstuga i haget väster om stugan i Sätter. Men när man närmar under sökte saken framkom, att marken ifråga ej tillhörde Sätter utan huvudgården "där Ôpp" i Mosserud. Därmed föll byggplanerna.

Timmerstugan i Sätter köptes och togs ner omkring 1958 av Bror Hedström i Korterudsbacken under hmt Korterud, och sattes upp av honom som sommarnöje nära sjön Mellan-Fryken på tomt under hmt Bävik. Transporten av stugvirket utfördes av Folke Eriksson i Granliden, N Ås, med hjälp av traktor och släpkärra. Uppför de brantaste backarna hjälpte Bror själv att dra med sin far, Sigurds, Volvo PV så att grus och jord yrde.

Ladugårdslänga vid Sätter stod i N-S hade flyttats dit från det utlagda torpet Åsfalla under S Ås. Längan, som låg ca 30 m NV om stugan, togs ner omkr 1968 och det timmer, som kunde nyttjas, blev använt vid ett sommarstugbygge i Karlskogatrakten.

Vid ett besök omkr 1965 befanns taket på ladugården och större delen av ladan omkullramlad. Ställets jordkällare av huggen sten stod länge i orubbat tillstånd och var enligt inhugget årtal uppförd 1918. I trakten var källaren omtalad som förstklassig, stenskiftena i kallmur huggna i "klôv", räta, släta och fogtäta och sålunda utförda med skicklig yrkesmässig omsorg.

Åsbacken

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: Allmänning
Namn: Åsbacken	Gullbo
Byggår: omkring 1880-tal	Rivningsår:	Övrigt: Ett hus från Hagsättera är ditflyttat och används som lillstuga.
Siste ägare:	Fader	Mor

Åsbacken senare kallat Gullebo

S:a Ås 1:33

Ett undantag bebyggt omkring 1880 och beläget på allänning (grustag) avsatt i samband med laga skifte i hemmanet lagligen fastställt 1862 16/4. Omkring 1910 tillbyggdes skomakarverkstad. Renovering utförd på 1980-talet av nedanstående Krut Lindberg.

På stället finns en lillstuga, som är en f d säterbod ditflyttad från Hagsättera (Gammelsätter) under gården Hage i S:a Ås. Detta torde ha skett ca. 1915.

Tomte om 0,2660 ha friköpt av nedanstående Johan Nordqvist, avsöndrad fastställd 1907 22/5, lagfart sökt första gången samma år 4/9. Genom ägobyte fastställt 1962 19/1 för Karin Freudenlund utvidgas tomtarealen till 0,3087 ha.

Äldsta kände bebyggare

- Inhyses, skomakare Jan Jansson * 1843 3/10 på Nytômta i S Ås ett numera utlagt litet torp, där Jans föräldrar bodde., U 1888.

Gift 1878 22/4 i Östra Ämtervik med Johanna Olsdotter * 1854 29/8 i Östra Ämtervik

Kända barn:

Alfrida (Frida) Jansdotter * 1877 15/12 i Östra Ämtervik gick på roten utflyttad 1892 25/11 till (541)

Anna Elisabet Jansdotter * 1885 11/3 i Östra Ämtervik kom till Skived (skolkamrat med bl a Selma Wiklund där Nol i Korterud, Östra Ämtervik)

- Skomakaren, Jägaren Lars Johan Nordqvist * 1863 10/6 i Södra Ås, ogift, en tid postbärare på vägen Sunne – Stöpafors – Torsby, bevärings nummer 258 99/1884, blev 90 år gammal U 195?

Brände och sålde trätjära, utsynade vattenkällor med slagruta (grenklyka), biodlare bebodde Åsbacken med sin ogifta syster Kristina (”Krestin”) * 1860 13/3. De båda syskonen var ej alltid överens, vilket föranledde högljudda diskussioner. Systern ägde god handstil och satt en tid på häradsrättens kansli i Sunne och upprättade för hand prydliga kopior och avskrifter av lagfarter m. m.

Johan Nordqvists köpebrev på stugan daterat 1906 10/2, lagfart enligt ovan beviljades 1907 4/9.

- Anna Elvira Frid, och hennes mor Charlotta (Lotta) syster till Johan Kristina Nordqvist. Lotta gift med jägaren Hjalmar Frid.

Köpebrev 1948 17/7 lagfart beviljad 1948 21/7.

- Anna-Lisa Ohlson 192? uppväxt Nol i Går´n i Norra Ås.

Gift med Olle Ohlson, multifastighetsägare i Karlstad, författare, TV-recensent.

Köpebrev 1951 16/3 lagfart 1951 8/8.

- Elvic Västlund vars hustru var dotter till siste indelte soldaten för roten S Ås, Johan Emil Jern, han * 1867 19/2 i Karlskoga och i tjänst fram till 1939 26/6.

Köpebrev 1955 6/7 lagfart 1959 6/5

- Karin Andersson-Freundenlund från Forshaga

Köpebrev 1960 12/4 lagfart 1960 6/7

- Gunnar gift med Asta Berggren. båda ursprungligen från Småland, ägde Åsbacken i många år. Gunnar hade tjänst på Gatukontoret i Stockholm, han * 1908 21/4 (fö.nr – 7859)

Köpebrev 1964 10/9, lagfart 1964 25/11

Tomtarealen anges omkring 1970 som 0,2180 ha, dvs en förminskning jämfört med ovan, sannolikt beroende på, att stugtomten avskiljts från övriga allmänningens västra (nedre) del.

Taxeringsvärde 40.000 kr, varav för byggnaden 35.000 och tomt 5.000 kr.

Bostadsadress: Aprikosg. 24 ^V, Vällingby.

- Snickaren Kurt gift med Solveig Lindberg sjuksköterska från Karlskoga de har numera sommarhus i Gräs, Sunnemo.

- Göran Ardbo, måg till ”kanonkungen”, numera avlidne Martin Ardbo i Bofors. Fick tips om att Åsbacken var till salu av sin ”polare” Carl-Arne Birkebro i Haga, Södra Ås.

I samband med folkräkningen 1890 bodde här:

578

Åsbacken 1:33

Fam 1

Jan Jansson f. 1843, Skomakare
Johanna Olsd:r f. 1854
Alfrida f. 1877
Anna Elisabet f. 1885

Åsfalla

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: Åsen
Namn: Åsfalla	Falla
Byggår: omkring 1835	Rivningsår: ? efter 1888	Övrigt: Torpet aldrig friköpt, marken återgår till huvudgården
Siste ägare: Kajsa Jonsdotter, änka	Fader	Mor

Falla eller Åsfalla i S:Ås

Kortvarigt bebott jordtorp, vars ägor (fall) aldrig friköptes men som sannolikt utgör ett 50-års köp tiden 1835 – 1888 på mark under gården ”på Åsen” i Södra Ås. Åsen åsätts littera G vid laga skifte i hemmanets lagligen fastsällt 1862 16/4. Senare med jordregisternummer Södra Ås 1:8.

Grundstenar och rester efter mur kan lätt ses, men inägorna sedan länge skogsmark.

- Jordtorpare, senare inhyseshjon, och från 1860 fattighjon (underhållshjon)

Elof Nilsson *1805 15/8 i Mosserud, Östra Ämtervik U 1863 2/5

Gift 183? ?/? i Östra Ämtervik med Kattrina Nilsdotter * 1809 1/9 i Södra Gunnerudstorp, Östra Ämtervik.

Makarna jämte yngsta barnet Nils inflyttat till stället från Norra Gunnerudstorp är 1835.

Från samma hemman och samma år inflyttar torparen unge Olof Olsson med familj till Fôråsmyra, likaledes i Södra Ås.

Elof och Kattrinas kända barn:

Nils Elofsson * 1835 14/5 i S. Gunnerudstorp U 1839 n 26/10 i Falla

Maria Elofsdotter * 1837 20/2 i S.Ås U 1837 2/3 i Falla

Nils Elofsson * 1840 28/9 i S. Ås, admitt -56, arb attest till Stockholm -59

”försvarslös” 60-talet, utflyttad -65 25/10 till (428)

Maria Elofsdotter * 1844 10/8 i S. Ås, admitt -60

utflyttad – 62 24/10 till (169)

Kattrina Elofsdotter *1848 18/11 i S. Ås, admitt – 64

utflyttad - 65 25/10 till (169)

Ovanstående familj för vilken det var fattigt tycks ha innehaft torpet fram till hösten 1865.

- Jordtorparen

Lars Magnus Olsson *1837 22/10 i Varnum, Visnums härad U 1887 3/7

Gift 1865 26/11 i Östra Ämtervik med Kajsa Jonsdotter * 1838 17/9 i Östra Ämtervik, hon utflyttad 1888 12/11 till (564)

Änkan Kajsa lyckas ej behålla torpet, vars ägor återgår till huvudgården.

Kända barn:

Emma Karolina Larsdotter * 1866 14/8 i Östra Ämtervik,

lysning till äktenskap 1886 27/2, gift 1886 24/4 i Östra Ämtervik med Nils Olsson i Gersby, Ransäter sn * 1859, hustrun inflyttad 1886 8/11 från (515) paret utvandrar till Nord Amerika 1887 20/8.

Olof Edvin Larsson * 1869 26/10 i Östra Ämtervik, utflyttat 1888 27/10 till (564)

Karl August Larsson * 1872 25/8 i Östra Ämtervik, utflyttat 1888 27/10 till (564)

Hilda Lavinia Larsdotter * 1876 6/9 i Östra Ämtervik, utflyttat 1888 27/10 till (564)

Fråga ?

Emma Karolina Larsdotter * 1866 14/8 i Östra Ämtervik,

lysning till äktenskap 1886 27/2, gift 1886 24/4 i Östra Ämtervik med Nils Olsson i Gersby, Ransäter sn * 1859, hustrun inflyttad 1886 8/11 från (515). Emma och Nils utvandrar till Nord Amerika 1887 20/8 enligt kyrkboken. Tydligen finns hon ändå kvar här 1890.

Ängbrötbacken

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: Hagen
Namn: Ängbrôtbacken	Hästhaag	Sa: Ås 1:20
Byggår: ca	Rivningsår:	Övrigt: Flyttat en bit västerut i samband med bildandet av Mosserud
Senaste ägare: Jan-Ove Adelwapen	Fader	Mor

När Mosserud avskiljts från S:a Ås, flyttades stugan i Hästhaag väster om sagda kyrkstig och kom sålunda på S:a Ås marker, dvs under gården på Hagen.

Tax.värde för Hästhaag på 1890-talet 500 kr, d v s oförändrat sedan år 1875.

Torpet fick elström 1940, samtidigt med torpet Änga under hmt Gunnerud.

Kända

Jordtorp

- Per Larsson

dennes son tar över

Jordtorp

- Lars Persson Hagkvist * 1825 22/9 i ÖÄ N

gift 1849 26/12 i ÖÄ m Kattrina Jonsdtr * 1817 25/7 i ÖÄ Norra Gunnerudstorp +1871 (föräldrar till Kattrina: Jon Olofsson o Lisa Olfsdotter)

Lars i Hästhaag var ej alls släkt med ex.vis målaren Olov Hagkvist på Lerbrôtaan under S Ås, vilken var vallonättad, kortväxt och mörk.

Känt barn:

Anna Maria Larsdotter * 1851 19/10 i ÖÄ tar över torpet

Torp

- Anders Andersson- Strand * 1845 26/ 12 i Humsjön, Mangskog (föräldrar till Ander: Anders Olsson-Strand och Kerstin Andersdotter)

gift 1871 29/1 i ÖÄ med Anna Maria Larsdotter, se ovan + 19 ?

Kända barn: (8 st)

Alfred Julius * 1871 6/6 i ÖÄ,

bev.nr 123 99/1892 utflyttad till Gagnef, Falu län, -92 30/11

Johan Leonard * 187514/2 i ÖÄ

”betyg 15/2 -96 för underg af inskrivn å annan ort”

Alma Kristina * 1876 4/10 i ÖÄ utfl -94 31/10 till 215

Nils Gustaf * 1878 16/10 i ÖÄ

Viktor Emanuel *1881 31/5 i ÖÄ utfl -95 15/11 till 571

Oskar Wilhelm *188317/9 i ÖÄ kom till Norrland

Selma Maria Andersdotter-Strand *1886 14/8 i ÖÄ

gift 1908 8/2 i Gävle med bokbindare Bror Emil Svedberg.

bodde i Gävle, arbetade som servitris, tvätterska, städerska

Fick 8 barn:

Maria Margareta (Greta) Svedberg * 1908 14/6 i Gävle

Anna Ingeborg Emilia * 1910 17/1 Gävle i Staffans församl.

Ebba Birgitta Svedberg * 1911 28/1 i Gävle + 1992

Anders Sixten Svedberg * 1912 2/9 i Gävle + 1980

Knut Emanuel Svedberg * 1916 5/1 i Gävle

Sara Elisabet (Lisa) Svedberg * 1919 19/7 i Gävle + 1998

Inge Sylvester Svedberg ? * 1919 31/12 i Gävle

Bror Eugén Svedberg * 1921 5/11 i Gävle + 1981 8/6 i Gävle

Anna Katarina Andersdotter-Strand * 1891 27/8 i ÖÄ

blev gift med en lång "räkel", som körde timmer åt bröd Edgren när de drev skog i Skacksjö

- Johannes Persson köpekontrakt 1925 28/10 lagfart 1926 20/1

gift med Signe från "Änga" i Gunnerud

Johannes blev änkling bodelning och arvskifteshandlingar 1947 19/6 lagfart 1947 16/7

deras son

- Bertil Persson

numera sonen

- Jan-Ove Adelwapen gift med Eva

Folkräkning 1890

558

Ängbrôtbacken, Hästhag, 1:102

Fam 1

Anders Andersd:r!! f. 1845, Torpare
Anna Maria Larsd:r f. 1851
Alfred Julius f. 1871
Johan Leonard f. 1875 (rättat från 72)
Alma Kristina f. 1876
Nils Gustaf f. 1878
Viktor Emanuel f. 1881
Oskar Wilhelm f. 1883
Selma Maria f. 1886

Fam 2

Lars Persson f. 1825

Katrina Jonsd:r f. 1817

Lerbrôten (Lerbrôtaan)

I östligaste delen av hemmanet S:a Ås utskog och utmed Kvarntorpälvens västar strand låg av ålder (åtminstone sedan sen medeltid) och ännu in på 1800-talet säterställen under gårdar i norra respektive mellersta trejingen i hemmanet. De forna, i klunga samlade sätrarna blev efter hand (med början under 1700-talet) fast bebodda, varefter huvudgårdarna ifråga fick söka sig nya säterplatser.

Norra trejingen hade sina sätrar på Lerbrôten, som gett namn åt rubricerad hemmansdel, mellantrejingen i den så kallade kvarnbrôten, belägen söder om den förra och närmare älven.

Genom området löper i riktning norr söder en nu för motorfordon körbar enskild väg, från början enbart en enkel fästig. Denna markerade samtidigt rågräns och delade sätertrakten så, att sätrar under norra trejingen låg väster om stigen (tex kalvhag, när Jong Lars, Nysta), medan sätrar under den mellersta trejingens gårdar var belägna öster om samma stig (t ex Där Fram, I Gata, I Backen, Nästa). Sätern för sistsagda Nästa, Nästerlôcka kallad, låg och ligger sydligast i kvarnbrôten, d v s närmast rået mot avgärdahemmanet Kvarntorp. Detta är avstyckat från S:a Ås, natagligen från södra trejingen.

Gårdssätrarnas arealer var små - odlingsmarken begränsad - och för att tillskapa någorlunda bärkraftiga, fast bebodda torp, blev det nödvändigt, att slå samman åtminstone ett par närliggande lyckor i området. Så har bl a skett med älsta nu kvarvarande torplägenheten på Lerbrôtan kallad ”Lôckaan” eller ”När Per Ors”, som låg på marken under gården Jong Lars och det därifrån avrösade I Nysta.

I Kvarnbrôten kallas äldsta bestående torpet ”När Jong”, senare ”När Ol Jönsa” (numer även Lellstôga) på marken under bl a Gata och Åsen, sistsagda gård för övrigt tillhörande södra trejingen i Södra Ås.

Omedelbart söder om ”Löckaan” och på väster sida om stigen fanns tidigt ännu ett torp kallat ”Bäfmanstôrp”, nu sedan länge utlagt.

Nordligast på Lerbrôtan, väster om stigen och nära dess kant, stod hemmanets såvarande soldatboställe, en enkel envåningsstuga med tillhörande fähus jämte loge och lada lite nordväst därom. Nytt boställe tillkom ca 1890 öster om stigen och något söder om det gamla.

På några säterlyckor, som ej slogs samman, fanns backstugor, alla nu sedan länge utlagda och marken antingen fortsatt kvar under respektive huvudgård eller inköpt till något av områdets kvarvarande torp.

Gårdarna i S:a Ås hade äldst sina sätesställen samlade inom trakten Lerbrötaan, i öster gränsande till Kvarntorpsälven, äv kallad Skacksjöälven, då den utgör Skacksjöns utlopp i Visten. Nära denna sjö flyter Skacksjöälven samman med utloppen från Gårdsjön resp Arttjärn och bildar en gemensam älv, en treenighet kan man säga.

En längre sträcka av Skacksjöälven har sedan urminnes tid utgjort hemmansrå mellan bolbyarna S:a Ås och Skacksjö, som dock haft åtm en mindre allmänning väster om älven, Båda byarna men även Gunnerud har nyttjat fall för uppförda, enklare husbehovskvarnar. Under 1800 och 1900t tillkom modernare malanläggningar.

När fast bosättning uppstår på Lerbrötaan i senare delen av 1700-talet, ser sig egendommarna i S:a Ås nödsakade att flytta ut sina resp sätesbodar till andra delar av Åsskogen. Som längst hölls den gamla sätesdriften igång några få år på 1900-talet, detta gäller ej hela byn utan bara några gårdar.

Gårdsjö bruk hade inrättat ett gårdsmejeri redan omkr 1880, i början av 1900t tillkom ett andelsmejeri i Prästbol Båda byggnaderna finns alltjämt kvar, det förra kallas Vita huset det senare Sjösala.

Det var i huvudsak mjölkkor och kvigor, som drevs till sätrarna på försommaren. Nöten fick sedan ströva omkring fritt i omgivningen och söka sej bete. Åtm en ko i skocken hade bjällra runt halsen och kallades av den anledningen skällko. I sätern kärnades smör, kokades vassla över eld och framställdes s k sannost, man ystade även vanliga hushållsostar.

Sommartid fick även böndernas får och getter ströva fritt omkring på skogen, men under uppsikt av vallarebarn. Anfall av t ex varg förelåg. När rovdjursfaran ej längre ansågs utgöra något överhängande hot, fick djuren ströva mera fritt och söka sej bete. Då och då letade man emellertid rätt på dem, så att man på ett ungefär visste, var de fanns att söka, när

de skulle tas hem längre fram på hösten.

Roland Kihilstadius

Bebyggelser utmed vägen genom Lerbrötaan, här uppräknade i ordning från N-~ S

Boställ (soldattorp för roten S Ås stuga i äldre tid V om vägen och nordligast inom hmt S Ås rågång, tillhörande uthuslänga i Ö:a vägkanten , något NO om stugan

Nya boställ (sedan 1870t med sin avstyckade tomt öster om vägen, stuga i vägkanten, m bl a ladugård innanför och något SO om stugan.)

där Fram-läcka (utlagd bebyggelse Ö om vägen i den s k Kvarnbröten, en obetydlig boning förmodligen om enbart ett rum)

Nystes-läcka (utlagd bebyggelse V om vägen, försvunnen ca 1870)

Löckaan eller när Per Orsch ^äldre torp ett kort stycke V om vägen, i östra vägkanten ett gammalt timrat magasin står kvar liksom ombyggd stuga

när Jong eller när O1 Jönsa gammalt torp Ö om vägen, finns kvar

Bäfmanstörp eller Kalvhag-löcka ej kvar, stod V om vägen i rået mellan Löckaan och nuv Åsmanstörp, sel sent tillkommet och försvunnet ca 1885

Åsmanstörp står kvar V om vägen .jämte uthus i N-S, stugan ditflyttad men utvidgad tillkom ca 1890, bebyggare var f d soldaten för roten S Ås, Jan Åsman, därav namnet Åsmanstörp

Listörp eller Backkull-tegen f d sätesbod liksom övriga stugor på Lerbrötaan stuga borta ca 1880 men uthus kvar öster om vägen

Hulttörp eller när Hult-Lars stuga i Ö vägkanten, verkstad i den västra, finns ej kvar torpet ursprungligen beläget på mark under hmt Kvarntorp.

av 1700t, ser sej egendomarna i andra delar av Åsskogen. Som på 1900t, detta gällde ej hela

de skulle tas hem längre fram på hösten.

Om sätesstugor i S:a Ås har jag följande uppgifter _ - - - -

(Från Lillbo räknat bedöms avståndet till ca 2,4 km, platsen till höger om Sjövägen sett färdriktning mot hmt Mosserud)

Vid samtal den 25/7 1965 m hem äg Emanuel Olsson i Nästa bekräftade denne, att sagda Katt sina blev den sista sätesjäntan i Bolagssättra, där driften upphörde runt år 1900.

Kalvhagsättra eller Nerer eller Sönner Tjärntörp hade byggts ut och rustats upp och var fast bebodd av flera ägare efter avslutad sätesdrift.

Öde och övergivet, som alla forna sätrar, som blev utflyttade.

Ung 50 m NO om utlagda torpet Åsfalla ligger ett vägkors, där tre /3/ gångvägar möts. a) stig mot Sätter, en bebyggelse som låg på mark under gården Hagen i S Ås_,

b) stig norrut mot utlagda torpet Sönner Bröttningen

c) stig mot söder förbi torpet Ängbrötbacken, dvs fortsättning på Sjövägen, så benämnd

då den ledde ner mot Skacksjön.

Åsfalla beläget V om stig b), där syns rester av spismur och ett spireabuskage.

Nysättra, gården Hagens sista sommarsätes, aldrig fast bebodd, låg öster stig b), tämligen nära stigen.

Gammel-sätter (på kartan står "Säter") stattorp under gården på Hagen i S Ås, stuga har flyttats och utgör lillstuga på stället i Åsbacken, S As) en tid fast befolkad.

S:a Äs "Föråsmyra" (så i hfl 1831-35)

Kända ägare:

Nils Persson * 1790 6/7 utf1ytt t V Ä-vik 1819 0 "Skattskrifven" där

g 181 / i m Kattrina Nilsdtr * 1794 /

Kända barn:

Nils Nilsson * 1815 /

Kaj sa Nilsdtr * 1818 18/9

Avsked sold
Olof Elofsson Westmyr	*	1770
g 180 / i
Kända barn:
Olof Olsson *	1807	13/12
Kaj sa Olsdtr *	1811	1/8
Maria Olsdtr *	1814	10/7
Brita Olsdtr *	1820	/

/ inflytt fr Skacksjö 1820 m Kattrina Olsdtr * 1784 5/10

Torp

unge Olof Olsson * 1802 25/3 i V Ä-vik anteckn "Bräcklig Bfr" på 1860t g 18 / i ÖÄ m Kattrina Månsdtr * 1788 / i Skacksjö

Fam inf! 1835 fr N:a Gunn.torp

Styvbarn:
Nils Nilsson	* 1820 13/7 i Örbäck, ÖÄ utfl 1839 t. 24
	inf! 1840 fr' 24
	arb.attest 1845 3/3, i Sthlm sedan 1850, se nedan
Magnus Nilsson	* 1821 3/12 i Örbäck, ÖÄ utfl 1841 t 20 , i Sthlm sedan 1850
	tar över torpet, se nedan

Inhyseshjon

Magnus Nilsson, se ovan, betecknas "försvarslös" i hfl 1861-65

8 184 / i ÖÄ m hon 1 1856 8/5

Känt barn:

Kaj sa Magnus (ell Måns-) dtr * 1845 6/12 i S:a Ås

Änkl Magnus m dtr Kaj sa utflytt t Katarina församl i Sthlm 1864 19/8

Inhyseshjon

Nils Nilsson, se ovan, betecknas "försvarslös" i hfl 1861-65, sägs 1855 ha varit 6 år i Sthlm, befinner sej i Sthlm 1856, utflytt -65 25/10 t 428, anteckn som "Lösdrifvare" i hfl 1886-95, dvs ej skriven på någon fast bostad

g 1849 26/12 i ÖÄ m Kaj sa Nilsdtr * 1823 10/12 ÖÄ, "Bfr" på 1860t o backstusitt på 90t

Kända barn:

styvdtr oäkta Katarina Jansdtr * 1848 7/6 i ÖÄ, admitt -64, utfl -65 24/10 t 278

Boställ

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården:
Namn: Boställ	När Hilma
Byggår: ca	Rivningsår:	Övrigt:
Senaste ägare:	Fader	Mor

Soldattorp för roten Södra Ås, stuga i äldre tid väster om vägen och nordligast inom hemmanet Södra Ås rågång, tillhörande uthuslänga i östra vägkanten, något nordost om stugan

Nya boställ

Sedan 1870t med sin avstyckade tomt öster om vägen, stuga i vägkanten, med bl a ladugård innanför och något sydost om stugan.

Framlôcka

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: Där Fram
Namn: Där Fram-Lôcka
Byggår:	Rivningsår:	Övrigt:
Siste ägare:	Fader	Mor

Anspråkslös backstuga i östra vägkanten (nordligt ställe) I den s k Kvarnbrôten i S:a Ås forna säterområde. Marken aldrig friköp men här stod gårdens säterbod. Denna kom att bli undantag för tidigare inhyses jordtorparen på Bävmanstorp, yngre Per Persson Trogen och hans familj.

Per och hans styvdotter Kattrina gick fattighjon på 1890-talet och därmed övergavs stugan, som fick förfalla. Per och hans dotter Kattrina antagligen de sista innevånarna.

Yngre Per Persson Trogen * 1809 11/1 i Stavik

Antecknas torpare åt Magnus Jonsson där Fram i S:a Ås

Gift 18?? ?/? i Östra Ämtervik med Kattrina Arvidsdotter * 1786 11/7 i Norra Ås, nämns sjuklig på 1840-talet, död 1865 6/10, hon ”Bfr”

Gift andra gången 1867 28/9 i Östra Ämtervik med änkan Anna Jonsdotter * 1809 23/1 i Östra Ämtervik, hon död 1891 8/3

Styvdottern Kattrina Nilsdotter Trogen * 1839 16/8 i Östra Ämt4ervik ”sjuklig”.

Lôckaan

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: I Nysta
Namn: Lôckaan	När Per Ors
Byggår: troligt 1700-tal	Rivningsår:	Övrigt:
Siste ägare:	Fader	Mor

Lôckaan på Lerbrôtan

S:a Ås 1:26, 1:47 och 1:49

Äldsta kvarvarande jordtorpet, alltjämt bebott, i den del av forna sätertrakten Lerbrôtaan, som nyttjades av gårdar i den norra hemmanstrejingen i S:a Ås.

Stället, stadigvarande befolkat sedan sekelskiftet 1700/1800, är beläget väster om vägen genom Lerbrôtan och åsattes på 1840-talet, när yngste Olof Olsson är torpare, taxeringsvärde 24 styver.

Torpet är upptaget på mark under gården ”i Nysta” (littera F vid laga skifte fastställd 1862 16/4, senare S:a Ås 1:7) och innefattande tre delarealer, S:a Ås 1: 26, 1:47 och 1:49. Skatträtten 3 öre (egentligen 2 öre och 12 penningar) lagligen avsöndrad i samband med hemmansklyvning av ”I Nysta” fastställt 1890 3/9 under littera E, om sammanlagt 4,7950 ha, varav skog 3,3400 ha. Torpägan senare jordregistrerad som S:a Ås 1:26.

Antagna skatträtten 1 öre 12 penningar, ännu en avstyckning från ”i Nysta” – rättare en avsöndring från en ur den uppkomna ny gård kallad ”När Lars Nystedt”, vars skatt ursprungligen utgör 37 öre 12 penningar men senare 36 öre, därav skillnaden i 1 öre 12 penningar – motsvarande två ägofigurer, nr 1459 och 1460, i östra änden av ”i Nystas” tidigare utskogsskifte. Sagda delareal, vara exakta yta är obekant, lät dåvarande ägaerna till gården ”på Hagen” i S:a Ås förvärva, Anders Magnusson Nilsson och hans hustru Karolina (Lina) Olsdotter, hon dotterdotter till storbonden Jon Larsson i S:a Ås. Det var han, som låg bakom förvärvet av ”i Nysta”. Nämnda Anders och Lina blev ägare till avsöndringen 1892 13/1 och sökte lagfart första gången 1892 14/3, vilket beviljades samma dag, då även avsöndringen lagligen fastställdes. Denna åsätts sedermera jordregistreringsnummer S:a Ås 1:47. Förmodligen är uppkomsten av S:a Ås 1:49 i allt väsentligt detsamma.

A Först jordtorpare på stället tycks ha varit

Nils Ingemarsson * 1776 8/11 ”på Hagen” i S:a Ås, vilken gård han ägde en tid

U 1844 9/5 ”u.m.”

gift 17?? i ÖÄ med Kattrina Olsdotter * 1770 i Alkärrsrud, ÖÄ, U 1839 20/7

På stället bor även Nils far Ingemar Persson * 1747 U ca 1812, även han en tid ägare till ”på Hagen”.

Det går ut för Nils ”Ingemårdsson”, makarna betecknas ”Bf: fattigjon” samt i husförhörslängd 1821 – 25 ”Fattig”. Mot slutet lever de på ett undantag på mark under Lars Nilsson ”iGata” i S:a Ås. Möjligen skulle detta kunna vara ”Dagsverertôrp” eller ”Noler dvs Åver Tjärntôrp”.

B Jordtorpare yngste Olof Olsson * 1802 16/8 i Mosserud, ÖÄ, sjuklig, vanför

U 1850 31/7 i kolera

(dock ej begravd på kolerakyrkogården i S:a Ås där däremot tre andra grannar jordades)

gift 182 / i ÖÄ med Marja Olsdotter * 1807 20/7 ”på Val” S:a Ås

hustru Marja torde ha tagit sin arvslott i den forna sätern, ”i Nysta” respektive ”på Val” var ursprungligen en och samma gårdsdel.

Änkan Marja lämnas arbetsattest till Östersund 1865 17/7, anteckning ”Bfr” (Befriad från skatt)

Kända barn;

Olof Olsson * 1830 14/8 i S:a Ås, admitt 1845, utfl – 47, infl – 48, utfl – 51

Kattrina Olsdotter * 1833 19/9 i S:a Ås, utflytt – 51, arb.

Attest t. Stockholm 1860, -61, -61 10/2. Utfl – 62 2/11 t. 129

Åter – 63 3711 fr. 129

U 1864 24/8

Nils Olsson * 1836 26/8 i S Ås arb.bevis till Örebro län -55 cass beväring

arb. attest till Falu län -58

arb. attest till Jämtland -60

attest till äktenskap i Jämtland -61

Nils och hans maka Anna, se nedan, tar äver ”Lôckaan” en kort tid, 1861 – 63 arb attest till Jämtland -63 23/2

Lars Olsson * 1840 6/7 i S:a Ås admitt -56

arb attest till Stockholm -50, och -64

utflyttad till Östersund -64 29/1

Maria Olsdotter * 1843 27/9 i S:a Ås U 1844 2/1

Maria Olsdotter * 1845 30/11 i S:a Ås U 1851 2/4

Johan Olsson * 1850 19/7 i S:a Ås följer med sin mor till Östersund -65 17/7

C Jordtorpare Nils Olsson, se ovan

gift 1861 10/11 med Anna Persdotter * 1842 5/4 i Ulleråker, Jämtland, hon inflyttar till ”Lôckaan” 1862 4/11 från Åre annex i Jämtland

Känt barn:

Mathilda Kristina Nilsdotter * 1862 24/12 i S:a Ås

Nils Olsson med sin familj jämte brodern Lars Olsson utflyttar till Östersund 1864 29/1. Året därpå kommer änkan Marja Olsdotter och hennes yngste son Johan till Östersund.

D Inhyses Johannes Larsson Tallberg med familj bebor torpet 1865 – ca 1870

Se ”Staterlôcka” under S:a Ås och ”Sönner Tjärntôrp”

E Jordtorpare Per Olsson, senare kalla ”Afsöndringsegare” och hemmansägare 1870 – 1899

Per Olsson ”Per Ors” * 1823 11/3 i Östra Ämtervik

Gift 18?? i Östra Ämtervik med Maria Nilsdotter * 1824 11/12 i Östra Ämtervik

Makarna säljer ”Lôckaan” 1899 15/2

F Olof Eriksson * 18 ?? dom från ”Kalvhagen” (numera Nolhagen) i Södra Gunnerdstorp, Östra Ämtervik.

Gift 18?? I Östra Ämtervik med Kattrina Nilsdotter

Övertar ”Lôckaan” enligt köpebrev 1899 15/2 med lagfart 2 öre 12 penningar 1900 15/1.

Kända barn:

Erik Adolf Olsson fick arbete på Arvika-Verken

Kristina Olsson (”Krestin”) något efterbliven, kom till ålderdomshemmet ”Lajaal” i Gunnerud

Arvskifte efter Olof Eriksson sker 1908 15/4, varefter änkan Kattrina samt barnen Adolf och Kristina meddelas lagfart på 2 öre 12 penningar 1908 5/5, strax innan sålde de stället.

I NWT 10 sep 1965 kunde följande läsas:

Härmed kungöres jämlikt 10§ lagfartsförordningen, att Fryksdals nedre tingslag häradsrätt den 15 januari 1900, § 5, enär säljarnas återkomst icke styrkts, förklarat vilande ansökan om lagfart för Olof Eriksson och hans hustru Katarina Nilsdotter å 12 penningar av Ås Södra 1:26 om 3 öre i Östra Ämterviks socken, vilken fastighetsandel jämte annan fast egendom de enligt köpebrev den 15 februari 1899 köpt av Per Olsson och hans hustru Maria Nilsdotter

Sunne i Fryksdals domsagas kansli den 12 maj 1965.

Inskrivningsdomaren”

G Frans Oskar Eriksson gift med Emma Kristina Vikström

Köpebrev 1908 18/4 lagfart 2 öre 12 penningar 1908 5/5

H Agust Skoglund

Köpebrev 1911 11/11, lagfart på 2 öre 12 penningar 1912 12/3

I Nils H Magnusson (kallad ”Har-Nisch”) * 1867 29/11 i Bond-Gårdsjö, Sunne socken. (dotterdotter är fru Dagmar Wiklund, Högberg, Östra Ämtervik)

Köpebrev 1917 29/9 lagfart 2 öre 12 penningar 1917 30/10

J Per Johan Persson U 1961 4/10 bebor S:a Ås 1:26 t ex år 1946

Gift med Emma Kristina Jansson * 1884 4/8 i Sunne (föd.nr. -644)

Köpebrev 1945 3/3 lagfart på 2 öre 12 penningar 1945 7/3

Bouppteckning efter P J Persson 1961 9/12 lagfart för hans dödsbo på 2 öre 12 penningar 1963 13/3

K Johan Herman Johansson * 1905 24/11 i Sunne (föd. Nr. -629) värnpliktsnr. 368-49-25

Gift 1929 9/11 med Elin Cecilia Liljemark * 1905 22/2 i Ekshärad (föd. Nr. – 650)

Köpebrev 1963 9/3, lagfart 2 öre 12 penningar 1963 13/3.

Makarna bor t ex 1946 på Skacksjö 1:64, men sedan 1964 på S:a Ås 1:26 ”när Per Ors”.

L Eivor Bergman * 1925 19/3 (föd. Nr. -6244) adress Storgatan 48, Forshaga

1970-talet areal 4,7950 ha

Taxeringsvärde 30.000 kr, varav byggnadsvärde 21.000, skog 4.000 och tomt 5.000 kr.

Tillägg

Lôckaan som namnet antyder rör det som om flera ägor på de så kallade Lerbrôtaan, i dag registrerat som S:a Ås 1:26, 1:47 och 1:49.

Torpet ifråga motsvarar alltså tre /3/ delytor, faktum är dock att redan 1:26 – då som nu – innefattar hela torparealen d v s 4,7950 ha. Lika fullt har även S:a Ås 1:47 och 1:49 ”annekterats”. Dessa båda sistsagda motsvarar av allt att döma nr 1459 och 1460, figurer på hemmanskartan upprättad i samband med laga skifte på 1850-talet. Förmodligen har figurerna ägts av gården ”på Hagen” (och blivit upprinnelsen till torpet ”Lôckaan”, som innan dess var säterställe), men sedan övergått till gården ”i Nysta”. Annorlunda tycks händelseutvecklingen ej kunna tolkas då 1892 dåvarande ägarparet till ”På Hagen”. Ander och Lina köper tillbaka sin forna säter. Skatträtten antas motsvara 1 öre 12 penningar eller kanske riktigare blott 12 öre.

I samband med folkräkningen 1890 bodde här:

568

Lôckan, Lerbrôten, När Per Ors, När Ol Ersa 1:107

Fam 1

Per Olsson f. 1823, Hemmansegare
Maria Nilsd:r f. 1824

( )

Nysterlôcka

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: Nysta
Namn: Nysterlôcka
Byggår: Början av 1800-tal	Rivningsår: ca 1890	Övrigt: Arealen går 1890 upp i Åsmanstôrp 1:42
Siste ägare:	Fader	Mor

Nysterlôcka på Lerbrôtan

Före detta säterställe på Lerbrôtaan på mark under gården ”När Jong Lars” och den därifrån avsöndrade gården ”Nysta” i S:a Ås. Detta ”Nysta” blev utlagt i sent 1800-tal och marken delvis återförd till ”när Jong Lars”, d v s modergården.

Säterstället, vars enkla stuga stod väst om vägen, som löper genom Lerbrôtaan, kom av skilda skäl att bli fast bebodd och äga bestånd under relativt kort tid eller från ca 1820 fram till 1860 – talet. I nedanstående Måns Erssons tid var odlingen ej mer än inledd och torpet taxerades på 1840-talet till 8 styver.

Arealen uppgick omkring 1890 i av rotehållet S:a Ås förre soldat (nr 17 av Livkompaniet vid Kungliga Värmlands infanteriregemente, I22) Jan Jansson Åsman och hans hustru Kattrina Olsdotter nyuppfört torp på Lerbrôtaan, ännu bestående, efter mannen kallat Åsmanstôrp, se Åsmanstôrp. Markarealen Nysterlôckan utgjorde i nutida ytmått, 2,0917 ha, och friköptes från modergården av nyssnämnda makar 1894 31/10 och samtidigt söktes lagfart första gång. Ägan åsattes sedermera jordregistrerings nr. S:a Ås 1:42 och ingår, som sagts i Åsmanstôrp.

Kända bebyggare

1830 – 1844

A Inhyses Måns Ersson * 1796 8/10 i Örbäck Östra Ämtervik U 1850 23/10 i kolera, begravd i särskild kolerakyrkogård i S:a Ås invigd 24/11 1850 (ej med på cellfängelsebygget i Vänersborg – 50)

Gift 18?? i Östra Ämtervik med Britta Olsdotter * 1797 24/2 på Gårdsjöbruk, som änka fattighjon i Prästbol 1855, dito i Bävik 1856.

Makarna med dåvarande barn inflyttat till torpet 1830 från Gårdsjö bruk, de noteras som torpare hos Nils Nilsson ”i Nysta” men är ”Utfattiga” redan på 1830-talet och ”u.m.” (ur mantal). På 1840-talet noteras de som ”Bfr Bräcklig” jämte fortsatt ”u.m.”. Sedan familjen omkring 1844 måst överlåta torpet kvarbor man på Lerbrôtaan, ovisst var.

Kända barn:

Olof Månsson * 1823 11/12 i S:a Ås utflyttad 1843 till (206)

Jonas Månsson * 18263 21/1 i S:a Ås U 1835 2/3

Kajsa Månsdotter * 1829 14/5 i S:a Ås utflyttad 1845 till (5)

Ingeborg Månsdotter * 1833 12/1 i S:a Ås

Maria Månsdotter * 1835 16/11 i S:a Ås

Bebyggare 1844 – 1850

B Torpare Jöns Olsson * 1808 12/2 i Östra Ämtervik, övertar 1844, U i kolera 1850 19/10, begraven på kolerakyrkogården i S:a Ås tillsammans med två andra från Lerbrôtaan.

Gift 183? i Östra Ämtervik med Britta Oldotter * 1810 28/11 i Sunne.

Kända barn:

Olof Jönsson * 1835 29/6 i Östra Ämtervik

Maria Jönsdotter * 1837 10/9 i Östra Ämtervik

Kajsa Jönsdotter * 1840 17/10 i Östra Ämtervik

Jonas Jönsson * 1844 1/10 i Östra Ämtervik, fattighjon, utflyttad 1861 till (276)

Nils Jönsson * 1847 5/8 i Östra Ämtervik

Efter sin fars, timmermannen Jöns Olsson, oanade frånfälle blev familjens föra yngsta barn omhändertagna av sockens fattigvård och inrotade.

Bebyggare 1850 – 1857

C Familjen inflyttad 1850 från (249)

Torpare Per Nilsson Åslund * 1824 1/2 i Sunne

Gift 184? i Östra Ämtervik med Marit Persdotter * 1821 11/11 i Östra Ämtervik, U 1856 7/1

Kända barn:

Mattias Persson * 1848 17/10 i Östra Ämtervik U 1854 10/10

NilsJohan Persson * 1853 10/9 i S:a Ås U 1854 22/11

Döpt 1853 11/9

Per Åslund mister på kort tid både hustru och två barn, han utflyttar 1857 till (250)

Arb. attest för Per till Smedjebacken i Dalarna 1857.

När Jong

Östra Ämterviks socken	Hemmanet: Södra Ås	Under gården: Gata
Namn: När Jong	När Ol Jönsa	Lellstôga
Byggår: omkring 1800-tal	Rivningsår:	Övrigt:
Siste ägare:	Fader	Mor

När Ol Jönsa på Lerbrôtan

S:a Ås 1:37 och 1:46

När Ol Jönsa innehåller två närbelägna lyckor sammanslagna till en, båda senare friköpta av nedanstående ägare Karolina (Lina) Jönsdotter. Dels en areal avsöndrad från gården Åsen i S:a Ås (littera G vid laga skifte fastställt 1862 16/4 med dåvarande ägarna Anders Nilsson / Lars Olsson) beräknad till 2 öre 18 penningar skatt. Avsöndringen fastställd 1889 7/5 för Lina med lagfart sökt första gången samma datum. Areal om ca 2,6 ha åsattes senare jordregistreringsnummer S:a Ås 1:37.